Kap26

Soldaterna som eskorterade Hanna skar snabbt av repen runt hennes fötter, släpade ner henne från fångvagnen och in genom de väldiga portarna. Sauron satt på sin upphöjda tron och väntade. När han såg att Hanna var den enda soldaterna förde inför honom skrattade han högt.

"Så… Marwin misslyckades, hans lidelse för er dotter blev hans fall till slut. Jag kan inte påstå att jag inte varnat honom."

Han reste sig upp och vandrade ner mot henne. Hanna blängde på Sauron och försökte dölja skräcken som bubblade upp ur hennes inre. Mannen som närmade sig henne var fager och hade en visdom i sina drag som fick honom att se mycket förtroendeingivande ut. Sauron stannade framför henne och granskade henne noga.

"Om er skönhet går igen i er dotter så kan jag se vad som lockade min tjänare att svika mig… ett praktfullt offer ska möta Morgoths eldar i kväll. Det kanske inte är översteprästinnan av Meneltarma, men det får duga för tillfället."

Sauron signalerade till männen som höll Hanna och de började släpa henne upp efter altargången mot det väldiga eldaltaret.

"Släpp mig!" fräste Hanna kallt, "jag är kvinna nog att gå själv…"

Männen såg frågade på henne och vände sig sedan mot Sauron. Saurons ögon brann och han godkände hennes önskan. Soldaterna släppte henne, hon knyckte stolt på nacken och började gå de många trapporna upp mot altaret. Sauron följde efter henne med sin blick låst i hennes rygg. Vid sista trappsteget tvekade hon ett ögonblick när hon såg eldaltarets intensiva flammor. Sauron ställde sig vid hennes sida och gav henne en frågande blick.

"Hit men inte längre?" sade han tyst, med ett tonfall som nästan visade förståelse för hennes rädsla.

Hanna lyfte blicken från flammorna och såg på Sauron. "Bättre att det är jag än min dotter…" svarade hon och svalde hårt.

"Ni förstår att Almarill inte går säker bara för att ni offrar er frivilligt…" sade Sauron milt.

Hanna blundade och suckade djupt, den här mannen spred en känsla i henne som fick hennes förtvivlade inre att känna viss frid. Hon förstod inte varför, hon viste att Sauron var knuten i all den ondska som rotat sig i Númenors jord, men ändå kändes han inte skrämande. Snarare kändes han trygg och säker, hade hon inte stått så nära eldaltaret så hade hon kanske försökt söka skydd och gåta ut i hans famn. Sauron drog en liten kniv ur sin svepande dräkt och skar av repen som band hennes händer. Sedan sträckte han ut sin hand mot henne.

"Kom, låt oss inte dra ut på tiden längre…" Hanna såg in i hans ögon och lade tveksamt sin hand i hans.

När Sauron slöt sin välformade han om hennes byte hans blick plötsligt karaktär. Från att ha varit lugnt och förtroendeingivande, vittande hans ansikte nu om en smula förvirring och förvåning. Han släppte hennes hand mycket förundrat och lade nu sin ena hand mot hennes kind medan han lät den andra följa hennes kropps profil tills han kom i höjd med hennes livmoder.

"Född av en mänsklig kvinna, avlad av alvers ätt… det är omöjligt?…" mumlade han.

Hanna stod frågande utan att ha en blekaste aning om vad Sauron talade om. Just som Sauron skulle säga något ytterligare så avbröts han av att portarna till templet flög upp på vid gavel. Soldaterna inne i templet såg oförstående mot porten och gick för att stänga den igen, de antog att vinden tilltagit och blåst upp porten, men Sauron log och släppte Hanna för ett ögonblick. Isildur kunde inte förstå varför Almarill hade varit så oförsiktig, det måste ha funnits en bättre väg in i templet än genom stora porten. Men Almarill hade vägrat att smyga runt och leta efter öppna, obevakade fönster. Hon kände Sauron i Hannas närvaro och hur hans mörker letade sig in i hennes medvetande.

När de störtade in, omgivna av besvärjelsens dimmor blev hon stående stum, medan Isildur var snabb att söka ett gömställe. Hon skakade i hela kroppen, hennes hjärta bultade, hon kunde inte ta blicken från gestalten vars händer vilade på Hanna. Isarma gav henne möjlighet att se igenom Saurons sköna yttre, se den ondska som glödde och brann inom honom. Bilden var fruktansvärd. Sauron mötte hennes blick, log igenkännande och drog ett djupt andetag. Han blåste ut luften mot Almarill och dimmorna som omgav henne löstes upp i tomma luften. Soldaterna i templet såg förvånat mot flickan som matrealiserades framför dem, Isarmas besvärjelser hade inget att sätta emot Saurons makt.

