Texten innehåller mycket stark scen!

Känsliga läsare varnas!

Kap 22

"Linnea… snälla öppna dörren…"

"Nej!"

Isildur suckade och försökte behålla sin vänliga ton, men irritationen gjorde det mycket svårt. "Snälla Linnea… kan jag ge er något som kan få er på andra tankar?"

"Jag är inte Evanja, milord…"

Elendil såg frågande på Isildur när han hörde tjänsteflickans svar. Isildur log generat. "Lång historia… Linnea…"

"Jag har lovat att inte ge er nyckeln…"

"Ge dig nu Isildur… hon kommer aldrig att ge dig nyckeln. Hur löjlig du än gör dig…" Isildur såg irriterat på sin far och slog sig ner mot kammarens ena vägg. De kalla stenarna fick honom att rysa. Han hade inte sovit på nära ett dygn, tröttheten hade gått över i frustration och kammarjungfrun där ute tärde på hans redan korta stubin. Anárion satt med Berethil vid sin sida och försökte hålla henne varm, det var inte lätt i den fuktiga källaren. Flickan suckade sorgset men välmående, där hon vilade med huvudet mot hans bröst. Anárion satte sig upp lite bättre och drog Berethil ännu närmare, men så hejdade han sig. "Känner ni någon konstig lukt?" frågade han fundersamt.

"RÖK!" Isildur flög på fötter och kikade ut genom gluggen i kammardörren, taket i de mäktiga valven höll sakta på att rökfyllas. "Linnea!" ropade han och skakade på dörren. "Du måste öppna! De har satt eld på huset, vi kommer att kvävas hit!"

Linnea tvekade ännu. Elendil gick fram till Isildurs sida och såg på kammarjungfrun som stod tvekade en liten bit från dörren. "Linnea, var snäll och öppna nu…" sade han lugnt.

Linnea tog några förskrämda steg närmare dörren och nickade försiktigt. Isildur såg frågande på sin far när de hörde låskolven glida undan med ett klick.

"Jag antog att Almarill bara gett flickan order om att inte lyssna på dig…"

"Åh, självklart… i Manwës namn vet jag inte hur jag någonsin ska få den flickan att respektera mig…"

Elendil skrattade kort och drog Narsil ur dess skida. "Kom nu, låt inte Marwin vänta… låt oss sända honom till Mandos salar en gång för alla…"

Isildur log och drog även han sitt svärd, när Linnea öppnade dörren skyndade de tre männen mot trappan som ledde upp ur källaren. Linnea tog Berethils hand och ledde henne genom den dunkla källaren, ledsagad av det stearinljus hon burit med sig. Den klämtande lågan var inte till så stor hjälp. Det var faktiskt lite ljusare i källaren nu än tidigare, men Linnea vågade inte tänka på var det ljuset kom ifrån…

Elendil med sina söner i släptåg sprang så fort deras ben bar dem, men luften i källaren började bli svår att andas. Elendil stannade och skar bort ett tygstycke från sin skjortärm och band den över näsa och mun. Isildur och Anárion följde hans exempel. Tjänstefolket försökte panikslaget att ta sig ut när de kom upp i huset igen. Elendil såg sig omkring och insåg vad Marwin gjort. Han tog tag i en av tjänarna och frågade om även fönstren på ovanvåningen var igenbommare.

"Nej, milord." hostade mannen. "Men de som kastar sig ut genom fönstren slår antingen ihjäl sig eller dräps av soldaterna som står vakt runt huset. Jag börjar fundera på om det inte är ett barmhärtigare öde än att så här och vänta på lågorna…"

Elendil släppte mannen och såg sig omkring igen. Det fick inte vara så hopplöst som tjänaren påstod. Hans blick löpte över de igenbommade fönstren och de panik slagan tjänarna som försökte ta sig ut, planken för fönstren bar djupa repor efter deras naglar och märken efter många andrating. Han såg mot dörren och tyckte att den hängde lite på sned. Marwin måste ha slagit in den för att ta sig in i huset… tänkte han och rusade fram för att syna gångjärnen, men de var för heta för att han skulle kunna röra vid dem.

"Bröt Marwin ner dörren för att ta sig in!" ropade han. Men tjänarna brydde sig inte om honom. "Jag får anta att han gjorde det…" mumlade Elendil. "Isildur, Anárion! Kom! Det är dags att dräpa lite soldater…"

Isildur och Anárion såg ilskan i Elendils ögon och följde efter när han stormade upp på ovanvåningen.

