Kapitel 16
Ord från insidan
Tindras händer darrade en aning och blicken tårades så att synfältet blev suddigt, nästan som om hon var dömd att inte få läsa i den hemliga boken. Hon började nästan tro att han lagt någon sorts förbannelse över den, men när ögonen till slut torkade upp såg hon fotot som var fastlimmat på bladet. Det föreställde två mörkhåriga pojkar, den ena en aning yngre än den andra. Den äldre pojken var Sirius och saknaden utav framtänder avslöjades i hans breda leende, gluggen talade även om att han måste befinna sig i sjuårsåldern. Det svarta håret låg prydligt kammat på hans huvud och en liten kostym prydde barnkroppen. Hon fastnade för de två små smilgroparna i hans kinder och undrade vart de tagit vägen, kanske avslöjades de inte i hans supercolgateleende?
Den yngre pojken kände hon igen som Regulus Black, inte för att han var sig lik, men hon visste att han var Sirius lillebror. Även han log brett och sådär bekymmerslöst som bara barn kan, han stod trygg med sin storebrors arm runt sina axlar. Deras släktdrag var tydliga, mörka ögon och ljus hy, mörkt hår och samma atletiska kroppsbyggnad. Hade det inte skiljt en aning på deras längd hade de lika gärna kunnat vara tvillingbröder, för de var på pricken lika; förutom smilgroparna.
Hon fick en stor klump av skuldkänslor, det var ett privat område hon trädde in på och vart än hon satte sin fot kunde en mina i minfältet explodera.
Efter att ha studerat de två bröderna le mot varandra och krama om varandra ett antal gånger fick hon sedan syn på ett par ord som stod längst ned på sidan med en ovanligt vacker och rund handstil.
' Jag blundar och jag ser
En bild av den du var
Bevarad i mitt hjärta'
Hade Sirius skrivit det där? Hon kunde nästan ha slagit in huvudet på sig själv för sin ovanligt dumma fråga; det var klart att det var han som hade skrivit det, boken tillhörde ju honom och hon tvivlade starkt på att boken någonsin öppnats av någon annans än Sirius händer förut.
Försiktigt vände hon blad, hon höll längst ut på sidan med fingertopparna, som om boken var någon värdefull klenod som absolut inte fick gå sönder.
Boksidan var täckt av ett svart tygstycke och inget fanns att se på den, men på nästa sida stod det betydligt intressantare saker.
' rosor och vackra flickor
doftar blommor bin och blå blend
visar sig på golvet med både cigaretten och lusten tänd
som glödhet kol som att ramla i ett hål
som hamrad utav stål
rosor och vackra flickor målar läppar med bensin
du gör upp en eld
koka mig i adrenalin
det växer som ett träd
fullt av råger och av säd
kom och slå mig på mitt spö
känner varma dofter av kroppar genom allt tyg
ögon blå hon andas rök i min själ jag tror hon är blyg
jag nuddar vid ditt bröst faller på min törst
hon slår mig med sin röst
kyss mig hårt
kyss mig som en slägga'
Tindra kände hur rodnaden steg upp på kinderna, betydde det här det hon trodde? SKREV Sirius om sådant här?
Själv var hon en aning pryd och vågade nästan inte ens tänka tankar som antydde sex, men visst hade hon väl funderat över det, hon var ju sexton år nu. Men alldeles för blyg.
Texten förklarade lite av Sirius, hans törst efter andra och kroppsnära… aktiviteter. Tyckte han att det var ROLIGT att leka med andras hjärtan för en natt? Hon förstod inte, texten under bilden på honom och hans bror visade en helt annan sida, en känslomässig ensamhet som saknade något. För visst stod saknaden tydligt i hans tre rader?
Tindra ruskade på huvudet och vände blad, även denna sida fylld med meningar, ord, bokstäver från Sirius insida och själ.
'Det är nåt fel på mina tankar
Men det är bara jag som vet
Men jag tror jag gjort det rätta
fast jag gjorde det för sent'
Vad hade han gjort? En massa nya frågor exploderade i hennes huvud, frågor som bara kunde besvaras av en enda person, Sirius själv. Honom kunde hon ju inte fråga, han visste inte ens att hon hade hans bok och fick han veta skulle hon vara slut som människa.
Egentligen ville hon inte ens läsa vidare, men att det fanns sida upp och sida ner med saker om den person hon kände lite extra för kanske kunde få henne på andra tankar om honom. Hon ville ju hata, tycka illa om och föraktfullt vända bort blicken när han dök upp i hennes synfält, men hon kunde inte. Bilden av Sirius och Tiffany Warens brände fortfarande på näthinnan, hårt och smärtsamt så att hennes ögon tårades precis som när man har ögonen öppna utan att blinka. Samma svidande smärta och illvilliga tårar.
En salt droppe rullade utför hennes kind och spreds ut över sidans blad, lite av bläcket suddades ut och Tindras hjärta stannade.
"Helvete." Var allt hon fick ur sig.
Hjärtat rivstartade igen och for i väg i tvåhundra kilometer i timmen.
"Jävla helvetes piss skit."
Hon såg som förlamad på bläcket som simmade runt i den lilla våta droppen och färgade vätskan svart, svart, svart.
