Kapitel 10

Utomordentligt

Den första veckan i skolan hade inte börjat bra för Tindra och inte blev det bättre när den led mot sitt slut heller.

På trolldryckskonstlektionen hade hon varit så okoncentrerad och misslyckats så grovt att hon dragit på sig en straffkommendering för Professor Kolthrain samma helg. Precis så som horoskopet hade sagt (Maddy hade ivrigt upprepat orden för henne).

Hon var orolig för LeAnn som fortfarande låg i sin säng och grät minst en gång i timmen. Hon vägrade att göra annat än äta och sova, därmed blev skolarbetet liggande. Lärarna hade börjat få en misstänksam glimt i ögonen var gång Tindra eller någon av de andra flickorna bortförklarade kamratens frånvaro.

Inte nog med att LeAnn mådde dåligt, även Sharon verkade mer tillbaka dragen och tystlåten när hon var i närheten av LeAnn. Hon verkade väldigt nedstämd, men Tindra antog att det var för LeAnns skull som Sharon bar en lite lägre profil.

Med en djup suck slöt Tindra ögonen och klev in i sömnens drömlösa land.

(¯'·'¯)

Sharon stirrade stint upp i himmelsängens tak. Det var endast i nattens skyddande mörker och bakom sängdraperiernas avskärmande tyg som hon kunde slappna av. Det var den enda tiden på dygnet som hon kunde släppa fram den andra halvan av Sharon Adams, släppa alla fram känslor.

Hon hade gömt sig bakom ett kaxigt och hårt yttre för att ingen skulle kunna komma henne in på livet. En gång, det var så länge sedan nu, hade hon faktiskt låtit någon komma henne nära. Hon hade varit naiv nog att tro att han aldrig skulle göra henne illa om hon bara hängav sig åt honom, litade blint på honom, trodde på alla hans bortförklaringar.

Blundade för hans svek.

Det hela hade slutat i total katastrof. Nedbruten och lämnad ensam kvar, som det skämda köttet på en stek, hade hon blivit tvungen att ta sig upp igen. Hon hade slutat lita på någon, stängde alla portar, men satte upp en fasad som fick alla att tro att de kände henne så väl.

Ingen visste egentligen någonting.

Ingen hade en aning om hur ofta hon ville brista ut i gråt så fort hon fick syn på honom, hur hjärtat värkte så fort han talade till henne och hur ärren rispades upp och började blöda igen när han så mycket som snuddade vid henne, om än bara av en slump.

Smärtan och saknaden blev ibland för mycket och det var då det brast. Som den där gången vid middagen, när hon blivit så arg för att Tindra litade så blint på den där idioten Sirius Black. Han trodde att han hade rätt till att behandla tjejer hur som helst, som om det enda bra med dem var att de blev olyckliga och sårade när han dumpade dem. Han förstod inte vad för smärta som han egentligen utsatte dem för, först lurade han dem och sedan svek han dem.

Precis som HAN hade gjort en gång i tiden.

Sirius var precis som HAN, visste inte hur svår smärtan han vållade var.

Men där hade Sharon fel…

(¯'·'¯)

Sirius kastade sig av och an i sängen, fullmånens bleka ljus trängde igenom de blodröda sammetsdraperierna som han dragit för sängen. De skulle snart bege sig till Det Piskande Pilträdet, han, Peter och James. De skulle hålla Remus sällskap som alla andra fullmånsnätter. Han kunde känna i ryggmärgen hur varulvspojken led under sin förvandling, hur han skrek av smärta när hans skelett och utseende förändrades.

Remus var den enda bland Marodörerna, hans vänner, som kanske skulle kunna bilda sig en uppfattning om Sirius lidande. Men Sirius i sin tur ville inte lägga över mer ansvar på den redan tungt belastade pojken, han ville inte orsaka mer smärta och trubbel än han redan gjorde. Speciellt inte för en som betydde något för honom, han ville inte såra någon som han visste kunde såra honom också.

Såra gjorde man bara med obetydliga.

De som inte kunde såra honom tillbaka.

De som inte kunde få honom att känna skuldkänslor eller ånger.

Han kom att tänka på Timandra igen, han hade gjort uppsatsen åt henne och förstod inte själv varför. Hon kunde väl ha gjort sin egen egentligen? Uppsatsen skulle han ju bara ha skrivit åt henne om hon hade tillbringat den där kvällen med att passionerat hångla med honom, men det enda han fått var en blyg puss och ändå hade han skrivit den.

"Idiot", mumlade han för sig själv och slöt ögonen en kort sekund.