-----------------

Marwin bar in Almarill i hennes kammare och satte ner henne på bädden. Med skickliga händer tände han det stearinljus som stod på nattduks bordet och satte sig vid hennes sida. Han såg nästan milt på hennes rädda ansikte och smekte hennes kind.

"Så fager, ända in i döden… Almarill, Almarill, om tiden bara hade varit en annan…"

Han ställde sig upp, grep tag om Almarills axlar och drog henne till sig, instinktivt började hon kämpa emot, men det gjorde bara hans omfamning kraftfullare. Med ena handen tryckte henne så hårt mot sitt stålklädda bröst att han låste fast hennes bundna händer, hans andra hand slöt sig om hennes hår och drog hennes huvud tillbaka. Ett ögonblick grinade han mot henne, men sedan pressade han sin mun mot hennes.

Almarill flämtade efter andan när han väl släppte henne. Marwin såg nöjt på sin fånge och strök hennes hår.

"Konungen har avrått sina män från att ge de kvinnor vi nedlägger några barn. En oönskad son kan dräpa fadern om han anser att modern behandlas illa och jag kan kontrollera mig… Men jag tror att jag ska ge dig ett barn Almarill, så att du alltid ska minnas mig även om du mot all förmodan lyckas undkomma din dom."

Almarill såg förfärat på Marwin, han skrattade och började fumla med knapparna i hennes väst. Hon försökte vrida sig ur hans grepp men hon hade ingen chans. Almarill kände hur något började röra sig i hennes själ som svar på den panik som spred sig som en löpeld genom hennes ådror.

Marwin brydde sig inte om hennes protester, hans inre brann av längtan. Sedan han lagt sina ögon på henne hade han aldrig velat ha en annan kvinna. Han hade sett henne för första gången när han var mycket ung, nyss inskriven i konungens arme. Hon hade varit prästinna redan då, ung och ren med en blick som tindrade likt stjärnor. Han hade aldrig sett en sådan kvinna och intalade sig att inte ens Varda kunde vara fagrare. Visst hade han tagit det han blivit erbjuden under de många åren i fällt, han hade inte väntat, men ingen hade kunnat mäta sig vid henne. I mörkret under tältdukarna var alla kvinnor lika och han kunde sätta vilket ansikte han önskade på dem. Denna natt skulle han inte låta mörkret dölja henne för honom, snart, snart skulle det ske…

Han slet ivrigt upp västen så de sista knapparna sprättade iväg ut i rummet, men hejdade sig ett ögonblick när han såg bröstens mjuka rundning under linneskjortan. Han förde sin hand mot ett av dem och kände värmen från hennes kropp stråla mot honom, han rös av välbehag. Men då upptäckte han till sin förvåning att hon slutat kämpa emot, han lyfte sin blick och såg hur hennes skrämda ansiktsutryck förändrats. Hon såg mycket lugn ut, som om hon försökte beräkna hans styrka och nästa drag, hennes ögon tycktes glöda av närvaro. Han släppte på sitt grepp en aning och såg frågande på henne, inget i hennes kroppsspråk var på något sätt avvisande. Hon lyfte upp sina bundna händer framför honom.

"Lossa dem… jag kommer inte att springa iväg från dig", sade hon mjukt.

Marwin såg avvaktande på henne, men även om hon ljög så hade hon ingen stans att fly. Ingen Isildur skulle komma och stjäla henne från hans famn den här gången och utanför väntade hans män. Han drog sin dolk och skar av hennes rep. Hon tog sig lättat runt handlederna och sneglade på sina fötter. Han log och satte sig på huk vid dem. Så fort hennes fötter var fria försökte hon sparka honom, men han var bered och fångade hennes fot i luften.

"Försök inte att lura mig…" morrade han och gav henne en ordentlig örfil så hon föll mot bädden. Han drog snabbt av sig sin stålväst, mantel, och svärdbälte sedan lutade han sig över henne och tvingade till sig ännu en kyss. Han lät sin hand dyka ner under skjortans linning och ett leende av njutning spred sig över hans ansikte.

"Så länge har jag väntat…" mumlade han och började slita i skjortans sömmar.

Almarills ögon glödde intensivt när han höll henne nere med sin ena hand och brutalt grep om var bit av naken hud han kom åt med den andra. Hon låste sin blick i hans upphetsade ögon.

