Kapitel 3
Charmören Sirius Black
I Askvändargränd, alldeles intill Diagongränden, låg ett gult trevåningshus. På den kopparfärgade brevlådan, med huggtänder som morrade hotfullt varje gång någon annan än brevbäraren eller den som hade nyckeln kom i närheten av den, stod det med snirkliga bokstäver: Welter. För i det stora gula huset bodde Tindra och hennes föräldrar. Det var alldeles för mycket utrymme för en familj på tre personer och eftersom varken hennes mamma eller pappa var hemma särskilt ofta blev det ännu större. Trädgården var perfekt, alla rabatter prydligt ansade och äppleträden klippta till små runda bollar. Innanför det midjehöga vita staketet sprang en liten crup på den smaragdgröna gräsmattan och viftade på sina två svansar (crupar ser ut som små jackrusselterriers fast med två svansar).
Väl inne i huset hängde hon av sig jackan i den vitmålade hallen. De flesta rum var extremt moderna endast med undantag för vardagsrummet (som var inrett i en svindyr antik stil) och hennes eget rum.
Tindra gick uppför den vitmålade spiraltrappan som stod i den halvmånformade hallen, som var tom sånär på trappan och klädhängaren. På den andra våningen låg mammas och pappas sovrum och ett konferensrum som pappa prompt hade velat ha men aldrig använt ännu.
Hon skyndade sig igenom den ljust gula och mycket smala hallen. Där fanns inget annat än ett par enorma bokhyllor som var halvfulla med böcker och gamla tidskrifter, de två dörrarna som ledde in till konferensrummet och sovrummet, samt de två trappavsatser. Hon var just på väg mot trappavsats nummer två, som var precis likadan som nummer ett och ledde upp till vindsvåningen där bland annat hennes rum fanns. När man gått upp för trappan befann man sig i ett mycket litet, rosa fyrkantigt rum, till höger fanns en bronsfärgad dörr och till vänster en vitmålad. Den vitmålade ledde till hennes egen privata toalett och den bronsfärgade till hennes rum. Tindra gick in igenom den sistnämnda.
Rummet hade snedtak och var målat i mörkblått. På andra kortsidan, mitt emot dörren, fanns ett runt fönster som var dekorerat med gardiner i ett bronsskimrande tyg. Det var verkligen en Ravenclawelevs rum; ett par bokhyllor fulla av böcker, ett skrivbord i mörkt trä som var överröst med uppslagna läxböcker och inte riktigt avslutade uppsatser. Sängen var det som Tindra tyckte mest om i hela rummet, den var bred och mjuk, täckt av ett blått överkast med en broderad bronsörn på och stod precis intill fönstret.
Hon sjönk ner med en suck på sängkanten och såg frånvarande ut genom fönstret på gatan nedanför. Hon borde ha gissat att varken mamma eller pappa skulle vara hemma. Pappa var säkert på ministeriet fortfarande, han var auror och tyckte att det var viktigare att riskera livet ett par gånger per vecka för att få en liten notis i The Daily Prophet än att ägna tid åt familjen. Mamma kanske var tvungen att jobba mot deadline, hon skrev reportage i tidningen Magiska Hem och verkade alltid ha fullt upp. Tindra tyckte att det var konstigt att hon alltid blev lika besviken, fastän hon hade vetat att de inte skulle vara hemma i samma stund som hon lade handen på dörrhandtaget.
"Miss Welter", pep en liten husalf som kikade in genom dörrspringan.
"Vad är det?" muttrade hon och såg bort mot dörren.
Alfen öppnade dörren lite mer och stack in ett ytterst fult huvud med gula ögon stora som tefat, näsan var lika orange som en morot och hade samma form och två minimala öron som satt mitt på huvudet. Alfen hette Popper och han såg nervös på sin ägares dotter medan han drog i de få hårstrån han hade (som förövrigt stack ut från sidorna på hans huvud och det hade fått Tindra att undra mer än en gång om inte någon elak trollkarl hade bytt plats på hans öron och hår när han varit olydig).
"Vill ni ha något att äta miss?" frågade Popper och gnuggade sig nervöst på näsan.
