I det här kapitlet vill jag bara varna för våld, det är inte så väldigt välbeskrivet, men det är ändå en del våld som sagt.

''''''''''''''''''''''''''''

Kapitel 17

Syskonkärlek

Sirius gick ensam runt i de öde korridorerna. Om någon timme skulle han träffa sina vänner vid Tjocka Damens porträtt och sedan bege sig till det piskande pilträdet, skyddande under James osynlighetsmantel.

Det var Remus alltid så hatade tillfälle, natten då han förvandlades från den lugna, harmoniska person han var, till en rasande best som aldrig tvekade att sätta tänderna i närmaste mänskliga varelse.

Varje gång pirrade det lika skönt i magen på honom, han längtade alltid till månskensnätterna. Befrielsen att få inta hundkroppen var ständigt lika överväldigande och han kände sig lycklig just de timmarna på natten som han kunde tillbringa som någon annan, något annat.

Just i natt kändes mörkret i korridorerna betryggande, han kunde undvika Filch och samtidigt få släppa masken han bar. Han kunde skruva bort charmörleendet och torka smöret av tungan. De senaste åren hade han bett till högre makter om att natten skulle vara för evigt, men förgäves, den slutade varje gryning när solens strålar dansade över vattnet i den svarta sjön och de små fåglarna började drilla.

Alltid lika irriterande positivt och glatt.

Det var nästan som med svanprinsessan, att han var instängd i någon annans kropp på dagtid och kunde endast släppa till sitt verkliga jag när mörkret föll på och dränkte världen med sin svärta. Hans fotsteg skulle ha ekad mot det höstkalla stengolvet om han inte tagit av sig både strumpor och skor, allt för att undvika att bli upptäckt. Han liknade mest en svartklädd vålnad med en hy som blev lysande vit så fort månens ljus smekte hans skinn.

Med en suck ställde sig Sirius vid ett fönster och såg upp på stjärnorna som lyste där uppe, han avundades dem. De kunde brinna för sig själva, behövde inte bry sig om någon annan och kunde se ner på resten av världen medan alla andra såg upp till dem. Han hade sin egen stjärna där uppe, Sirius. Den lyste klart ikväll, han önskade av hela sin varelse att han kunde få göra samma sak. Lysa och glänsa.

Brinna och långsamt förgås framför allas ögon.

Han väcktes ur sina tankar när hans hjärna registrerade ljudet av fotsteg, de slog lätt emot hans trumhinna och var inte speciellt nära än. Han vände sig inte om, orkade inte bry sig. Ägaren till fotstegen måste dock ändå ha sett honom, för där han stod, dränkt i månens ljus kunde han lika gärna ha hoppat och dansat cancan.

En stor misstanke sade att det var Filch som kom gående där borta och han visste att om misstanken hade rätt, var där ingen återvändo och hans hundgestalt skulle få vänta ytterligare än månad på att bli använd.

Han svor högt och vände sig om.

Gestalten var inte Filch, för vaktmästaren haltade en aning och hans rygg var krum av ålderdom. Denne nattvandrare var en bredaxlad yngling som doldes bra i det skyddande mörkret. Inte förrän gestalten saktade in på stegen och stannade precis framför Sirius såg han vem det var.

"Regulus", sa han med obeskrivlig kyla i rösten och den artighet man bara använder när man talar till någon man endast känner vid namn.

"Sirius", svarade hans bror och flinade en aning, på det typiska Slytherinvis som han sett så många gånger förut.

"Ute på nattvandring ser jag." Sirius synade sin bror från topp till tå med en nedlåtande blick och den kalla stålglimten i de mörka ögonen verkade ha tagit över hela hans näthinna

"Jag behövde sträcka på benen", svarade Regulus artigt, men avskyn trängde igenom hans röst likt gift.

"Nej, Regulus", sa Sirius och såg bort från sin bror för att åter studera stjärnorna som nu tycktes glimma orättvist långt bort från allting. "Du är inte ute på en bensträckare, vad vill du?" Då han åter vände blicken till den yngre pojken som stod bredvid honom kände han en saknad som han alltför längre trängt undan någonstans djupt nere, men som nu började bubbla i hans mage och forsade genom hans vener och artärer likt blodförgiftning.

Regulus blick blev tom och svart, som bottenlösa hål rakt in i det onda sinnet han bar på.

