Kap 25

Hanna flämtade till när fångvagnen satts i rörelse. Hon hade legat vid Almarills sida för att hålla henne varm medan hon kämpade sig ut ur medvetslöheten efter Marwins slag. Att se dottern bäras iväg hade fått henne att gripas av panik. Men vakterna som höll henne nere mot det fuktiga höt i botten på vagnen hade varit för starka för att hon skulle kunnat skydda dottern. Allt hon kunde göra nu var att be för hennes säkerhet. Hon såg hur natthimlen passerade över hennes huvud. Snart skulle hon kanske finnas hos sin älskade Menethel igen. Hon såg det sista ljuset från Rómenna försvinna bakom det första krönet efter vägen, sedan var natten bara djupt svart. Hanna blundade och försökte hålla sin rädsla under kontroll, hon var säker på att de skulle föra henne inför Sauron, även om hon säkerligen inte var den som de egentligen var ute efter. Hon drog en djup suck och försökte ställa sig upp i den skumpande vagnen. Skulle hon nu kastas i eldarna, så skulle hon minsann möta sitt öde med värdighet.

Almarill manande på hästen till det yttersta, men vägen var mörk och oberäknelig. Hästen var nära att halka och trampa fel flera gånger och hon var tvungen att stanna en stund för att försökta se var hon var påväg. Hon svor tyst för sig själv, just nu önskade hon att hon haft Isildurs klara mörkersyn. Och som en skänk från ovan uppenbarade sig snart Isildur vid hennes sida.

"Jag har lovat att skydda dig…" mumlade han till svar utan att Almarill hunnit ställa sin fråga. Hon log tacksamt mot honom och manade på hästen igen. Isildur tog täten och lämnade snart landsvägen för att färdas på de smala skogsstigar som löpte vid vägens sida. På så sätt skulle de kanske kunna vinna lite på fångvagnens försprång.

De nådde fram till Armenelos lagomt för att se fångvagnen försvinna in genom stadsporten. Almarill såg Hanna stå stolt och rakryggad trotts sina bundna händer, innan vagnen försvann in bland husen, trotts sin hopplösa situation behöll modern sin stolthet. Isildur steg av sin häst och smög fram till skogsbrynet.

"Det står två vakter vid porten, fler patrullerar på muren… det blir inte enkelt att ta sig in."

"Men ni har gjort det tidigare." påminde Almarill.

"Ja, men det är annorlunda nu."

"För att ni har en kvinna med er?"

"Nej… för att de säkert väntar oss."

Almarill klev av sin häst och smög fram till Isildurs sida. "Det känns konstigt… den här staden var så vänlig förut… nu gror ondskan i folkets hjärtan."

"Det finns inte mycket vi kan göra åt det nu, Almarill", viskade Isildur. "Men vi måste göra något snart…" Han pekade mot templet på kullen i stadens mitt.

Almarill såg hur vagnen styrde fram till templets port. Hon drog en djup suck, ställde sig upp och backade undan en bit in i skogen igen. Isildur såg frågande efter henne.

"Nu får vi se vad du går för Isarma…" viskade hon tyst. Hon höjde sina händer och försökte få Isarma att uppfatta hennes önskemål. "Kom Isildur, stå vid min sida", uppmanade hon. Isildur reste sig upp och gjorde som han blev tillsagd. Han ställde sig vid hennes sida med en blick som undrade om hon blivit tokig. "Ställ dig bakom min rygg och lägg dina händer om min midja", sade hon tyst.

Isildur ställde sig bakom henne och låste sina armar om hennes liv. Hon är sinnesförvirrad… Marwins angrepp måste tagit hårdare på henne än jag trodde… tänkte han och skakade på huvudet. Almarill mötte hans tvivlande blick med ett litet leende, som om hon hört vad han just tänkte.

"Är ni beredd?" frågade hon tyst.

"Beredd för vad?"

"Att träda in i skuggornas rike…" mumlade hon lugnt, hennes ögon tycktes blixtra till. Hon drog ett djupt andetag och sänkte sakta sina händer i en spiralliknande rörelse. "Ni som styr över ej synliga tecken och ting… insvep oss i er dimma, göm oss för människors ögon." viskade hon tyst och började sedan mumla en komplicerad bön som Isildur inte riktigt hörde. Hennes ögon var låsta vid Armenelos glimmande ljus, hennes mummel sjönk och föll i styrka och tonläge. Så höjde hon åter sina händer över huvudet i en svepande rörelse som avslutades i en snäv spiral. Isildur såg hur en tunn dimma steg från marken och slingrade sig upp längs deras ben, oförstående släppte han henne med ena armen och började vifta bort dimmorna. "Nej…" Almarill tog hans hand i sin och förde den makfullt tillbaka till hennes midja. Isildur stirrade på henne, hennes ögon glödde av närvaro. "Slappna av Isildur, son av Elendil… låt din själ svepas med." Dimmorna steg och ringlade sig runt deras kroppar tills den låg som en tun film över deras kläder och hud. "Nu…" sade hon sakta, "kom vi måste skynda oss."

Isildur såg på sina händer när Almarill vek av från hans famn. En tunn hinna av dimmor svepte runt dem, instinktivt försökte han torka bor dem mot sina kläder men inget hjälpte. Almarill vände sig om och vinkade på honom, sedan började hon springa ner mot stadsporten.

"Hon är fullständigt galen…" muttrade Isildur tyst och följde efter henne.

De smög fram till porten och inväntade att vakterna skulle vända ryggen till. Almarill kände hur Isarma rörde sig inom henne, men hon var inte helt säker på att hennes besvärjelse fungerat. Så fort vakten riktade sin uppmärksamhet åt ett annat håll smet de in genom porten. Isildur smög först och såg så kusten var klar. Almarill lämnade deras gömställe på hans signal. När hon tog satts och gav sig av sprättade en liten sten iväg under tycket från hennes läderskor. Vakten vände sig mot Almarill, som blev stående stel av rädsla. Vakten blickade ut över vägen och gick sedan för att undersöka buskaget Almarill nyss lämnat. Han var blott någon centimeter från att röra vid henne, ändå föll inte ens hans blick på henne. Isildur såg storögt på Almarill, när hon smög upp till hans sida. Han såg på sina händer och på vakten som undersökte buskaget utanför porten, skakade på huvudet och fortsatte, som om han inte kunde förstå vad som just hänt.