Kapitel 7

Ett Äckel på Italienska

Tindra var väldigt andfådd efter språngmarschen till sällskapsrummet, hon kände hur det gjorde ont i lungorna varje gång hon drog efter andan och hjärtat bultade lika hårt i bröstet på henne som när Sirius Black hade kysst henne. Hon var orolig för LeAnn, det verkade ha hänt något mycket allvarligt eftersom Sharon bemödat sig med att springa ner och hämta henne.

"Vad har hänt med henne?" frågade Tindra flämtande och såg på Sharon.

"Vet inte, hon vill inte prata, du måste hjälpa oss." Sharon lät lika orolig som Tindra kände sig.

De gick igenom Mystiske Meciros porträtt och öppnade sovsalsdörren.

Det var alldeles tyst och mörkt där inne, någon hade dragit för alla gardiner och blåst ut ljusen som stod på sängborden.

"Kom", viskade Sharon och gick före henne mot LeAnns säng.

Ett par snyftanden nådde hennes öron när hon kom närmare och några hyschanden.

"LeAnn?" mumlade Tindra och kikade in mellan förhängena runt sängen. Synen fick hjärtat att flyga upp i halsgropen på henne.

LeAnn var rödgråten och svarta ränder letade sig ner för hennes kinder av mascaran som lösts upp tillsammans med de salta tårarna. Den tjocka, alltid lika prydliga flätan var nästan helt upplöst och det brunblonda håret var rufsigt, som om hon gömt ansiktet i kudden. Det allra värsta, som fick Tindra att spärra upp ögonen och känna vrede i hjärtat, var den sönderrivna klädnaden.

Hon kröp upp och satte sig bredvid LeAnn i sängen, henne underläpp hade börjat darra och snart skulle tårarna komma igen.

"Lilla gumman", viskade Tindra och slog armarna om sin vän som började storgråta och det var säkerligen inte första gången.

Lily, Maddy och Sharon lämnade dem ifred i rummet, de hade redan försökt trösta LeAnn och få henne att berätta, men hon hade vägrat.

Tindra höll om LeAnn till dess att hon slutade skaka och tårarna tog slut.

"Berätta vad som har hänt, jag lovar att det känns mycket bättre då", mumlade Tindra och strök henne varsamt över håret i ett tafatt försöka att ge tröst.

"J-jag vet i-inte om jag k-kan", hulkade LeAnn och hennes underläpp började darra igen.

"Det är klart att du kan berätta gumman, det stannar bara mellan oss om du vill det", viskade Tindra och log uppmuntrande mot sin vän.

"F-först så gick jag för att m-möta honom innan middagen." LeAnns röst darrande en aning. "Han v-verkade så underlig och inte alls så varm som han brukade o-och så plötsligt drog han med mig in i en s-städskrubb och…" Rösten brast.

"Berätta vad han gjorde." Tindra kramade henne hårt.

LeAnn tog ett djupt andetag och sedan öppnade hon munnen igen.

"Först kysstes vi bara, som vanligt, men sen började han ta på mig och ville ta av mig kläderna och då försökte jag knuffa bort honom." Hon snyftade till. "Då höll han fast mig och började slita i mina kläder och sa en massa saker om att han skulle döda mig om jag inte gjorde som han sa..." Tårarna rann i strida strömmar utför de runda äppelkinderna igen. "Jag försökte skrika, men då kastade han silencio-förtrollningen på mig och slet sönder min klädnad. Jag var så rädd", viskade hon och såg bedjande ut.

"Gjorde han något annat?" frågade Tindra halvt skräckslagen.

"N-nej, jag lyckades knuffa bort honom och sprang därifrån och då skrek han efter mig att han minsann hade en villigare tjej han skulle träffa efter middagen." LeAnn brast i gråt igen.

"Vem var det som gjorde det här mot dig?" Tindra kramade om henne igen och gungade fram och tillbaka på sängen.

(¯'·'¯)

Sirius Black stod som ett levande frågetecken och såg efter de två flickorna som sprang sin väg, en flicka hade lämnat honom för att göra något viktigare!

