Kapitel 12

Avada Kedavra

Det var mörkt i korridoren, ett mörkt dis tycktes ha spridit sig där inne och var nu fast mellan de skrovliga stenväggarna.
Tindra sprang och sprang, ljudet från hennes steg studsade mot väggarna liksom hennes flåsande andetag. Det högg i sidan, likt rakblad och lungorna protesterade vilt varje gång hon drog efter andan. Skräcken pulserade i kroppen, dunkade mot trumhinnorna och bultade ikapp med hjärtats rusande slag.
Hon såg sig om, kunde se honom som en mörk skugga där bakom henne, knappa in allt mer för vart steg han tog.
Hans sång ekade mot väggarna, slungades emot henne likt en slägga och slog henne till marken så att det brunlockiga huvudet slog emot stengolvet med ett dovt dunk. För en sekund svartnade det för ögonen, eller var det bara korridoren som fyllts till bredden av ett kvävande kolsvart mörker?
Hon kunde höra den väsande, kalla rösten som slingrade sig genom mörkret emot henne.
"Att känna ditt varma blod rinna mellan mina fingrar, över mina händer. Se hur smärtan förvrider ditt vackra ansikte. Höra dig skrika, be om nåd, fastän du inte alls vill. För Tindra-älskling, vi har alla en svaghet, en akilleshäl. Den största tillfredsställelsen kommer vara att få se dig spärra upp ögonen när du ser knivens glimmande egg, att få se skräcken leva sitt eget liv i dina ögon och när paniken tar över din kropp. När det röda blodet pryder din vita hud likt en kroppsmålning…"
Tindra stängde ute hans hemska röst, kravlade sig upp på fötter och tog stöd med handen mot en vägg medan hon blinkade för att få världen att sluta snurra. Hon började springa igen, trots den bultande smärtan i huvudet, det kändes som om det skulle sprängas vilken sekund som helst. Hon irrade genom tomma korridorer och salar, utmattningen växte sig allt starkare och hon började stappla. Det kändes som en brännande smärta i ryggen, hans ondska var mer påtaglig, han kom allt närmare och hon visste att det skulle vara ute med henne inom loppet av några minuter.
Lite längre fram avtecknade sig en dörr ur det mörka diset, ett vitt ljussken trängde ut under den och genom sprickorna i det grova träet.
En räddning.
Hon kunde höra hans röst slå mot väggarna, det kalla skrattet förstärkas och kastas mot henne, men hon vägrade att låta sig träffas. Med förtvivlans sista krafter slängde hon sig på den stora dörren, men den stod fast, uppenbarligen låst. Det spelade ingen roll hur mycket hon än ryckte i det stora järnhandtaget, det gick helt enkelt inte.
Hon kunde höra hans röst igen, tränga sig in i hennes kropp var gång hon drog efter andan, likt gift. Han hade börjat sjunga, en sång så hemsk att hon inte vågade höra orden. Hånet i hans röst räckte som förklaring och sången avslutades av ett högt, isande skratt som fick nackhåret att resa sig och kalla kårar att krypa längs hennes ryggrad.
Sedan blev det tyst, så hemskt tryckande tyst, nästan kvävande.
Hon slet förtvivlat i dörren, visste att han snart skulle dyka upp alldeles bakom henne i den tomma korridoren, visste vad hon snart skulle utsättas för.
Det kändes som om alla krafter rann av henne, likt vatten som bara fräser till och avdunstar när man råkar hälla det på en upphettad spisplatta. Benen skakade, liksom resten av hennes kropp, tänderna klapprade mot varandra som om hon frös. Tungt lutade hon sig mot dörren och vilade kinden mot det ojämna träet.
Ett gurglande läte undslapp henne, precis som när en främmande hand trycks mot strupen och kväver det skrik som skulle ha kallat på hjälp.
Och då; röster bakom den låsta dörren, röster som samtalade med varandra, ljuset bakom dörren blev starkare och skingrade det mörka diset omkring henne en aning.
