Abbe

Kapitel 3

Hon sov gott hela natten och vaknade upp utvilad följande morgon. I stillhet gratulerade hon sig själv för att ha överlevt; hon litade fortfarande inte riktigt på Snape. Visserligen visste hon, men ändå… Han kunde inte träffa många människor och kanske hade han blivit lite galen… man kan aldrig veta, resonerade hon och försökte rättfärdiga sina tankar.

Snape var tydligen en morgonmänniska, för han hade frukosten färdig när Hermione steg upp. Hon väcktes faktiskt av doften av stekt bacon och kaffe och kände att hon var hungrig. Skulle Snape månne låta henne äta lite innan de letade rätt på hennes trollstav?

När hon gick ut i köket såg hon till sin glädje att det lite skrangliga köksbordet var dukat för två, och Snape vände sig mot henne när hon kom in.

"God morgon", hälsade han, riktigt civilserat, tänkte Hermione.

Hermione önskade honom det samma och vågade sig till och med på ett litet leende.

"Har ni bott här länge, helt ensam?" frågade hon i samtalsinbjudande ton när hon fått sina bacon och ägg serverade.

"Fyra år. Men jag bor inte ensam, faktiskt", svarade Snape.

"Inte ensam? Men…"

"Du ska få se", muttrade han och gav henne en blick som när hon hade viftat för ivrigt med handen under trolldryckslektionerna.

Efter frukosten gick de ut; det var kyligt och fuktigt, men solen sken och Hermione upptäckte att stugan låg vid en liten havsvik. Det blåste friskt ute till havs, men stugan låg i lä.

"När får jag träffa er… ert sällskap?"

"Jag trodde ni ville hitta er trollstav?"

Hermione suckade och vände åter mot skogen. Snape följde henne i hälarna. Hon märkte till sitt stora förtret att hon inte att hon inte hade en aning om var hon ramlat och än mindre var hon hade tappat trollstaven. Hon tänkte just att hon skulle gå upp till vägen och börja där hon börjat dagen innan, när Snape muttrade:

"Det finns faktiskt ett enklare sätt än att söka här… det är ju oframkomligt!"

"Jaså?" Hermione var redan lite trött och önskade verkligen att Snape hade kunnat kläcka ur sig de där orden lite tidigare – Igår kväll, till exempel.

"Jag har ju faktiskt min trollstav med mig." Hand drog fram den och mumlade "Accio Miss Grangers trollstav."

Hermione slog sig för pannan – eller bestämde sig för att göra det så snart hon var utom synhåll för Snape. Sedan såg hon något komma flygande i luften lite längre till vänster och hon sträckte fram handen för att ta i sin trollstav.

Det var två delar av Hermiones trollstav som kom flygande mot henne och Snape.

"Nej", stönade hon. "Fan också… det var därför den slocknade." Hur skulle hon komma hem med en trollstav som hade brustit på mitten?

Snape svarade inte; de tittade på varandra en stund innan han till sist konstaterade: "Nu har du i alla fall tid att hälsa på min… vän." Han flinade som om han var road av något han visste men inte hon, och Hermione märkte att det inte var något elakt eller hånfullt över det alls.

Hon nickade och med sin demolerade trollstav följde honom tillbaka mot stugan; de gick runt huset och hon upptäckte att det fanns en liten flygel på havssidan. Runt den extra tillbyggnaden fanns ett högt staket och Hermione undrade vad det var till för. Snape öppnade grinden och gick fram till dörren på flygeln. Han vinkade åt Hermione att komma närmare, och sedan öppnade han dörren.

"Abbe", sa han kort och Hermione hörde klapprandet av klövar på stengolv – och sedan kom djuret, som tydligen bar namnet Abbe, ut.

Det var en get.

Hermione märkte hur hennes ansikte sprack upp i ett brett leende och hon kände skrattet bubbla i magen. "Abbe?" frågade hon. Abbe var vit och av någon anledning hade han blåa ögon, något som Hermione inte hade trott att getter hade. Som getter däremot ofta har, hade Abbe även ett långt skägg och spetsiga horn som Hermione visserligen inte var rädd för, men som hon ändå anade att man måste ha respekt för.

"Ja, en get", svarade Snape med något som var det närmaste ett leende han någonsin kommit under den tid Hermione känt honom. Sedan dog leendet ut när han, som det verkade, tänkte tillbaka, och humorn försvann ur hans röst. "Han tillhörde Aberforth… Han var bara en liten killing när jag hittade honom i huset där Aberforth bott, alldeles efter att striden var slut. Jag visste att Aberforth var död, för jag såg Avery ta honom innan jag hann hindra det." Snape talade med låg, bitter röst och Hermione var inte helt säker på att han verkligen talade med henne. Sedan tittade han upp och mötte hennes ögon. "Att ta hand om Abbe var det enda jag kunde göra."

Hermione visste inte varför hon gjorde det, men det kändes som det enda rätta just då: hon kramade om den bittre, svartklädde mannen som levt undangömd för resten av världen i fyra år. Hon märkte att han doftade av trolldrycksingredienser, exakt vilka det var kunde inte Hermione säga, men det var inte någon oangenäm doft. När hon efter någon minut släppte honom och tittade upp på honom märkte hon att han log.

Log… Sedan när brukade Severus Snape le?

Å andra sidan – han hade också frågande höjt på ett ögonbryn och Hermione visste att han hade roligt åt henne. Om de någonsin träffades igen efter det här evinnerliga veckoslutet skulle hon minsann få höra om det här, det var hon säker på.

Hon tog ett steg bakåt och vände sig mot Abbe i stället. "Han tar väl bra hand om dig?" frågade hon av geten som bräkte lättjefyllt tillbaka och betade lite av gräset som fortfarande var grönt.

"Han får bästa möjliga omvårdnad. Du vet, miss Granger, en get kräver inte så mycket, även om Abbe är lite udda."

"Hur så?" undrade Hermione. Hon hade plötsligt glömt det faktum att hon inte hade något sätt att ta sig hem på. Abbe tittade upp på henne som om han var nyfiken på vem denna nya person var och hon bestämde sig för att strunta i problemen en stund.

"Han ser kanske ut som en vanlig get, med undantag för ögonen, men ni vet – Aberforth gillade att göra underliga saker och Abbe var hans sista experiment – ingen renrasig get…" Snape himlade med ögonen men log fortfarande. "Om ni orkar vänta så kanske ni kommer att märka…"