Epilog
Almarill talar…
Vredens storm sköljde bort vårt land, våra hem och vårt förflutna. När Midgård uppenbarade sig ur morgondimmorna framför oss kändes det skrämmande och ogästvänligt. Kullarna och bergen var för visso täckta med härlig grönska och en doft av sommar flöt ut med brisen från midgårds stränder, men det var något som oroade mig. Ögon följde skeppets minsta rörelse, jag kunde känna dem, känna misstänksamheten. Vi var ett folk som fört ondska till dessa stränder, nu kom vi för att söka nåd. Isildur lade sina trötta armar om mig när vi närmade oss land och jag kände en stor trygghet i att stå vid hans sida. Han viskade: "Se Almarill, är det inte vackert? Här ligger vårt nya land, vår framtid" Jag viste inte vad jag skulle säga, en närvaro, så stark att Isarma vred sig förtvivlat i min kropp hade nått mitt medvetande, det fanns någon där ute, någon som väntade…
Tiden står aldrig still, inte när vi önskar det, inte när vi ber den skynda på. Ålder lades till ålder och Númenor glömdes bort av Midgårds människor. En värld som sänkts i havet bleknar när den inte finns att skåda. Men bland de landsflyktiga fanns de som trodde att Meneltarmas topp, inte dränkts för alltid, utan åter höjde sig över vågorna som en enslig ö ute i det vida vattnet; ty detta hade varit en helig ort som inte skändats av någon, inte ens under Saurons tid. Och några av Eärendils ättlingar sökte i senare åldrar efter denna ö, eftersom det sades att de skarpsyntaste i forna tider kunde se ett skimmer från det dödlösa landet från Meneltarmas topp. Ty även efter undergången fanns en längtan västerut i dúnedains hjärtan och fastän de mycket väl viste att världen förändrats, sade de sinsemellan: "Avallónë har försvunnit från jorden och Amans land först bort och de kan inte längre skådas i denna mörka värld. Men en gång fanns de där ändå och därför finns de fortfarande i det sanna varat och i världens hela skapnad, så som den ursprungligen formades"
Ty dúnedain menade att också de dödliga människorna, om denna välsignelse gavs dem, kunde skåda också andra tider än den egna kroppens livstid. Och de längtade ständigt efter att undfly landsflyktens skuggor och på något sätt så skåda ljuset som aldrig dör; ty den mörka sorgen vid varje tanke på döden hade inte följt dem över havens djup. Därför sökte de stora sjöfararna ibland dem alltjämt över haven i hopp om att finna Meneltarmas ö och där få skåda en syn av det som varit. Men de fann aldrig denna ö. Och de som seglade längst bort kom endast till nya länder och fann dem lika de gamla länderna och lagda under döden välde. Och de som seglade allra längst bort fann att de därmed bara lade en gördel kring jorden och återkom uttröttade till den plats där de avseglat; och de sade: "Alla vägar är nu krokiga" på detta vis lärde sig människornas konungar under denna tid, genom skeppens färder och genom traditioner och stjärntydning att jorden var rund till formen; ändå tilläts alverna alltjämt att färdas bort och komma till Gamla västern och till Avallónë, om de önskade. Därför sade människorna att det måste finnas en rak väg för dem som hade tillåtelse att finna den. Och de lärde ut att medan den nya världen buktade sig och föll undan, fanns den gamla vägen och stigen till minnenas land i väster fortfarande kvar, som en väldig osynlig bro som sträckte sig som genom andedräktens och flygandets luft, och gick genom detta Ilmen där intet liv kan uthärda utan hjälp och fortsatte till Tol Eressëa, Ensliga ön, och kanske också bortom denna, till Valinor, där valar fortfarande lever och ser världens historia löpa vidare. Och många berättelser och rykten uppstod längs havets kuster om sjöfarare som irrat vilse över vatten och genom ett särskilt öde eller en nåd eller en ynnest från valar kommit inpå den raka vägen och sett världens anlete sjunka under dem och sålunda kommit till Avallónës lampbelysta kajer eller kanske ända till de sista ständerna vid Amans rand och där skådat de vita bergen, skrämmande och vackra, innan de dött...