Kap 16

Prästinnorna och munkarna såg mycket undrande på Almarill och Elendil när de åter steg in i templet. Miriam såg genast förändringen i Almarills hållning och beslutsamheten i hennes blick. Almarills ögon tycktes glöda och hennes auraa var helt förändrad.

Det ingick i var prästinnas träning att lära sig kultens legender och grundfundament och alla som tjänade de höga templet kände till att Meneltarma var ett berg vibrerande av andar. Alla Númenors konungar vilade i sina gravar vid bergets fot, på bäddar av guld. Alla prästinnor och munkar låg runt templet, försatta i jorden med ädelstenar på sina pannor för att behålla sin kraft. Deras andar flätades samman i bergets inre och utgjorde tillsammans Isarma, Meneltarmas själ och medvetande. Det ingick i översteprästinnans ansvar att den dag Manwë beordrade det, lämna ut plats i sin själ för att ta emot Isarma, med allt vad det innebar. Tusentals år av minnen, tusentals år av kunskap, livserfarenhet från alla som lagts till vila i Meneltarmas heliga jord. Miriam förstod nu varför de båda maiar besökt Númenors stränder och hon var mycket tacksam för att Manwë inte valt henne.

"Isarma…" hälsade Miriam högtidligt och knäböjde vid Almarills fötter.

"Isarma?… ja, Isarma är här, Miriam. Men här är också Almarill, en och tusenden har flätats ihop till en väv i denna gryning, men mönstret är det samma som tidigare. Jag är fortfarande din vän."

Miriam reste sig och log mot Almarill. "Så din syn var sann… Númenor kommer att falla."

"Ja, men mins Miriam, att denna jord är helig och ännu ren. Ilúvartar glömmer inte den som är honom trogen. Bli kvar här… gå inte ner till havet."

Miriam nickade och steg högaktningsfullt åt sidan. Almarill tog åter Elendils hand och ledde honom till en lite mindre sal alldeles intill altarsalen. Här förvarades de heliga föremål som Ilúvartars order vakade över. När templet grundades hade de varit fyra till antalet, nu återstod enbart två. Det heliga spjutet och silverfatet hade varit gåvor från alverna och de fanns nu hos sina väktare i Midgård. Elendil såg storögt på de mäktiga bildvävar som prydde salens väggar, han hade aldrig sett så vackra och precisa arbeten tidigare.

Längst in i salen fanns fyra nischer(i). Två av dem var tomma och innehöll blott en mosaikbild av det föremål som en gång funnits där i. I den tredje nischen stod en vacker bägare, helt gjuten i silver, prydd med vackra stenar och i den fjärde hängde ett bänkande svärd. Almarill steg fram till svärdet och föll på knä. Hon rabblade en bön som Elendil inte riktigt hörde sedan reste hon sig, fattade svärdets klyka och lyfte ner det från väggen. Elendil stirrade på klingan som såg ut att brinna i Almarills händer.

"Detta är Meneltarmas heliga svärd…" sade hon med dov röst. "Det smiddes av Callean, den förste munken som vigde sitt liv till detta tempel… En natt, strax efter Calleans vigsel till sin order, föll en stjärna i havet utanför Númenors västra kust. Callean dök ner i det iskalla vattnet för att rädda den, men det var för sent. Dess ljus hade falnat och allt han fann var dess döda kropp. I ära av stjärnan och Varda, dess gudinna smidde han om stjärnas hjärta av järn till denna klinga. Ett svärd som aldrig mister sin strålglans eller sin skarpa egg, ett svärd som bara kan svingas av den som klingan själv accepterar som sin bärare, och alla nästföljande av hans ätt." Så vände hon svärdets klyka mot Elendil. Han såg storögt på Almarill och backade misstänksamt undan.

"Hur kan du veta att jag är rätt man att bära svärdet? Den som skapade det är borta sedan länge…"

Almarill log och såg Elendil djupt i ögonen, sedan räckte honom åter klingan. "Jag är helt säker Elendil, son av Amandil. Jag är den enda som med säkerhet känner igen den rätte. Det var jag som smidde klingan… jag och Callean är ett, hans minnen finns i min själ."

Elendil svalde hårt och trotsade sin rädsla. Han tog försiktigt svärdet från Almarills händer och kramade klykan, det kändes onekligen som om den var formad för hans hand. Klingan glödde som av eld när han svingade den över sitt huvud. Almarill log nöjt.

"Svärdet har accepterat dig, du är nu dess herre och väktare. Vilket namn tänker du ge min gåva?"

Elendil såg överväldigat på svärdet. "Jag ska kalla det Narsil"

"Ett gott namn."

Just som han sänkte svärdet hördes ett högt muller som av åska. Almarill lutade huvudet tillbaka, blundade och drog ett djupt andetag. "Och så har det har börjat… Elendil, vi har ingen tid att förlora."

Almarill skyndade ut ur salen, Elendil följde frågande efter henne. Innan de lämnade templet ropade Miriam tillbaka sin vän. Hon sprang fram till Almarill och kramade om henne. "Lämna inte hela ditt eget liv bakom dig…" viskade hon och försökte hålla tillbaka gråten.

Miriam räckte Almarill de halsband som hon burit när hon var översteprästinna och en liten tygpåse med Yavannas symbol.

"Det är frön från Henna, tag med dem till det nya landet, så vår gåva inte blir bortglömd."

Almarill såg varmt mot Miriam, hon valde ut en av medaljongerna som Miriam räckt henne och hängde den om hennes hals, sedan såg hon henne kärleksfullt i ögonen.

"Jag ska inte glömma var jag kommer ifrån och inte vilka min vänner är…" svarade Almarill rörd av Miriams gåva och kramade åter om sin vän. "Mins mina ord Miriam… gå inte ner till havet och glöm inte bort att dricka en skål för mig när ödestimman slår…"

Miriam nickade och såg efter Almarill och Elendil när de gav sig av. En av de yngre prästinnorna steg frågande fram till Miriam.

"Almarill tog svärdet från vaktsalen…"

"Ja", svarade Miriam kort, "det är hennes fulla rätt."

"Men hon är inte överprästinna?"

"Hon är mycket mer än vi någonsin kommer att förstå. Hon tog svärdet härifrån för att skydda det från undergång."

"Men… varför lämnade hon då Gralen?"

Miriam såg frågande på flickan. "Almarill lämnade Gralen?"

"Ja, den står på sin vanliga plats."

Miriam skyndade till vaktsalen och såg mycket riktigt Gralen stå på sin gamla plats, men den skimrade och glänste som om ett ljus tänts i dess inre. Miriam kastade sig på knä och blickade sedan förundrat på silverbägaren. "Gralen har vaknat…" mumlade hon när den unga prästinnan kröp fram till hennes sida. "Almarill har väckt den heliga Gralen..."

"Men varför lämnade hon den här?"

Miriam svalde hårt och såg på medaljongen Almarill hängt om hennes hals, sedan mötte hon flickans frågande blick. "Vårt heliga spjut måste vaktas av en av Himlarnas furstar, alvers konungar, vårt heliga fat måste vaktas av en av alvernas drottningar. Svärdet ska bäras av en mänsklig konung och Gralen skyddas av en mänsklig jungfru… jag är dess väktare…"

----------------------------------------

(i) nisch är en fördjupning i en vägg, typ en inbyggd hylla där man kan ställa saker, används ofta som små altare.