"Det var precis din självupptagenhet och ditt sätt att tro att hela världen snurrar runt dig som fick dig i klistret förra gången Sirius", fräste han. "De hatar dig, precis lika mycket som jag och resten av världen gör. Ser du det inte? Fattar du inte vilken SKAM du är? Att du aldrig kan sluta slå, att du måste fortsätta tills någon tillslut slår tillbaka. Du kan inte hindra dig själv och du vet att det kommer straffa sig att bete sig lika ansvarslöst som du har gjort."

"Håll käften", snäste Sirius mellan sammanbitna tänder och försökte att inte lyssna på de förpestade orden.

"Hon kunde inte röra sig, käre bror. Vartenda ben i hennes kropp var brutet, bara för att du inte kunde sluta slå. Minns du hur blodet rann från hennes mun, från magen där du stuckit kniven i henne? Minns du det?"

"HÅLL KÄFTEN!" vrålade Sirius och slog näven i väggen så hårt att naglarna borrades djupt in i hans handflata så att mörkt blod sipprade ut över hans bleka hud.

"Det spelar ingen roll om jag håller käften, för allt det jag säger talar du ändå om för dig själv varje dag, eller hur? Du vet mycket väl att du är totalt värdelös, ingen vill veta av dig egentligen, det vet du ju. Alla andra SER Sirius, ser hur okontrollerbar du är. Kommer du ihåg vad hon sa till dig? Döda mig inte sa hon, minns du kära bror?"

Innan Regulus hann reagera hade han slagits till marken av en plötsligt uppdykande knytnäve. Sirius visste att det var sant, han kunde inte kontrollera sin ilska och han var rädd för sig själv, men nu skulle jäveln få ta sitt straff efter all den plåga han orsakat så länge.

Hans knytnävar träffade lite varstans, de hade inga speciella mål, bara att orsaka så mycket skada som möjligt. Slå tills det inte längre knakade när han träffade, det kändes som en tillfredsställelse var gång det knäckte till och sjönk undan under hans knutna händer.

Och så plötsligt, som om någon tryckt på paus stannade han upp och stirrade tomt framför sig ett par sekunder.

Flämtande sjönk han ner på knä vid sin bror och såg på den blodiga, halvt livlösa gestalten.

"Förlåt", viskade han. "Förlåt, förlåt, förlåt." Snyftande vilande han sitt huvud mot broderns bröst och grät en tyst flod av salta droppar som var och en svedde hans hud.

Tårar av skuld.

"Jag menade inte, du vet att jag inte menade", andades han, men det var lögn. Han menade vartenda slag, det kändes som en befrielse varje gång han träffade och han njöt var gång han såg ansiktet förvridas i en grimas av smärta.

Han älskade det.

Han hatade sig själv.

Regulus svaga andhämtning svepte genom Sirius hår och över hans tårblöta kind, det gjorde ont. Han ville se sin bror sluta andas, att han skulle ta sitt sista andetag just där, framför hans ögon. Om han bara hade haft modet att sluta händerna om blåslagna halsen, om han bara hade vågat trycka till och hålla kvar när den andra kroppen ryckte i dödskramper.

Om han bara hade vågat.

Sirius hade ingen aning om varför han kände så, varför hatet sprudlade upp inom honom likt fontäner som exploderade i vattenkaskader. Skulle man hata sin egen bror? Var det verkligen normalt att vilja se någon man älskade död? För han älskade ju Regulus, mer än något annat.

Han visste att ben var brutna i den slappa kroppen under honom, han visste att där hade gått sönder livsviktiga saker och att det läckte blod under den ljusa huden som snart skulle börja skifta i regnbågens alla färger.

Hans brors mage skulle snart börja svälla och bli alldeles varm av den röda, trögflytande vätskan som långsamt fyllde honom inifrån.

"Jag trodde att jag förlorat dig någonstans på vägen, Regulus", viskade Sirius intill hans brors öra, med en röst som inte var mycket mer än ett andetag. "Men du fanns egentligen aldrig riktigt där överhuvudtaget."

Han reste sig upp, såg ner på sin bror, som snappade efter luft, ett ögonblick och vände sedan på klacken.

Blodstänken i hans ansikte kunde tvättas bort, liksom blodet på hans händer, men såren i hans hjärta skulle bränna och svida för all evighet.

