Här kommer den avslutande delen av den här fanficen. Det blir inget mer på den här, men eventuell kommer jag att använda personerna i andra fanfics, så håll utkik. :) Och om ni har lust så lämna gärna en kommentar… :D
Remus gick med långsamma steg upp för kullen. Han visste att när han nått toppen skulle han ha en utsikt som slog det mesta. Han snubblade till och blev sittande på knä. Ingen ork hade han att resa sig igen. Det fanns ingen mening med någonting längre. Han hade förlorat den sista av sina barndomsvänner, igen. Ett kort tag hade han fått honom tillbaka, två ynka år. Sedan rycktes han bort, igen. Livet var så orättvist. Varför skulle han överleva hela tiden, varför skulle han alltid stå ensam kvar? Alla han älskade dog omkring honom. Först Lily och James, sedan Peter. Han räknade Peter som död, för den Peter som en gång varit hans vän fanns inte mer, nu var han bara en råtta, en förrädare. Sedan förlorade han Sirius till Azkaban och nu förlorade han honom igen. Det var inte rättvist! Han grävde ner fingrarna i marken av ilska och frustration. Han ville inte resa sig, inte kämpa mer. Vad fanns det att kämpa för? Men som om han fyllts av en främmande kraft hävde han sig upp och började på nytt gå upp för kullen. Han visste att Sirius litade på att han inte skulle ge upp. Det var därför han var här. Här på Sirius älsklingsplats, den plats där han hade kunnat känna sig fullständigt fri. För att få ta ett sista farväl hade han kommit hit. Då kunde han inte ge upp nu, så här nära toppen. Han slöt ögonen och såg genast bilden av Sirius innan han oförstående flög in genom slöjan. Han blinkade till. Ett sista ord hade lämnat hans läppar innan slöjan slutit sig om honom, "Vindeli". Tårarna trängde fram när han återkallade i minnet en kväll förra hösten, kvällen då Sirius bekänt att han älskat henne. Han brydde sig inte om att stryka bort tårarna utan lät dem rinna fritt.
Nu var det inte långt kvar innan han kom upp. Solen skulle snart gå ner. När han nådde krönet såg han en gestalt stå där. Han drog häftigt efter andan, för ett ögonblick hade han trott att det var Sirius. Nu såg han att det var en kvinna. Hon vände sig om när hon hörde honom.
– Remus!
Han blinkade till och stirrade på henne. Det tog ett tag innan han förstod vem det var han såg.
– Vindeli Bell…
– Inte längre Bell, sa hon med en grimas.
Han skakade på huvudet för att bringa reda i tankarna.
– Hur dog han?
– Vad... hur..?
– Jag läste i tidningen att han var död. Jag ville komma hit och ta farväl. Han älskade att vara här.
– Han älskade dig också, kastade han ur sig.
Hon såg på honom med mörka begrundande ögon.
– Jag vet, men han sa det aldrig.
– Nej.
– Det hade varit en omöjlighet med honom och mig. Han visste det och jag visste det. Jag älskade honom som en bror, men inte mer.
– Det sista ord han sa var ditt namn.
Hon vände sig bort. Han kunde se av hennes kroppshållning att hon grät. När hon vände sig tillbaka såg han tårarna som gjorde spår på hennes kinder.
– Ibland har jag undrat hur det hade varit om jag hade försökt älska honom på ett annat sätt. Om saker och ting hade blivit annorlunda. Men samtidigt vet jag att det inte tjänar något till att älta det som varit. Saker och ting händer, oftast finns det ingen logik i det som sker. Det bara sker och man måste acceptera det.
– Hur kan man det? Hur kan man leva vidare och bara acceptera det? Det låter så kallt och likgiltigt.
Hon skakade på huvudet.
– Man måste för att överleva. När Greg och Fanny dog visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det enda jag gjorde i flera månader var grät och såg på bilder av dem. Så en dag fick jag syn på ett foto av oss från Hogwarts. Då insåg jag att man måste leva vidare trots att man inte vill. Lily dog för att skydda sin son, jag hade välsignats med livet, jag var tvungen att leva det. Precis som du är tvungen att leva ditt liv.
De stod tysta och betraktade solnedgången som färgade himmelen i en kaskad av färger.
– Han hade blivit glad om han visste att du var här.
– Jag tror att han vet, svarade hon sakta.
Han nickade.
– Är han här tro du?
– Det finns nog ingen plats han heller är på. Remus, han älskade dig också och så länge du lever så lever han kvar inom dig.