Kapitel 5
Carina, som i sötnos…
Tindra kunde inte hjälpa att hon rodnade varje gång hon snuddade vid tanken på vad som just hänt. Det var fruktansvärt pinsamt och hon var säker på att Black skulle skratta högt varje gång han fick syn på henne.
"Vad var lösenordet nu igen?" Sharon knuffade till henne i sidan med armbågen.
"V-va?" Tindra blinkade till och vaknade upp ur sina tankar. Hon fann att de stod framför målningen av Mystiske Meciro (i naturlig storlek) som täckte hela väggen.
Meciro stod framför en stor slottsport i sin skinande rustning och blängde vaksamt på dem genom visiret på hjälmen.
"Lösenord!" vrålade han så plötsligt att de båda flickorna framför honom hoppade till.
"Säg det då!" uppmanade Sharon och flinade lite mot Tindra som försökte komma ihåg vad Lily sagt för bara en liten stund sedan.
"Pumpapastejer…?" sa hon sedan tveksamt i en frågande ton.
Meciro nickade, steg åt sidan och öppnade porten för dem.
Tindra och Sharon gick igenom målningen och befann sig där med i Ravenclawssällskapsrum. Det var ett fyrkantigt rum med en stor öppen spis och flera mysiga fåtöljer med mörkblå sammetsöverdrag, samt ett par soffor stora nog för två personer. Vid ena väggen fanns flera små bord och stolar för den som ville plugga och även ett par bokhyllor med böcker inom alla möjliga ämnen. Väggarna var draperade med mörkblå gobelänger och på vart och ett av dem fanns en stor bronsörn broderad.
"Du vet hattens sång va?" frågade Sharon.
Tindra nickade.
"Jo, alltså, jag har funderat va och jag tror att den skulle bli mycket bättre i rapversion."
"Rap? Mugglarmusik?" frågade Tindra och höjde frågande på ögonbrynen.
"Jaa. Vill du höra?" Sharon såg på henne med ivrigt lysande ögon.
"Kör till." Tindra ryckte på axlarna.
"Sa Slytherin: Vi undervisar dem yo, vars förfäder har renast blod, ey."
"Du är ju inte normal!" utbrast Tindra innan hon började gapskratt åt det fåniga viftandet med armarna och pratsången.
"Nej, de säger det också faktiskt. Kom så går vi upp och sover, du skämmer ju ut mig när du står här och skriker av skratt!" Sharon tog Tindra en aning brutalt under armen och släpade henne genom gången till höger om eldstaden och öppnade sedan deras sovsalsdörr.
Sovsalen var också ett fyrkantigt, ganska litet rum. Fem himmelssängar med blå sammetsdraperier stod fördelade i rummet.
Tindra sjönk ner på sin säng som stod längst bort från dörren, hon strök med handen över täcket och kudden som gick i samma färg som sängdraperierna. Hon älskade Hogwarts och hon älskade deras sovsal, det var så mysigt och tryggt där på något vis.
"Du Tindra", hördes Sharons röst från andra sidan sovsalen.
"Mm", svarade Tindra samtidigt som hon började ta av sig klädnaden för att sätta på sig sitt vita sidennattlinne.
"Vad heter du egentligen? För visst är Tindra bara ett smeknamn?"
"Ja det är bara ett smeknamn, mitt riktiga namn är så fult att ingen säger det", suckade Tindra.
"Så-Fult-Att-Ingen-Säger-Det är väl ett ganska ovanligt namn va?" Det hördes på Sharons röst att hon flinade.
"Okej, okej, du får väl veta då. Timandra."
"Du har rätt, ditt namn är fult." Ett dovt dunk hördes bortifrån Sharons del av rummet och därpå följde en lång rad av svärord som Tindra inte uppfattade mer än slutet på: "Jävla vägg jävel, är du tvungen att stå just där eller?"
"Somliga straffar gud med detsamma", skrattade Tindra när kröp ner under det svala täcket och gav ifrån sig en djup suck när hon lade huvudet på kudden.
"Om du inte är tyst ska jag se till att du aldrig mer vågar somna när jag befinner mig i samma sovsal som du", muttrade Sharon och sedan blev det tyst i sovsalen.
Morgonen därpå var det full rörelse bland flickorna, klockan var visserligen bara sju men om de skulle hinna göra sig i ordning innan frukost så fick de faktiskt skynda sig på.
"Har någon sett MIN rouge?" undrade LeAnn samtidigt som hon hoppade på ett ben mellan sängarna i ett försök att få på sig strumpan på väg mot toaletten.
"Ja, jag åt den i natt för jag blev lite hungrig", muttrade Sharon medan hon lade på ett perfekt lager rouge. "Men om du vill kan du ju alltid låna min medan jag går och spyr upp din?" Hon höll fram sin egen rouge mot LeAnn som snappade åt sig den och lutade sig över handfatet för att komma närmare spegeln medan hon sög in kinderna.
"Timandra!" ropade Sharon.
Tindra blängde nattsvart på henne och Sharon flinade.