"Vad väntar ni på? Arrestera henne omedelbart!" sade Sauron befallande till soldaterna. Almarill såg på sina händer om insåg att Sauron löst besvärjelsen, att hon åter var synlig. I vild panik drog hon Marwins svärd och gjorde sig bered på att försvara sig. svärdet kändes tungt och klumpigt i henne händer. Isarma rullade runt i henne och var redo att försvara sin värd, men plötsligt stillade upprördheten i hennes inre och Isarma sjönk djup ner i hennes själ. Sauron höll sin utsträckta hand mot henne medan soldaterna snabbt slog svärdet ur hennes ovana händer och övermannade henne. Isildur rusade till hennes assistans, Sauron skrattade och lättade besvärjelsen som låg över Isildur lika lätt som han avslöjat Almarill. Isildur kämpade mot soldaterna men han var ännu mycket trött och blev snart besegrad.

Soldaterna låste Isildurs armar bakom hans rygg och började knuffa honom upp för trappan mot eldaltaret. Almarill fick möta samma behandling. Sauron grinade mot Isildur och mötte honom när han inte hade många steg kvar fram till altaret. Han signalerade till en soldat som tog ett bestämt tag om Isildurs huva och drog den bakåt.

"Isildur, son av Elendil… äntligen har ni hörsammat min kallelse. Det var inte en dag för tidigt."

Isildur spottade på trappan framför Saurons fötter och gjorde ett vilt försök att ta sig loss, men soldaterna var starka. Sauron såg roat på Isildurs försök att ta sig loss och gick fram till Almarill, han förde makfullt tillbaka hennes huva över hennes axlar, lade sina vackra händer om hennes ansikte och inspekterade henne noga. Almarill försökte rygga tillbaka, skakande av skräck, hon kunde inte ta sin blick från Sauron. Efter ett kort ögonblick skakade han missnöjt på huvudet.

"Det är inte hon, hon är värdelös, kasta henne på lågorna. Låt Isarma brinna med henne."

Almarill kämpade emot med alla krafter hon hade kvar medan soldatrena släpade henne mot elden. Hanna, som ännu stod vid altaret rusade ner för att hjälpa dottern. Sauron tog några snabba steg fram till henne och tog ett stadigt tag om Hannas handled.

"Du kommer att få fler döttrar, fäst dig inte för mycket vid denna. Ge dig av!"

Sauron gav Hanna en kraftig örfil och knuffade henne ut för trappan. Hanna föll, rullade ner för de höga trappstegen och blev liggande på det kalla stengolvet.

"NEJ!" Almarill skrek, när hon såg Hanna ligga livlös och kämpade nu ännu vildare. Sauron steg fram till hennes sida och började mässa förbönerna, lågorna flammade ursinnigt högre och högre upp ur eldaltaret. Medan Saurons ord steg och föll i styrka började marken skaka under deras fötter. Soldaterna såg frågande på varandra, ett högt muller överröstade Saurons mässande och skrik från gatan runt templet steg mot himmelen. Sauron hejdade sig och lyssnade njutningsfullt till skriken. Oskan som tyckts dyka upp från tomma intet tilltog allt mer. Många upprörda röster steg från gatorna och folket ropade;

"Skåda dessa örnar som sänts ut av västerns herrar! Manwës örnar faller över Númenor!"

De hörde hur blixtar slog ner på gatorna följt av hjärtskärande skrik. Sauron blundade och andades in, som om han njöt i fulla drag av skräcken som drabbat människorna utanför templet. Han öppnade sina ögon och fäste sin blick vid en punkt straks ovan tempelportens välsnidade bågar. Hans mun började röra på sig men inga ord föll ur den.

I palatset stod kung Ar-Pharazôn och såg förtvivlat hur blixtarna träffade människor på gatorna, fälten och höjderna runt Armenelos. Han hade sett de väldiga örnarna komma från väst med blixtar under sina vingar och nu höjde han sin knutna näve hotande mot himmelen.

"Västerns herrar har smitt ränker mot oss. Nu utdelar de första slaget, men nästa slag ska bli vårt!" Det var konungen själv uttalade orden, men det var Sauron som lagt dem i hans mun.

Blixtarna blev allt fler och en väldig åskvigg träffade templets kupål, slet upp den och slängde ut den till havs. Sauron skrattade och höjde händerna mot den öppna himlen, varifrån regnet nu öste ner.

"Var det allt ni kunde åstadkomma? Ni lyfter blott mitt tak och böter ner mig… har valar blivit så maktlösa?"