Du förtjänar inte att leva Sirius Black, tänkte han för sig själv.

Du förtjänar inte att leva ett liv som alla andra.

Du ska straffas.

Straffas.

Han ångrade ingenting, en Black ångrade aldrig sina handlingar. Regulus hade fått vad han förtjänat och skulle aldrig någonsin kunna betala tillbaka.

För han fanns inte mer.

Det var inte första gången Sirius sett rädslan i en döendes blick, hur de förtvivlat försökt hitta fokus på något, och inte irra runt i tomma intet i sökandet efter ett liv efter döden.

Det var inte första gången han hört det skrämmande ljudet av ett sista andetag, eller det tunga, sista hjärtslaget. Det var inte första gången han sett en mage svälla sig dubbelt så stor av inre blödningar.

Det var inte första gången han dödade.

Tog livet av något.

"Du är en jävla mördare Sirius", sa han tyst till sig själv.

Väggarna tycktes håna honom, skratta åt honom, fly undan honom och samtidigt försöka mosa honom mellan sig.

Mördare, mördare, hånade de.

"JAG MÖRDAR INTE!" vrålade han ursinnigt. Han tog tag i en vas som stod i ett av de stora fönstren och kastade den mot stenväggarna. Den exploderade i tusentals små skärvor, några utan av dem borrade sig djupt in i hans hud som en hämnd.

Mördare, mördare, skrek väggarna ner mot honom.

Tårarna brände bakom hans ögonlock och i ögonvrårna, han protesterade och försökte hålla dem tillbaka. De borrade sig igenom hans spärrar, forsade utför hans kinder och brände hål i hans kinder.

Förtärde.

Förstörde.

Han sprang. Löpte genom korridorer och nerför trappor, vart han än gick hånade väggarna honom, skrek efter honom.

Dö din mördare, dö, vrålade de och tycktes sänka sig över honom i hopp om att han skulle krossas under deras tyngd mot det kyliga stengolvet.

"Låt mig vara", kved han och slog armarna om huvudet som om han försökte skydda sig mot fallande stenar.

Men de ville inte låta honom vara, de ville se honom förgås och brinna upp. Mosas och bli till en obeskrivlig röra av armar och ben, kött och blod.

Han skrek, fäktade och slog mot osynliga fiender. Korridorer och klassrum tycktes svischa förbi runt honom i en suddig massa och han visste inte vart han var på väg. Bort ville han, bort, bort, bort.

Han halkade i ugglespillningen och landade handlöst på det nedsölade golvet, med en djup suck tog han sig upp på fötterna och hans blick fästes på det öppna fönstret i Uggletornet.

Vinden blåste in i rummet, kall och illvillig, en riktigt bitter höstvind som nöp honom i både kinder och näsa. Ugglorna satt på sina pinnar och såg ner på honom, vaksamma och en aning irriterade över att ha blivit väckta mitt i natten av en deprimerad ung man som flydde för osynliga fiender.

Sirius ställde sig i fönstergluggen, grep med fingrarna om de hårda stenarna i fönsterkarmen. Han såg ut över landskapet där utanför; skogen som liknade mörka spjutspetsar mot den mörka natthimlen, månen som lyste stor och rund, ödslig och död. Stjärnorna som glittrade likt juveler mot ett mörkt sammetsdraperi.

Han sträckte ut handen, försökte röra vid de glimmande kloten, men han nådde inte. Inte riktigt.

När han såg ner vek sig nästan benen under honom, det var så långt dit ner och det skulle säkert ta evigheter för honom att falla. Att landa.

Han ville inte mer nu, orkade inte jagas av osynliga fiender som ville klösa ögonen ur honom. Han orkade inte med sig själv, ville inte se på det han gjort.

Men vågade han verkligen hoppa? Vågade han det?

Vad skulle hända när han landat, skulle han se ljustunneln där eller något helt annat?

Skulle han hånas på nytt på andra sidan?

Han ruskade på huvudet, drog in den kyliga luften och slöt ögonen när vinden rufsade om i hans hår.

Utan att tveka lutade han sig framåt, långt långt fram och tappade sedan fotfästet.

Med armarna utsträckta åt sidorna likt vingar föll han.

Men han kunde inte flyga.