Kap 27

"Almarill… vakna lilla vän…"

Almarill försökte öppna ögonen men blev genast bländad av det skarpa solljuset som föll in genom fönstret i kammaren där hon låg. Hanna satt vid hennes sida och smeket hennes kind. "Var är jag?" undrade hon och gnuggade sina ögon.

"Du är i säkerhet, ombord på Celebthoron. Vi ligger ännu förankrade i Rómennas hamn."

"Rómenna…" minnena från den föregående natten återvände till henne och rädslan gjorde sig åter påmind. Hon försökte sätta sig upp, men smärtan i hennes sida fick henne att falla tillbaka mot bädden. Hon förde handen mot sin sida och upptäckte att hon var noga lindan.

"Vivianne har fört benet på plats och lindat dig, hon är mycket kunnig för att vara så ung. "sade Hanna milt.

"Hon är en skicklig helare… ligger Elendils skepp kvar i hamnen?…" frågade Almarill trött.

"Ja, de väntar på dig. Isildur insisterade på att de inte skulle lägga ut fören du vaknat och säkerligen inte behövde någon hjälp från land. Han är mycket mån om sin skyddsling."

Almarill log och tänkte på vad Isildur sagt innan de gav sig av till Armenelos. "Så, jag är fortfarande Isildurs skyddsling, han har inte förskjutit mig?"

"Varför skulle han göra det?" undrade Hanna och hjälpte Almarill att dricka lite vatten.

"Det var bara något han sa en gång… vi kan inte stanna mycket längre här, Elendil riskerar att arresteras om vi blir kvar mycket längre."

Hon sträckte sig efter Hannas hand och Hanna hjälpte Almarill på fötter. Men hon sjönk tillbaka på bädden, hon försökte andas normalt men hennes ansikte förvreds av smärta.

"Du kan inte visa dig så där…" sade Hanna med ett leende. Almarill insåg att hon inte hade en tråd på kroppen förutom lindorna och drog generat lakanet över sin bara kropp. Hanna gick fram till en koffert och plockade fram en klänning i mörkt siden som skiftade i blått och höll fram den mot Almarill.

"Jag kan inte bära något så dyrt…" mumlade Almarill och funderade på om Hanna förlorat förståndet. Hanna log och förklarade att klänningen var en gåva från en handelsman som sett dem komma under natten.

"Han ville ära Meneltarmas översteprästinna med en gåva."

"Vet alla vad som hänt mig?" undrade Almarill lite skamset.

"Ja, Vivianne har berättat allt."

"Och hur mycket är det?…"

Hanna satte sig ner bredvid Almarill och strök hennes hår. "Jag vet vilket ansvar som vilar på dina axlar. Almarill, jag vet att du bär Isarma, men det har Vivianne bara berättat för mig. De andra tror bara att prästinnorna återtagit dig som sin ledare."

Almarill suckade och såg på klänningen som Hanna lagt i hennes knä. Tyget var lent och mycket vackert, livet skickligt broderat och ärmarna prydda med tunna guldtrådar och pärlor.

"Det här är inte en dräkt för tjänare… är det verkligen en handelsman, en man som inte har någon aning om vem jag är, som givit mig något så vackert?" Almarill såg forskande på Hanna.

Modern mötte Almarills blick med mycket allvar. "Det här är inte en gåva från någon främling…"

Almarill nickade och lade ifrån sig klänningen på sängen bredvid henne. "Jag har kläder i min packning som passar för resan. Om nu alla känner till att jag är prästinna igen så kan jag lika gärna klä mig i prästinnedräkterna jag packat ner. Jag kan inte bära den här Hanna."

"Jag förstår att du känner så, men jag har fått stränga order om att inte klä dig i något annat. Jag tycker lika lite om det som du, så bråka inte med mig nu."

Almarill suckade uppgivet och bad Hanna att åter hjälpa henne ställa sig upp. När hon väl fått klänningen över huvudet och Hanna knutit banden i livstycket störtade Vivianne in i kammaren.

"Alma! Du är vaken!" Flickan glömde för ett ögonblick bort Almarills skadade revben och ryggade skrämt tillbaka när hennes omfamning fick Almarill att kvida till.

"Det är ingen fara…" mumlade Almarill när smärtan lagt sig igen. "Kom, nu går vi ut och visar Isildur att jag lever, så vi kan ge oss av någon gång." Vivianne tog Almarills ena hand och Hanna tog den andra sedan gick de ut på däcket.

Isildur stod och talade med en av sina rorsmän när han fick syn på kvinnorna. Han log varmt och gick fram till dem, han hälsade artigt på Hanna och Vivianne sedan sträckte han fram han sina händer mot Almarill och granskade henne från topp till tå. "Du ser ut som en drottning… Jag är glad att du är på benen, kom. Det är dags att lägga ut."

Almarill log ansträngt och tog Isildurs händer. Han stöttade henne fram till räcket, som löpte runt avsatsen där rodret stod. Folket som stigit ombord på skeppet under natten fick syn på henne, de vinkade och ropade glatt och igenkännande.

"Det har viskats en hel del sedan vi steg ombord igår natt." sade han tyst.

"Jag kan tänka mig det… jag vaknade i din kammare."

Isildur förde hennes hand till sitt bröst och svalde hårt. "Almarill, jag vet att du åter är översteprästinna, att du kan svära dig fri från mig när du önskar det, att du inte längre är i behov av mitt skydd. Almarill, det finns en plats på detta skepp, gjord för den kvinna jag en dag ska kalla min hustru, men eftersom… ingen sådan kvinna ännu kommit in på min stig, så vore det en ära om du ville fylla den. Låt oss färdas på den här resan tillsammans, låt oss för blott denna resa glömma våra titlar och ansvar…"

Almarill såg in i hans varma ögon, men skakade på huvudet och en tår föll ut för hennes kind. "Jag kan inte Isildur…"

Isildur nickade förstående, lade sin armar om henne och omslöt henne i sin famn. Sedan höjde han sin ena hand och gav klarsignal till Elendil. En liten stund senare låssades trossarna och skeppen lade ut från hamnen.