Abbe

Kapitel fyra

När kvällen kom mojnade vinden lite och Hermione bestämde sig för att gå ut och se på havet. Hon gick ut på udden till vänster om stugan och fastän det inte blåste lika hårt som på förmiddagen var det ändå en frisk bris som hon kände i ansiktet. Hon behövde tänka och vinden fick henne att slappna av.

Eftermiddagen hade varit mer uthärdlig än hon hade föreställt sig när hon insåg att hon inte kunde ta sig hem. Snape var likaså uthärdlig – hon tvekade för att använda ordet trevlig, fastän det mycket väl kunde beskriva hans uppträdande den här dagen. Hon hade upptäckt att det gick att tala med honom. De hade civiliserat samtalat om trolldryckskonst och lite om trollkarlssamhället över lag – och Hermione hade försökt lura ur honom mer fakta om Abbe, men det hade inte lyckats.

Snape hade bjudit henne på lunch och eftermiddagskaffe, och om hon inte misstog sig, så höll han som bäst på med middagen. Hon hade först förundrats över att han lagade så god mat, men när allt kom omkring så var han trolldrycksmästare, så han borde också förstå sig på matlagning, eventuellt. Hon suckade och satte ner sig i en klippskreva och stirrade ut över havet. Hur kom det sig att hon plötsligt tvivlade på allt som hon hittills trott på och tagit för givet?

Hon var helare på St Mungos sjukhus. Det var ett utmanande och intressant jobb, hon fick spela besserwisser hur mycket hon ville och kunde på det sättet hjälpa folk, och hon hade ansett sig vara lycklig. Hon hade inte sett något fel i sitt liv fastän hon bodde ensam i den lägenhet som hon delat med Ron i flera år. Men Snapes situation hade fått henne att tänka efter. Han bodde här ensam (om man inte räknade med geten) och hade inget annat att göra än umågs med nämnda get (vilket Hermione inte trodde att var så intressant), forska i trolldrycker (vilket inte kunde vara så motiverande eftersom han inte kunde publicera några resultat utan att Ministeriet fick veta var han befann sig), odla sin egen mat och fiska. Men han hade inte klagat under de timmar som de talat med varandra; varje gång hon hade gjort en antydan till att tycka synd om honom hade han bara ryckt på axlarna och pratat om något annat.

Hon borde ha varit betydligt mer tillfredsställd med sin livssituation än han, men hon upptäckte till sin förvåning att hon inte var så nöjd som hon trott. Vad kunde det bero på?

Hon drog klädnaden tätare runt sig och huttrade till. Hon borde aldrig ha lämnat värmen i stugan, det var förbaskat kallt här i blåsten och hon skulle antagligen bli sjuk. Men hon steg inte upp och gick inte in mot land. Hon ville plötsligt inte komma ihåg allt som varit för länge sedan. Hon förstod att det var därför hon hade svårt att träffa Harry: han påminde henne hela tiden om åren på Hogwarts, om alla de oskyldiga som fått stryka med i striderna, även om de inte talade om det. Det var därför hon hade svårt för att träffa Ron – fastän det i hans fall naturligtvis fanns andra aspekter också. Den enda hon kunde träffa utan några större problem var Ginny, men hon var gift med Harry Potter och hade ständigt deras son i släptåg, så det var högst osannoligt att Hermione skulle kunna glömma ens i Ginnys sällskap. Hon antog att det var därför hon så ofta såg till att vara ensam; men nu när hon sett Snape här i en liten stuga mitt i ingenstans undrade hon om det var så vettigt.

Hon avbröts i sina funderingar av en mörk röst: "Vi lever våra liv i en fiktiv verklighet bakom orden i en lång berättelse", sa Snape och lade handen på hennes axel. "Kom, middagen är färdig."

"Va?" sa Hermione förvirrat när hon kommit på fötter. Det hade blivit mörkt och hon var tacksam för att Snape hade kommit och hämtat henne; hon var inte så säker på att hon kommit helskinnad in annars. Udden var stenig och ojämn just här och även då Snape lyste upp vägen för dem med sin trollstav var det svårt att se var man stoppade fötterna. "Vad var det du just sa?" frågade hon när de kom in i trädgården.

"Jag menade bara att du inte ska gräva ner dig i grubblerier, miss Granger", sa han och höll upp bakdörren för henne. "Det som har hänt har hänt, och det finns antagligen en orsak bakom det."

"Jag trodde inte att ni var så fatalistisk, sir", sa Hermione när hon satte ner sig vid köksbordet. Det doftade underbart från grytorna på spisen och hon slappnade av i värmen.

"Man blir det när man gör saker man aldrig hade trott att man skulle göra."

"Ni visste om det i nästan ett år på förhand…"

"Spelar ingen roll. Jag trodde att jag skulle klara av att vägra, men när han bad mig… när han vädjade till mig att göra det…"

"Ni skulle ha dött om ni inte hade gjort det."

"Vad skulle det vara för skillnad? Ingen kände till planen förutom han och jag, så ni… vi… hade ingen nytta av att jag överlevde."

"Säg inte så", utbrast Hermione, som hade glömt bort att hon borde vara ganska… försiktig. Hennes berömda Gryffindor-mod började åter sippra in i henne efter shocken och en tids försiktighet. "Det hade visserligen varit bra att ha kvar Dumbledore, med tanke på kriget, men vi klarade det ändå och med tanke på omständigheterna är det allra viktigaste det att du faktiskt stod på vår sida trots allt."

Snape gav henne en blick som sade henne att hålla tyst och äta medan maten ännu var varm.

Efter middagen gick de igen in i vardagsrummet där en brasa sprakade, och där, till Hermiones förvåning, Abbe låg på en matta alldeles framför brasan. De satte sig mitt emot varandra och Hermione undrade vad som skulle ske nu.

