Kapitel 11

Hopp för livet

Det var sent på lördagskvällen när Tindra äntligen fick gå från straffkommenderingen hon haft för Professor Kolthrain.

Korridorerna låg öde och mörka, varenda elev befann sig troligen i sitt uppehållsrum och spelade knallkort.

Tindra hade alltid skytt mörkret. Det var då som hon kände sig extra ensam och nu kände hon sig lika hjälplös och övergiven som den gången när hon var fem år och av misstag blev inlåst i en städskrubb där hemma.

Hon mindes hur hon hade bankat på dörren med knytnävarna tills de blödde och skrikit efter mamma tills rösten inte längre hördes tydligare än den tystaste viskning. Det var då hon hade blivit varse mörkret inne i det lilla rummet. Panikslaget hade hon försökt tända lampan, men hade inte nått upp till lysknappen. När hon försökt ställa sig på en låda hade hon åkt rakt igenom det ruttna träet och rivit upp benet in till skelettet på flera ställen. Ärren fanns fortfarande där, stora och fula. De påminde henne ständigt om den natten.

Påminde henne om mardröms mörkret, om skräcken.

Hela natten hade hon fått sitta i städskrubben, lyssnat till ljudet av djur som sprang över golvet. Lyssnat till smärtan som hade dunkat i hennes ben. Lyssnat till rädslan som spritt sig likt gift genom hennes kropp och sinnen, giftet som för alltid skulle hålla kvar rädslan för mörkret.

Inte ens en husalf hade letat efter henne på hela natten.

Hon hade varit saknad av Ingen.

Tindra huttrade till och såg som vaksamt om över axeln när hon började gå mot uppehållsrummet. Häxorna och trollkarlarna sov djupt när hon passerade deras porträtt, ett efter ett, i korridoren.

Det enda liv som fanns där var några få ljusstrålar från falnande facklor som lyckades tränga fram till henne genom det kompakta mörkret då och då. De skickade en sorts tröst till henne, som för att tala om att hon inte skulle drabbas av panik. Även om de tunna strålarna av ljus knappast stöttade henne hela vägen genom mörkret, så verkade de allti dyka upp när hon som mest behövde se dem, när hon behövde veta att hon inte var fångad i mörkret för alltid.

Korridoren verkade vara oändlig, kanske var det för att den inte var full av högljudda elever som trängdes för att ta sig till sin nästa lektion. Kanske var det för att den istället var fylld till max med ett kyligt, ogenomträngligt mörker som hotade att förgöra henne.

Det lindade sig likt ett rep runt hennes hals och drog åt, för plötsligt fick hon svårt att andas och paniken sprutade upp inom henne likt en fontän som plötsligt spyr ur sig kaskader av vatten.

Flämtande sjönk hon ned på alla fyra med handflatorna hårt tryckta mot det ojämna stengolvet och kippade efter luft, men där fanns ingen att få. Mörkret pressade så hårt mot hennes kropp att hon kunde känna hur bröstkorgen trycktes ihop och hur det smärtade för varje litet flämtande andetag hon lyckades ta. Hon klöste med fingrarna mot det hårda golvet så att de började blöda, men hon kunde inte känna smärtan av vassa stenar, bara den förlamande rädslan för mörkret. För att bli instängd igen. För att inte bli letad efter.

För att vara saknad av Ingen.

Illamåendet vände ut och in på hennes magsäck och hon spydde ur sig en del av ångesten på stengolvet.

Lungorna tycktes krympa och luftrören blev smala som de tunnaste sugrör. Tårarna vällde upp i hennes ögon och svetten pärlade på hennes panna.

Hennes halvkvävda och spruckna skri förintade tystnaden ett par korta sekunder, för att sedan låta den ta över igen.

När det började svartna för ögonen hörde hon springande steg som ekade mot väggarna. Ett par starka armar lyfte upp henne från golvet och hon trycktes tätt intill en annan varm kropp.

"Såja, det är ingen fara. Andas djupt bara, det är okej nu."

Rösten kändes lugn och trygg i hennes öron, tände något sorts inre ljus inom henne. Trevande drog hon ett skälvande andetag och fann att repet runt hennes hals hade lossats och trycket över bröstkorgen hade lättat en aning.

