Abbe
Kapitel två
Det fanns alltså bara ett val kvar: ta sig fram till ljuset som fortfarande skymtade mellan träden och hoppas på att det var en gammal, vänlig dam som bodde där och som kunde låna en lykta eller i bästa fall erbjuda Hermione skydd för natten. Hon hoppades dessutom att det var en gammal dam som inte kom sig för att fråga vad Hermione gjorde mitt ute i ingenstans den här tiden på dygnet, alldeles ensam.
Vristen värkte bara mer ju närmare stugan Hermione kom – för det var en stuga, ganska liten, men den såg ut att vara i gott skick. Hon kunde urskilja något som såg ut som en köksträdgård, men den här tiden på året var det förstås inget liv i den. Hon hittade fram till dörren och knackade på.
Hon hörde tvekande steg på insidan. Det lät inte som en gammal gumma, och Hermiones hjärta sjönk lite i bröstet. Tänk om det var någon äcklig suput som dragit sig tillbaka från samhällets krav…
Det var det inte, inte riktigt i alla fall.
"Jag ger inget åt tiggare", sa en mörk, silkeslen röst som Hermione kände igen allt för väl trots att det gått många, många år sedan hon hört den senast. Då hade den hånat henne så ofta mannen den tillhörde hade funnit orsak till det, och ibland också fastän det inte fanns någon orsak. Han hade spridit skräck och avsky bland alla hennes vänner… hon hade försvarat honom, vilket hon i två år ångrat, men till sist hade hon fått veta att hon ändå hade rätt. Men det var ingen stor tröst just nu; hon var inte glad åt att se honom och han var högst antagligen mycket missnöjd med henne plötsliga uppdykande.
"Ni misstar er då ni tar mig för tiggare", svarade hon bistert och stålsatte sig för vad som än kunde tänkas komma nu.
"Uppkäftig som alltid, Granger", sa den forne trolldrycks – och försvar mot svartkonsterläraren.
"God afton själv, Snape."
"Inte rädd av att stöta på en förrymd dödsätare – obeväpnad, miss?"
"Nej", sade Hermione trotsigt, fastän hon önskade att han inte märkt att hon inte hade trollstaven med sig längre. "Vi känner till Dumbledores plan numera."
"Det tog tid", kommenterade Snape. "Hur länge har ni vetat?"
"Fem år. Dessutom märkte en del av oss att du slogs mot dödsätarna i slaget om Hogsmeade."
Snapes läppar kröktes i ett hånfullt leende. "Ja, det gjorde jag. Men inte har ni precis sökt upp mig och tackat mig, nej, nej, all ära har gått till Potter…"
"Vi hade ingen aning om var ni befann er, och dessutom ändrar inget på att ni faktiskt mördade Dumbledore."
Snape hånfulla min suddades sakta ut och han tittade ner på Hermione. "Jag är medveten om det. Tro inte att jag ville göra det, miss Granger."
Hermione såg ner och undrade vad hon skulle göra till nästa.
"Vad gör ni här?" frågade Snape sedan.
"Jag kom fel med flampulvret…"
"Varför transfererade du inte hem genast?" Hans röst hade återfått något av den gamla hånfullheten.
"Jag ville veta var jag var innan jag gjorde det."
"Besserwisser, som alltid."
"Ja, och låt mig vara det!" Hermiones ögon flammade upp och hon stirrade argt på honom. Hon hade tröttnat på hans nervärderande beteende. Man kunde ju tycka att han skulle försöka vara tillmötesgående; om hon bara hittade hem igen skulle hon hur lätt som helst kunna anmäla honom till ministeriet, och han skulle befinna sig i Azkaban innan han hunnit säga Merlins skägg! "Hjälp mig hem om ni vill bli av med mig!"
Till hennes förvåning såg hon att han log. "Lugna ner dig, Granger, och kom in."
"Vad…?"
"In med dig nu innan jag ångrar mig!" Han steg in i stugan och gestikulerade åt henne att följa efter. Hon tvekade lite, men bestämde sig sedan för att göra det, trots allt. Hon föredrog en torr och varm stuga framför den kyliga nattluften, även om det råkade vara Snapes stuga.