"Hörrni tjejer, tycker inte ni att Tindra låter fånigt va? Jag menar det låter ju som om man vore ett jävla ljus eller nåt!" Sharon spärrade upp ögonen och färgade ögonfransarna svarta med mascaran.
"Vad ska vi kalla henne då?" frågade Lily som ilsket försökte reda ut det röda burret.
"Tim?" föreslog Maddy och började fläta Tindras motsträviga lockar.
"Nej usch!" LeAnn skakade på huvudet.
"Men kom på något bättre själv då!" fräste Maddy och blängde på henne.
"Jag tycker Tindra blir bra till dess att vi kommer på något bättre", sa LeAnn värdigt och brydde sig inte om den sura blicken från Maddy.
"Jag trodde själva grejen med det här var att vi SKULLE komma på något bättre", flinade Sharon. "Det är väl inte direkt intelligent att bara komma på dåliga smeknamn som vi ändå inte kommer att säga va?"
Både LeAnn och Maddy blängde surt på henne efter det uttalandet.
"Äh, var inte så jävla sura hela dagarna, ni blir så mycket fulare då! Kom så går vi och käkar, jag känner att min mage börjar sjunga nationalsången snart om jag inte får mat i mig."
Stora Salen var full av morgontrötta elever, värst verkade det vara vid Slytherinbordet där så gott som varenda en såg ut som om de just hoppat ur sängen.
"Colgate-mannen klockan tre", flinade Sharon och Tindra vred genast på huvudet.
Sirius Black satt vid Gryffindorbordet helt uppslukade i ett livligt samtal med James Potter. Blacks hår var rufsigt och föll ner i de mörka ögonen, det verkade som om han precis vaknat för han gäspade ideligen.
"Jävla fågelholk." Sharon sköt upp hennes haka som troligtvis hade fallit ner någon gång under de tre sekunder hon granskat Sirius Black. "Du kan dregla över honom sen, vi har förvandlingskonst med dem idag." Sharon pekade på ett schema som hon höll i handen.
"VA! Varför har du inte sagt något? Jag ser ju ut som en sopsäck!" utropade Tindra och såg så förskräckt ut att man lika gärna kunde tro att hon sett ett spöke.
"Ja, som vanligt med andra ord. Ät mat istället innan du har ätit upp hela colgate-mannen med blicken." Sharon sträckte en korvmacka mot henne.
Tindra såg sig spänt om i klassrummet för att få syn på Sirius Black, men han var inte där. Med en suck gick hon och satte sig längst bak i salen på en ensam bänk. Lily hade bönat och bett Sharon om att sitta bredvid henne istället så att hon slapp den där Potter och Sharon hade inte kunnat neka de där bedjande gröna ögonen. Nu var det Tindra i stället som satt ensam i det halvfulla klassrummet och kände sig eländig, inte för att hon hade något emot att sitta ensam, utan för att hon verkligen avskydde förvandlingskonst.
Professor McGonagall stod framme vid svarta tavlan och skrev upp en avancerad formel som fick Tindra att önska att hon befann sig i sjukhusflygeln i stället.
Just som professorn satte sig ner bakom katedern för att börja lektionen kom de fyra Marodörerna in genom dörren.
"Sätt er", sa hon strängt och de fyra pojkarna skyndade sig bort mot bänkarna.
Tindra stirrade stint på tavlan för att inte glo på en viss person av de där fyra som just kommit in i salen.
"Ciao carina", viskade Sirius Black tätt intill hennes öra när han satte sig bredvid henne.
"Hej", mumlade hon tyst, fortfarande med blicken på tavlan och förbannade rodnaden som steg upp på hennes kinder.
Hon kunde känna värmen från honom medan de tog anteckningar av vad McGonagalls föreläsning men hon förstod ingenting för koncentrationen låg på personen bredvid henne. Hon noterade saker såsom: hur musklerna i hans hand rörde sig när han slarvigt skrev på sitt pergament eller hur han drog handen igenom håret när han tycktes fundera.
"Och nu kan ni försöka er på att förvandla en igelkott till en katt, en igelkott per bänk för de är svåra att få tag i."
Tindra stelnade till och slängde en hastig blick på Black som log brett mot henne där han satt.
"Jag hoppas du är duktig på det här signorina", viskade han tätt intill hennes öra igen och sände rysningar utefter hennes ryggrad.
"Jag är urdålig på förvandlingskonst", mumlade hon.
"Otur, vi får försöka göra det bästa av situationen istället." Han log blixtrande mot henne igen. "Om det går riktigt dåligt får vi väl göra våran bakläxa tillsammans, eller hur?"
Hon kände hur hans fingrar rörde vid hennes hår, dog nästan när hans hand gled under håret och började varsamt massera hennes nacke.
"Eh, föresten", mumlade hon. "Vad betyder carina?"
"Sötnos." Ett supercolgateleende spred ut sig över hans perfekta läppar och hon kände hur rodnaden steg upp på kinderna. Var han tvungen att vara så förbannat charmig!