Kapitel 14
Aldrig
Tindra lyssnade till rösterna som steg och sjönk i styrka, de lät allvarliga och mitt i all förvirring blev hon orolig. Det ekade så konstigt, orden kastades runt i huvudet på henne och verkade aldrig dö bort.
'Chock… total chock." Just de orden verkade fastna mellan hjärnbalkarna och studsa runt så länge att hon fick ont i huvudet. De tystnade och förstärktes, studsade snabbare och långsammare och tillslut fick hon en sorts panikartad känsla i magtrakten. Som om en orm tagit plats där och nu började vältra sig i gårdagens middag.
Hon visste att hon måste öppna ögonen, måste öppna dem snart för annars skulle den där ormen tränga sig ut ur hennes mun tillsammans med maten.
"Jag fattar det inte", ekade Remus röst. "Vem och varför? Något liknande har aldrig hänt här tidigare, i så fall skulle det ha stått med i Hogwarts Historia."
Sirius suckade tungt när den ljust brunhårige pojken började prata om böcker.
"Kan det inte vara självförvållat?" försökte prefekten istället då hans vän tydligt talat om vad han tyckte om böcker.
"Självförvållat? Skulle hon ha försökt strypa sig själv menar du?" Sirius röst dröp av förakt. "Och du ska vara prefekt! Ibland beter du dig lika korkat och blint som Snorgärsen och han är ändå intelligensbefriad. Sluta förneka saken nu och börja tänk!"
"Ja, någon måste väl göra det när du inte kan det själv", muttrade Remus surt och suckade sedan. "Vad vill du att jag ska göra då? Såg du någon annan där när du hittade henne?"
"Nej, det var alldeles öde", sade Sirius fundersamt och låtsades inte om inpasset om att han skulle ha bristande intelligens.
"Konstigt, personen kan ju inte bara försvinna i tomma intet."
Tindra kände hur ormen vältrade sig i magen igen, den här gången försökte den ta sig ut och hon blev tvungen att tvinga upp de blytunga ögonlocken.
Sovsalen var dränkt i morgonens första solsken och dammkornen dansade i rummet.
"Men se, har inte Miss Welter piggnatt till?" Den mörkhårige pojkens röst var en aning retsam, men ett spår av lättnad kunde också urskiljas i hans tonfall.
Hon suckade och vred försiktigt på sig i sängen, försökte känna efter om ormen fortfarande var kvar i magen och om kroppen ännu var hel. Huvudet ömmade ju förstås lite på grund av bulan, men ormen verkade ha försvunnit spårlöst i samma stund som hon slog upp ögonlocken.
Sirius halvnakna kropp kom nära henne och när hon såg upp höll hon nästan på att förlora sig själv i de mörka ögonen.
Han är ett stort svin, bannade hon sig själv. Han är ett jävla svin som våldtog din kompis. Fall, för allt i världen, inte för honom. Han är trevligast på avstånd.
Hon kunde inte ens förstå att hon gått med på att sova i samma säng som honom, att hon inte ens reagerat värre än hon gjort då hon vaknat igen. Det var något med de där ögonen som gjorde henne svag för honom, som hon inte kunde stå emot och som trängde igenom hennes hårda försvar utan svårigheter. Hon tyckte att det var obehagligt, att han kunde få henne tam som den mildaste kattunge, då hon egentligen bara kände för att flyga på honom och klösa honom där hon kom åt, likt en vildkatt.
"Du, Timandra", sade de svarta ögonens ägare. "Du vet, igår, när jag hittade dig i korridoren. Såg du någon där då?"
Tindra såg förvånat på honom, och efter ett par sekunder gick det upp för henne att samtalet hon hört tidigare hade handlat om just henne.
Hon skakade långsamt på huvudet som svar på hans fråga. Hjärnan verkade ha slocknat och oros-ormen började återigen vältra sig i magen på henne.
"Inte? För, eh." Han harklade sig en aning besvärat. "Fick du någon typ av strypkänsla? Alltså, att någon vidrig typ försökte strypa dig?"
Hon mindes paniken hon känt då, hur rädslan hade tagit stryptag på henne och gjort henne svag.
"Bara som panikkänslor", mumlade hon tyst. Egentligen kände hon inte alls för att berätta som sina rädslor och svagheter för honom, men de där ögonen tvingade henne att tala om allt det hon inte ville. Hennes djupaste hemlighet och det som hon skämdes allra mest över, bara ett fåtal av hennes närmaste vänner visste om hennes rädsla för mörker och nu pressade den där mörka blicken henne att göra samma sak för honom.
Blotta sin akilleshäl.
"Alltså, jag är mörkrädd och fick väl panik och då kändes det som om mörkret ströp mig." Det lät så larvigt när hon sa det, som om hon var liten och rädd som en femåring.
Sirius ögon vidgades en aning av förvåning och han verkade inte hitta orden.
"Det var tyvärr inte bara mörkret och paniken som försökte strypa dig." Remus som suttit tyst en stund öppnade nu munnen på nytt.
"Vad snackar du om?" frågade Tindra osäkert och såg upp på Gryffindorprefekten.
