Kap 18

Marwin bugade djupt för Sauron när han steg in i det mörka templet, tillsammans med några av sina män. Saurons ögon glimmade allvetande mot sin tjänare. Han knäppte sin händer och lutade sig tillbaka på sin tron. "Var är Isildur?" frågade Sauron lugnt.

"Han kommer till er i kväll. Om han inte kommer självmant så hämtar jag honom för min egen hand. Om jag så ska bränna ner hela Rómenna."

"Och flickan?"

"Hon har fått samma dom, milord."

"Och om hon inte hörsammar kallelsen hämtar ni även henne för er egen hand?"

"Det är riktigt", Marwins röst skalv av nervositet. Han fruktade att Sauron skulle tycka att han dragit ut för långt på tiden och straffa honom. Men Saurons fagra ansikte visade inget tecken på ilska, dragen var stela och likgiltiga.

"Du har även givit Elendil hans inkallelse order har jag förstått… vad ämnar du göra om han inte infinner sig vid Västra hamnen vid solnedgången?"

"Då kommer även han att brinna, milord. Jag har order att avrätta alla som inte följer konungens order i detta skede."

"Undanröja alla hinder…"

"Det är riktigt."

Sauron reste sig upp och började sakta gå ner mot Marwin. "Ni har svurit att tjäna konungen, eller hur?" frågade Sauron milt.

"Det stämmer, milord. Mina order har högsta prioritet."

"Varför har ni då inte fört hit Isildur och flickan? Om inte mitt minne sviker, så gav jag dig en order…"

Marwin stelnade till, Sauron gick sakta fram till honom med en svarskrävande min. Sauron blängde på honom ett ögonblick och gick sedan fram till mannen som stod vid Marwins sida och såg denne djupt i ögonen. Soldaten darrade av rädsla.

"Jag inväntar rätt tillfälle. Elendil och hans söner är väl ansedda, att släpa dem genom Rómenna skulle kanske få folket att känna ilska mot konungen." Stammade Marwin.

"Men ni hade era order… och ni följde dem inte…" Sauron gick runt soldaten vid Marwins sida och ställde sig bakom dennes rygg.

Marwin såg oroligt på Sauron. "Jag ber om förlåtelse om jag inte tjänat er tillräckligt väl…" sade Marwin försiktigt.

Sauron mötte Marwins blick med viss skepsis. Han höjde sin vackra hand bakom soldatens nacke och slöt den sakta, utan att rör vid soldatens hud. Soldaten hostade till och började kippa efter luft. Marwin viste inte vad han skulle göra. Sauron stirrade hela tiden på Marwin och knöt sin hand allt hårdare. Tillslut föll soldaten till golvet och dog med en suck av lättnad.

"Ni är förlåten…" sade Sauron milt. "Jag vill ha Isildur och flickan Marwin, det är av största vikt att du för dem hit när deras tidsfrist är slut. De kommer inte frivilligt, då vore de redan här. Jag vet att du lekt med deras rädsla, spelat med i deras spel. Min fråga är varför, varför har du inte följt mina årder?" Medan Sauron talade gick han förbi Marwin bakom hans rygg och fram till mannen vid hans andra sida. När soldaten såg Sauron närma sig började han gråta av rädsla, och en mörk våt fläck spred sig längs insidan på hans byxben. Sauron lyfte sin hand i mannens brösthöjd och slöt sin hand kraftfullt. Soldaten tog sig för sitt bröst, hans ansikte grinade av smärta sedan föll han livlös mot templets golv med en hård smäll. Marwin svalde hårt, hans män började röra på sig oroligt, många var redo att lägga benen på ryggen och ge sig av.

Sauron gick fram till Marwin och ställde sig fram för honom. "Den som tjänar mig väl har inget att frukta, ty genom mig tjänar han konungen och genom honom Melkor, befriaren, den som kan ge sina tjänare evigt liv. Jag är besviken på dig Marwin. Ditt hjärta är för vekt, du behöver motiveras för att bli en trogen tjänare. I det fallet har även jag misslyckats, ty jag skulle ha motiverat er långt tidigare. "

Marwin stirrade skräcklaget på Sauron. Det vackra ansiktet log, sedan vinkade han åt de andra män som Marwin fört med sig. "Håll fast honom…" viskade Sauron befallande.

Marwins egna mannar kastade sig över honom, rädda för att trotsa Saurons order och själva få möta uttrycket för hans ilska. De tvingade sin befälhavare på knä framför Sauron och låste hans armar bakom hans rygg. Marwin protesterade villt men kunde inget göra. Sauron gick fram till skåpet där vinkaraffen stod och plockade fram en liten silverdosa. Han såg nöjt på Marwin som kämpade för att ta sig loss och ställde sig åter framför honom.

"Jag är ledsen att jag måste göra så här Marwin… "

Sauron öppnade dosan och synade dess innehåll, en svart tjock kräm, av obestämt ursprung. Han drog sin glasartade nagel över krämen, så att lite av den fångades på nagelns kant. Sedan hukade han sig ner och tog Marwins ansikte i sina händer. "Du ska inte göra mig besviken en gång till…" han lät sin hand följa Marwins nacke i en nästan ömt smekande rörelse. Så låste han sin blick i Marwins ögon och helt utan förvarning körde han plötsligt ner sin vassa nagel under Marwins hud.

Marwin skrek ut smärtan, det kändes som om han börjat brinna inifrån. Sauron reste sig upp och såg nöjt på sin tjänare. Marwins soldater hade släppt honom i blotta förskräckelsen när han började skrika och såg nu sin befälhavare ligga skrikandes på golvet, med ansiktet förvridet av smärta.

"Du har nu tid till nästa soluppgång… om du för Isildur och Almarill till mig på utsatt tid, så kommer jag att ge dig ett medel som häver förgiftningen. Om inte… det tar ett dygn för giftet att sprida sig i dina ådror, sedan kommer din kropp att dö sakta och plågsamt, bit för bit. Gör mig inte besviken en gång till…" Saurons ögon glimmade mot Marwin som nu börjat hämta sig och stöttat sig upp från golvet på sina armbågar.

Sauron beordrade att de döda soldaterna skulle kastas på elden. Han höjde sina händer och ärade lågorna som nästan exploderade fram ur altaret när kropparna föll däri. Marwin tog hjälp av sina män för att stötta sig ut ur templet. Han hade ingen tid att förlora nu.