Jag lånar J.K. Rowlings figurer och värld igen och låter dem medverka i min alldeles egna historia. Jag har inte för avsikt att tjäna pengar på det här utan gör det bara för mitt eget nöjes skull.. Förvånade va:-D

Det här är en oneshot som utspelar sig under marodörernas sjätte år. Trots att det är en oneshot kommer det att komma två delar till, som är fristående delar efter den här. De handlar inte om samma tid, men som däremot har sin grund i den här oneshoten.

Vindeli

– Aaj!
– Jag ser ingenting!
– Åh, toppen, jag har lyckats hamna på ett mörkt och trångt ställe tillsammans med ingen annan än Sirius Black. Min lycka är gjord…
Hon suckade.
– Kan inte påstå att det här uppfyller mina drömmar heller, Bell.
– Nej du skulle väl heller varit här med någon av dina hångelpartners, eller någon annan villig flicka.
– Det hade inte varit helt fel…
Hon kunde höra det försmädliga leendet i hans röst.
– Kunde väl tro det, men nu när vi gått igenom det här kanske du skulle kunna öppna dörren. För på min sida finns det inget dörrhandtag så det måste vara vid dig.
– Det finns inget här.
– Klart det gör, annars är det en skrubb utan dörr.
Precis när hon sagt det slog hon handen för munnen. Naturligtvis var det så. Hon kunde inte ha större tur. Hamna i en dörrlös skrubb tillsammans med Black. Det var verkligen hennes turdag idag. Efter att ha mätt väggen med armarna konstaterade hon att ytan de hade att röra sig på inte var större än lite drygt en kvadratmeter. Det var nästan omöjligt att röra sig utan att stöta i den andra. Inte heller hade hon sin trollstav med sig, så mörkret fick förbli beckmörkt. Vilket i och för sig kanske var bra för då slapp hon se honom. De var inte precis såta vänner. Hon tyckte att han var högfärdig och arrogant och han tyckte ungefär det samma om henne. Hans sätt att utsätta andra för skämt och ha roligt på andras bekostnad retade henne och han retades sig på att hon föraktade deras skämt. Dessutom tyckte hon inte om på vilket sätt han avverkade flickvänner på löpande band.
– Har du din trollstav med dig?
Hon stod och väntade i tystnaden.
– Men säg nåt då!
– Jag skakade på huvudet.
– Det kan jag väl inte se, det är ju mörk som i en säck här, sa hon irriterat.
Hon sjönk långsamt ner på golvet med ryggen mot väggen och suckade. Strax efter kunde hon känna hur även han satte sig ner på golvet. Efter en ganska lång stund bröt hon tystnaden.
– Har du någon idé om hur vi skulle kunna ta oss ut härifrån?
Han skakade på huvudet, men kom sedan på att hon fortfarande inte såg det och svarade nej på hennes fråga.
– Varför hamnade vi här?
– Vi krockade samtidigt som Grace och Potter kastade förflyttningsformeln mot oss. Det är i alla fall min teori. Det blev något fel när formlerna kom i kontakt med varandra och ett transferfenomen uppstod. Detta trots att det egentligen inte går att använda sig av transfer inom Hogwarts.
– Du låter precis som professor Binns när du föreläser sådär.
Hon valde att ignorera den kommentaren. Det var ingen vits att börja bråka på en så här liten yta. Det var tur att hon inte hade cellskräck i alla fall. Hon ändrade position och råkade samtidigt stöta till Sirius.
– Bell, inte visste jag att du hade sådan känslor för mig. Jag trodde du avskydde blotta åsynen av mig, men din smekning på min arm tyder på annat.
Hans ton hade en retsam klang och hon himlade med ögonen, men beslöt att spela med.
– Ja, Siriusälskling, mitt hjärta slår för dig och endast för dig. Dina ögon är gråa som granit och dit hår svart som ebenholts. Vem skulle jag älska om inte dig?
Hon hörde hur han rörde oroligt på sig. Då tog hon tag i hans arm och tryckte sig mot den.
– Nej, flytta dig inte ifrån mig, jag vill inget heller än att känna din maskulina värme.
– Eh… Vindeli, jag är inte säker på att detta är en så bra idé.
Hon släppte honom och brast ut i ett klingande skratt.
– Black, du är så inbilsk att du tror att varenda tjej faller för dig. Fundera istället ut hur vi ska komma härifrån, för det måste väl gå att komma ut härifrån? Tror du det kan vara så att det bara finns en dörr in hit vid en viss tidpunkt? Men de borde väl försöka leta efter oss, de måste ju märka att vi är borta?
– Det kan ju ta åratal, tänk om dörren bara är här vart hundrade år eller så. Finns det ingen dörr hit så kan de inte heller hitta oss.
– Jag vill inte sitta här resten av mitt liv.
Han kunde höra att hon darrade lite på rösten. Det måste finnas något sätt att ta sig ut. Han började treva runt väggarna en gång till för att vara säker på att de inte hade missat något. När han inte fann något satte han sig ner bredvid henne igen, de skulle nog få vänta tills någon hittade dem.