När Tindra väl slappnade av började hennes kropp skälva efter påfrestningen, hon skakade som ett asplöv i armarna på Sirius Black som såg ned på det kritvita ansiktet med rådjursögonen. Även han tårögd och med kinder blöta efter salta tårar.

(¯'·'¯)

Han hade suttit och lipat för sig själv, som vanligt, när han hört någon skrika. Det var ett så hemskt och plågat skri att hans hjärta nästan hade stannat för en sekund. När han sedan hade börjat springa mot det håll som skriket kommit ifrån hade han fått syn på Timandra, präktiga och lyckliga Timandra ligga nerspydd på golvet och med ångest i blicken. Till en början trodde han bara att hon fått något sorts panikanfall, men när han sedan sett de röda märkena från ett rep runt hennes hals blev han fruktansvärt orolig. Hon kunde inte ha gjort det själv, men ingen annan syntes till i den mörka korridoren.

Hon kändes så lätt i hans armar, så liten och skör, något som han var tvungen att skydda och ta hand om.

"Allt kommer att bli bra", viskade han lugnande och började gå mot sjukhusflygeln, men sedan stannade han upp och tvekade. Madam Pomfrey skulle fråga vad som hänt, fråga varför någon skulle försökt strypa Timandra, fråga frågor som han inte kunde svara på och därefter skulle hon titta snett på honom. Kanske trodde hon att det skulle ha varit ett av Marodörernas små skämt som gått snett.

Sirius vände på klacken och började gå mot Gryffindortornet, visst skulle James fråga en massa. Hans bästa vän skulle inte förstå varför han helt plötsligt började bry sig om en flicka som tidigare varit helt obetydlig innan. Om sanningen skulle fram så visste inte Sirius det själv heller. Varför brydde han sig egentligen?

Försjunken i tankar om vad som faktiskt kunde ha hänt Timandra småsprang han genom korridorer och uppför trappor mot tornet. Den tjocka damen blängde misstänksamt på flickan i hans armar när han talade om lösenordet för henne, men när hon sedan såg Sirius bedjande blick kunde inte ens hon stå emot hans charmiga utstrålning. Med en suck svängde hon ut från väggen och han kunde klättra in genom det runda hålet, om än med viss möda då han vägrade släppa taget om flickkroppen som nu slutat darra och istället hängde slapp och livlös.

"Var har du varit? Vem är det där!" James klev fram ur skuggorna, endast iklädd ett par mörkblå boxershorts och det mörka håret var rufsigare än vanligt.

"Jag hittade henne i en korridor när jag var ute och gick", mumlade Sirius och började gå mot sovsalen.

"Vadå 'hittade'?" James fick en misstänksam glimt i ögonen när han skyndade efter sin vän uppför trapporna.

"Hon låg på golvet, nerspydd, jag kunde inte lämna henne där fattar du väl!" fräste Sirius, han hade inte tid för dumma frågor. "Var är Remus?"

"Här", sa en röst från trappan. Den ljust brunhåriga pojken stod lutad mot väggen i dörrhålet med armarna i kors över bröstet. "Var tysta bara, Peter sover", förmanade han när han steg åt sidan för att släppa in dem i det runda rummet.

"Jag vet inte vad som har hänt med henne", sade Sirius oroligt och lade ner Timandra på sin säng. Hennes mun var halvöppen, ögonen slutna och de bruna lockarna hängde ner över det bleka ansiktet.

Remus lutade sig över henne och följde märkena på hennes hals med ett smalt pekfinger och en bekymmersrynka i pannan.

"Jag vet faktiskt inte", sa han sedan och såg upp på Sirius. "Men jag tror inte att det är någon fara nu, hon lär inte dö över natten. Jag tror nog att hon skulle behöva sova bara."

Sirius nickade och bet sig i läppen, sedan drog han fundersamt fingrarna genom luggen och såg på sina vänner.

"Hon sover i min säng", sa han sedan bestämt efter en stunds tystnad och där med var det slutdiskuterat.

Hans två vänner utbytte blickar under höjda ögonbryn och ryckte sedan på axlarna mot varandra:

När en Black väl bestämt sig så fanns det ingenting som få dem att ändra sig.

Sirius somnade tryggt i sin säng med den tunna kroppen tätt tryckt emot sin egen, värmen från en annan kropp fick honom att känna sig mindre ensam och övergiven.

Kanske fanns där hopp ändå.

Hopp för honom.

Hopp för livet.