Hennes ögon och leende fanns inetsat på hans näthinna och ville inte försvinna hur hårt han än gnuggade sig i ögonen. Hon var det blyga lilla rådjuret som hade dissat honom, inte tvärt om. Det störde honom något fruktansvärt; kosta vad det kosta ville! Hon skulle bli hans!

INGEN dissar Sirius Black!

Han försökte komma på en bra image som hon skulle falla för, NÅGOT måste hon ju tycka var charmigt. Kanske hon gillade den blyga typen? I så fall var det kört redan nu, för hon visste att han inte alls var speciellt blyg.

Sirius bet sig i läppen och funderade vidare, visserligen hade hon verkat väldigt intresserad av honom i början, men sedan har något hänt. Hon kom och snackade om den där lilla snärtan LeAnn, som om den kossan skulle kunna vara betydelsefull för honom på mer än ett sätt? Det sättet var redan utnyttjat och nu var hon lika betydelselös som innan.

Han fick tårar i ögonen igen när han kom och tänka på hur betydelselös han själv var för de människor som en gång betytt så fruktansvärt mycket för honom.

Hjärtat började blöda igen och det svarta, kalla hålet växte sig större och smärtan spred sig.

Han drog fram en liten svart bok som han gömt under kudden, där skrev han sina tankar och sina känslor. Med smärta i bröstet blundade han ett ögonblick, som för att ta fram allt det onda, och skrev:

"Jag hatar denna värld.

Full av krig och vrede.

Jag hatar kärleken.

För jag kommer aldrig att finna den.

Jag hatar orden som du säger.

Du har ingen aning om hur ont de gör.

Jag hatar att leva.

Livet är bara en plåga i alla fall.

Jag hatar dig.

Du har orsakat mig så mycket smärta.

Jag hatar att undra.

För du kommer aldrig att förstå.

Det enda jag litar på.

Det enda jag säker på.

Det enda jag vet att jag kommer att finna.

Är död."

Ett par tårar rullade längs Sirius bleka kinder, texten var inte ens speciellt vacker, men just då talade den om allt som fanns där inom honom och smärtade. Han måste få ut det, låta det gå ut över någon annan när han inte orkade bära det själv och det var just det han gjorde när han krossade andras hjärtan. Han ville att andra skulle känna hans smärta. Ville att de skulle inbilla sig saker och sedan få allt krossat, precis som han en gång fått.

Ibland kändes döden bara som en skön befrielse, hade det inte varit för James, Remus och Peter hade han för länge sedan gett sig av.

Tagit sitt liv.

Dött.

(¯'·'¯)

Tindra halvlåg på bänken med huvudet i händerna, hon var så otroligt trött på Professor McGonagalls lektion att hon trodde att ögonlocken skulle falla ner vilken sekund som helst.

"Men kom igen nu! Det är inte dags att sova än, Flitwicks lektion är inte förrän om tio minuter!" Sharons vassa armbåge högg hårt in i revbenen på Tindra som hastigt satte sig upp med ögonen vitt uppspärrade.

"Är du inte klok? Vill du inte att jag ska några revben kvar eller?" fräste hon argt och blängde på sin vän.

"Klok? Svar nej. Inga revben kvar? Svar ja." Sharon skrattade åt Tindras sura min.

"Om Miss Welter och Miss Adams vill sluta bråka så kan Miss Welter få tillbaka sin uppsats som hon fått i bakläxa." McGonagalls stränga ton fick Tindra att ana oråd och hade en känsla av att ett stort rött O, som i Oacceptabelt, skulle lysa på pergamentet.

"Förlåt, professorn", mumlade hon tyst och såg ner i bordet.

"Tänk om du får underkänt", väste Sharon i hennes öra.

"Du tror inte jag har tänkt den tanken eller?" fräste Tindra surt.

"Det chockerar mig att du skulle ha tänkt över huvudtaget om jag ska vara ärlig", flinade Sharon.

Tindra räckte argt ut tungan åt henne och stirrade i stället rakt fram med blicken fäst på Professor McGonagall som flyttade på pergamenthögarna på sitt skrivbord på jakt efter Tindras och Sirius uppsatser. Tillslut rätade hon upp sig och höll två rullar i ena handen.

Tindra stirrade nästan skräckslaget på Professorn som kom gående emot henne.

"Bra jobbat, Miss Welter", sa hon och lämnade över rullen.

Med halvöppen mun rullade hon upp det motsträviga pappret och såg ett stort U lysa emot henne.

"Han vill nog ha något minst lika 'Utomordentligt' i gengällt nu." Sharon flinade och började skratta när hon återigen fick en arg blick från sin vän.

Sharon hade visserligen rätt, tänkte Tindra, hon var tvungen att tacka honom på något sätt.