Kapitel 15

Porten till det inre

Kommande veckor blev en hård smäll för Tindra, inte bara det att hon var tvungen att dölja sina känslor för allt och alla, utan att hon även måste stå ut med att gå långa omvägar för att inte stöta ihop med honom, Sirius Black.

Det gjorde ont att se honom le och skratta mot andra, höra hur han serverade glassiga komplimanger på silverfat till de vackraste tjejerna på skolan. Aldrig trodde hon att det skulle kännas så tomt att stänga honom ute, hon hade ju knappast känt honom över huvudtaget. Men ändå, så tomt och ensamt kändes det nu, Som om något saknades där inom henne och som hon var tvungen att inte låtsas om.

Hon ville glömma bort saknaden efter honom och hans larviga kommentarer.

Glömma bort italienskan.

Förtränga de där mörka ögonen.

Men ändå så lämnade hon kvar rester av honom som gnagde och gjorde ont, små frön som slog ut till stora taggiga rosor och gjorde henne illa när hon så mycket som såg på honom.

Varför kunde han inte bara försvinna ur hennes liv, hon hade ju aldrig påverkats av honom under de fem föregående år de gått tillsammans, varför just nu?

Han hade rämnat hennes försvar och tagit över hennes hjärta, hur hon än försökte fördriva honom utanför murarna igen så gick det inte.

Hon ville inte förlora honom, även fast han inte ens var hennes.

Hon mindes hans ansikte när hon sagt åt honom att han borde lämna henne i fred, glömma bort att han ens sett åt henne. Det var som om någon hade stängt ett par portar bakom hans ögon, de blev så tomma och intetsägande. Hans ansiktsuttryck hade etsat sig fast på hennes näthinna, präntat fast varje muskels position och till och med hur varje hårstrå hade varit placerat på hans huvud. Det där leende ansiktet hade med ens blivit kyligt och arrogant.

Det var då hon förstod att hon bara hade varit en lek för honom, ett spel som han aldrig hunnit avsluta och nu inte orkade leta upp de rätta spelreglerna.

Hon var ingenting i hans värld.

Hans mun hade formats till ett hånleende och orden som kom ur den hade knäckt hennes hjärta likt murbräckan brakar igenom en hindrande port.

"Tror du jag bryr mig eller?"

Han kunde lika gärna ha placerat ett knytnävslag i magen på henne, för så ont gjorde det.

Även fast det var hon som sa stopp så värkte det krampaktigt i hjärtat.

Hon hade tittat långt efter honom när han gått därifrån, ut ur klassrummet och ut ur hennes liv. Hon mindes exakt hur han sett ut; huvudet högdraget och blicken nedlåtande. Som om han hånskrattade åt hennes inbillning och fåfänga, skulle han någonsin ha varit intresserad av henne, på allvar? Knappast.

Någon måste ha målat hela världen svart, dränkt varje uns av lycka och glädje i svart tjära. För där fanns inget ljus kvar att längta efter, inte ens Sharons påhittiga kommentarer kunde liva upp henne.

Det var som om hon höll på att drunkna av syre brist.

Sirius brist.

Han hade slitit ut hennes hjärta och krossat det under skon, för att sedan trycka in den blödande muskeln igen.

I sanning; ett krossat hjärta.

Maten smakade inget längre, tuggorna växte sig jättelika i hennes mun och när hon väl lyckats svälja ner dem stegrade sig illamåendet inom henne. Hon började strunta i hungern som gnagde i magen och efter ett par dagar, då hon endast lyckats få i sig krubbkex, slutade den be om mer mat.

Illamåendet på morgonen kunde lugnas med en kopp te och hungern vid lunch kunde stillas med ett par ostskivor eller en halv potatis om den var riktigt irriterande.

När Sharon någon gång blev trött på hennes dåliga aptit och tvingade i henne en hel portion brukade hon smyga iväg till toaletten och tömma maginnehållet i porslinsklosetten.

Det kändes som en tillfredställelse att vara oberoende av mat, att inte behöva äta och att sedan kunna smyga undan med det för hennes kompisar.

Hon var stolt över sig själv för att hon kunde kontrollera maten när allt annat i hennes liv lyckats försvinna långt, långt bort och utom all kontroll. Maten kunde hon avstå ifrån, låta bli att se och undvika att röra vid, allt annat var så påträngande och alla måsten så många.

Maten blev till en befrielse och hennes underordnad liksom kroppen.

Hon sov fortfarande med Sirius bok under kudden och även fast det var flera veckor sedan, ja till och med månader, så kändes det som en trygghet.

