Kap 17

Almarill höll ett hårt tag om Elendil när hästen rusade genom landet. Det var inte bra för dem att färdas i dagsljus, men just nu hade de inget val. Elendil spanade ut över vägen fram för dem och tog avstickare genom skogen när det var möjligt. Solen stod redan ganska högt på himmelen när de nådde fram till Rómenna. Hanna hade suttit vid fönstret i samlingsrummet och väntat hela natten, hon gav upp ett tjut av glädje när hon såg Elendil galoppera in på gården. Hon rusade ut för att möta dem.

"Almarill, min älskling! Jag har varit så orolig!" ropade hon och kastade sig om dotterns hals.

"Dämpa dig, Hanna…" manade Elendil. "Konungens män kan vara i närheten."

Hanna vände sig till Elendil, tog hans hand och kastade sig på knä framför honom. "Tusen tack, milord. Hur ska jag någonsin kunna återgälda er?"

"Det har er dotter redan tagit hand om." sade Elendil med ett leende och bad Hanna att resa sig upp igen. "Det som kan bli ett problem, är att förklara för Isildur varför din dotter inte respekterar honom som sitt överhuvud."

Hanna nickade försiktigt och torkade bort tåtarna av lättnad som föll över hennes kinder. "Kom, ni måste vara hungriga, det finns mat framställt."

Elendil log och såg upp mot himmelen som sakta förmörkades av tunga moln. "Det ser ut som om det ska regna… underligt, skörden är inte mogen för det ännu…"

Men han slog snart bort tanken och styrde stegen mot det stora huset, Hanna och Almarill gick till stugan. Almarill var mycket smutsig, som vanligt efter sina vandringar, och behövde fräscha upp sig. Hanna ställde fram badkaret och Almarill ställde en kittel med vatten på elden. När vattnet kokade hällde de det i badkaret och fyllde på med kallt vatten till rätt temperatur. Hanna tvättade Almarills hår noggrant, hon såg att utväxten från Almarills senaste henna färgning började bli stor. Dotterns hår hade vuxit snabbt den senaste tiden.

"Isildur kommer inte att vara god mot dig när ni träffas…" mumlade hon tyst. "Du bröt mot hans ord, de ord Menethel lovat att du skulle följa. Han var mycket arg när han fick höra att du gett dig av."

"Jag var tvungen att följa Miriams order…" sade Almarill sakta.

"Ja, men du kunde väntat tills Marwin gått och bett Isildur om lov. Du kunde i alla fall meddelat att du tänkte ge dig iväg."

Almarill satt tyst och kände hur modern masserade hennes hårbotten medan oskan mullrade hotande men på avstånd. Det var i vredesmod hon hade gett sig av, arg på sig själv för att hon inte hade vågat följa Isildur till Marwin. Det hon gjort var svårt att rättfärdiga, när man såg det från Isildurs synvinkel. Hon kände hur Isarma rörde sig i henne och bilder från andra liv fladdrade förbi för hennes inre syn. Hon var inte säker på om hon var Isildurs skyddsling längre, men tiden var för orolig för att svära sig fri just nu. Hon hade gärna löst sig från Isildurs band och bosatt sig i templet igen, men hon hade Hanna att tänka på. Hon hade inte hjärta att lämna modern ensam så snart inpå Menethels avfärd. Almarill doppade sitt huvud under vattenytan för att skölja bort tvålen. Hanna plockade fram ett krus med olja och masserade in en handfull i Almarill tjocka hår medan dottern tvättade sin kropp. Hanna såg på dotterns urmärglade figur. Förut hade Almarill varit mycket vacker, frisk, välmående och kurvig. Nu var hennes ben tunna som hos en fågelunge.

"Du måste försöka äta lite mer", konstaterade Hanna med en suck.

Almarill log, och såg på sina ben. "Så snart det finns tid… oroa dig inte, jag har varit tunnare än så här i vinter."

Hanna skakade på huvudet och hämtade en duk så Almarill kunde torka sig. Almarill ställde sig upp och slog tankspritt duken omkring sig. Just som hon knöt duken vid bysten och var redo att kliva ur karet störtade Isildur i stugan.

"Almarill! Jag måste tala…" han blev stående stum och viste inte rickligt vad han skulle göra, generat vände han tillslut ansiktet mot väggen. "Almarill, jag måste få tala med dig…" mumlade han, ännu mycket generad.

"Kan det vänta en liten stund?" frågade hon retsamt.

Isildur nickade tyst och hörde hur Almarill klev ur badkaret och gick in i moderns kammare för att hitta sig kläder. När hon stängt dörren vände han sig om och mötte Hannas irriterade blick. Hon lade armarna i kors på bröstet och såg svarskrävande på honom.

"En ädel herre som ni borde för länge sedan lärt sig att knacka innan man stiger in i ett rum…"

"Jag ber så mycket om ursäkt…" mumlade Isildur och slog sig ner vid bordet i stora rummet.

"Det är inte mig ni ska be om ursäkt…" muttrade Hanna och plockade undan efter badet.