Tindra skakade på huvudet och alfen försvann i samma stund. Hon suckade igen och steg upp från sängkanten för att dra av sig den svarta klädnaden. Om bara ett par dagar skulle hon vara på väg till Hogwarts sittandes på Hogwarts Expressen, men av någon konstig anledning kändes det inte lika roligt längre efter dagens händelser i Diagongränden. Lily och Maddy kändes inte längre som hennes bästa vänner, de verkade så… tråkiga och avlägsna på något vis, hon irriterade sig speciellt på när Lily snodde glassen ur hennes hand så att hon fick skulden för det Lily hade gjort. Det kändes så jobbigt att hon kanske inte längre hade så mycket gemensamt med dem som hon trott från första början. Visst, de hade varit kompisar i drygt fem år, sedan de hade mötts på Hogwarts Expressen. De var SMÅ på den tiden, vad hade hon vetat om livet och vad som spelade roll? Hon ruskade olustigt på huvudet när hon dragit klädnaden över huvudet, hon ville inte tänka så, inte om Lily och Maddy, kanske skulle alla irritationer vara över när hon träffade dem igen på tåget? Tindra nickade till svar på sin egen fråga och tog på sig sin pyjamas för att sova, för även om klockan inte var speciellt mycket så skulle tiden i alla fall gå fortare till den 1 September om hon sov.
Tindra släpade den tunga kofferten på King's Cross, hon hade bråttom till perrongen nu, klockan var kvart i elva och om bara femton minuter skulle tåget gå.
Mamma hade för en gångs skull tagit en timme ledigt från skrivandet och följt med henne till stationen för att säga hej då med ett lättat ansiktsuttryck, så fort hon hade klivit ur bilen hade mamma kört fort därifrån och lämnat henne ensam kvar med uggleburen och en koffert som vägde minst ett ton.
Hon började gå mot perrong nio och tio, med ganska mycket envishet hade hon väggen mellan perrongerna snart i sikte. Hon hoppades att Lily och Maddy stod på plattform 9¾ och väntade på henne, om hon bara fick se dem igen skulle säkert allt bli bra. Klockan var tolv minuter i elva, hon ökade stegen och med en hastig blick omkring sig (för att kontrollera så att mugglarna inte såg) gled hon igenom skiljeväggen.
Doften av bränt kol nådde hennes näsborrar, där stod den blodröda Hogwarts Expressen och väntade. Det var svårt att ta sig fram till tåget mellan alla oroliga mammor till förstaåringar. Hon såg varken Lily eller Maddy i någon kupé och när lokföraren meddelade att det bara var tio minuter kvar till avfärd fick hon skynda sig att hoppa in i första bästa.
Sharon Adams satt ensam i en kupé och såg frånvarande ut i luften. Hon var också sjätteårselev i Ravenclaw, men även fast de hade delat sovsal i fem år hade de inte mer än talats vid. Sharon såg upp så hastigt att det ljusbruna håret dansade runt hennes ansikte, de blå ögonen lyste upp när hon fick syn på sin elevhemskamrat utanför fönstret. Hon vinkade ivrigt och pekade på platsen mitt emot henne med ett brett leende.
Tindra log tillbaka och nickade.
Dörren till tåget var fortfarande öppen och hon hoppade in, buren med hennes gråspräckliga uggla Fernando ställde hon in först och så var det bara det värsta kvar: kofferten. Hur mycket hon än tog i orkade hon inte lyfta upp den, inte ens ett bar trappsteg och allra minst till mittgången. När lokföraren ropade att det bara var fem minuter kvar drabbade hon av panik och ögonen fylldes oförklarligt med tårar.
Jävla koffert! Jävla, jävla koffert!
"Behöver du hjälp?" sa en djup behaglig röst.
Tindra såg hastigt upp och fick syn på Sirius black som log frågande mot henne och hon kände hur hjärtat slog ett extra slag.
"Eh… ja, tack." Hon nickade och klev åt sidan för att ge honom plats.
"Ta ugglan, så tar jag kofferten. Var ska du sitta föresten?" Han log brett mot henne med sina kritvita tänder.
Hon kom sig inte för att säga något utan pekade bara stumt mot kupén där Sharon satt.
Han lyfte upp hennes tusenkilos koloss så lätt att den lika gärna hade kunnat vara en fjäderpenna och följde efter henne i korridoren.