En illamående känsla uppstod i magen på henne och hon blev tvungen att slå handen för munnen för att inte dränka boken i magsafter, för där fanns ingen mat att kasta upp.
Nu fanns det ingen chans att hon kunde lämna tillbaka boken till Sirius utan att han märkte att hon läst den, han skulle se direkt att bläcket hade smetats ut och då skulle inte situationen bli så trevlig.
Med ens blev minnet av vad som hänt LeAnn så påträngande och hon kunde livligt föreställa sig hur det gått till, fast med henne själv där istället för stackars LeAnn.
Hon grabbade tag i täcket och tryckte det mörkblå tyget mot den djävulska sidan där orden var näst intill oläsliga. Om hon tittade riktigt noga på täcket kunde hon se små, svarta fläckar ifrån bläcket i allt det mörkblå.
Snabbt bläddrade hon till någonstans i slutet av boken, som om hon hoppades på att den förstörda sidan skulle bli återställd igen bara hon inte såg på den.
'Jag står här frusen fast
äntligen stilla
Som gravitationen som nåt vasst
Jag ska aldrig
gör dig illa igen
Du fastnar perfekt
i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand just ska röra
vid din...
Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar
som jag…'
Tyst såg hon på orden och tårarna vällde ännu en gång upp i ögonen på henne, för säkerhetsskull höll hon boken en bit ifrån sig, ingenting fick riskeras.
Hans ord var känslosamma och han riktade dem mot någon, det visste hon, men vem och varför? Kanske hade Sirius en insida som ville ha mer än bara strul, kanske fanns det någonting där inne som gjorde även honom mänsklig. Till någon av kött och blod, som kunde känna annat än längtan efter fysisk kontakt.
Hon bläddrade vidare och hittade något som inte verkade vara en dikt, utan mer som en vanlig dagboksbekännelse.
'Jag trodde jag visste vad kärlek var, men nu när jag står här utan något kvar.
Då vet jag att jag har blivit sviken.
Ensamheten värker mest och era kyliga blickar, jag vill vara annat än luft när ni tittar.
Tyst och osynlig får jag stå kvar, liten och ensam är jag, fastän min omgivning är fylld av irrande själar och psykiska störningar.
Vet ni hur jävla ont det gör, hur era blickar krossar, när ni bara ser rakt igenom?
När jag inte kan lämna något spår i era hjärtan. För hur mycket jag än klampar så syns där inget avtryck efter mina fötter.
Jag vill slippa vara ett bihang, något som bara finns där utan att man egentligen bryr sig.
Jag vill vara någon för er, jag vill betyda och bekänna. Få en tröstande arm om mina axlar, eller en klapp i ryggen när tårarna bränner bakom ögonlocken.
Jag har inget hjärta, det är för länge sedan krossat till stoft.
Måste jag möta världen på egen hand?'
Tindra kände sig träffad av blixten, vidbränd och smutsig. Hon visste inte vem texten var till, eller vad den egentligen betydde.
Hon förstod ju meningen av orden, men om personerna texten var riktad till läste den kanske det skulle få en helt annan betydelse och mening.
Djupt där inom Sirius Black fanns det känslor som ingen mer än boken, och nu Tindra, visste om. Det var ändå så svårt att förstå, varför var han en sådan player? Han saknade något eller någon, men fanns där inga bättre sätt att fylla ett tomrum?
Hon visste så väl att orden inte var till för hennes ögon och ett frö av skam grodde i bröstet på henne, det här var fel, så fel som något någonsin kunde bli.
Fel, Fel, Fel.
Men hon kunde bara inte låta bli, det gick inte. Precis som när man hör något man inte borde höra, man fortsätter lyssna av ren nyfikenhet.
Dörren till sovsalen for upp med en smäll och Tindra skyndade sig att gömma boken under kudden, ingen annan skulle få tillgång till Sirius insida.
Ingen, ingen annan.
Sharons röst ekade i sovsalen.
"Tindra, är du där?"
Tindra höll tyst, ville bara att Sharon skulle gå igen så att hon kunde få vara ensam med tystnaden och Boken igen.
"Om du kommer ut får du en godis", lockade Sharon, som om hon pratade med en hund.
Med en suck stack Tindra ut huvudet genom förhängena och möttes av sin kompis blå blick.
"Fan, att du gick på den! Tror du jag lägger ut godis på dig eller? Även om jag är givmild så vore väl det att ta i, tycker du inte?"
"Vad vill du?" muttrade Tindra för att få slut på Sharons svammel.
"Jag tänkte säga att jag anmälde dig till ett sångnummer till Halloweenbalen, jag tror nämligen att du sjunger bra ser du." Sharon nickade allvarligt och klämde sig ner bredvid Tindra på sängen.
"VA?"
"Nej, för fan! Jag skojade bara, är du dum eller? Tror du jag vill ta död på hela skolan!"
Tindra gav sin vän en nattsvart blick.
"Ack, om blickar kunnat döda." Sharon tog sig för hjärtat och himlade med ögonen.
"Nej, men rep kan strypa en", fräste Tindra.
Sharon ryckte till och såg osäkert på henne, en vaksam glimt tändes i de blå ögonen och fingrarna trummade osäkert mot sängkanten.