Kap 23

Elendil sprang till kammaren där murgrönan ringlade runt fönstergluggen, intrasslad i träspaljén Almarill använt för att ta sig ut kvällen innan. Han blickade ut mot gården, bara två vakter stod och passade nere i trädgården. Han vinkade till sig sina söner och pekade ner mot marken.

"Men far, spaljén kommer inte att bära oss, och när elden når virket i den här gammal konstruktionen så kommer den att blossa upp som en fackla!" sade Anárion när han förstod vad Elendil tänkte göra.

"Nej, det kommer inte att bära oss… men elden är inte så kraftig nedanför fönstret ännu. Det verkar som om de lagt ner större möda på framsidan… huset är byggt till stor del av sten, det brinner sakta."

Elendil såg på vattenkannan som stod vid spegeln. Han gick fram till den och slet av sig sin skjorta sedan blötte han ner sig ordentligt.

"Glöm inte bort att linda era händer", mumlade Elendil. "Det är en lång väg ner till marken."

Bröderna följde sin fars exempel, de hällde vatten över sig och lindade sina händer med sina skjortor. Sedan hävde de sig ut genom fönstret. Vakterna ropade vilt till sina kamrater när de såg de tre männen komma brakande ner för spaljén. De höll balansen mot de lodlöpande trä stängerna medan de tunnare horisontellgående gav efter för deras vikt utan minsta motstånd, flisor av trät yrde omkring dem.

De log sin väg genom soldaterna, fram till dörren på husets framsida. Soldaterna ryggade tillbaka när de såg Elendils klinga, ty den glödde ursinnigt i hans hand, som en flamma av eld. Anárion och Isildur gav sig på de kraftiga stöttor som soldaterna låst fast dörren med så fort de lyckats skapa lite andrum mellan dem och konungens män. Elden flammade i de träklädda dörrposterna och gjorde deras uppgift mycket svår. Soldaterna tryckte på och tvingade männen mot de brinnande väggarna. Elendil höll Narsil hårt i sina händer och gjorde ett sista förtvivlat försök att mota bort soldaterna. Rädda för den brinnande klingan bakade de undan.

"Räds inte! Det är bara ett gamalt svärd!" ropade Marwins under befäl och försökte få sina män att finna nytt mod.

"Vi borde hämta Marwin, han kan ge soldaterna det stöd de behöver." sade en av soldaterna och gjorde sig klar att ge sin av mot tjänstestugan.

"Nej, låt honom vara… han har nog fullt upp…" mumlade befälet med ett leende. "Det här kan vi klara av själva, de är blott tre män."

Isildur såg att soldaterna stirrade skrämda på Elendil, när han svingade Narsil mot dem. Han tog tillfället i akt och försökte sparka undan några av stöttorna, Anárion kom snart till assistans. De manliga tjänarna hörde vad Isildur och Anárion var i färd med och såg hur dörren började röra på sig, de hämtade en bänk från samlingssalen och började slå den mot dörren så hårt de kunde. Med ett brak gav dörren efter och männen störtade ut på gräsmattan.

Isildur rusade in i huset och ryckte till sig så många svärd han kunde bära.

"Alla som är kapabla att använda en klinga, följ mig!" ropade han och sprang ner på gräsmattan för att förse männen med vapen. Många av de unga tjänarna fattade en klinga och gav sig ut ur huset, redo att slåss för sina liv. Kvinnorna fattade hinkar, kannor, skålar, allt som de kunde bära vatten i och försökte släcka elden runt huset. De var dock ofta obeväpnade och många föll för soldaterna vapen, utan att de fäste någon längre tanke vid dem. De var allt för lätta offer för de ursinniga männen, som nu kände hur underlaget närmade sig allt mer. Marwins befäl gav order att sända Hanna till Sauron, en fånge skulle i alla fall komma ur den här natten. Elendil såg hur fångvagnen sattes i rörelse, han försökte ta sig fram till den men soldaterna var ännu för många. Hästarna som drog vagnen sattes i galopp och rusade iväg genom mörkret. Elendil anade oråd och såg mot Isildur, han inte lagt märke till vagnen.

Anárion kämpade sig fram mot trumpetblåsaren, männen som suttit inspärrade i det rökfyllda huset var trötta och orkade snart inte kämpa längre, men Anárion hade fått en idé. Han smög runt soldaten som bar truppens silver trumpet och lade hastigt men tyst sin dolk mot hans strupe.

"Om livet är dig kärt, så blås till kapitulation…" viskade han i soldatens öra.

Den unge mannen var inte sen att följa order och snart ljöd trumpetens toner över kampen. Soldaterna stannade till och såg frågande på sitt befäl.