Det började bli kyligt ute när den nya månaden oktober tog skolan med regn och rusk. Hon frös mycket även fast husalferna eldade som galningar i alla spisar för att hålla slottet varmt.

Kroppsvärmen hade börjat sjunka liksom vikten.

Hon kunde inte förstå varför världen fortfarande var dränkt i allt det där svarta när till och med LeAnn började ta sig upp ur sin svacka.

Var det fel att sörja något hon aldrig haft?

Varför kunde hennes hjärta aldrig förstå att det var över, att ett nytt liv var på väg? Varför kunde hon inte bara få försvinna bort någon annanstans där det inte fanns någon Sirius Black?

Varför hade just hon fått sitt hjärta krossat under hans sko?

Varför, varför, varför?

Det var inte förrän flera veckor senare som hon faktiskt förstod vad den där blyga pussen i biblioteket betytt för henne.

Det var inte förrän då hon verkligen förstod.

(¯'·'¯)

Till en början hade han försökt ta kontakt med henne för att berätta att han var ledsen över vad som hänt den där gången. Hon hade artigt, men bestämt, bett honom att inte bry sig om henne mer, där fanns inget kvar åt honom. Han hade inget att hämta där längre. Kanske var det just det där artiga, men bestämda som gjorde honom så förändrad, det som gjorde att han inte förstod.

För hade hon istället skrikit åt honom att dra åt helvete för att han var ett jävla svin, så hade han kunnat förstå henne bättre, det skulle ju inte direkt ha varit första gången som han fått höra de orden slängas efter sig. Kanske hade det inte gjort lika ont i honom då, om hon hade varit arg och avvisande. Hade han sett i hennes ögon att hon ville ha honom, fastän hon var förbannad, så kunde han lätt låtsas att han ångrade sig, be om förlåtelse och hon hade smält som smör i hans händer.

Men han såg det inte.

Där fanns ingen längtan efter honom i hennes blick.

Där fanns bara ett förlåtande glitter, som om hon ömkade honom.

Åt helvete med förlåtande glitter och ömkande jävla ögon!

För utan att han riktigt visste om det hade han fått någon sorts känslor för henne som han inte haft för någon annan flicka förut. Det var inte kärlek, nej absolut inte, kärlek fanns inte, det var bara en konstgjord känsla som skapades av ensamma idioter som ville röra vid någon annan och ha en ursäkt för att göra det.

I honom fanns ingen kärlek till någon, skulle aldrig finnas där heller.

Känslan för henne var tillit, någon liten gnutta hopp inom honom hade grott den, hade hoppats att hon skulle förstå vad han kände för världen.

Vad han inte kände alls.

Det hade gjort ont inom honom när han hade försökt prata med henne under Förvandlingskonsten och det enda svar han fått var en den där blicken och orden som vart och ett borrade in tusen nålar i hans hud.

Han försökte intala sig själv att det bara var tillfälligt, att hon snart skulle komma tillbaka till honom. Se på honom med rådjursögonen och tala sådär försiktigt till honom.

Bara finnas där.

Någon han kunde röra vid, prata med och se på utan att behöva dölja allt han var.

Hon hade kunnat bli denna någon, han hade kunnat öppna sig för henne, blotta allt det sköra och ömmande. Det gjorde honom rädd, skrämde skiten ur honom.

Varför hade han helt plötsligt blivit så svag och ömklig?

Alltid hade han klarat av att stå på egna ben och bara behövt lita på sig själv. Det var först nu som han kände en längtan av att berätta allt han gjort för någon, tala om vad som hänt och varför han var som han var.

Den där skrämmande känslan av att fråga någon vad denne gjort under dagen och sedan vara intresserad av att höra svaret, på riktigt.

Alla hans luktsinnen längtade efter att han skulle dra in doften av någon och låta den stanna där. Munnen ville skratta igen, saligt och lyckligt. Ögonen önskade att de kunde få glittra av glädje.

Och hjärtat. Hjärtat trånade efter att få tömma ur sig allt det onda till någon som kunde plocka upp alla stickande törnen och göra dem trubbiga och ofarliga, någon som kunde plåstra om en sargad själ.

Bara någon som kunde finnas där.

Existera liksom han.

Sirius ville berätta hur det var att vara ensam, att stå isolerad för omvärlden.

Visst hade han vänner, bra vänner som brydde sig om honom. Men ingen av dem hade någon som helst aning om hur det kändes att vara utelämnad till mörkret, inte ens Remus som hade en stor hemlighet att bära runt på.

Varulvspojken var trots allt en öppen person som kunde släppa andra in på livet, om än ingen lika långt in som han lät Sirius, James och Peter komma.