Som ett anländande hopp.
Hon slog kraftlöst handflatan mot de ojämna träplankorna och rörde läpparna, men inte ett ljud kom över dem.
Rösterna på andra sidan blev högre, som om de kom närmare dörren och ljusskenet blev än starkare.
Tindra knöt näven och slog på dörren så hårt hon kunde.
"Öppna", viskade hon svagt, och sedan starkare: "Öppna!"
Det blev tyst, inga röster, bara en tom tystnad.
"Öppna!" skrek hon förtvivlat. "Ni måste öppna!"
Det knäppte till i dörren när låset vreds om, hon slet brutalt upp den och kastade sig in i det dunkla rummet och låste efter sig.
Det var tomt.
Hon befann sig i ett klassrum, bänkarna stod i prydliga rader och bakom katedern framme vid tavlan stod en stol med en trave böcker ovanpå, över stolsryggen hängde en mycket liten mantel.
Det var Professor Flitwicks klassrum.
På bänkarna låg uppslagna böcker och pergamentrullar halvt upprullade som om en lektion pågick, men att alla elever var ute på rast.
Det enda som tydde på motsatsen var det mycket tjocka lager damm som täckte såväl golv som bänkar och böcker.
Rummet måste ha stått övergivet mycket länge, men varför? Och vart var de som tidigare stått och pratat i klassrummet? De hade ju till och med öppnad dörren för henne.
Det syntes inga tecken efter andra levande varelser i rummet och inga spår i dammet som kunde tyda på att det hade funnits några där, bara ett par sekunder innan.
Hon tvekade en aning, det kändes kusligt och en liten röst i hennes huvud sa att hon genast borde ta sig där ifrån. Men där fanns bara en utgång och den ledde ut till korridoren där han fanns, med det i åtanke så kändes det till och med mer lockande att befinna sig i ett ödelagt rum.
Hon såg sig om i rummet, på tavlan stod fortfarande Professor Flitwicks instruktioner och elevernas ryggsäckar hängde fortfarande över stolsryggarna.
Hon gick fram till en av bänkarna, böckerna låg i en enda röra på den och fjäderpennans spets vilade fortfarande vid ett oavslutat ord på pergamentrullen. Vid bänken bredvid hade stolen vält, som om någon rest sig upp väldigt hastigt. Väskan som hade hängt över stolsryggen hade landat en bit därifrån och innehållet hade ramlat ur. Först tänkte hon inte bry sig om det, men sedan fick hon syn på något blå- och svartrutigt; Maddys halsduk…
Tindra föll på knä, dammet yrde upp i hennes näsa och fick henne att nysa. Hon rörde vid väskan som hade börjat mögla på flera ställen. Pergamentrullar låg utspridda över golvet, som om de rullat iväg när väskan ramlat ner.
Hon plockade upp dem och upptäckte att hennes händer skakade, kanske var det av skräcken för vad hon skulle komma att avslöja. Eller kanske var det bara av den plötsliga chocken. Hon lade tillbaka rullarna i väskan, noggrant, så att de inte skulle bli knöliga, men så hejdade hon sig.
Vad tänkte hon med egentligen? Vad spelade det för roll om rullarna blev knöliga eller inte? Det verkade ju ändå inte som om någon skulle, eller ens kunde, använda dem… En stor, kvävande klump lade sig i strupen på henne. Hon reste upp stolen som ramlat och satte väskan på den. Med en tung suck ställde hon sig upp och borstade bort dammet från kläderna så att det yrde.
Om Maddy suttit i klassrummet så borde de andra Ravenclawflickorna också ha gjort det, inklusive henne själv. Hon svepte med blicken mellan bänkraderna och fick syn på sin egen mörkbruna läderväska som hängde på en stol i den näst bakersta raden. Hon tog ett djupt andetag och gick bort till bänken. Det kändes så underligt att sätta sig på stolen och se sina egna anteckningar ligga framför sig, täckta av damm. Händerna skakade fortfarande en aning när hon rullade upp pergamentrullen i hopp om att finna ett datum någonstans. Hjärtat tycktes stanna till, för att sedan slå onormalt fort och högt igen.
