Stycken mellan( - ):ornaär ett tillbakahopp i tiden, där kommer fortsättningen på slutet i kapitel 16! Ett tips är alltså att ni läser slutet på kapitel 16 innan ni läser det här!

Kapitel 18

I en Färglös värld

Allting var så färglöst och grått. Sirius var säker på att han hade öppnat ögonen, men för säkerhetsskull öppnade han och stängde dem ett par gånger samtidigt som han riktigt koncentrerade sig på att försöka se något annat än en grå massa. Det gick inte.

Var det här döden?

Hela hans omgivning var färglagd i samma livlösa och deprimerande töcken som en mulen himmel precis före regn. Det verkade så kompakt, det där gråa, som om en mur byggts upp framför hans synfält.

Döden var inte alls som han tänkt sig, det var obekvämt och kliade illvilligt på ena armen. Den där svävande lätta, bekymmersfria känslan som han väntat sig existerade inte.

Han rörde lite på fingrarna för att se om de fortfarande fungerade som de skulle och när han sedan hade förvissat sig om att alla tio gick att böja höjde han händerna och gnuggade sig ögonen. Det grå töcknet fanns fortfarande där, oförändrat.

Sirius började bli rädd.

Famlande rörde han vid den knöliga madrassen under honom, han rörde vid sitt ansikte och ryckte till av smärta när hans fingertoppar snuddade vid, vad han trodde var, ett öppet sår. Smärtan molade genom kroppen och han gnällde förtvivlat över att varken kunna se källan till, eller tänka bort värken.

Något rörde sig till höger om honom, åtminstone trodde han det då han endast kunde känna det lilla skälvandet från någon som gick emot hans säng.

"Sirius?" hördes en röst.

Sirius stelnade till och försökte placera rösten, men han var inte säker på att han kände igen den.

"Sirius, det är jag." En sval hand grep tag om hans egen, men han slet hastigt åt sig den igen. Bara chocken över att någon tog i honom utan förvarning och att han inte kunde se vem det var som gjorde det fick honom nästan att gripas av panik.

"Det är ju bara jag, Sirius. James, Tagghorn. Nog minns du väl mig?"

Sirius tänkte efter, försökte komma underfund med varför hans bästa vän lät så underlig på rösten.

"Sirius?" upprepade James halvkvävt. "Säg att du kommer ihåg, Tramptass."

Det var som om Sirius hjärna plötsligt började fungera igen, vaknade upp ur en dvala ur hopplös intelligensbefrielse.

James röst var tjock av gråt och svaga snyftningar till andhämtningar färdades genom luften och virvlade runt i hans hörselgångar för att sedan slå mot hans trumhinna.

Dunk, dunk, dunk.

Något var fel, Sirius visste det, men vad?

Han kunde inte se något annat än en grå massa, men det var säkert inte något annat än en ny formel från Madam Pomfreys sida som skulle få honom att sova bättre. Inombords tvekade han.

James grät inte över en sömnformel.

James grät aldrig.

"James?" viskade Sirius med dämpad röst, mest för att kontrollera att vännen verkligen fanns där, att det inte bara varit en dröm.

"Ja?" Den svaga rösten förstärktes av en gnutta hopp över att Sirius kom ihåg hans namn.

Sirius skälvde likt ett asplöv i den friska vårvinden när han åter öppnade munnen.

"Jag är rädd Tagghorn. Det är grått, alla färger har försvunnit. Vart är de, alla färgerna? Vart är alla människor? Vart är DU, James?"

Han kunde till och med höra hur hans vän höll andan.

"Varför är hela världen död och dold?" avslutade Sirius till sist.

Det blev så tyst i rummet att Sirius lätt skulle ha trott att han åter blivit lämnad ensam om det inte var för de svaga pipande ljuden som James gjorde när han andades.

"Varför Sirius?" Kom den svaga rösten tillslut. "Varför gjorde du det? Varför berättade du aldrig för mig?"

Plötsligt befann sig Sirius mitt i hoppet från uggletornet. Den kalla vinden som fick ögonen att tåras, hårets som slets bakåt och den underbara känslan av frihet. Hur han flög utan vingar. Sedan blev allt svart och han kom tillbaka till nuet lika hastigt som han gett sig av.

"Jag kunde inte, jag KAN inte." Han försökte lokalisera varifrån James röst kom och vände blicken åt det hållet, i hopp om att han inte fäste den i tomma luften.

"Du är blind Sirius", sa James och slog sin vän till marken med de fyra orden.

Du är blind.

"Du slog i huvudet när du landade, du kommer aldrig se igen om inte S:t Mungos nya kur verkar, men den kan ta månader på sig, till och med år."

"Blind?" upprepade Sirius svagt.

"Blind", konstaterade James.

( - )

Tindra stirrade på Sharon med ögon stora av misstro och vrede.

"Var det du?" väste hon mellan sammanbitna tänder och blängde på flickan som satt framför hennes svartnande blick.

"Vad snackar du om?" frågade Sharon oförstående. "Vad skulle jag ha gjort mot dig?"

