Kap 20

Almarill och Hanna rusade upp till samlingssalen. Marwins män hade just forcerat grinden och tågade upp mot huset. Almarill lösgjorde nyckeln och räckte den till Linnea som stod som paralyserad vid fönstret och såg dem komma.

"Här, tag den här. Tappa den inte. Spring till källaren och göm dig där. Ge inte Isildur nyckeln, hur mycket han än bönar och ber om inte hans liv är i fara", sade Almarill och såg Linnea djupt i ögonen. Flickan nickade och skyndade att sätta sig i säkerhet. Almarill gick fram till en av vapensköldarna som hänge på väggen i samlingssalen och lyfte ner ett svärd. Hanna såg storögt på sin dotter.

"Du kan inte hantera ett sådant vapen, du får inte ens bära dem…" mumlade hon.

Almarills ögon glödde när hon fattade klingan. Hon svingade den ett par gånger genom luften med stor säkerhet och en skicklighet som såg ut att vara väl inlärd.

"Reglerna har just förändrats…" mumlade hon och räckte ett svärd till Hanna. "Det här är bra svärd, även en amatör kan handskas med dem."

Hanna bara stirrade på Almarill. Hon kände inte igen sin dotter, till och med hennes kroppsspråk var förändrat. "Vad hände egentligen i templet? Vad har de gjort med dig!"

"Jag har vaknat…" mumlade Almarill. Hon ställde sig med ryggen mot väggen i samlingssalen och spanade ut genom fönstret för att se var Marwins mannar befann sig. Hanna släppte svärdet och skakade på sitt huvud. "Du är sjuk, du borde gå till källaren omedelbart!"

"Det finns ingen tid…" viskade Almarill och höjde svärdet framför sig. "De kommer nu…"

Hanna lyfte åter upp svärdet och riktade det tafatt mot dörren. "Nå, har du bestämt dig för att möta dem… så låt dem komma." sade hon stolt och knyckte lite på nacken. Almarill log och kramade svärdets klyka. Det dröjde inte länge fören det bankade på dörren.

"Elendil! din tid är slut! Kom ut, följ oss till hamnen och se till att era skepp seglar till den västra hamnen eller så kommer vi in och hämtar er!"

Hanna såg på Almarill, hon tycktes inte berörd av att höra Marwins beordrande stämma. "De har flytt!" ropade Hanna genom dörren. "Det är bara jag som är kvar här med herrskapets tjänare."

"Öppna dörren Hanna… gör inte det här svårare än det redan är." sade Marwin lugnt. "Jag vet att er herre är kvar här, hans skepp ligger förtöjda vid hamnen."

"Nej! Jag har lovat att inte släppa in några plundrare när herrn är borta. Han återkommer i vinter med Amandil och min make." envisades Hanna. Almarill såg hur orden brände i hennes mor.

"Hanna… om du inte öppnar så kommer vi att slå in dörren."

"Nåväl… slå in den då… "sade Hanna stolt. Almarill log när hon såg sin mors trotsiga min.

Marwin signalerade till sina män och de började försöka slå in dörren. Hanna och Almarill stod beredda allt efter de höga dunsarna slog mot dörren gav den efter mer och mer. Tillslut knakade den till och flög upp när männen lade sin tyngd mot den. Marwin steg in och såg nästan roat på Hanna. "Hanna, Hanna, Hanna… sänk den där, du kan göra dig illa, sade han med ett leende."

"Nej! Jag tänker inte låta er plundra det här huset utan att möta motstånd!"

Marwin skrattade och drog sitt svärd. Han stegade fram till Hanna och höjde svärdet i utmaning. "Var är Elendil och hans söner?" frågade han sedan mycket artigt.

"De finns inte här…" morrade Hanna och gick till attack. Med några enkla slag hade han avväpnat henne. Marwin riktade sin klinga hotande mot Hanna.

"Jag vet att de finns här, Hanna. Vem är det annars du försöker skydda på ett så tafatt men modigt vis?"

"Jag!" Almarill steg fram ur sitt gömställe med svärdet vilade i sin hand. Marwin log och vinkade till sina män att ta hand om Hanna. Några råskinn gick fram och tog varsitt stadigt tag om hennes armar.

"Almarill dotter av Menethel… det var inte igår…" Han granskade henne från topp till tå. "Så tunn du har blivit… och ditt hår är klippt. Har du längtat så efter mig att du nästan tynat bort?"

"Smickra inte dig själv…" morrade Almarill. "Släpp min mor och ge dig av!"

"Tyvärr kan jag inte göra det, jag har mina order." sade Marwin kallt och tog sig för nacken. "I dem ingår att föra er till Sauron redan ikväll."

"Jag går inte frivilligt…" sade Almarill och höjde klingan framför sig i utmaning.

Marwin såg trött på henne. "Almarill, jag har inte tid att ge er några lektioner eller riktiga instruktioner, lägg ifrån dig klingan nu så vi kommer iväg någon gång."

Almarill log mot Marwin och riktade klingan mot honom. "Jag har fått lektioner sedan jag var fyra år gammal…"

"Svärdhantering ingår knappast i en prästinnas träning…"

"Vem sa någon om en prästinna?"

Hanna stirrade på Almarill, hon kunde inte tro sina öron. Men Marwin log mycket roat. Han höjde sitt svärd och mottog utmaningen. Deras klingor möttes med en skarp klang. Marwin var mycket förvånad över det hårda moståndet. Aldrig hade han mött en kvinna som svingade sitt svärd med en sådan kraft. Marwins män hejade roat på, de insåg ganska snart att Almarill var sin motståndare värdig. Marwins roade utryck bleknade ganska snart och han började bli trött, men Almarill stred med krafter som aldrig tycktes sina och hennes fäktning bytte hela tiden mönster. Striden hade kunnat pågå mycket länge om inte Almarill lyckats få Marwin att snubbla över en mattkant och falla platt på ryggen. Svärdet föll ur hans hand när hans kropp landade på det hårda trägolvet. Almarill höjde sitt svärd för att utdela ett dödande hugg mot hans bröst men då gav en av Marwins mannar upp en hög vissling. Almarill vände sig flåsande mot mannen och såg att han lagt sin dolk mot Hannas strupe.

Almarill kastade frustrerat svärdet åt sidan och skrek ut sitt förtret, rusig av adrenalin. Sedan föll hon utmattad på knä mot golvet, Marwin tog tillfället iakt. Han riktade ett hårt slag mot hennes bakhuvud och hon föll framstupa mot golvet. Försiktigt lyfte han upp henne i sin famn och strök håret från hennes ansikte.

"Så full av överraskningar… jag kommer aldrig att få veta vem du egentligen är", mumlade han och bar henne ut ur huset. Soldaterna som höll Hanna följde snart efter honom.

"Milord! Vad ska vi göra med Elendil och de andra?" frågade en av soldaterna.

Marwin såg på Hanna och lät sedan sin blick glida över Amandils stora hus. "Bränn ner huset till grunden och rök ut valven under det, så ska vi se om inte våra vänner kryper fram…"

Marwin band Almarill till händer och fötter och slängde upp henne på den lilla kärra de fört med sig, i fall att fångarna skulle bli för bångstyriga för att gå. Sedan gick han för att förbereda bålen.