Kapitel 8
Aldrig någonsin.
Natten gick alldeles för fort tyckte Tindra och innan hon visste ordet av så var klockan sju, dags att stiga upp.
"LeAnn, vi måste börja göra oss i ordning nu", hördes Sharons hesa röst från andra sidan rummet.
"Jag vill inte", gnydde LeAnn och de andra lät henne vara, orkade inte tjata, ville inte att hon skulle börja gråta igen.
Tindra kände hur förtvivlan låg som en tung sten i bröstet på henne. Hon avskydde det han hade gjort mot LeAnn, men kunde ändå inte låta bli att tänka på det där leende och det irriterade henne något enormt. Varför var det tvunget att hända? Kunde han inte bara ha lämnat LeAnn ifred och vara en helt vanlig player istället för en äcklig idiot?
"Ska vi säga till lärarna att Annie är sjuk?" frågade Lily när hon kom in i badrummet med en handduk hårt virad om det röda håret.
"Ja", sa Maddy medan hon plutade med läpparna och lade på ett tjockt lager läppglans. "Vad annat kan vi säga? Vi vet ju inget!"
Tindra visste, fast hon önskade att hon inte gjorde det. Ilsket spottade hon ut tandkrämen i handfatet och föreställde sig Sirius ansikte i det vita porslinet. Aldrig mer skulle hon lyssna på hans töntiga italienska, det lovade hon sig själv, aldrig mer!
"Tindra, vi måste gå ner nu och äta frukost." Sharon tog henne under armen och de började gå mot Stora Salen under tystnad.
Det var en tryckt stämning mellan dem alla fyra när de trädde in i salen, ingen annan än Tindra visste vad som egentligen hade hänt med LeAnn och hon var troligtvis den enda som önskade att hon inte visste.
Till sin förskräckelse fick hon syn på Sirius Black som reste sig från sin plats vid Gryffindorbordet, vinkade och kom gående mot henne.
"Ööh… ni kan gå och sätta er så länge, måste diskutera bakläxan med Black", mumlade hon medan en stor klump av obehag växte sig allt större.
"Bakläxa va? Det är nog den första bakläxan jag har hört talas om som inkluderar hångel", flinade Sharon och så gick de andra tre bort mot Ravenclawbordet.
"Buon giorno carina", sa han där han stod framför henne och log lika blixtrande som alltid.
Tindra mumlade något tillbaka och tyckte plötsligt att det där leendet såg så sliskigt och oäkta ut att det nästan var obehagligt. Hur hade hon kunnat tycka att han var charmig när han log sådär?
"Åh, fortfarande pömsig?" Ögonen glittrade och han sträckte fram handen för att fösa bort ett par hårslingor från hennes ansikte.
Hastigt vek Tindra undan och såg vaksamt på honom. Kanske skulle han bli lika otrevlig mot henne för att hon inte var lika tillmötesgående som hans andra bimbosar? Men Black såg mest förvirrad ut och öppnade munnen för att säga något, men Tindra förekom honom:
"Kan vi prata… utanför?" Hon pekade mot dörrarna.
"Si, si!" sa han och nickade, leendet hade dykt upp igen.
De gick ut ur Salen, Tindra kunde känna alla hatiska blickar på sig från andra flickor men orkade inte bry sig, de hade ju inte en aning om vem han egentligen var!
"Såå…", sa Sirius dröjande och lutade sig nonchalant mot väggen medan han granskade henne ingående. "Vad ville du prata om?"
I vanliga fall skulle Tindra ha rodnat över hans blick, men nu blev hon mest arg. Vaksamt såg hon sig omkring och noterade att inga andra elever syntes till.
"Vad är du för ett jävla svin egentligen?" fräste hon och blängde på honom med ögon som sköt blixtar av raseri.
"Va?" utbrast Sirius förvirrat, det här tog en annan vändning än han väntat sig.