5 juni, 1976.
Hon rynkade förvirrat pannan, läste om datumet igen och kunde inte förstå vad hon just läst. År 1976 var året som skulle starta efter nyår och hade alltså ännu inte passerat förbi.
Befann hon sig i framtiden?
Det fanns inget annat sätt att se på saken, det fanns inget annat sätt att tackla de frågor som just dykt upp i hennes huvud, så oväntat att hon blev alldeles förvirrad.
Det kändes som om hjärnan plötsligt började arbeta i toppfart, utan förvarning. Om lektionen avbrutits i juni 1976 så måste det här vara långt senare, med tanke på allt damm som låg runt omkring henne. Varför hade lektionen avbrutits så plötsligt så att ingen hann ta med sig sina saker?
Återigen lät hon blicken söka igenom rummet, letade efter nya ledtrådar och annat som möjligtvis kunde tala om för henne vad som hänt.
Hon fick syn på något som fick tiden att stanna upp för ett ögonblick samtidigt som strupen snördes åt. Det som fått henne reagera var en sko som låg tillhälften dold bakom ett par bänkar i raden bakom henne, skon var på pricken likt en av dem som Sharon brukade ha på sig. Hade hon tappat den när hon flytt från platsen? För Tindra tog förgivet att eleverna hade flytt.
Hon sträckte sig efter den och försökte ta upp den, men något tog emot. Ett skosnöre satt nog fast någonstans, konstaterade hon för sig själv. Bestämt tog hon tag med båda händerna om skon och drog till. Något mycket tyngre än en sko blev synligt bakom bänken och hon skrek. För skon som hon höll i händerna satt fast på en fot. Hon slog handen för munnen som för att tysta sig själv och reste sig upp, Sharons insjunkna ansikte mötte hennes blick, liket var halvt förruttnat men det gick ändå inte att missta sig på att det var Sharon som låg där framför henne.
Tindra fick kväljningar av synen och blev tvungen att vända sig bort från sin vän, när hon lät blicken glida runt rummet igen så såg hon det på ett nytt sätt. Som en mordplats, som ett slagfält. Det fanns ingen annan förklaring.
"Vad har hänt här egentligen?" undrade hon högt för sig själv och fäste blicken på Professor Flitwicks kateder. Som på kommando började rummet snurra och förändras, allt förvandlades till ett virrvarr av färger. Hon slogs omkull av något och föll hårt till golvet.
När rummet omkring henne slutat snurra kunde hon äntligen resa sig upp igen, en aning åksjuk och yr. Allt omkring henne var förändrat, där fanns inga böcker eller väskor och inget damm som täckte golvet och möblerna.
Det var faktiskt alldeles tomt, sånär på de prydliga bänkraderna, katedern längst fram och bakom den svarta tavlan.
Innan hon hann reagera och innan hon hann fråga sig vad som just hänt, så öppnades dörren och den pyttelilla Professor Flitwick steg in i klassrummet, tätt efterföljd av Professor McGonagall.
Tindra harklade sig, kände att hon var tvungen att förklara hur det kom sig att hon befann sig där innan lektionen hade börjat, men ingen av de två lärarna tycktes höra.
"Ursäkta mig", sa hon och tog ett par steg mot de två lärarna, men snubblade sedan och skulle ha slagit i en av bänkarna rejält hårt om den inte glidit undan från henne.
En tanke dök upp i hennes huvud, något hon läst om för flera år sedan; minnes såll. En vätska som bestod av en häxas eller trollkarls minnen, men hur kunde hon befinna sig i ett sådant? Och framför allt: hur kunde framtiden finnas i ett minnes såll?
Hon gav upp, visste att det inte var någon idé att spekulera och gick närmare de två Professorerna för att kunna snappa upp lite av vad de pratade om.