"Jag menar", började Remus. "Jag menar att du har strypmärken på halsen som säger att någon har försökt strypa dig, med, exempelvis, ett rep."
Hon stirrade på honom som om han kom ifrån en annan planet.
"Någon har försökt mörda dig", förklarade Sirius, som tydligen trodde att hon inte förstått vad Remus hade sagt. Han klappade henne försiktigt på låret, som om han försökte trösta.
Hon blev arg, riktigt förbannad på dem båda. Varför visste hon inte riktigt, men plötsligt fanns bara vreden där, som en sjudande kittel med gift inom henne. Först påstod de att någon försökt strypa henne och sedan försökte idioten ta på henne.
"Dra åt helvete", fräste hon ursinnigt och flög upp ur sängen. Snart skulle de säkert fråga om någon av hennes vänner betett sig underligt den senaste tiden också.
Som om någon av dem var speciellt normala redan innan, tänkte hon och fnös.
"Men Timandra!" ropade Sirius efter henne då hon rusade ut ur sovsalen och nerför spiraltrappan.
Hon sket i honom, sket fullständigt i den uppblåsta casanovans påtvingande ögon, hans tankar och åsikter. Med andan i halsen sprang hon längs korridorer och trappor på väg mot Ravenclaws uppehållsrum. Hon sprang rakt in i någon då hon just tagit sig igenom Mystiske Meciros målning och han artigt hållit upp porten för henne.
"Vad fan har du gjort?" frågade Sharon och spärrade upp de blå ögonen. "Alltså seriöst nu, jag tror inte att strypsex är något för dig om du blir så förstörd av det. Tanken är ju att man ska bli upphets…"
"Jag skiter i dina strypsextankar", fräste Tindra och smet förbi en förvirrad Sharon.
"Skita kan du göra på toan", ekade den hesa rösten efter henne precis då hon öppnade dörren till sovsalen.
Hon höll på att slå på näsan då hon fullkomligt flög in i rummet, på golvet låg Sharons alla ägodelar i en stor hög och foten hade just fastnat i en underlig blandning av underkläder, skolklädnader och smink.
Tindra svor högt, vilket orsakade tre förvånade ansikten som med ens kikade ut mellan sängarnas förhängen.
LeAnns runda glosögon var en aning rödgråtna och kinderna svullna, den tjocka flätan låg där den skulle och hon verkade ha legat vaken en längre stund. Kanske hade hon fått tillbaka en del ångestkänslor efter Blacks överfall?
"Svär du?" frågade Maddy med det blonda håret i ett tovigt nystan och ställde återigen en av sina självklara frågor.
"Jag förbannad", fräste Tindra till svar och hejdade sig sedan. Varför var hon sur på dem? Vad hade de gjort? Hon hade ingen som helst rätt till att vara sur på sina vänner då det egentligen var colgatemannen hon avskydde för tillfället. Men innan hon hann be om förlåtelse kom även Sharon instormande i rummet.
Hon svor långa ramsor av ord Tindra aldrig hade hört förut men inte direkt uppskattade, men det förvånade henne inte att de kom från just Sharon.
"Svär du?" frågade Maddy igen.
"Nej, jag sjunger hör du väl!" fräste Sharon till svar och föll pladask på golvet då även hon snubblat över klädhögen som låg där, men inte haft samma tur som Tindra.
"Vem i fan har lagt sina skitgrejer här?" gastade hon och sparkade på sakerna på golvet.
"Eh… du?" sa Lily som, rosig om kinderna, såg alldeles nyvaken ut.
"Jag visste väl att det var någon idiot!" muttrade Sharon och sparkade in sina saker under sängen.
Tindra började fnissa, helt oförklarligt, precis som när hon blivit ursinnig, det bara bubblade ur henne och helt plötsligt började hon gapskratta.
"Se där, humörsvängningar; första tecknet på graviditet." Sharon flinade lite och sedan började även hon skratta.
De andra tre Ravenclawflickorna utbytte blickar under höjda ögonbryn för att sedan rycka hjälplöst på axlarna.
Tindra sjönk ner på sin säng och tog djupa andetag för att sluta skratta, kanske var det utmattningen som fick henne så fnissig och lättretad på samma gång?
"Föresten", sade Sharon när hon hämtat sig en aning från det bubblande skrattet. "Vad har hänt med din hals?"
Tindra reste sig upp och gick fram till spegeln som satt precis bredvid dörren in till badrummet, en svagt blålila rand gick runt hennes hals och huden runt omkring var en aning irriterad.
"Jag vet faktiskt inte", mumlade hon och tänkte på det som Black och Lupin hade sagt. "Men igår kväll, efter straffkommenderingen så gick jag längs korridoren utanför Flitwicks klassrum, ni vet den som är väldigt lång och mörk?"
De andra nickade och Sharon satte sig i LeAnns säng, då denne fått maka på sig ordentligt först (vilket betydde att Sharon först knuffade henne ur sängen och sedan gjorde det bekvämt för sig).