"Tack", mumlade hon när hon blev visad till en fåtölj framför en värmande brasa. Hon satte sig till rätta och slöt ögonen medan Snape rumsterade i köket alldeles bredvid.
Han kom in ett par minuter senare med två stora muggar kaffe. "Jag tänkte att ni kanske fryser…" sa han när han räckte den ena muggen till Hermione.
"Tack", mumlade hon igen. Hon lyfte muggen till munnen och drack ett par klunkar medan Snape iakttog henne med en antydan till ett flin.
"Vet ni, miss Granger, ni kan inte vara världens bästa auror, trots allt. Jag skulle lätt ha kunnat lägga gift i det där kaffet."
Hermione tittade förbryllat upp på honom: "Jag är inte auror, sir."
"Inte?" Förvåning hördes tydligt i Snapes röst. "Jag trodde ni och era… goda vänner… skulle bli aurorer?"
"De skulle bli det, och är det också, men jag blev helare."
"Jaså. Så mycket bättre för mig att ni inte blev auror."
"Sannerligen." Hermione drack lite mer kaffe och märkte att hennes fot värkte mindre och mindre. Hon drack lite mer och kände smärtan i vristen ebba ut fullständigt. Hon tittade försiktigt mot Snape som fortfarande studerade henne oavvänt. "Det var inte gift, utan värkmedicin", sa hon.
Snape nickade.
"Tack", mumlade hon, nu för tredje gången.
Han nickade omärkligt. "Så… hur hade ni tänkt ta er hem?"
Hermione suckade. "Jag hade hoppats att här bodde en trevlig gammal gumma som kunde låna mig en lykta eller något så att jag kunde gå ut och leta efter min trollstav… Eller låta mig sova över."
"Jag har ingen lykta att låna ut", sa Snape. "Och jag tänker inte gå ut och leta efter trollstaven själv heller."
"Tro inte att jag hade väntat mig det."
Snape svarade inte på det och de var tysta tills Hermione hade druckit upp sitt kaffe. Snape hade tagit en gammal bok från bordet och satt och läste i den och Hermione tittade sig omkring.
Stugan var sparsamt inredd, men hon kunde inte hitta några brister. Fåtöljen hon satt i var mörkgrön, liksom soffan som Snape ockuperade, och längs ena väggen fanns en bokhylla fylld till bristningsgränsen med gamla böcker. Hermione längtade efter att gå fram till hyllan och titta närmare på böckerna, men det faktum att de tillhörde Snape, och att han satt i soffan i samma rum fick henne att låta bli. Hon ville inte bli förhäxad av honom, inte än, i varje fall. Därför satt hon kvar länge efter att hon druckit sitt kaffe och funderade på vad hon skulle säga. När hon inte kom på något suckade hon och Snape tittade upp.
"Miss Granger… Om ni så gärna vill, kan ni väl titta på mina böcker, då."
Hermione tittade upp med en förvånad min och gick sedan fram till böckerna.
Tre timmar senare gäspade hon och slöt en av de många böckerna hon funnit intressanta. Många hade handlat om svartkonster, men de hade varit dammiga och hon hade inte känt sig frestad att damma av dem. Trolldrycksböckerna däremot hade varit väldigt givande att läsa, och hon hade blivit så uppslukad av dem att hon glömt var hon befann sig.
"Sömnig, Granger?" frågade Snape med silkeslen röst. "Jag tänker gå och lägga mig; om ni vill, kan ni sova på soffan här i natt och så funderar vi i morgon på hur ni ska komma hem… Eller ni kan gå ut och försöka ta er hem själv."
"Var i landet är vi?" undrade Hermione och bannade sig själv för att hon inte hade kommit sig för att fråga honom om det tidigare.
"Wales; sydväst om Cardigan." Ett ironiskt leende lekte i Snapes ansikte.
"Jag stannar. Tack för erbjudandet." Hermione var inte precis lycklig över arrangemanget, men hon ville inte till något pris reta upp Severus Snape, inte när hon inte hade sin trollstav på sig.
