Kap 28

Elendil, och hans söner seglade i rättan tid. Ty när Númenors människor såg Sauron stå högst upp på sitt tempel och trotsa blixtarna, utan att träffas av dem. De kallade honom för en gud och lydde honom nu i allt. Därför struntade de också nästan helt i det sista varslet. Landet bävade under dem och ett stönande som av åska i underjorden blandades med dånet från havets allt mer återkommande stormar. Men Ar-Pharazôn fortsatte sitt vapensmide. Vid denna tidpunkt fördunklade numenoarernas flottor havet längs öns västra kust. Fartygen var enorma, deras master var som en skog på bergen, deras segel som ruvande moln och deras fanor var svarta och gyllene. Alla väntade nu bara på ett tecken från konungen. Sauron drog sig tillbaka till templets innersta krets och människorna kom till honom med offer som brändes.

Och Västerns herrars örnar kom åter ut ur skymningen, de kom i stridsordning och ryckte fram i en linje som nådde bortom horisonten i både norr och söder. När de närmade sig bredde de ut sina vingar ännu mer så de grep om själva himlen. Västern brann röd bakom dem och deras bröst och bukar glödde som om de upplystes av en väldig vredes låga så att hela Númenor belystes som av pyrande eld. Men Ar-Pharazôn förhärdade sitt hjärta och gick ombord på sitt väldiga skepp Alcarondas, Havets fästning. Mångårat och mångmastat var detta skepp och dess färger gick i sobelsvart och guld, här satt man upp Ar-Pharazôns tron, här klädde han sig i sin rustning och krona och lät hissa det kungliga standaret. Med en stolt gest gav han order om att spela upp ankaret och i den stunden skallade Númenors trumpeter med sådan styrka att de överröstade åskans dån. Sedan strävade numenoarernas flotta ut för att möta hotet från väst. Vinden var svag, men de hade många åror och många starka slavar som rodde under piskrapp. Solen gick sakta ner och en stor tystnad följde. Mörkret föll över landet och havet låg helt stilla, medan hela världen väntade på vad som komma skulle.

Långsamt försvann fartygen utom synhåll för de som såg efter dem i hamnen, deras ljus blekande bort och natten uppslukade dem. Nästa morgon var de borta. Ty det blåste upp en vind från öster som förde dem med sig, de bröt mot valars förbud och seglade in över de förbjudna haven för att föra krig mot de dödlösa och för att tvinga till sig evigt liv inom världens kretsar.

Ar-Pharazôns flottor stävade vidare över havet och omslöt Avallónë och hela ön Eressëa, och eldarna sörjde mycket, ty den nedgående solens ljus hejdades av Númenoarernas moln av segel. Tillslut nådde Ar-Pharazôns armada Aman Det Välsignade, och Valinors kust, allt var tyst och domen hängde nu på en skör tråd. Ar-Pharazôn vacklade nu i sitt uppsåt och var nära att vända tillbaka. Hans hjärtas oro blev stor när han såg de tysta stränderna och det glänsande Taniquetil, vitare än snö, kallare än döden, tyst, oföränderligt, fruktansvärt som skuggan av Ilúvartars ljus. Men nu var stoltheten hans herre och tillslut ämnade han fartyget, trädde ut på stranden och gjorde anspråk på detta land som sitt, såvida ingen ville möta honom med vapenmakt. En stor skara númenoarer lägrade sig med makt kring Valinors ständer, varifrån alla eldar redan flytt.

Då reste sig Manwë från sin tron på Tanquetils gnistrande topp och kallade på Ilúvartar, och valar avsade sig för en tid sin makt över Arda. Men Ilúvartar visade sin makt och ändrade världens skepnad. En stor klyfta öppnade sig i havet mellan Númenor och Odödligas länder och vattnet forsade ner i den. Dånet och dimman från detta vattenfall steg ända upp till himmelen och hela världen skakade. Och Númenoarernas alla skepp drogs ner i denna avgrund, de dränktes och uppslukades för evig tid. Men kung Ar-Pharazôn och de dödliga krigare som tillsammans med honom beträtt Aman Det Välsignade begravdes under nedstörtande berg. Det sägs att de ligger inspärrade i Gömda öns grottor och skall ligga där till den sista striden och dommens dag.

Amans land och eldarnas Eressëa fördes bort och avlägsnandes för evig tid utom människors räckhåll. Och Andor, Gåvans land, konungarnas Númenor, förstördes i grund. Ty det låg strax öster om den stora avgrunden och dess grundvallar vräktes omkull och det föll och störtade ner i mörkret och det finns nu inte mer. Och Ilúvartar vräkte tillbaka det stora haven från väster och nya land och nya hav bildades. Men världen förminskades även, ty Valinor och Eressëa togs därifrån, till de dolda tingens riken. Denna dom föll över jorden i en stund då människorna inte väntade den, på den tretionionde dagen efter flottans avfärd. En väldig vind blåste upp och stort tumult uppstod i jorden, själva himmelen raglade och bergen halkade ner, Númenor sjönk sakta i havet.

Miriam klädde sig i skinande vit högtidsdräkt och hängde den tunna slöjan över sitt ansikte. Hon mindes vad Almarill hade sagt när hon lämnade templet och nu var det dags att dricka hennes skål. Miriam steg in i vaktsalen eskorterad av några höga munkar och prästinnor, hon blev stående, stumt stirrande på bägaren. Gralen glimmade och sken med ett otrolig ljus. Miriam var inte säker på om hon skulle våga röra vid den, eller om hon överhuvudtaget skulle kunna fatta den med sina händer. Den glimmade nu med ett matt ljus och flöt fram i sin välkända form som om den var formad av strömande vatten. Miriam tog mod till sig och sträckte ut sina händer mot bägaren. Den lätt blå glöden skiftade över i vitt när Miriam lyfte Gralen från sin nisch. Hon gick försiktigt, med Gralen i sina utsträckta händer till den stora altarsalen. Hon ställde ner den på altaret och hällde försiktigt det vatten prästinnorna helgat under dagen i dess inre.