"Jo, jag fick någon sorts panikkänsla, jag tror att det berodde på mörkret. I alla fall, när jag vaknade upp i morse så låg jag i Sirius Blacks säng. Han påstår att jag skulle ha blivit utsatt för strypförsök eller något i den stilen." Tindra kände obehagskänslan i magen, den känsla man får när man är sådär maktlös och varken vet ut eller in.
Sharon fnös ljudligt.
"Om du blev utsatt för strypförsök var det säkert Herr Black själv som agerade gärningsman. Han skulle säkert göra vad som helst för att få rädda en 'Vacker Flicka' ifrån en fara, även om det så krävdes att han skulle få utföra skiten själv. Lita inte på honom, du vet ju vad han kan göra när han så känner för det." Hon nickade mot LeAnn som nu satt på golvet och gned sin axel som hon slagit i då hon fallit.
Den rundkindade flickans ögon fylldes med tårar och all färg verkade ha runnit av henne.
Tindra visste mycket väl vad Sirius Black var kapabel till, även om hon inte riktigt kunde tänka sig honom utföra någots sådant utifrån de gånger hon sett honom. Visst hade han varit sur då hon träffat på honom i Diagongränden, han hade blängt på henne och skrattat åt henne när Lilys glass olyckligtvis landat i Potters huvud. Men hon hade aldrig sett honom vara så pass hatisk och hotfull att han skulle kunna utföra något sådant som han gjort mot LeAnn. Hon ville inte tro att hennes vän ljög, men det var fortfarande svårt att tänka sig den charmiga, italienskpratande charmören som en vidrig våldtäktsman.
Hon kunde inte se honom som sådan.
Ville inte.
Hjärtat vägrade att tillåta henne tänka i sådana banor och det var hopplöst att kämpa emot.
Hur mycket hon än ville så kunde hon inte hata Sirius Black, ville hon inte.
Hade hon fallit för honom precis som alla andra? Var hon hopplös och svag som hade gått på det där med italienskan? Var hon bara en av alla i mängden för honom, den som stod näst på tur?
Visst hade hon sett oron i hans ögon då hon vaknat ur mardrömmen, visst hade hon sett medlidandet i honom när hon berättade om Sharons lik.
Och visst hade hjärtat kommit att slå lite extra för just de där mörka ögonen.
Hon kände sig nästan gråtfärdig, hopplös och gråtfärdig, han var inte värd henne eller hennes känslor. Aldrig mer skulle hon se åt honom, eller prata med honom. Aldrig mer skulle hon låta hjärtat bestämma över hjärnan och Aldrig mer skulle hon somna tillsammans med honom i hans säng.
Aldrig mer.
Hon kunde inte svika LeAnn, kunde inte svika sin kompis ord om vad som hänt. För om hon öppet skulle visa, eller ens talade om, sina känslor för Sirius Black skulle hennes vän känna sig sviken. Som om hennes ord inte var värda någonting, som om Tindra fullständigt struntade i vad han gjort med LeAnn.
Hon struntade inte i det, inte hon, inte hjärnan.
Men hjärtat gjorde det.
Det sket fullständigt i LeAnn.
Inte som kompis, men själva händelsen, hjärtat ville ta sin egen väg, men Tindra kunde inte tillåta det.
Aldrig, aldrig, aldrig.
Om hon bara såg bort ifrån honom, om hon struntade i honom, var kylig och nedlåtande. Om han inte hade existerat.
Om Om inte hade funnits, vad hade hon gjort då?
Hon lade sig ner på sängen med ansiktet i kudden, men kände något hårt som skavde mot magen. Fundersamt satte hon sig upp igen och kände efter i klädnadens fickor och fick upp en liten svart bok som inte tillhörde henne.
Det tog inte lång tid att förstå vems boken var och samtidigt så förstod hon också att det var förbjudet område. Boken var ingen vanlig bok, det visste hon vid blotta anblicken av den slitna pärmen och orden som stod skrivet på den svarta ytan med guldskrift.
'Sirius Black
En ny Värld'
Hon följde hans namns alla linjer med fingertoppen och smög sedan in boken under kudden, hans ord var inte ämnade för hennes ögon och öron.
Hans ord var hans egna och tillhörde bara honom.
Hans själ.
Hon såg sig om i rummet, fann att Sharon satt gå golvet bredvid LeAnn och pratade med henne i viskande ton.
Tyst, tyst, bara till henne och bara för hennes öron.
Av de nästintill ljudlösa snarkningarna ifrån Maddys säng att döma hade hon somnat om igen och Lily verkade ha gjort samma sak.
Tröttheten sköljde över henne och hon klädde av sig för att sedan krypa ner mellan de svala lakanen som svalkade hennes hud som hettade av hopplös förälskelse.
Med det brunlockiga huvudet på kudden somnade hon och visste att nära henne fanns hans ord, en liten bit av Honom.
Även om det var 'Aldrig mer' för honom och henne nu, ifall det ens någonsin hade varit något att kalla aldrig mer, så fanns där i alla fall bitar ifrån hans inre.
Aldrig mer.
Aldrig, aldrig.