De tystnade båda två efter att ha pratat om den senaste quidditchmatchen.
– Black.
– Skulle vara trevligare om du kallade mig vid förnamn. Jag är inte överdrivet förtjust i mitt familjenamn.
Hon kände en viss sympati för honom. Det kunde inte vara lätt att vara så avvikande i en sådan familj. Efter att ha pratat med honom i vad som måste ha varit mer än en timme, kändes det som om hon hade kommit honom lite närmare in på livet. Inte för att han hade öppnat sig för henne och avslöjat några sanningar om sig själv, men hon fick medge för sig själv att han var mycket trevligare och framför allt inte alls så full av sig själv som hon alltid tyckt.
– Sirius, sa hon prövande.
När hon inte fick någon protest så fortsatte hon:
– Vi använder ju trollstavar för att göra magi.
– Ja, det borde du väl veta vid det här laget. Du är väl förresten av trollkarlssläkt?
Hans röst hade en retsam klang. Hon skakade på huvudet.
– Det spelar väl ingen roll vilken bakgrund man har och jo, jag vet att vi använder trollstavar, det var ju det jag sa. Jag försökte tänka högt och komma fram till en lösning.
– Okej, försök igen då Bell, vi använder trollstavar sa du.
– Ja, men vi har dem för att kanalisera magin, inte sant?
– Jo…
– Det måste ju betyda att magin inte kommer från trollstavarna, utan att de bara förstärker den. Jag menar, man kan ju göra magi innan man fyllt elva och utan att använda trollstav.
Hon tystnade.
– Det är meningen att du ska säga ja, om du håller med, sa hon efter en liten stunds tystand.
Han rullade med ögonen.
– Ja, det kan man ju, annars kan man ju inte bli antagen hit, om man inte visar tecken på magi.
– Men då borde man ju kunna utföra magi utan trollstav. Vi borde kunna göra det.
Hon reste sig snabbt upp och råkade samtidigt sparka till honom.
– Aaj!
– Oj, förlåt.
– Det är okej, sa han och gned sitt ömmande knä.
Hon slöt ögonen trots att hon inte kunde se någonting. Med stor beslutsamhet försökte hon koncentrera sig på att finna magin inom sig.
– Hur går det, kan du göra ett under?
Hans lite retsamma röst bröt hennes koncentration.
– Om du är tyst kanske det går bättre, fräste hon.
Han gjorde en grimas, nu var hon mer lik sitt vanliga jag. Fast han måste medge att hon var intressantare än han tidigare trott. Hon hade mycket mer kunskaper inom t.ex. quidditch än vad han kunnat ana. Hennes äldre bror spelade för Appleby Arrows, om hon inte hade haft så dåligt bollsinne skulle hon ha försökt komma med i Gryffindors lag hade hon sagt. De också hade pratat lite om vad de skulle göra efter skolan, hon funderade på att utbilda sig till helare. Själv kunde han knappast tänka sig något tråkigare och det hade han också sagt till henne, men då hade hon hetsigt försvarat sitt beslut. Han avbröts i sina tankar av hennes röst.
– Såg du?
Han blinkade till, hade han verkligen sett ett svagt ljus, kunde det verkligen ha fungerat? Sekunden efter kunde han inte göra annat än gapa och beundra hennes intelligens. Det lilla utrymmet lystes nu upp av ett klart gult sken.
– Du ser inte så klyftig ut när du gapar så där, påpekade hon retsamt.
Han stängde munnen och reste sig upp. Ljuset strömmade ut från hennes handflata.
– Du lyckades.
Han var fortfarande förvånade och stirrade på hennes hand.
– Försök du nu, det är inte så svårt. Bara koncentrera dig, det är ungefär som att använda trollstaven, bara med lite mer vilja bakom.
Hon såg hur han ansträngde sig. Hon tittade fascinerat på ljuset som kom från hennes hand. Det var så häftigt att det fungerade. Att de inte fick lära sig det här på lektionerna, fast hon misstänkte att det var mycket svårare med andra trollformler. Lumos var ju en av de mest grundläggande besvärjelserna, den de fick lära sig först, så det var kanske därför det hade fungerat. Plötsligt blixtrade det till från Sirius händer och hon såg upp på honom. Hon möttes av ett varggrin. Strax därefter började han storskratta.
– Det fungerade!
– Vad?
Nu började hon bli lite misstänksam. Han var trots allt en av de största upptågsmakarna på Hogwarts. Han fortsatte skratta, nu visste hon att det var något som garanterat inte stämde. Då fick hon syn på en slinga av sitt hår, eller det såg inte längre ut som hennes hår. Det var knallrosa. Hon lyfte upp det och gav honom en arg blick. Men när hon såg honom skratta så kunde hon inte hjälpa att hennes mungipor började dra sig uppåt.
– Ja, rosa hår är ju väldigt användbart om man vill ta sig ut ur ett utrymme utan dörr, sa hon och himlade med ögonen.
Han såg på henne, han hade trott att hon skulle bli fly förbannad, men han hade inte kunnat motstå frestelsen. Nu så skrattade hon istället med honom, hon verkade inte det minsta arg.
– Det var ett tillfälle jag inte kunde låta mig gå ur händerna.
Hon bara skakade på huvudet åt honom, men gav honom ett sällsynt vackert leende. Han tog ett par djupa andetag och blev allvarlig. När han koncentrerade sig igen lyckades även han få sin hand att lysa.