"I Ilúvartars namn…" mumlade hon och fattade åter Gralen. De andra prästinnorna och prästerna fattade varsin silverkaraff med vatten och höjde den farmför sig. När så Miriam gick ut från templet tågade de efter. Hela ordern ställde sig i en ring runt templet med sina ansikten mot havet runt Númenor. Miriam stod med sitt ansikte mot väst, där den stora våg som hotade att dränka hela Númenor uppenbarade sig ur havet, med ett rykande dån.

"O, store Ilúvartar… vi är ditt folk, dina trogna, dina tjänare i djupet av våra hjärtan, ge oss av din nåd, skydda oss!" sade hon med högstämma och prästinnorna och prästerna började hälla ut sitt vatten på marken fram för dem. Miriam sänkte nu Gralen och lät dess innehåll falla mot marken framför henne i en fin stråle. Glöden från Gralen föll ut i vattnet och spred sig från kärl till kärl, längs raden av vattenbärare. Glöden flöt ner för berget tillsammans med det heliga vattnet och fick hela Meneltarma att glimma.

Númenor sjönk sakta i havet med alla sina barn, hustrur, ungmör och stolta damer. Sjönk gjorde även alla dess trädgårdar och dess salar och dess torn, dess gravar och dess rikedomar. Dess ädelstenar, vävar, målade och snidade verk. Dess skratt, dess glädje och musik. Dess vishet och traditioner, allt försvann för evigt. Och sist av allt tog den stigande vågen, grön och kall och krönt av havsskum där den steg över landet till sitt bröst Tar-Míriel, landets drottning, fagrare än silver, elfenben eller pärlor. Den som Ar-Pharazôn tagit till sin hustru mot hennes vilja för att kunna härska över Númenor. Allt för sent försökte hon skynda upp för Meneltarmas branta vägar till den heliga platsen, ty vattnet han ifatt henne och hennes rop drunknade i vindens rytande. Men när Ilúvartars våg av ilska mötte det heliga vatten som rann ner från templet hejades vattnet och bröts till en tjock vit dimma som omringade templet.

Men vare sig det berodde på att Amandil verkligen nådde fram till Valinor och Manwë lyssnade till hans bön eller inte, så besparades dock Elendil, hans söner och allt deras folk genom valars nåd den stora ödeläggelsen denna dag. Skeppen som då låg öster om ön skyddades av landet från den väldiga strömmen då havet och dess vatten drogs ner i avgrunden och efteråt skyddades han också från stormens första raseri. Men när den allt uppslukande vågen rullade fram över landet och Númenor störtade och föll, då skulle han förvisso ha vräkts i djupet och skulle säkert sett det som ett mildare öde att förgås på detta sätt. Ty ingen död kunde vara bittrare än denna dags förluster och plågor, men den väldiga vinden grep tag i seglen, vildare än någon vind människorna någonsin upplevt när den kom dånande västerifrån och svepte med sig alla hans skepp. Den trasade sönder fartygens segel och bröt dess master och lät de dem jaga fram över havet som halmstrån på vattnet.

Denna flotta bestod av nio skepp; fyra var Elendils, tre var Isildurs och två var Anárions. De flydde undan den svarta stormen, ur domens skymning och in mot världens mörker. Djupen hävde sig under dem i upptornande vrede och vågor höga som berg ryckte fram med väldiga hättor av stormdriven snö och vräkte dem upp bland molnens vrakspillror och kastade dem efter många dagars färd mot Midgårds kuster.

I tidens fullbordan grundade Elendil och hans söner nya kungariken i Midgård. Fastän deras kunskaper i hantverk och vetenskap bara var ett svagt eko av vad som funnits i Númenor innan Sauron kom till dess stränder, tycktes de underbara för Midgårds vilda människor. Och det berättas mycket i andra traditioner om de stordåd som Elendil och hans ättlingar utförde under den ålder som nu följde. Det berättas även om deras kamp mot Sauron, som ännu inte var slutförd. Ty Sauron själv uppfylldes av skräck inför valars vrede och den dom som Eru lät drabba både hav och land. Denna var mycket större än något han hade kunnat vänta sig. Allt han hade hoppats på hade varit númenoarernas död och ett grymt nederlag för deras hömodige konung.

Sauron satt i sitt svarta högsäte mitt i templet och skrattade när han förde Ar-Pharazôns trumpeter blåsa till strid, och han hade skrattat på nytt när han hörde stormens dån. Men den tredje gången, då han skrattade åt sina egna tankar på vad han skulle göra med Midgård, nu när númenoarerna var borta tystnade hans skratt. Han blev avbruten i sin skadeglädje av att hans högsäte och hans tempel störtade ner i avgrunden.

Men Sauron var inte av dödligas släkte... Och fastän han nu berövats den hamn där han skapat så mycket ont och aldrig mer kunde uppträda i sin fagra skepnad inför människors ögon, så höjde sig hans själ ur djupet och färdades som en skugga, en svart vind över haven och återvände till det Mordor som var hans hem. Där i Barad-dûrs mörka kammare trädde han åter härskarringen på sitt finger och levde sedan där, mörk och tyst, intill dess han skapat en ny skepnad. Detta var ett förkroppsligande av ondskan och hatet som bodde i honom. Och därefter kunde få varelser uthärda Sauron den fruktansvärdes blick.