Tindra tog hastigt buren och gick före honom mot kupén, magen pirrade konstigt varje gång hon slängde en blick bakåt för att kontrollera så att hon inte drömde och bländades var gång av hans leende.
Sharon såg glatt upp på henne när dörren till kupén öppnades, men innan hon hann säga något så vände sig Tindra om i dörren och stod öga mot öga med Black.
Han strök håret ur ögonen och gav henne ett brett leende igen.
"Du kan väl bara ställa den där", mumlade hon generat. Vad hade hon att vara generad för? Det var ju bara värstingen Sirius Black som stod framför henne inte någon drömprins heller!
"Är det säkert att du inte vill ha hjälp med att lägga upp den?" Han hade släppt kofferten och stod nu nonchalant lutan mot väggen och drog handen genom håret. Det borde vara förbjudet att vara så snygg!
"Nej, det är okej." Hon grep tag i handtaget och sneglade på honom.
"Okej, som du vill då." Han avfyrade ett blixtrande leende och började gå längs mittgången.
"Tack förresten!" ropade hon efter honom.
Black vände sig om, fortfarande med filmstjärnesmilet på läpparna.
"Vad gör man inte för att få en liten pratstund med en vacker flicka?" ropade han tillbaka. Han tog ett bar steg baklänges med han iakttog hennes reaktion och vände sig sedan om för att strax därpå svänga in i en annan kupé just som tåget började rulla.
Han måste nog ha blivit besviken över hennes reaktion, tänkte Tindra. För hon hade varken rodnat eller fnissat generat, utan hade bara gapat och stirrat på honom som om han vore en utomjording. Vilket han i och för sig kanske var också, från jag-kan-få-vem-jag-vill-bara-jag-ler planeten.
"Vem var det där?" ljöd Sharons, lite hesa, röst bakom henne.
"Ehh…" Tindra tvekade en kort sekund. "Sirius Black, han hjälpte mig med kofferten", svarade hon sedan och släpade med stor möda in den svarta trunken i kupén.
"Colgate-mannen?" fnissade Sharon och höjde ögonbrynen i en frågande gest.
"Colgate-mannen?" upprepade Tindra förvirrat.
"Ja, jag kallar den patetiska figuren för det, eftersom han har ett supercolgateleende, ja ett så kallat filmstjärnesmile. Jag undrar just hur han ser ut när han ler normalt." Sharon flinade mot henne. "Kom bara inte och säg att han har charmigt dig också, den geten?" fnös hon.
Tindra tänkte först neka, men sedan gav hon upp och nickade en aning generat.
"Du är väl medveten om att han har legat med halva skolans tjejer och grovhånglat med minst fyra femtedelar va?"
"Ja, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Förra gången jag träffade honom så var han så himla sur och sa knappt ett ord till mig mer än att jag verkade helt puckad, men idag var han så himla trevlig och snäll… och det där LEENDET!" suckade hon och satte sig ner på platsen mitt emot hennes elevhemskamrat.
"Åhåå, jaa det där falska tillgjorda smilet, jaa VEM faller inte för det va?" utbrast Sharon sarkastisk och flinade.
"Men lägg av, inte ens du kan komma och säg att han inte är snygg", fnös Tindra.
"Neej det kan inte ens jag säga, för han ÄR snygg och han ÄR bra i sängen också." Sharon började gapskratta när Tindra såg chockerat på henne.
"Vadå, säg inte att DU och HAN har…?"
"Man tar väl chansen när man får den va? Fastän det var för två år sen har jag inte glömt bort det än." Sharon spelade förälskad och suckade djupt samtidigt som hon slog handen för pannan och glittrade med ögonen.
"Lägg av", fnissade Tindra och kom på sig själv med att trivas utomordentligt i Sharons sällskap. "Förra året hade du ju ihop det med Potter", sa hon sedan och såg på flickan som satt mitt emot henne.
"Åh ja, den bortskämda snorvalpen, men han var riktigt bra på att kyssas han med faktiskt om än inte med riktigt samma finess med tungan som Black", sa Sharon och spelade med tungan utanför munnen. Hon började skratta när Tindra blängde på henne. "Kom igen va? Det är ingen idé att satsa på en hopplös player som aldrig kommer att förändras."