"Jag vet inte Minerva, det låter så osannolikt. Dessutom vet du, lika väl som jag och alla andra, att det som kommer ur Ms Jorkins mun inte behöver stämma det minsta lilla!" pep professor Flitwick.
"Men Filleus! Dumbledore tycker inte att vi bara kan strunta i det. Bertha Jorkins har sagt att Du-Vet-Vem har befunnit sig HÄR. Även om det låter alldeles osannolikt så måste vi också tänka på hennes varning." Professor McGonagall såg både sträng och bedjande ut.
"Vi får prata om det här senare är jag rädd, för hela min klass står utanför och väntar nu." För första gången lät professor Flitwick skarp på rösten.
Hans kollega nickade och gick ut genom dörren, i nästa sekund vällde eleverna in i rummet och satte sig på sina platser.
Tindra kunde se sig själv sätta sig på platsen näst längst bak i rummet, hon verkade vara nedstämd på något vis, varför då?
Sharon satte sig i den bakersta raden och Maddy långt fram, av Lily och LeAnn syntes inte ett spår.
Det gjorde henne förbryllad, inte bara över det att två av hennes vänner inte syntes till, utan också att de resterande två satt på helt skilda håll i rummet. Maddy vände sig inte om och såg på någon av hennes vänner som hon brukade, och Sharon verkade helt frånvarande.
Hon kunde se sig själv stirra tomt ut i luften med drömmande blick, men vad som gick runt i tankarna på den brunlockiga flickan som satt i skolbänken kunde inte ens Tindra svara på, fastän det var hon själv som satt där.
Professor Flitwick harklade sig, skrev upp närvaro och började lektionen som handlade om Illusionsformeln, hur man gjorde illusioner av föremål och därmed lätt kunde lura en annan häxa eller trollkarl. Tindra förstod inte ett skvatt av hans förklaringar, hade ingen aning om vad han menade när han hänvisade till förvirringsformeln, de hade ju inte kommit så långt än! Hon slängde en blick på sitt drömmande jag, hon förstod tydligen inte ett skvatt i framtiden heller, typiskt.
Professor Flitwick viftade på trollstaven och instruktioner dök upp på tavlan, något som fick Tindra uppmärksam, snart skulle det hända något, för det var just de instruktionerna som stått på tavlan i det ödelagda klassrummet också.
Hon såg sig omkring på de andra eleverna, de lyssnade uppmärksamt på lektionen, till och med Sharon verkade väldigt koncentrerad.
Hennes framtida jag ruskade olustigt på sig där hon satt, strök sig på kinden med fjäderpennan och doppade den sedan i bläcket för att skriva av det som stod på tavlan. När handen rörde sig över pergamentet råkade hon slå ner bläckflaskan på golvet och det mörka bläcket formade sig till en svart vattenpöl.
Tindra rynkade pannan åt sig själv, sådär klantig brukade hon väl inte vara?
Den framtida Tindra suckade och drog fram trollstaven:
"Clensio", suckade hon och den mörka pölen försvann från golvet. Hon böjde sig ner och letade i väskan efter en ny bläckflaska.
PANG!
Tindra såg bort ifrån sig själv och stirrade på dörren som just slagits upp, tre storväxta män i svarta klädnader och masker för ansiktet steg in i rummet.
Eleverna runt henne skrek förtvivlat och flera av dem kastade sig ner på golvet för att gömma sig bakom bänkarna.
Hon stirrade på dem, likaså gjorde professor Flitwick.
"Nej, VET ni vad!" utbrast han förnärmat. "Det pågår en lektion här, jag kan verkligen inte tillåta fräcka maskerad lekar!" Han viftade förnärmat med ena handen.
De tre männen brast ut i ett rungande skratt som fick lille Flitwick att hoppa högt av förvåning.
"Maskerad lekar?" sa den ena utav dem sedan, Tindra tyckte inte om den hånfulla tonen i hans röst.
