Kap24

Isildur kastade sig in i stugan och rusade fram till Almarills kammare. Han slet upp kammar dörren med draget vapen, beredd att dräpa den förste han såg. Men i kammaren var det olyckbådande tyst. Isildur såg sig omkring och upptäckte snart Marwins kropp som låg livlös på golvet. Han gick fram och sökte efter Marwins puls, men hans kropp hade redan börjat kallna. Han drog en djup suck, han såg på tingen som kastats runt i kammaren, en hård strid hade pågått här inne. Isildur vände sig mot ett av kammarens hörn och såg Almarill sitta blickstilla med ryggen mot väggen. Hon hade brett ut sina berlocker på golvet framför henne och ritat många heliga symboler på golvplankorna. Hennes blick var tom och hon verkade inte reagera på att Isildur klev in i kammaren. Han gick fram till henne och kramade om henne, han drog en suck av lättnad när han kände hur hon lade sina armar om hans hals.

"Jag dräpte honom Isildur… jag tror att jag måste be ett bra tag framöver…" viskade hon tomt och känslolöst.

"Det kommer att bli bra, oroa dig inte. Är du skadad?" frågade Isildur och släppte så pass på sitt grepp att han kunde se om hon blödde någon stans, men hennes skjorta verkade bara bära fläckar av Marwins blod.

"Jag är inte skadad, han hade inte tid att göra mig riktigt illa… Isildur… jag trodde aldrig… aldrig att jag skulle kunna…"Hon såg förtvivlat på sina blodiga händer.

Isildur såg ut över golvet och upptäckte parfymflaskan på golvet bredvid bädden. Han log och drog henne intill sig igen. Hennes fördämningar brast och hon började gråta hejdlöst mot hans axel.

"Jag har varit en svag beskyddare, för dig och Hanna. Men det ska bli ändring på det nu. Almarill, jag måste fråga… lyckades han…"

Almarill skakade på sitt huvud och en sten föll från hans bröst. Han släppte henne för ett ögonblick och gick fram till hennes garderob. Han plockade fram hennes kappa, hjälpte henne på fötter och slog kappan om hennes axlar.

"Kom, vi går in till huset. Du behöver värma dig."

Almarill nickade och följde lydigt med. När de kom ut ur stugan mötte de Elendil. Elendil log lättat när han såg Almarill vid liv. Almarill började genast söka efter sin mor.

"Var är Hanna?" frågade hon tyst.

Isildur såg på sin far och kunde genast läsa svaret i hans sorgsna blick. "De har tagit henne till Sauron..." svarade Isildur kort.

Almarill stirrade på honom. "Nej… det får inte vara sant! "

Elendil bekräftade kort att han sett fångvagnen rulla iväg mor Armenelos. Almarill lät blicken vandra mellan Elendil och Isildur, de stod båda stilla som stoder huggna i sten, villrådiga och trötta. Isildur lade sin arm om Almarill för att trösta henne, men hon blängde på honom och drog sig undan. "Ni kan inte bara lämna henne åt sitt öde…" mumlade hon förskräckt, när hon insåg att de inte tänkte följa efter fångtransporten.

"Om vi ger oss av till Armenelos så kan vi alla dräpas, jag kan inte riskera det." sade Elendil tvärt.

Almarill såg på Isildur. "Men ni lovade Menethel att ta hand skydda mig och Hanna…"

"Han skulle förstått, Menethel var en klok man. Huvudsaken är att du klarade dig." svarade Elendil. Isildur sa ingenting.

Almarill såg på de båda männen och skakade på huvudet. "Då har ni båda misslyckats… jag tänker inte överge min mor till ett öde fyllt av plåga och död. Om ni kan leva med ert samvete efter detta, så ska jag be Ilúvartar att han förbarmar sig över era själar."

Hon sprang tillbaka till stugan, kastade av sig kappan och rotade fram en hel skjorta från moderns garderob. Hennes gröna yllekjol var även den ner blodad och trasig. Ursinnigt slet hon av sig den och greppade ett par av Menethels byxor som han lämnat efter sig. De var alldeles för stora, men enklare att bära än en yllekjol tyngd av väta, hon stoppade in skjortan innanför linningen och drog åt sitt bälte ordentligt. Hon gick med bestämda steg till sin kammare och hängde berlockerna hon burit vid Meneltarma om sin hals. Hon drog ett djupt andetag och samlade sig ett ögonblick. Hon förde samman sina händer med handflatorna mot varandra och höjde dem till sin panna.

"Ilúvartar ge mig den styrka jag behöver… din tjänare i hjärta, tanke, kropp, själ och sinne…" mumlade hon tyst. Medan hon bad förde hon sina händer i stjärnans tecken; först över hjärtat sedan upp mot pannan, ner mot bröstets högra sida och slutligen från vänster till höger tinning. Hon neg djupt framför platsen där hennes altare brukade stå och såg sig sedan omkring i rummet. Hon var i behov av ett vapen… hon plockade fram silver skäran hon fått av Amandil och hängde den vid sitt bälte, sedan gick hon bestämt fram till Marwins utrustning, som ännu låg i en hög på golvet.

"Någon nytta ska jag tydligen ha av dig i alla fall…" mumlade hon, lossade Marwins svärd från hans bälte och fäste det vid sitt eget. Innan hon lämnade stugan slog hon sin kappa om sina axlar och såg sig omkring en sista gång, i ett tyst farväl. Hon var inte säker på om hon någonsin skulle återvända. Isildur såg henne komma småspringandes över gräset.

"Vad i hela fridens namn tar du dig till?" frågade han upprört.

"Jag ska hämta Hanna…" muttrade hon till svar.

Isildur tog ett stadigt tag om hennes arm. "Jag låter dig inte gå! Du måste lyda mig!"

Almarill blängde på honom och slet sig från hans grepp. "Vid alla heliga andras namn borde jag svära mig fri här och nu Isildur… men jag kan behöva din hjälp, om du absolut vill skydda mig som mitt överhuvud, så får du följa med mig. Jag ger mig av nu, vare sig jag har din tillåtelse eller inte. Förskjut mig från ditt hus om du så önskar." sedan gick hon fram till en av hästarna som en av de fallna soldaterna lämnat efter sig och hävde sig upp i sadeln.

"Jag kanske borde förskjuta dig! Du har bara orsakat problem!" ropade Isildur efter henne.

Hon vände sig mot honom och gav honom en lång blick, sedan satte hon hästen i galopp och gav sig av.

"Fördömda kvinna…" muttrade Isildur. Han gick fram till en av tjänarna och beordrade honom att lämna ifrån sig sin skjorta och kappa. Elendil skakade på huvudet när han såg Isildurs sammanbitna ansiktsutryck.

"Du ger dig av efter henne? Är du fullständigt utan förstånd!"

"Vad har jag för val? Hon är mitt ansvar och jag tänker inte förlora henne till Saurons eldar utan strid."