"Jag sa aldrig att jag skulle satsa på honom", muttrade Tindra surt och såg ut genom kupé fönstret. Allting där utanför svischade förbi i en rasande fart och himlen blev allt mörkare.
"Nej, men det syntes tydligt. Åååh, han är såååå underbaaaar, se hur jag strålar med ögonen va." Sharons tillgjorda kuttrande röst suddade bort Tindras sura min och fick henne att dra på munnen istället.
"Du är ju inte klok!"
"Nej, de säger det", Sharon räckte ut tungan och drog snabbt åt sig benen när Tindra måttade en spark mot henne.
Resan till Hogwarts förflöt mycket trevlig i Sharons sällskap och Tindra kom inte ihåg när hon hade haft så roligt sist, visst var Sharon ganska så vulgär när det kom till sex och hon delade mer än gärna med sig av detaljer när det gällde Sirius Black och James Potter som Tindra helst av allt inte ville höra, men det var ändå roligt.
Hon hade inte ens skänkt Lily och Maddy en tanke under hela resan men hade inte dåligt samvete för det, hon hade ju faktiskt inte hittat dem även fast hon letat.
När tåget saktade in på stationen hoppade Sharon snabbt upp på fötter och drog på sig manteln utanpå sig Hogwartsklädnad (som de nu båda två bar). Det var en aning kyligt i sommarluften, men inte så att man frös. Himlen var klar och stjärnorna syntes tydligt på den mörka bakgrunden. En stjärna lyste klarare än alla andra: Sirius…
"Jag har saknat det här stället som man saknar fjäderpennor på GET-proven", sa hon ivrigt och tvingade ner sin svarta katt i hans korg med ett fast grep om djurets nacke.
"Öh… bra liknelse", fnissade Tindra och öppnade kupédörren.
"Jag vet, jag brukar komma på egna, det ger mer personlighet åt det hela liksom." Sharon skrattade högt och de gick tillsammans ut ur tåget.
Det stod massor med svartklädda elever runtomkring dem, men Tindra kunde inte se Sirius någonstans bland dem, inte ens några av hans Marodörvänner.
"Vilka ämnen ska du läsa vidare?" frågade Sharon medan de gick bort emot de hästlösa droskorna som stod och väntade på dem.
"Försvar Mot Svartkonster, Trolldryckskonst, Trollformellära, Förvandlingskonst och, tyvärr, Trollkonsthistoria, plus de ämnen som jag valde till i tredjeårskursen."
"Samma som mig då alltså!" sa Sharon förtjust och utförde en liten dans på stället, hon råkade slå till en liten förstaåring som var på väg mot Hagrid och de små båtarna vid sjön. "Oj förlåt mig lilleputt!" utbrast Sharon och hjälpte förstaårseleven upp på fötter igen, han var så liten att han verkligen kunde kallas lilleputt.
"Skräm inte småbarnen", fnissade Tindra och knuffade till Sharon i sidan med armbågen medan hon följde förstaårseleven som snabbt började springa mot sjön med blicken.
"Äh, han överlever, det är bäst att jag förbereder honom lite på terrorn som kommer uppe på slottet. BU!" Sharon skrämde ytterliggare tre små flickor som skräckslaget hoppade till när hon skrek precis i örat på dem.
"Du är ju inte klok", sa Tindra för andra gången den dagen.
"Nej, de säger det", flinade Sharon, även hon för andra gången och så brast de ut i skratt för just ingenting.
De satte sig i en av droskorna, det var tur att den är tom för Sharon slet upp vagnen och kastade sig in i den så våldsamt att hon skulle ha kunnat skrämma slag på vem som helst, även om de inte var förstaåringar.
"Åh, men titta där, vilken läcker liten typ." Sharon nickade mot fönstret i dörren på vagnen och Tindra såg ut.
Sirius Black kom gående i mot deras vagn tillsammans med de andra tre av Marodörerna.
"Hoppas inte att han kommer hit", pep Tindra, lika skräckslagen som de små flickorna hade blivit när Sharon skrämt dem.
"Äh, det vore väl kul att få träffa han, va? Se hans supercolgateleende igen och se in i de där möööörka mystiska ögonen han har." Sharon spelade teater som vanligt, men det fick i alla fall Tindra att skratta lite innan dörren till deras droska öppnades.