Kap 21

Almarills vrål och ljuden från striden ekade ner i valven och Isildur flög åter på fötter. Han rusade fram till dörren och försökte åter få upp den.

"Det måste gå!" Intalande han sig och försökte bryta upp dörren med all sin kraft.

"Det är ingen idé Isildur, den där dörren är gjord i rent stål, inte ens med murbräcka skulle du kunna bryta upp den." sade Elendil tyst.

"Jag kan inte bara sitta här…" muttrade Isildur, "vänta det kommer någon."

Alla satt tysta och lyssnade. De tassande stegen kom allt närmare. "Det är Linnea!" sade Isildur igenkännande och alla i kammaren pustade ut.

Linnea såg sig oroligt omkring, hon hade aldrig varit nere i en här delen av källaren ensam förut. Hon vände sig om när hon hörde en röst som kallade henne till sig.

"Linnea, kom hit!" Hon kände igen rösten och rusade fram till dörren.

"Herskapet! Åh, vad jag är glad att se er!" sade hon lättat.

"Nyckeln…" sade Isildur ivrigt, "har du nyckeln till den här dörren?"

Flickan såg på Isildur och backade undan. "Ja, jag fick den av Almarill. Men hon sa att jag inte fick öppna för er. Om inte era liv var i fara."

"De är i fara Linnea… öppna dörren är du snäll…"

"Almarill sa att du skulle böna och be, men jag får inte öppna…"

Isildur skrattade och vände sig till de andra i kammaren. "Förstår ni hur irriterande det här är? Hon sitter där ute med nyckeln och vill inte ge den till mig för att Almarill förbjudit henne… Linnea! Det är för Almarills skull du måste öppna!" ropade Isildur och slog förargat sin näve i dörren.

"Jag får inte…" hörde de Linneas lilla röst svara.

Isildur skrattade och gled ner på golvet med ryggen mot dörren. Han dolde ansiktet i sina händer och suckade uppgivet. "Det här är fullständigt otroligt…"

Almarill öppnade sina ögon och såg upp mot den mörka himlen, hon blinkade ett par gånger och försökte få in skärpan i sin blick. När hon försökte gnugga sig i ögonen insåg hon att hennes händer var bundna och plötsligt mindes hon soldaterna. Hon försökte sätta sig upp men var mycket yr. En soldat böjde sig över henne med en brinnande fackla i sin hand och log när hon mötte hans blick.

"Milord! Hon har vaknat!" ropade han och Marwin steg fram till hennes sida.

"Så, min lilla slags kämpe är vaken. Bra, jag har något att visa dig."

Marwin drog henne på fötter och släpade iväg henne fram till grindarna till Amandils trädgård. Hon var mycket ostadig på benen, men han låste henne i ett hårt grepp framför sig.

Hon såg mot det stora huset. Dörrarna och fönstren var igenbommade med kraftigt plank och runt huset stod Marwins soldater med brinnande facklor i sina händer. Hon såg förärat på Marwin.

"Det är så här, lilla vän…" förklarade han sakta "om Elendil och hans söner verkligen lämnat Númenor så gör det inget att jag låter deras hus brinna. Det är bara ett tecken på hur välkomna de är att återvända. Men om de nu finns kvar i huset…så får saken en helt annan vinkel."

Almarill stelnade till när hon hörde Marwins ord. Kunde han mena allvar? Men valven under huset skulle stå sig trotts att huset brann, de var konstruerade så.

"De finns inte där milord…" sade hon tyst. "Marwin såg forskande på henne."

"Inte i valvens mörka vrår heller? Glömde jag att säga att vi vet var friskluftsintagen finns? Vi har täppt igen dem noggrant. Om Elendil gömmer sig i husets källare så kommer han att kvävas till döds av röken från branden. Ett högst plågsamt sätt att dö… en signal från mig och huset går upp i rök, med allt och alla som finns i det…"

Marwin höjde sin hand och soldaterna stod redo att tända på. Almarill kände hur paniken spred sig som en löpeld genom hennes kropp. Marwin såg åter på Almarill.

"Nå? Hur blir det?"

Almarill svalde hårt och en blank tår föll ut för hennes kind. "Tänd inte på huset…" mumlade hon tyst.

Marwin log bett. "Så pojkvännen finns i huset i alla fall… då vet jag det, men det spelar ingen roll. Isildur ska brinna på ett eller annat sätt, om det blir här och nu eller i templet saknar betydelse. Han brinner i Melkors ära i vilket fall som helst."

Marwin gav signalen och soldaterna tände på huset. Almarill såg förtvivlat på Marwin. "Släck det snälla!"

"Det är för sent Almarill…" mumlade han, lugnt betraktande sina mäns arbete.

Almarill såg hur flammorna började slå upp mot väggarna, ännu var de mycket små. Hon hörde hur rösterna från tjänstefolket, som ännu fanns kvar inne i huset övergick från rädda till panikslagna.

"Släck det snälla Marwin!… jag gör vad som helst… vad helst du ber mig om…"

Marwin såg frågande på henne och beordrade sina män att släcka elden. Sedan mötte han Almarills blick igen, glöden han sett under striden var borta, hennes ögon tindrade vackert grå och blanka av tårar. "Är det ett löfte?" frågade han kort.

Almarill svalde hårt och nickade. Marwin tog hennes ansikte mellan sina händer och såg allvarligt på henne. "Du vet vad jag vill ha av dig, Almarill. Om du ger mig det så låter jag huset stå, men jag kan inte låta Isildur löpa, så be mig inte om det."

Almarill nickade stumt och stirrade ner i marken. Marwin kände sig över nacken och såg på den ännu mörka himlen. "Milord… det är redan sent." sade Marwins under befäl efter att han hört deras samtal.

"Det finns ännu tid… sänd den andra kvinna med en liten grupp till Sauron omedelbart, de får meddela att Elendil kommer strax efteråt. Låt de andra söka igenom huset. Själv har jag viktigare saker för mig…"

Marwin lyfte upp Almarill i sin famn och bar iväg med henne mot deras lilla stuga. Marwins män ropade uppmuntrande ord efter honom, de skrattade och slog vad om hur länge det skulle ta innan Marwin var tillbaka igen.

Marwin gav sitt underordade befäl en lång blick och ett litet leende. Befälet nickade förstående. Så snart Marwin och Almarill försvunnit in i stugan gav han order om att tända på huset igen