"Schack?" frågade Snape.

"Schack?" Hermione undrade vad han menade.

"Vill ni spela schack?", förtydligade Snape med lite irritation i rösten. "Jag har inte spelat schack sedan… Albus, Minerva och jag brukade varje jul utse årets schackmästare bland oss tre…" Hans röst blev igen svagare mot slutet när han tänkte tillbaka och mindes.

"Jag… trollkarlsschack då? Jag tycker det är groteskt, men om ni vill…" Hermione ryckte på axlarna.

"Visst", sa Snape med en antydan till ett leende och viftade till sig ett schackbräde.

När en halv timme hade gått, hade Abbe också flyttat på sig så att han iakttog schackspelet. För tillfället låg Hermione bättre till en Snape, och hon märkte att han var lite överraskad.

Hermiones ledning förblev inte långvarig. Hon tappade koncentrationen helt när hon hörde en röst som sa: "Var och en går så eftertryckligt upp i rollen att föreställningen aldrig har någon publik". Hon hickade till, för det var inte Snapes röst, och när hon tittade på honom såg han bara roat på henne och sedan vände han blicken mot Abbe.

"Tack", sa han. "Jag undrade just när kvällens visdomsord skulle komma."

"Ingen orsak", väste Abbe och lade ner sig igen, fortfarande med blicken riktad mot schackbrädet.

"Han pratar!" utbrast Hermione och märkte inte att Snapes häst tog en av hennes bönder.

"Jag sade ju att han var lite speciell."

"Aberforth Dumbledore måste ha varit lite speciell!"

"Tro mig, det gick i släkten. Fast hos en del märktes det på mer förnuftiga vis."

Abbe gav Snape en blick som sade att det visst var förnuftigt att få en get att prata, men till Hermiones lättnad tycktes han ha pratat tillräckligt för dagen.

"Din tur", påminde Snape henne.

"Javisst." Hermione stirrade på schackbrädet och det tog en stund innan hon lade märke till att hennes bonde låg i bitar bredvid schackbrädet och att Snapes häst flinade mot henne. Hon gjorde ett drag och insåg genast att det var ett mycket dumt sådant, men det var för sent att ångra sig. Hennes drottning ropade något åt henne med irriterad röst, men hon hörde det knappt. Geten pratade. Nu insåg hon att vad som helst kunde hända innan hon kom hem och hon skulle inte längre bli förvånad.

"Vi lever i en magisk värld, Miss Granger", kommenterade Snape hennes fortfarande förbryllade uppsyn. "Ovanliga saker hör till vardagen."

"Ja… Ni hade kommit överens om det här!" anklagade hon honom när han tog den löparen hon flyttat senast.

"Vad?" undrade han med spelad oskuld.

"Du ville förvirra mig så att jag inte kan koncentrera mig på spelet!"

"Redan genomskådad", muttrade Snape. "Tja, men det var effektivt. Synd att jag inte hann ta din drottning innan du återhämtade dig."

De fortsatte spelet, och fastän Hermione hämtat sig från den första shocken kunde hon inte riktigt koncentrera sig. Spelet gick verkligen utför för hennes del, trots att hon lyckades ta Snapes drottning, och drygt tjugo minuter senare hade Snape vunnit.

Hon blängde på honom men kunde inte låta bli att skratta när hon råkade titta åt sidan och se Abbes förebrående blick. "Grattis", muttrade hon, men med ett litet leende.

"Men tack", svarade Snape. "Så, har du kommit på ett sätt att ta dig hem?"

"Nej."

"Kanske bäst att sova på saken?" Snape reste sig.

Hermione gäspade och till hennes förvåning såg hon att klockan redan var mycket. Hon var inte mycket för att vara uppe länge på nätterna (om hon inte läste, förstås), och hon var trött, fastän hon inte hade gjort så väldigt mycket under dagen. Om man inte räknade med att få en smärre shock över en talande get och förlora ett parti schack, förstås. "Vad menar han med de där sakerna han säger?" undrade hon sedan.

Snape satte ner sig igen. "Ärligt talat så vet jag inte varför han säger dem. Det där jag sa till dig ute på udden har han också sagt någon gång – men jag vet inte varifrån han får dem. Det är som om han tog dem från böcker eller så…"

"Jag undrade bara… för det låter så klokt, på något sätt…"

"Som något Albus kunde kläcka ur sig…"

"Precis."

Snape reste sig och vinkade till sig Abbe. "Det är dags för dig att gå ut", sa han. Hermione reste sig och följde efter dem ut i getens lilla stall, som tydligen också fungerade som vedlider och förråd. På vägen tillbaka till vardagsrummet stannade Snape till i köket och tog ner en liten flaska ned eldwhiskey. Han hällde upp lite i två små glas och gav det ena till Hermione. När de hade satt ner sig i soffan igen sade han: "Ibland undrar jag om inte Albus går igen i den här geten, men så kommer jag ihåg att jag inte tror på reinkarnation…"

"Men det är en intressant tanke", flikade Hermione in medan hon smakade på whiskeyn och undrade om han drack mycket av det. "I så fall vore det intressant att veta hur ödet resonerade när du hittade honom och tog hand om honom."

Snape svarade inte, men tystnaden som lade sig över rummet var inte besvärad så som den varit dagen innan. Hermione drack upp det sista av sin eldwhiskey, drog upp benen under sig och lutade huvudet tillbaka i soffan Hon kände sig ännu tröttare än för en stund sedan och orkade inte tänka. En liten del av hennes medvetna sa att hon borde vara mer på sin vakt, men hon tystade den lilla rösten och inom ett par minuter sov hon.

tbc...