"Om du nu har väntat så länge… kom då och motag ditt pris…" sade hon nästan vänligt.

Marwin såg storögt på henne men var inte sen att mota inbjudan. Han lade sig över henne och började ivrigt famla med hennes kjolar. Almarill sträckte försiktigt ut handen mot nattduksbordet och fattade den lilla parfymflaskan som hon lämnat där för ett par dagar sedan. Marwin var för upptagen för att märka när hon drog ur korken. Hon kände hur han försökte låsa fast hennes ben och leta sig in mellan dem. Hon höjde sylen ovanför hans rygg.

"Söker du en kärlekens låga? Motag då min omfamning och brinn!"

Marwin skrek till när hon slog in sylen under hans hud. "Förbannade monster!" vrålade han och kastade ner henne på golvet. Han tog sig över skulderbladet där sylen träffat honom och insåg att han blödde.

Almarill kom snart på fötter, hon stirrade på det blodiga smycket hon bar i sin hand, förskräckt lät hon det falla till golvet. Hennes minnen från de senaste minuterna var mycket otydliga.

"Vad har du gjort!" skrek Marwin, flög upp från bädden och grep tag i henne. "Svara mig! Vad har du gjort!"

Almarill såg på parfymflaskan som låg på golvet vid bädden, en ljus vätska flöt ut ur dess inre. Hon hade lytt Isildurs råd och hällt lite avkok från Fingerborgsblomma(i) i flaskan. Örten var i grunden en mycket potent läkeväxt, men för lynnig för att även de skickligaste prästinnorna skulle våga använda den. En droppe av avkoket kunde rädda en mans liv, medan två kunde vara direkt dödande. Marwin följde hennes blick till flaskan vid bädden och skakade på huvudet. Han släppte henne och skrattade uppgivet.

"Du har förgiftat mig… eller hur? Men du är för sent ute Almarill. Sauron är ett steg före dig. Om inte ditt gift dödar mig, så kommer hans att göra det."

Inte långt efter att han avslutat meningen förvreds hans ansikte av smärta och han tog sig krampaktigt för sitt bröst. Hans ben vek sig under honom och han sjönk ner på knä mot golvet. Almarill kände ingen rädsla längre, mannen i hennes kammare var döende och det fanns inget hon kunde göra åt det. Hon rusade fram till honom och satte sig vid hans sida. Marwin såg frågande på henne.

"Varför springer du inte? Än är jag man nog att dräpa dig!"

Almarill såg in i hans plågade ögon, det fanns någon där... någon hon aldrig mött... en värme och djup skärlslig skönhet som tidigare alltid dålts av saurons mörker, nu låg det helt öppet för hennes syn som en nyskalad frukt, ett nyfött barn. Ett barn... hon skakade på huvudet hon var nästan helt säker på att hon sett en ung pojke i Marwins ögon, "Jag fruktar dig inte…" mumlade hon förundrad av det som just mött henne och strök bort kallsvetten från hans panna med sin trasiga skjortärm. Marwin skrattade försiktigt och tog hennes hand i sin.

"Tänk att jag var tvungen att vänta till min sista stund innan jag fick se dina ögon le mot mig…"

Smärtan i bröstet återvände och han kramade så hårt om Almarills hand att hon var rädd att han skulle bryta de smäckra benen. När krampen släppte ändrade hans blick karaktär, mörkret rullade in över dem som en nattvart matta. "Förbannelse över dig kvinna…" mumlade han. "Förbannelse över dig och alla efterföljande av din ätt. Du ska för evigt ångra det du gjort mot mig. Hör du det! Du ska aldrig få glömma… Min ätt ska följa din, vi ska vakta dem som vargar, tills skulden för min död är betald. Hör du det Almarill? Du blir aldrig av med mig…" Marwin drog henne till sig och tvingade henne mot golvet. "Jag har ditt blod på mina händer… enligt de gamla sederna är du min, bara min, och jag ska ta min belöning innan jag lämnar den här världen…"

Han kastade sig över henne, men han var inte lika stark som förut. Musklerna som annars spelade under hans kläder efter många år av militär träning hade mist sin styrka och Almarill lyckades med nöd hålla honom borta. Dödskrampen kom snart efter Marwins utfall, han rullade över på rygg och kved till, sen var det över.

(i) Fingerborgsblomman exiserar verkligen, den heter Digitalis Purpurea och används än idag som hjärtmedicin. (i mycket kontrolerade doser dock...)