Suckande slängde han upp sin väska på axeln och drog handen genom håret en sista gång innan han började gå upp mot sällskapsrummet. Han var förvirrad över den där tjejen, Timandra hette hon visst, även fast hennes vänner verkade kalla henne Tindra. Hon verkade så blyg och oerfaren, det var kanske det som tilltalade honom? Han var trött på slampiga bimbosar som skulle göra vad som helst för att få hoppa i säng med honom efter två sekunder, han krävde mer utmaningar nu, även om resultatet blev detsamma: Förälskade flickor som han sårade.

Timandra Welter var dottern till den omtalade Auroren Ayden Welter som ofta riskerade livet för att komma åt svartkonstnärer eller Dödsätare. Han hade läst mycket om hennes far, sett bilder på honom, de var inte ens lika. Timandras far var en stor och bred trollkarl med ett blont hårsvall och blå ögon, han verkade öppen och delade gärna med sig av erfarenheter och berättade mer än gärna historier om alla de gånger han 'räddat världen från ondskan'. I alla fall var det så Sirius hade uppfattat honom i tidningarna. Timandra där emot, hon ganska späd och de bruna lockarna ramade in ansiktet med de rena dragen. Hon hade inte varit något speciellt för honom, för hon hade ingen fantastisk kropp och inget rykte om sig att vara bra på både det ena och det andra, men det var de där ögonen som drog till sig hans uppmärksamhet första gången. Stora och mörka som rådjursögon och lika oskyldiga, hela hon lyste av oskuld.

Han skulle ha henne, det skulle vara en stor merit på hans milslånga lista, en äkta oskuld in till benmärgen och präktig var hon säkert också. Hennes föräldrar ville säkert att hon skulle gifta sig innan hon fick röra vid en kille, visserligen skulle det redan vara förstört, men än fanns det mycket kvar som han skulle vilja ha av henne. Han ville bevisa för alla, även sig själv, att det inte fanns en enda flicka som kunde motstå hans charm.

Timandra gav honom vad han ville varje gång hon rodnade när han sade något till henne. Han älskade när hon blygt slog ner blicken för att hon inte vågade se på honom, visst var hon intresserad, det var tydligt, men skulle hon våga gå längre än en kyss? Kyssen fick honom att le för sig själv, det var knappt en kyss ens en gång, deras läppar hade bara mötts i en oskyldig puss. Även om den var näst intill det oskyldigaste en puss någonsin kunde vara, så räckte det just då, han visste att han snart hade henne, att hon snart var hans.

Sirius mötte ett gäng Slytherin elever som kom gående rakt emot honom i korridoren, han kunde urskilja en mörkhårig pojke med samma svarta ögon som Sirius själv. Pojken var hans två år yngre bror, Regulus. Snabbt såg Sirius bort och valde en annan väg till Gryffindortornet för att slippa stöta ihop med Slytheringänget. Det gjorde för ont att se och påminnas om det han helst av allt ville glömma, han förträngde det förflutna och försökte fylla den mörka tomheten inom honom på annat sätt.

Han klättrade genom hålet bakom Den Tjocka Damens porträtt efter det att han berättat lösenordet, sorlet i det runda rummet tystnade ett par sekunder medan varje person granskade honom ingående och sedan började de prata med varandra igen.

Sirius älskade att vara älskad, älskade att ignorera de flickor som blivit förälskade i honom, älskade att såra andra som älskade honom. Men det fanns tre som han aldrig skulle såra, ALDRIG; James, Remus och Peter. Utan dem var han bara en betydelselös liten skit som fick flickorna på fall.

Utan dem var han inte Tramptass, det enda som han älskade med sig själv.

(¯'·'¯)

"Vem var det som gjorde det här mot dig?" Tindra upprepade frågan och såg på LeAnn som tvekade.

"Om du verkligen måste veta", sa hon sedan och suckade djupt. "Men du får inte säga det till NÅGON, inte ens till Lily, Maddy och Sharon, lova mig det Tindra, lova mig!" LeAnn såg på Tindra med sådant förtroende i blicken att denne inte kunde göra annat än att nicka.

"Det var Sirius Black…" LeAnn brast ut i gråt igen.

Tindra blev alldeles kall inombords, Sirius Black? HENNES Sirius Black? Lamt kramade hon om LeAnn och vaggade henne i famnen utan att vara riktigt närvarande.

Hur kunde han?

Hur VÅGADE han?

Det jävla äcklet.

Det jävla äcklet på italienska.