Almarill log för sig själv när hon stängde dörren till Hannas kammare bakom sig. Isildurs min hade varit prisvärd… Hon öppnade Hannas garderob och plockade fram underläder, underkjol, en skjorta i ljust linne och en grön kjol med tillhörande väst i grovt tyg av ull. Hon klädde sig och försökte torka sitt hår så mycket som möjligt. När hon satte sig framför spegel glimtade en bild av en ung kvinna förbi för hennes inre syn. Kvinnans hår var rött som en flamma av eld och i sin famn bar hon ett spädbarn med fjunigt hår i samma röda nyanse. Almarill var inte säker på om det var hennes eget minne, eller någon annans. Hon trodde inte att hon sett kvinnan förut, men hon liknade Hanna, väldigt mycket...

Hon insåg att det nog skulle ta lång tid innan hon lärt sig att kontrollera det som nu fanns inne i henne och bilden av den rödhåriga tonade sakta bort. Hon kammade håret och slog det i en enkel frisyr sedan gick hon ut i stora rummet. Isildur såg upp när hon kom ut ur kammaren. Aldrig hade han sett henne på det här sättet. Hon var klädd som vilken tjänarinna som helst, men hennes ögon… han kunde inte ta blicken från dem. Dess utstrålning var så stark att det kändes som om de drog åt sig hans själ och låste den till sig. Hon slog sig ner mittemot honom och böjde huvudet mot golvet.

"Jag ber om förlåtelse, milord… det var fel av mig att ge mig av utan er tillåtelse."

"Du är förlåten…" sade Isildur tyst, utan att kunna släppa henne med blicken.

Hanna vände sig om och såg förvånat mot Isildur, som han hade gått an när Almarill gett sig av hade Hanna trott att dottern skulle få en ordentlig utskällning.

"Gör bara inte om det, Menethel överlät dig på mig. Jag måste ära det förtroendet."

Almarill såg på Isildur och nickade. Isildur drog en djup suck och såg på henne med ett leende på sina läppar, vittnade om hennes hopplöshet.

"Kom till huset och ät lite, du är säkert hungrig. Men torka ditt hår först, annars förstör du yllet."

Almarill såg på västen och upptäckte att hennes hår lämnat mörka, våta fläckar på det gröna tyget. Isildur reste sig upp och lämnade stugan just som de första regndropparna föll. Almarill gick fram till fönstret och såg efter honom.

"Jag trodde att han skulle vara argare än så?"

"Det trodde jag också…" mumlade Hanna och lade en torr duk om Almarills hår.

Isildur sprang in i det stora huset för att undkomma regnet och fann Elendil i matsalen. Han slog sig ned bredvid sin far och såg uppmanande på honom.

"Far, vad hände vid templet? Almarill är helt förändrad."

"Jag vet inte…" mumlade Elendil och åt hungrigt av maten som Evanja ställt fram. "Jag tycker inte att hon ser annorlunda ut."

"Inte kroppsligen eller till ansiktet… det är något med hennes blick…"

"Kroppsligen?" Elendil lade ifrån sig maten och såg nyfiket på sin son.

"Hon verkar kraftfullare än tidigare…" svarade Isildur och blängde på sin far. Elendil började äta igen men en mycket retsam min.

"Jag vet inget om det. En gammal man väntade på henne vid templet, han sade att han kommit för att eskortera henne till ett möte. Jag följde med henne upp på Meneltarmas topp, där en annan gammal man väntade. Sedan rullade en tjock dimma in över berget och dolde dem för min syn."

"Du såg ingenting av vad som hände?"

"Nej, ingenting…"

Isildur drog uppgivet händerna genom sitt mörka hår. "Hur ska jag kunna skydda henne om jag inte vet vad som händer henne? Jag vet inte var jag ska börja…"

Elendil log mot sin son. "Fråga Anárion, han vet kanske svaret. Mina råd är väl för gammalmodiga…"

"Hur ska min bror kunna veta vad jag går igenom?" Undrade Isildur och andades ut i en djup suck. "Hans tjänare är inte hotade av Konungen, som mina."

Elendil plockade ihop besticken, lade dem på sin tallrik och såg sin rådlösa son i ögonen. "Tjänare?.. på min tid äktade vi de kvinnor vi älskade…"

Elendil klappade sin något förvånade son på axeln och lämnade matsalen. Isildur skakade på huvudet och sprang efter Elendil.

"Jag kan inte ta henne till min hustru, hon är Ilúvartar trogen." sade Isildur när han gjorde Elendil sällskap i samlingssalen.

"Var det inte du som nyss kallade henne din tjänare? Prästinnor tjänar ingen annan än Ilúvartar, eller möjligtvis Varda… hon följde med mig tillbaka hit Isildur, av egen fri vilja."

Isildur skulle just invända ännu en gång med avbröts av att dörren till huset öppnades. Hanna och Almarill steg in i hallen och slog regnet från sina kappor. De neg artigt när de gick förbi männen på väg till Berethils kammare. Elendil såg att Isildur följde dem med blicken. Han fattade de bokrullar Isildur och Anárion arbetat på under natten och gick mot arbets rummet. Men innan han gick stannade han till vid Isildurs sida.

"Hennan har nästan vuxit ur hennes hår, hon klär fackiskt bättre i helsvart… hämta din bror, vi har mycket att göra innan natten faller."

Isildur nickade och skyndade iväg mot Anárions kammare.