De såg sig omkring i utrymmet som ny var ganska rejält upplyst. Då fick de syn på en lucka i taket. Det såg inte ut som om den var låst.
– Når du den?
Han sträckte på sig så långt han kunde, men han nådde inte upp, det fattades ett par centimeter. När han hoppade så snuddade han vid luckan, men den ville inte ge efter för så lite kraft.
– Jag får nog lyfta upp dig.
Hon nickade.
– Orkar du det då?
– Klart, du ser inte ut att väga mer än en fjäder.
– Charmör, mumlade hon och släckte sedan ljuset i sin hand.
– Nox.
De stod återigen i kolsvart mörker. Hon lade händerna på hans axlar och han tog tag om henne och lyfte upp henne. Hon insåg att hon inte kunde framkalla ljuset igen utan var tvungen att försöka öppna luckan i mörker. Den satt hårt.
– Kan du skynda dig lite.
– Den sitter fast.
Hon kunde höra att han andades ansträngt och han fick justera sitt grepp om henne flera gånger. Plötsligt kände hon hur den gav efter och hon gjorde en kraftansträngning och tryckte upp den. Frisk luft strömmade ner till dem. Han släppte ner henne på golvet igen. Hålet syntes som en liten fyrkant av svagt ljus, egentligen inte mer än en grå nyans ljusare än det becksvarta.
– Nu behöver vi i alla fall inte dö av syrebrist, sa hon med ett ironiskt flin.
– Snart är vi ute, då ska James få veta att han lever.
Hon skrattade.
– Du måste nog lyfta upp mig igen.
Han lyfte upp henne igen och hon lyckades efter mycket om och men kravla sig igenom hålet. Väl uppe använde hon lumos igen och kunde konstatera att hon hade en yta på ett par kvadratmeter att röra sig på.
– Tror du att du kan hoppa upp och nå kanten? Jag vet inte om jag orkar dra upp dig.
Han såg fundersamt upp mot hålet där hennes huvud syns i ljuset från hennes hand. Kanske att det skulle gå. Han hoppade och vid tredje försöket fick han tag på kanten, han hängde där och försökte samla kraft till att dra sig upp. Med hjälp av henne lyckades han till sist ta sig upp. De satt tysta en stund och hämtade andan innan de stängde luckan. Sirius använde också lumos så att de fick mer ljus. Då upptäckte de var de var.
– Vi är inne i klockan!
Han nickade, hon hade rätt. De var inne i Hogwarts stora klocka. De kunde se alla kugghjul röra sig och hörde att svagt tickande. Då visste de i alla fall var de var och härifrån skulle de kunna hitta en väg ut. De lyste omkring sig och Sirius fick syn på en liten dörr på väggen mitt emot dem. Han visade henne den och de började försiktigt röra sig mot den. Han gick först och några steg bakom följde hon. De balanserade på bjälkar och duckade under kugghjul. Det gick bra ända tills de kom fram till den sista bjälken att passera. Sirius kom över den utan problem, men när Vindeli bara hade ett par steg kvar började klockan slå. Ljudet var så högt att hon vacklade till och förlorade balansen. Sirius kastade sig mot henne och fick tag i hennes arm och drog henne till sig. Hon slog armarna om honom och snyftade till. Han kramade om henne i mörkret. De stod så en lång stund tills hon hämtat andan och slutat hulka. Han behöll den ena armen om henne och tände ljuset med den andra. Hon gick försiktigt fram till kanten och såg att hon skulle ha fallit minst tjugo meter ner, om hon hade haft tur, det var säkert en femtio meter ner till golvet.
– Tack, viskade hon tyst.
Han svarade med att ge hennes axlar en kram.