Just som han uttalade dessa ord slog en enorm blixt ner i templets altare. Alla som stod på trappan upp till altaret slungades iväg med en fruktansvärd kraft och altaret inneslöts i höga lågor. Sauron lät vindarna som svepte ner i templet lyfta honom, så att han uppsteg till plattformen där kupolen varit förankrad. Han sträckte sina armar mot den arga himlen började mässa till Morgoths ära. Blixtarna slog frustrerat ner runt omkring honom, utan att träffa sitt tänkta mål.

Isildur drog ett kraftfullt andetag och såg sig omkring. Han hade kastats mot stengolvet när blixten slog ner men klarat sig ganska bra. Soldaterna som hållit honom hade inte haft samma tur. Isildur hade landat på den ena och dennes huvud hade krossats mot golvet, den andre hade slungats iväg mot en av templets pelare och brutit ryggen, han låg nu kvidandes på golvet inte långt från Isildur.

"Almarill !" ropade han och såg sig om efter henne. Hon hade stått närmare blixten och han hoppades panikslaget att hon överlevt. Men han fick inget svar, allt han hörde var folkets vrål från gatorna och Saurons mässande. Isildur såg Sauron stå på templets topp och trotsa blixtarna. Han reste sig upp med stor möda och staplade omkring bland spillrorna efter altaret, som kastats omkring i templet. Han ropade efter henne ännu en gång, den här gången svarades han av ett svagt mummel från en hög med bildvävar som rasat från väggarna. Han rusade dit och lyfte undan lite av bråtet. Almarill sträckte ut sin armar mot honom när han lyfte tygstyckena och bråtet från hennes kropp. Även hon hade räddats av att en soldat klamrat sig så hårt fast vid henne att han först mött templets stenvägg när tryckvågen kom. Almarill grimaserade av smärta när Isildur drog henne på fötter, hon höll sig för ena sidan och stönade.

"Är du skadad?" undrade Isildur och lade sin hand mot hennes sida, han behövde inte ställa frågan en gång till, ett av hennes revben stack ut ur hennes kött.

"Vi måste få dig till vård på en gång", mumlade han och lyfte upp henne i sin famn.

"Nej! Hanna, var är Hanna?" Frågade hon mellan sina krampaktigt sammanfogade käkar.

Isildur såg sig om ännu en gång och upptäckte Hanna vid trappans fot, hon var ännu medvetslös. "Jag kan inte bära er båda…" sade Isildur trött.

"Jag kan gå själv…" mumlade Almarill och krävde att Isildur skulle sätta ner henne på golvet. Isildur såg ogillande på henne, men gjorde som han blev tillsagd. Almarill ställde sig på ostadiga ben och bad Isildur att hämta Hanna.

"Bara vi kommer utanför staden så väntar hästarna och då går det smidigare…" sade Almarill och försöket se smärtfri ut när Isildur steg fram till henne med Hanna i sin famn och en orolig blick i sina ögon. De behövde dock inte gå ens så lång, fångvagnen stod ännu bunden utanför templet och de vettskrämda hästarna slet i sina band. Isildur lade Hanna på vagnen och lyfte sedan upp Almarill så försiktigt han bara kunde. Almarill lade sig vid Hannas sida och log sin kappa om henne. Isildur sprang fram till hästarna och försökte lossa dem från stolpen där de stod bundna. Det var inte det enklaste, hästarna var vettskrämda och gjorde allt för att försöka ta sig loss och undkomma blixtarna som ännu exploderade över staden. Han var nära att bli nertrampad några gånger medan han slet med tyglarna, men snart var hästarna loss och Isildur hävde sig upp på den enes rygg. Han försökte styra de nästan skenande hästarna mot stadsporten, men det var inte helt enkelt, hästarna lyssnade knappt till hans kommandon och brydde sig inte om vad de drog vagnen över… de hårda skumparna fick Almarills smärta att tillta ytterligare och det svartnade för hennes ögon. Men någonstans tyckte hon sig höra en röst i mörkret, en röst som ropade hennes namn.

"Vivianne! Isildur stoppa hästarna!" Almarill kände igen flickans röst och såg hur hon kom springandes mellan de brinnande husen. Med ett graciöst språng kastade hon sig upp i vagnen och Isildur satte hästarna i rörelse igen. Isildur styrde hästarna mot Rómennas hamn, där hans skepp låg förankrade. Det skulle ta några timmar innan de kom fram, Almarill såg hur Armenelos försvann bakom dem, härjat av eld efter blixtarna. Regent hade tilltagit ytterligare nu och släkte bränderna, som om Valar gav Númenor en sista chans till bättring. Natten svartnade runt henne och hon gav efter för medvetslösheten.