Sirius kunde inte sådant, han vågade inte öppna den där sista porten, inte ens för sin bästa vän. Det var därför han sökte sitt skydd i nattens skuggor, grät där ingen annan kunde se, slog på väggarna eftersom ingen fick ont.

Men han ville slå så att det gjorde ont, han ville gråta öppet och få tårarna bortstrukna av en annan persons varma hand. Få ord viskade i sitt öra som bara var ämnade för honom och ingen annan. Han ville att någon skulle le mot honom i samförstånd, som om de visste allt om varandra och att de aldrig, aldrig skulle låta någon annan få höra.

Timandra kunde ha blivit Någon, kunde ha strukit bort tårarna från hans kind och viskat i hans öra. Hur kunde han ha varit så dum! Han visste mycket väl att det inte fanns en levande själ där ute som någonsin skulle komma att förstå honom. Förstå all den ensamhet han kände även när han var omgiven av en hel drös tjejer som inte hade något emot att bli närgångna.

Någon fanns inte, hade aldrig gjort och skulle aldrig göra.

Sirius satt ihopkrupen i sin säng och tänkte allt det som rusade igenom hans hjärna i ett sprinterlopp, tävlade om att få komma först och sprängas i en stor känsloexplosion.

De andra var på lektion nu, han hade sagt att han var sjuk. Skolkade, det var vad han gjorde och det var inte första gången precis.

Han drog upp benen mot magen och slog armarna om dem, önskade sig långt bort medan han såg ut genom det stora fönstret där ett par solstrålar just letade sig igenom det grå molntäcket på himlen utanför.

Med en suck lutade han hakan mot knäna och kände hur gråtklumpen i halsen växte.

"Bara svaga gråter", sa han till sig själv när han med ens kom att tänka på sin pappas fördömande ord. Han hade sagt det på en julafton då Sirius var tolv år, precis när han blivit knuffad nerför en trappa av sin lillebror och slagit i knäet så allvarligt att benet inte gick att räta ut. Tårarna hade rullat som stora pärlor nerför hans kinder då han suttit vid trappans slut med näsblod och ett skadat knä.

Han hade varit så svag då, så dum att han inte själv förstått att tårar inte visades för allmänheten. Aldrig mer skulle han visa de där salta dropparna, inte för någon annan än mörkret.

Det fanns såklart en till som fick veta allt det smärtsamma som fanns inom honom, det var den bok han fått av sin mamma när han fyllde fjorton. En liten svart bok, som nu var sliten och nästan hade slut på sidor. Dess titel stämde väl in på innehållet, 'Sirius Black – En ny Värld'. För just i den boken fanns allt det som samlades inom honom, allt det som ingen annan någonsin fick veta och allt det som visade vem han egentligen var.

Han hade skrivit ner det han gjort, den där händelsen i detalj, talat om hur det hade känts och varför han gjort som han gjort.

Han hade inte skrivit på länge nu, där fanns inget annat än bitterheten att skriva om.

Skulle han våga skriva om Timandra? Om hur han trott att hon skulle få honom att våga öppna porten och släppa in henne i det gömda och hemliga.

Skulle han våga erkänna för sig själv vilken svag fegis han egentligen var?

Med en suck tog sig Sirius ur sängen och gick fram till spegeln som satt på väggen, han var snygg, väldigt snygg faktiskt och nu var det dags att gå ut på jakt.

Han svalde gråtklumpen i halsen och drog handen genom håret en sista gång.

(¯'·'¯)

Tindra kunde knappast tro sina ögon när hon såg Sirius Black trycka upp Tiffany Warens mot väggen i en skolkorridor och kyssa den blonda donnan med tunga och allt. Men det var, konstigt nog, inte det som gjorde mest ont. Utan det som verkligen fick hennes hjärta att brista i tusen bitar var när Hufflepuff-flickans bleka armar letade sig runt Sirius nacke och när hon drog fingrarna genom hans mörka hår.

Visst, det var allmänt känt att Tiffany Warens hade vilier i släkten, men Tindra ville inte att han skulle falla för just henne. För den vackraste flickan på hela skolan.

Sirius var ju hennes, Tindras, åtminstone önskade hon det.

Hon måste ha stått och glott på det hånglande paret i flera minuter när vreden plötsligt blossade upp inom henne. Då allt brast och hon sprang sin väg, upp till sovsalen och sängen.

Med tårarna brännande bakom ögonlocken slet hon fram den lilla boken som hon haft gömd under kudden så länge.

Hon tvekade inte ens innan hon öppnade pärmen och började läsa…