De hade fått upp dörren med ett enkelt Alohomora. Utanför dörren hade de fått ta sig ner för en skranglig trappa. När de till sist var ner på fast mark såg de på varandra.
– Vilket äventyr.
Hennes röst var inte riktigt stadig. Han log lite mot henne.
– Mm…
– Sirius…
– Ja?
– Jag har missbedömt dig, du är mycket trevligare än jag någonsin kunnat tro. I alla fall när du är dig själv.
– Vänner?
Hon nickade och de skakade leende hand. Sedan gick de tillsammans under tystnad upp till Gryffindors uppehållsrum.

När de kom in genom porträtthålet såg de sina respektive vänner sitta på sina vanliga platser, precis som om de inte alls var oroliga över var Vindeli och Sirius var. I soffgruppen närmast brasan satt James, Remus och Peter, Sirius vänner som han tillsammans med bildade en berömd kvartett. James verkade berätta något för de andra två som de fann mycket roligt. Själv såg han ganska allvarlig ut. Sirius misstänkte att han återigen hade försökt bjuda ut Lily. Vid ett bord lite närmare ingången satt hennes vänner. Det var hennes närmaste vän Grace, Annie och Ellie som alltid hängde ihop som ler och långhalm, och så den tidigare nämnda Lily. Annie och Ellie viskade om något medan Grace och Lily pluggade. Vindeli gick med Sirius i släptåg bort till bordet.
– Vindeli!
– Var har du varit?
– McGonagall sa att ni skulle komma tillbaka tids nog och att vi bara skulle vänta.
– Varför har du rosa hår, utbrast Lily.
Hon gav Sirius ett retsamt leende.
– Det är utomordentligt praktiskt när man vill ta sig ut ur en skrubb utan dörr, eller vad säger du Sirius?
Han nickade och besvarade leendet innan han gick bort till sina vänner. Flickorna fortsatte att fråga henne saker och hon skrattade åt deras nyfikenhet som riktigt lyste ur deras ögon. Hon kastade en blick bort mot brasan och kunde se hur Sirius gestikulerade för pojkarna. Hon snurrade en länk av sitt rosa hår runt pekfingret samtidigt som hon började besvara sina vänners frågor.