"Hur kunde du göra så mot LeAnn? Vad är det för fel på dig egentligen, är du helt slut i huvudet eller!" Hon talade med lugn och behärskad röst, men vreden märkes tydligt.
"LeAnn? Är det hon Ravenclawaren med flätan och runda kinder?" frågade han.
"Ja, det är hon och hon RÅKAR faktiskt vara MIN vän!" fräste Tindra.
Sirius suckade och slöt ögonen ett ögonblick, sedan såg han på henne med tomma ögon och skakade långsamt på huvudet.
"Hon var irriterande, jobbig! Fattade tydligen inte att jag skulle träffa någon annan, alltså dig, så tillslut fick jag skrika det och jag tvivlar på att hon ens fattade det då. Hon fick vad hon förtjänade." Han ryckte nonchalant på axlarna, men det märktes att han var irriterad. "Föresten borde väl inte du bry dig om det eller hur? Det har ju inget med dig att göra!"
"Inget med mig att göra?" nästan skrek hon. "Inget med mig att göra säger du! Du är ju för fan helt jävla blåst! Dra åt helvete!" Tindra stormade därifrån, upp för den stora entré trappan och fortsatte mot Ravenclawssällskapsrum.
(¯·¯)
Sirius Black såg förvirrat efter henne, han förstod ingenting. Den blyga flickan från igår hade förvandlats till ett rasande odjur över en natt och skällde ut honom för en sak som inte ens gällde henne. Han hade ju bara gjort vad han hade rätt till!
Han var förbannad rent ut sagt, samtalet hade inte alls tagit den vändning han hade hoppats på och nu verkade det som om hans chanser att få henne på fall hade minskat radikalt. Men han tänkte inte ge upp, aldrig i livet! Hon skulle bli hans, så var det bara, kosta vad det kosta ville, han SKULLE ha henne!
Med en djup suck lutade han sig mot väggen och slöt ögonen, drömde sig bort till den plats han helst av allt ville vara, där inget längre saknades inom honom. Han ville till den plats där han kunde vara sig själv helt och fullt, där han slapp låtsas och vara någon annan. Det kändes som han höll på att kvävas, som om någon tryckte en kudde mot hans ansikte eller pressade en hand mot hans strupe. Han kunde inte få luft och slog vilt omkring sig, han orkade inte, orkade bara inte fortsätta såhär. Men där fanns inget val, han kunde inte vända om nu, det här valet hade han ju gjort för så länge sedan och nu fanns där inget återvändo.
Ingen utväg.
Sirius slog upp ögonen, försäkrade sig om att ingen hade sett honom, att ingen stod och skrattade åt honom. Snabbt drog han ärmen över de tår blöta kinderna och tog ett djupt andetag.
Han började gå mot Stora Salen igen och precis innan han tog det sista steget så klistrade han på det breda leendet igen.
Det fanns ingen utväg.
Detta var hans fängelse, aldrig skulle han kunna fly därifrån.
Aldrig någonsin.
(¯·¯)
Tindra slog upp dörren till sovsalen med en smäll och hon hörde hur något krossades mot golvet inne i badrummet.
"Reparo", hördes en trött röst som ekade mot de vita kakelväggarna där borta.
"LeAnn?" ropade Tindra och började gå däråt.
"Ja?" hördes LeAnns röst.
"Jag har skällt ut honom, jag tror han fattade vad han gjort, men jag tvivlar på att han ångrar sig." Tindra skakade sorgset på huvudet när hon klev in i badrummet. "Vissa killar fattar visst aldrig."
LeAnns underläpp började darra igen. "Sade du till honom?" viskade hon och tårarna började rinna på nytt.
"Ja, gumman, jag till och med skrek åt honom." Tindra kramade om sin väninna som grät obehärskad mot hennes axel.
"Han kommer döda mig", mumlade LeAnn.
"Det vågar han inte", svarade Tindra.
Varför just Sirius Black?
Varför just den person hon börjat falla för?
Varför, varför, varför?