Kapitel 13

Vitglödgat Hat

Med ett kvidande for Tindra åter upp i sittande ställning och förde handen till bakhuvudet. Hon grimaserad av smärta då fingertopparna snuddade vid en ömmande bula.

"Vad är det?" frågade Sirius förvirrat med en orolig glimt i ögonen.

"Jag har fått en bula", mumlade hon fundersamt till svar.

"En bula? När då? Du hade ingen igår." Han rynkade förbryllat pannan och reste sig till hälften, stödd på armbågen.

Tindra kom genast att tänka på när hon slagits till marken och huvudet okontrollerat och hårt träffat stengolvet, då HAN hade jagat henne. Men det var ju bara en dröm, eller?

"Vad?" frågade Sirius otåligt, han hade tydligen sett att hon tänkt på något.

"Alltså, det kan ju inte stämma eller hur? Visst kan det inte? Det var ju bara en dröm, visst var det?" Tindra kände den välbekanta känslan av panik och rädsla svida i halsen likt halsbränna. Hon ville bara att han skulle säga att det var en dröm och inget annat, bara en obehaglig mardröm och så var allt bra sedan.

"VAD?" upprepade Sirius.

"Min dröm." Hon tog ett djupt andetag. "Jag drömde så hemskt, det var fruktansvärt!" De mörka ögonen var vidgade av oro och såg nu mer än någonsin ut som ett rådjurs skrämda blick.

Sirius höll tyst, han kände alltför väl igen situationen och visste att hon skulle berätta utan att han tjatade på henne. Det gick inte att förneka att han kände sig orolig, för hur hon fått en bula kunde han inte förstå. Det var helt uteslutet att hon gått i sömnen, för han hade sovit som på nålar och vaknat var gång hon rörde sig det minsta lilla. Oron rörde om i magen och gav honom en lätt känsla av att vara sjösjuk, som om hela sängen under honom gungade likt en båt.

Tindra stirrade tomt framför sig några ögonblick, som för att samla mod att berätta vad som hänt och för att sedan våga höra vad han hade att säga. Hon var inte alls säker på att hon ville lyssna till hans tankegångar och någonstans i magtrakten knep det till av obehag när hon snuddade vid tanken på sina egna farhågor.

Hon började berätta om sin dröm för honom, rösten bar inte riktigt och darrade en aning, hon talade om hur otroligt verklig den hade varit. När hon kom till delen med Sharons lik så stockades rösten en aning och hon fick en gråtklump i halsen som gjorde det svårt för orden att komma ut, som om den ville få dem att stanna kvar i henne och tvinga henne att komma ihåg varenda liten sekvens av drömmen.

Som om hon skulle kunna förtränga det, även fast hon ville.

Hon försökte beskriva den obehagliga känslan av att vara åksjuk när klassrummet hade förändrats och hur det sedan hade varit alldeles tomt. Då hon berättade om Flitwicks och McGonagalls samtal fick han en bekymmersrynka i pannan och det oroade henne.

När hon tillslut fått ur sig den skrämmande scenen med de maskerade männen och hur de oberört avrättat Sharon med en nonchalant sving på trollstaven, så kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna som hotat i ögonvrårna och den stora gråtklumpen tycktes krympa en aning.

Sirius satt tyst och granskade henne en stund, ett bistert drag av allvar vanprydde det vackra ansiktet och ögonen verkade så outgrundligt mörka och allvarliga som den svarta sjön på skolområdet.

"Om jag ska säga vad jag tror." Han tystnade och verkade leta efter ord som kunde förklara vad han ville tala om för henne. "Om jag ska säga vad jag tror", upprepade han. "Så tror jag inte att det där var någon vanlig dröm, även om jag helst av allt skulle vilja säga motsatsen. Det verkar som någon syn av något slag, men jag vet inte, det är inte mitt område. Jag skulle ha rått dig att söka upp Trelawney om jag inte visste att hon bara var en paranoid gammal kärring som älskar att förutspå död. Vi har sedan längre tvivlat på att hon överhuvudtaget har någon siarförmåga." Han flinade lite, som om han kommit att tänka på något upptåg de gjort mot den stackars Trelawney.

Tindra såg osäkert på honom, visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till och paniken svallade över henne likt havsvågor som sköljer över stranden för att sedan dra sig tillbaka och komma på nytt.

"Men", sa Sirius plötsligt, "om du vill prata med någon som säkerligen kan mer än jag så kan du ju alltid ta ett snack med Remus." Han nickade mot förhängena på sidan om sig för att visa var den andra pojken hade sin säng.

Hon tvekade, skulle hon kravla sig ur sängen och försöka leta rätt på Lupin eller skulle hon vänta till senare? Skulle hon ens våga väcka en pojke som hon inte ens kände?