"Om ni inte försvinner ur mitt klassrum med detsamma", pep professor Flitwick, "så ska jag gå och tala med rektorn!"
"Gör du det." Mannen i mitten gav ifrån sig ett kort, kallt skratt och pekade på dörren.
Professor Flitwick vaggade ut ur klassrummet på sina korta ben, det var tydligt att han trodde att detta var något sorts upptåg, men Tindra visste hur fel han hade.
"Det är ingen mening med att någon av er tar det här personligt", sa den man som hitintills inte sagt ett ljud. "Vi är här på order från Mörkrets Herre, mest för att visa Dumbledore hur fel han har. Hogwarts är ingen trygg plats längre!" Han höjde sin trollstav och svingade den över sitt huvud som om han inte visste vem utav dem han skulle kasta sin förbannelse över. När den stannade med spetsen pekandes mot Maddy gav han ifrån sig ett hånfullt skratt.
Tindra såg sin vän resa sig hastigt från sin plats och av misstag välta stolen på samma gång.
"Döda mig då!" skrek hon frustrerat och ögonen stirrade vilt på männen. "Gör det bara! Det är inte som att jag bryr mig ändå!"
Mannen skrattade igen, vinkade åt henne att komma närmare.
Maddy tog ett par steg framåt, men stoppades av ett skrik ifrån bakersta raden.
"NEJ!" Sharon hoppade upp från sin plats och pekade på de svartklädda männen med sin trollstav. "Vill ni döda henne måste ni döda mig först!" De blå ögonen blängde trotsigt på dem med huvudet högt, stolt nästan högdraget.
Mannens skratt var högt och iskallt, han tvekade inte det minsta innan han pekade på den trotsiga flickan. "Avada Kedavra!"
"NEEEEEEEEEEJ!"

Tindra slog vilt omkring sig, det fick inte vara sant! Tårarna sprutade och forsade över hennes bleka kinder, likt Niagarafallen.
"Såja, det är ingen fara, bara en mardröm…"
En varm hand rörde vid hennes kind, fjäderlätt.
Tindras ögonlock fladdrade till innan de öppnades, ett par mörka ögon såg in i hennes, ögon som var fyllda med oro och rädsla.
"Du!" flämtade hon och satte sig upp. "Du…"
"Alltså, ta det lugnt nu!" Sirius höjde avvärjande upp händerna i luften. "Jag kan förklara…"
"Förklara vad? Jag vill veta vad du…" Tindras ögon blixtrade av ilska när hon näst intill skrek åt den förskräckta Sirius Black.
"Sch! Väck inte de andra!" bad han.
"Väcka? De andra?" Hon såg sig om, kom underfund med först nu att hon faktiskt befann sig i en säng med RÖDA förhängen och inte blå…
"För sent Tramptass", sa en röst och skynkena drogs isär. James Potters nyvakna gestalt uppenbarade sig vid sängkanten.
Tindra öppnade munnen och stängde munnen ett par gånger, hon ville säga något, men visste inte vad.
"Gå och lägg dig igen Tagghorn", muttrade Sirius. "Jag klarar ut det här."
"Som du vill." James ryckte på axlarna och försvann lika plötsligt som han kommit.
"Alltså… vad fan…" Tindras förvirrade blick och förvirrade yttranden fick Sirius att dra på mun.
"Jag kan förklara…" Han började med att berätta hur han hört någon skrika och hur han hade sprungit åt det hållet för att sedan få se henne ligga nerspydd på golvet. Sedan fortsatte han med att tala om varför hon befann sig i hans säng i Gryffindortornet. "Jag ville inte släppa dig ur sikte… typ", avslutade han, såg på henne underlugg och bet sig osäkert i underläppen.
Tindra kände en obeskrivlig värme sprida sig genom kroppen, hon kunde inte låta bli att le åt honom.
"Tack", mumlade hon sedan och sjönk tillbaka mot de vita kuddarna.