Kap 19

Elendil blev mer och mer orolig allt eftersom dagen fortskred. Oskan mullrade över deras huvuden och blixtar lyste upp himmelen. Tidigare hade vädret på Númenor varit just sådant som människorna önskade och behövde. Regn i rättan tid och i lagomt mått; och solsken, än varmare eller svalare och de svepande vindarna från väst förde med sig underbar doft från alvers odödliga ängar. Han hade aldrig sett ett sådant oskväder, det smattrade hårt mot fönstren och taket av de stora vattendropparna och ibland tycktes det vara blandat med hagel.

"Vi kommer inte att se när solen går ner…" mumlade Elendil för sig själv. Och vände sig mot Anárion som satt vid elden i samlingsrummet med Berethil vid sin sida.

"Det kan inte vara många timmar kvar… tror du verkligen att de inte kommer och påminner oss?"

"Det är vad jag oroar mig för… vi är alla utsatta den här gången. "

"Skeppen står klara, de bara väntar på att du ska ge dem signalen."

"Jag lovade min far att inte deltaga i det här kriget, jag tänker inte bryta det löftet." Elendil gick fram till bordet och såg åter över de bokrullar som låg utrullade, men han fann inget råd. Var skulle de kunna gömma en hel flotta?

"Lyssna… regnet har upphört…" Anárion gick fram till fönstret och såg mot den klarnande himlen. "Elendil… kommer du ihåg vad Almarill sa skulle följa det dåliga vädret?"

"Örnar, stora nog att släcka ut den sjunkande solens ljus." svarade Elendil tyst.

"Du bör nog komma och ta en titt på det här..."

Elendil skyndade till fönstret och såg hur ett örnformat moln steg över himlen från väst. Dess vingar var utbredda från norr till söder, den höjde sig sakta och utplånade solnedgången och den svartaste av nätter föll över Númenor. Det böjde inte länge fören ett tåg av män med facklor i sina händer uppenbarade sig vid grinden till trädgården.

"Här kommer eskorten…" mumlade Anárion, han tog ett bestämt tag om Berethils hand och rusade mot källaren.

"Isildur!" ropade Elendil och sprang för att söka sin son.

Isildur lade ifrån sig boken han läste i biblioteket och skyndade till sin far. "Vad är det som står på?"

"Marwin är här, tidsfristen är slut. Kom, det finns chans att vi kan undkomma dem om vi gömmer oss i källaren."

"Almarill…" mumlade Isildur och rusade iväg till korridoren med garderober i stället för att följa sin far till källaren.

"Eländiga valp… Det här har han från din sida Isilwin…" muttrade Elendil och följde efter sin son.

Almarill och Hanna var i färd med att förbereda morgondagen när Isildur avbröt deras arbete. Han stormade in i garderoben och tog ett stadigt tag i Almarills arm. "Skynda dig, Marwin är här! Vi har inte en sekund att förlora…"

Utan att hon han protestera släpade han ut henne ur garderoben. Elendil tog Hannas hand och visade henne vägen. De skyndade ner till de underjordiska valv som slingrade sig ner under Amandils hus och vidare in under Rómennas gator. Anárion och Isildur hade förberett en kammare dit de kunde fly medan Almarill och Elendil hörsammade Miriams kallelse. Där fanns filtar, mat, några oljelampor och krus med vatten.

Almarill såg på det lilla rummet, som låg väl gömt långt in i virvlarna av valv. Inte ens om Marwin brände huset till grunden skulle dessa åldriga valv ge vika. Berethil skakade av köld och rädsla, men hon fann snart tryggheten i Anárions famn. Elendil och Isildur hade varit vakna hela den föregående natten och såg mycket slitna ut. I tumultet hade Elendil fått med sig Narsil, men det var också allt. Almarill såg på Menethels nyckelknippa, som hängde vid hennes bälte och fattade ett beslut. Hon vände sig mot Hanna och såg mycket bestämt på henne. "Det är vår tur nu mor…" sade hon tyst.

Hanna stirrade på glöden i Almarills ögon och nickade instämmande. Innan någon av de andra han reagera kastade de sig ut ur kammaren och stängde dörren bakom sig. Isildur rusade till dörren och försökte knuffa upp den. Hanna och Almarill höll emot allt vad de orkade, Almarill skramlade med nycklarna och försökte frenetiskt hitta den som passade dörren.

"Almarill! Vad gör du!" skrek Isildur bultade på dörren. Almarill koncentrerade sig och försökte minnas vilken som var den riktiga nyckeln. Hon fattade en av de blanka nycklarna och till sin förundran gled låskolven ut när hon vred om.

"Almarill!" Isildur ropade efter henne genom den lilla gluggen i dörren och försökte bryta ner dörren. Elendil kastade sig över sin son och försökte lugna honom.

"Du måste vara tyst… Marwins män kan höra dig!"

"Men Almarill är där ute!"

"Det är hennes val… jag tänker inte förlora dig för hennes skull." fräste Elendil och drog Isildur från dörren.