Precis som om Sirius läst hennes tankar så svängde han benen över sängkanten och sträckte på sig så att det knakade i ryggen.

"Nu får miss Welter allt blunda", flinade han. "För får hon se mig i blott underkläder kanske hon blir alldeles vild."

Tindra rodnade lite och fäste blicken på täckets lejonbroderade kant, men när Sirius väl reste sig från sängkanten med ett litet skratt kunde hon inte annat än slänga en blick på den näst intill nakna marodören och charmören. Ryktena hade inte gått till överdrift, han hade faktiskt en fantastisk och välmusklad kropp.

Han försvann ut mellan draperierna, hon kunde höra hans bara fötter mot det kalla stengolvet och sedan ljudet av ett par förhängen som dras isär.

"Måntand", hördes hans röst. "Dags att vakna, vi har lektion om tio minuter!"

En hastig rörelse, som av någon som sätter sig upp blixtsnabbt.

"VA! Varför har ni inte väckt mig?" Remus Lupins röst var grötig av trötthet, men en tydlig anklagande ton var inte svår att urskilja.

"Äh, tagga ner, jag skämtade bara." Sirius skratt orsakade en tung suck ifrån hans skämtobjekt.

"Just nu hatar jag dig, bara så att du vet. Vitglödgat hat, bara riktat mot dig", muttrade Lupin.

"Jag överlever, men jag behöver hjälp med en sak, sedan kan du få hata mig hur vidglödgat du vill." Sirius roade röst verkade få den andra pojken att vakna till.

"Med vad?"

"Ravenclawtjejen, Timandra. Hon vill berätta en sak för dig och få lite råd." Sirius fick det att låta som om Tindra hade en kärleksförklaring på lut och det fick henne att rodna djupt.

"Eh… okej." En gäspning ekade genom rummet och sedan tassade två par fötter över golvet igen.

Sängdraperierna öppnades och de två pojkarna satte sig på sängkanten.

Tindra kände sig generad och en aning skakad. Hon förstod inte varför Sirius gjorde en så stor sak av en dröm, men å andra sidan undrade hon varför hon nu hade en bula om det enbart varit just en dröm.

Remus såg trött ut, men han verkade ändå tillräckligt intresserad för att hindra sig själv ifrån att somna om. Det ljusbruna håret spretade åt alla håll och den bara överkroppen var en aning mager då hon kunde se revbenen avteckna sig under den bleka huden.

"Så berätta nu, vad är det om?" Remus kvävde en gäspning och slängde en längtansfull blick mot Sirius mjuka kuddar.

Tindra öppnade munnen ännu en gång och berättade drömmen återigen, hon kunde inte heller nu hålla tårarna tillbaka när hon berättade om den kallblodiga avrättningen av hennes vän. Det gjorde så ont att få se scenen spelas upp på hornhinnan igen, att få se det trotsiga uttrycket i Sharons blick och sedan mannens skratt. Hon försökte stänga ute de dödsbringande orden som ekade och förstärktes i hennes huvud som om han skrek dem på nytt. Hon gnuggade sig i ögonen som i ett försök att panikslaget fördriva synen som spelades upp likt teater om och om igen för hennes inre blick. Tårarna fortsatte rinna utan att hon kunde, eller ens försökte hindra dem. Salta floder som tycktes fräta in kanaler i hennes bleka kinder.

"Det är inte bara drömmen, Måntand", sa Sirius. "Hon har fått en bula under natten, men hon har inte rört sig ur fläcken."

"Jag ska vara helt ärlig nu." Remus såg allvarligt på henne och medlidandet lyste i hans blick. "Det verkar inte som om det är någon vanlig mardröm vi har att göra med här. Kanske mer som en syn, eller varsel.. Det kan till och med vara någon form av varning."

Tindra kände hur magen vände sig ut och in, hur tarmarna tycktes knyta knut på sig själva och sedan hur magsäcken trycktes upp i strupen.

Illamående.

Färgen rann av hennes ansikte och huden fick nu ungefär samma färg och ton som ett pergament.

Sirius ögon tycktes växa sig stora som svarta spåkulor och sedan verkade hela hans huvud tryckas ihop till ingenting.

Tillvaron färgades svart.

Hela världen tycktes skaka av en jordbävning.

"Var försiktig Sirius! Du kan inte skaka henne som om hon vore Snape." Remus förmanande röst lyckades tränga in i hennes förvirrade medvetande.

"Vore det Snorgärsen skulle han ha fått en smäll på käften och inte en omruskning." Sirius uppretade röst lät underligt ekande, som om den studsade runt i hennes huvud och världen slutade att skaka.

"Var försiktig nu", varnade Remus. "Hur tror du hon kommer att reagera när du berättar det för henne?"

"Chock… total chock", ljöd Sirius röst som verkade obehagligt tom och känslolös.