Kapitel 9

Rädd för mörkret

Sirius vandrade längs tomma korridorer, ekot från hans fotsteg kastades mot stenväggarna som höjde sig likt barriärer runt honom.

Hans fängelse.

Det var sent och mörkret hade börjat sänka sig över slottet. Hans egen skugga reste sig mot väggarna, svart och stor som en jätte.

Mörkret var hans tillflyktsort, hans enda fristad, det var där han kunde andas. Här kunde han känna, tillåta sitt sinne att nå de tankar och känslor som han alltid annars stängde in och förbjöd.

För Sirius Black var ett okänsligt kryp som gjorde vad han ville mot vilka flickor som helst, han brydde sig inte om någon annan än sig själv och sina bästa vänner. Men inom honom fanns det saker som han inte ens kunde berätta för James, där fanns hemligheter så mörka att han själv blev rädd när han så mycket som snuddade vid dem.

En ensam fackla brann i den mörka korridoren, så ensam och sårbar, men vid en första anblick verkade den respektingivande, till och med stolt och självsäker. Sirius visste bättre, för om man gick närmare den där facklan och tittade noga, kunde man se hur den fladdrade oroligt varje gång en kylig vindpust drog förbi.

De var av samma sort.

Lika ensamma, såg så stolta och självsäkra ut för de som inte visste, men när man kom närmare så såg man svagheterna lysa starkt.

Sirius suckade när han lutade sig mot den skrovliga stenväggen. Kylan från den trängde igenom klädnaden och fick honom att rysa.

Han kunde aldrig få James att förstå varför han gjort som han hade gjort. Varför han hade slagit och slitit, varför han hade sårat och svikit. James kunde aldrig förstå, för James var lycklig.

Det var länge sedan Sirius verkligen visste vad lycklig innebar, han hade glömt hur den känslan kändes och verkade mest som en flyktig dröm.

Han hatade allt som hade med det att göra, Det som han aldrig skulle berätta för någon. Det som blivit hans fängelse.

Det.

Han vände sig om och tryckte sig tätt mot väggen så att utstickande stenar pressades in i hans mage och bröst.

Tårarna rann plötsligt utför hans kinder när han påmindes om smärtan, om saknaden.

Sirius skrek rakt ut av vrede och sorg, han slog med knytnävarna mot stenväggen och önskade att det var något annat han slog, någon annan.

Han orkade inte fortsätta såhär, han ville bort. Tömmas på känslor. Tömmas på allt.

Hans skrik kastades mot väggarna och förstärktes till ett vrål för att sedan tyna bort i en viskning. Sedan blev det tyst.

Sirius tyckte om tystnaden, den ställde inga frågor till honom, den bara fanns där.

Existerade bara, liksom han.

Sirius kom tillbaka till sovsalen sent in på natten, hans kinder var fortfarande tårblöta och hjärtat värkte.

Tyst kröp han ner i sin säng för att inte väcka någon av sina vänner och stirrade upp i himmelsängens tak.

Rädd för att somna.

Rädd för mörkret.

Rädd för drömmarna.

(¯'·'¯)

Tindra suckade där hon satt vid frukostbordet och tragglade med de sista raderna på bakläxan de fått av Professor McGonagall. Hon var tvungen att lämna in den idag på lektionen, annars skulle hon säkert få ytterligare en bakläxa.

LeAnn låg fortfarande uppe i sovsalen, drabbad av migrän sa de till alla lärarna som frågade vart hon tagit vägen.

"Vad gör du?" frågade Sharon som dunsade ner på platsen bredvid henne.

"Bakläxan, den ska vara klar om tio minuter", muttrade Tindra och försökte koncentrera sig.

"Går det bra?" flinade Sharon och började äta på en ostmacka.

"Inte speciellt och jag har fortfarande en tum kvar att skriva." Tindra suckade återigen och rätade på ryggen.

"Skriv: Och nu får idioten Black skriva de sista raderna för han har inte gjort ett skit på den här uppsatsen", sa Sharon grötigt (hon hade munnen full av macka blandat med pumpasaft).

"Jag tror faktiskt inte att jag ska göra det." Tindra rafsade ihop pergamentet med uppsatsen och slängde ner den i väskan. Hon ville inte prata om Black, nej, han var ett kräk som inte ens förtjänade att bli omnämnd i en situation som denna.

Hastigt började hon gå mot Förvandlingskonstlektionen.

"Men vad är du så stingslig för? Fortfarande kär i Siri-ponken?" fnissade Sharon som snabbt kom på fötter och följde efter. "Jag lovar att han mer än gärna hånglar upp dig i någon städskrubb och låter sina händer vandra iväg lite varstans på dig om du bara ber honom snällt."

Tindra vände sig om och blängde på argt på Sharon som höjde ögonbrynen av förvåning.

"Men hallå! Det var ju bara ett skämt!" utbrast hon.

"Jättekul skämt", fräste Tindra och slet upp klassrumsdörren och hade så bråttom in att hon råkade krocka med någon. "Oj förlåt", mumlade hon och skulle just fortsätta till en plats när hon såg vem det var.

Sirius Black.

Självklart, hur skulle hon kunnat glömma det?

"Det gör inget", svarade han tyst och ryckte på axlarna.

Inget blixtrande leende, ingen italienska.

"Du! Tandkrämsgrabben!" Sharon blängde på honom. "Du ska väl också hjälpa till med den där uppsatsen?" Sharon pekade på Tindras väska.

"Jag har redan skrivit bådas uppsats, som jag lovade." Sirius nickade mot Professor McGonagalls kateder.

"Öööh." Var det enda som Sharon lyckades pressa ur sig.

Tindra i sin tur rodnade kraftigt och skämdes. Hon hade suttit och förbannat honom medan hon tragglat med den förbannade uppsatsen och så hade han skrivit två stycken. Hur mycket idiot var hon egentligen?

"Tack", mumlade hon och vågade knappt se på honom.

"Ingen orsak", svarade han och satte sig bredvid James i en av bänkarna.

Hon såg sig omkring, hela klassrummet var tomt förutom de två pojkarna.

"Var ska vi sitta?" frågade hon och vände sig mot Sharon.

"Är du idiot eller? Du har väl aldrig haft svårt att välja förut! Sätt dig så långt bort ifrån dem som möjligt."

Tindra gjorde som Sharon sa och satte sig vid ett av de två stora fönstren i den bakre raden.

"Tror du att den där uppsatsen han skrev kommer ge dig bra betyg?" fnös Sharon.

"Vet inte, men min är fortfarande för kort och vi börjar om fem minuter." Tindra ryckte på axlarna.

"Men tänk om du får Underkänt!" utropade Sharon, det tydliga Ravenclawbeteendet inom henne visade sig tydligt.

"Orka bry sig", muttrade Tindra surt. Hon ville inte prata om honom eller något som hade med honom att göra.

"Förresten, LeAnn, vet du vad det är som har hänt med henne?" Sharon verkade plötsligt mycket allvarlig, vilket var väldigt ovanligt för att vara hon.

"Hm… nej." Tindra harklade sig och såg envist ut genom fönstret och iakttog Quidditchplanen som hon kunde skymta långt där borta.

Sirius reaktion var tydlig, han ryckte till när han hörde LeAnns namn och vände sig blixtsnabbt om för att iaktta dem. Tindra såg det tydligt, men Sharon verkade totalt blind.

Hans mörka ögon borrade sig in i henne så att det nästan gjorde ont.

(¯'·'¯)

Sirius hörde och reagerade blixtsnabbt.

Det där namnet.

Den där flickan.

Han hörde och hatade.