"Ett ypperligt tillfälle att kapitulera!" ropade Elendil utmattat.

"Jag har inte gett någon order!" rräste befälet.

"Kanske inte… men signalen ekade ut över hela Rómenna."

Befälet blängde på Elendil, han viste att han blivit lurad och kunde inte göra något åt saken. Konungens lag säger att den som blåser till kapitulation, måste stå sitt kast. Irriterat gav han order till soldaterna att kasta sina vapen. Han var konungen man och kunde inte förmå sig att bryta mot krigslagen

Isildur såg sig omkring bland de trötta tjänarna som började så sig till ro på gräsmattan medan soldaterna drog sig undan. Anárions kvicka tankar hade räddat många liv, handlandet var typiskt för brodern. Anárion försökte så ofta som möjligt finna en alternativ lösning till direkt strid, han satte större tro till diplomati än till stål. Isildur hade oftast inte tid att tänka efter… han såg ut över gräsmattan men kunde han inte finna de två kvinnor han sökte efter. Han gick fram till Elendil som just höll på att samla ihop soldaternas vapen i en hög.

"Har du sett Almarill och Hanna?" frågade Isildur oroligt.

"Nej", svarade Elendil. Hans tankar gick snabbt till fångvagnen som rusat iväg genom mörkret. Han stegade fram till befälet som satt sig på sin häst och var på väg att lämna trädgården med sina nedlåtna män. Elendil tog tag i honom och drog ner honom från häst ryggen.

"Almarill och Hanna, var är de?" frågade han hotfullt.

"Jag vet inte vilka du talar om." muttrade befälet och lösgjorde sig från Elendils grepp.

"Prästinnan och hennes mor, två kvinnor med svart hår och grå ögon." fortsatte Eledil.

Befälet log igenkännande. "Åh, de kvinnorna… ja, jag har sett dem."

Isildur kände hur ilskan blossade upp inom honom när han såg befälets roade min. Han tog ett bestämt tag i soldatens ena axel och lade sin dolk mot hans strupe.

"Var är de! Var har ni gjort med dem! Om ni krökt så mycket som ett hår på hennes huvud…"

Elendil försökte lunga ner Isildur och drog honom från soldaten, men mannen bara skrattade. Han tog sig runt sin strupe och blickade sedan retsamt mot Isildur

"så… de betyder en hel del för er… det gläder mig då att få meddela er att de är väl omhändertagna."

"Vad menar du?" morrade Isildur, Eledil lade sin hand på sin son för att hindra honom från att göra ännu ett utfall.

Befälet log segervisst."Den äldre kvinnan kommer snart att få ta del av Saurons gästfrihet i templet, en mycket hedervärd uppgift står framför henne. Vad gäller den yngre… så mottager hon min överordnades kärleksfulla omfamning redan nu."

Isildur stirrade på befälet medan färgen vek från hans ansikte. Befälet nickade mot tjänstestugan, ljuset brann i Almarills kammare. Utan att hinna tänka nästa tanke rusade Isildur mot stugan. Elendil tog ett stadigt tag i befälets stålväst och tryckte upp honom mot hästen. "Hur kan ni vara så grymma?" fräste han, "de var kvinnor, de kunde inte ens försvara sig!"

"Åh, Almarill försvarade sig, jag har aldrig sett en kvinna strida som hon. Det var därför min överordnade lät henne njuta före hon mötte sinn dom. Hon borde varit ärad."

"Om det är konungens definition av ära, så kan jag inte slåss för den…" fräste Elendil och släppte ner soldaten på marken igen. Han gick mot stugan för att bistå sin son.

"Vi vet det Elendil och vi glömmer inte…" mumlade befälet tyst för sig själv. Sedan höjde han rösten och ropade: "De har varit borta länge nu Elendil, Marwin är en uthållig man, men han har troligtvis dräpt henne vid det här laget."

"Ge er av innan ni får möta samma öde!" ropade Elendil tillbaka.

"Ni har gjort er skyldig till högförräderi! Ni är nu bannlyst Elendil, son av Amandil. Lämna Númenor genast eller möt avrättnings patrullen vi skickar ut så snart det ljusnar!"

Elendil vände sig mot soldaten och gav honom en lång sorgsen blick, sedan sprang han iväg mot stugan. Befälet satte sig upp på sin häst och beordrade sina män att ge sig av.

"Men vi kan inte bara lämna Marwin." sade en av soldaterna. Befälet såg mot stugan och skakade på sitt huvud.

"Marwin var en bra man, men han har misslyckats. Antingen dör han här eller av Saurons gift. Hans tid är ute hur som helst…"