"Det här." Tindra rörde lätt vid märket runt hennes hals och plötsligt förstod hon att hon måste ha dansat på dödens klippa den där natten.

"Jag skulle aldrig i mitt liv vilja ha strypsex med dig, hur mycket jag än fick betalt för det", sa Sharon och försökte skämta bort den allvarliga situationen som hon inte alls trivdes i.

"Lägg av!"

"Jag har inte gjort dig någonting!" utropade Sharon. "Vad tror du om mig egentligen?"

"Du vill inte veta", muttrade Tindra men kände hur det ryckte i mungiporna på henne.

"Jävla PMS-barn!" fnissade Sharon och den spända stämningen var som bortblåst.

( - )

Skräcken ekade som ett kaos i skolan, någon stackars förstaårselev hade hittat den blodiga kroppen tidigt på morgonen när han varit på väg till Örtläran hos Professor Sprout i växthus ett. Han hade genat en aning eftersom han var rädd att komma för sent och istället hade han funnit kroppen till en sjätteårselev som någon gång under natten måste ha hoppat ut från uggletornets öppna fönster.

Det knep i hjärtat när Tindra fick reda på att denna första åring var Lilleputt som Sharon i början av året haft ett förhållande med. Den vitblonda pojken gick lika vit i ansiktet som spökena och med ögon lika stora och tomma som tunnlock genom korridorerna. Han gömde sig bakom lockarna för andra elevers nyfikna blickar och frågor; "Vem var det? Vad hade han gjort? Hur såg han ut?"

Att det var en elev av det manliga könet som försökt ta sitt liv visste hela skolan om efter en liten försägelse av misstag från pojkens sida. Härmed avstod han från att säga något alls, vem än som försökte tala till honom.

Rädslan och chocken lyste i hans ögon och hans start av det första året på Hogwarts kunde inte ha blivit sämre. Kompisarna klarade inte av att tillbringa tid med honom då han oförklarligt kunde brista ut i gråt eller skrika hjärtskärande rakt ut i tomma luften.

Till och med Hufflepuffelever hade sina gränser när det gällde förståelse. Visst förstod de allihop hur fruktansvärt det måste ha varit att se en blodig kropp, men han som försökt sig på självmord levde fortfarande och det var tack vare Lilleputt.

Att pojken såg det smärtade och förvridna ansiktet inpräntat på sina näthinnor dag som natt fick ingen reda på. Han talade aldrig om det som skett, han pratade aldrig över huvudtaget längre. För det som tidigare varit en pigg och glad liten pojke i sina bästa, bekymmersfria år hade åldrats i förtid och kommit in i tonårskris efter tonårskris med en hjärna och hjärta som ännu inte var redo att klara av dem.

Ett ungt liv var förstört av en annan redan förstörd yngling.

Då ännu ett chockbesked spreds runt skolan som en löpeld i samband med det tidigare blev eleverna än mer benägna om att finna svaren till sina frågor.

Professor Dumbledore berättade även för dem att en pojke var spårlöst försvunnen från skolans marker och trots deras envetna sökande hade de ännu inte funnit honom.

Många spekulationer gick runt skolan och det tog inte lång tid för eleverna att räkna ut vilka två det var som inte syntes till vid middagarna och på lektionerna.

Sirius och Regulus Black.

Bröder av samma kött och blod med en konflikt dem emellan som ingen förstod roten till men alla visste om. De två pojkarna var lika till utseendet, men då Regulus aldrig fått samma casanova-stämpel som Sirius så låg han inte alls så högt upp som sin bror på flickornas önskelistor.

Ingen var särskilt förtjust i en Slytherinare och ingen var speciellt förtjust i en som umgicks med Severus Snape som var skolans alltid så hatade tema.

Eleverna sinsemellan kom fram till att det måste ha varit Regulus som försökt ta självmord, då ingen kunde se någon anledning till varför Sirius skulle ha en anledning att göra det, medan det fanns otaliga varför just Regulus skulle få den sortens tankar.

Sirius var alltså den bortförda av dem, spårlöst försvunna, och olika rykten svävade runt om just VARFÖR han blivit det. En del föreslog hans överlägsna intelligens, andra hans marodör egenskaper som satte oskyldiga på pottkanten, en hämndaktion alltså. En tredje sa att det var en nobbad och stalker-aktig tjej från Sirius förflutna som ville ge igen eller bara kräva tillbaka honom.

Tindra tyckte att allt lät som idiotism, för hon hade ombytta roller på den bortförda och självmordsförsökaren. För den lilla svarta boken hade skvallrat för henne om Sirius alla sinnesstämningar och hon hade en liten föraning om att charmörens liv inte alls var lika enkelt och glassigt som så många antog.

Det fanns smärta bakom det där finmejslade yttre och sorg i det charmiga leendet.

Han var någon annan än alla trodde och även hon trott så länge. Hon kom ihåg de första åren de gått tillsammans på skolan, hur han hade flirtat in sig hos varenda tjej och också hon hade velat bli ett av hans offer bara för att få VARA någon. Han hade aldrig intresserat sig för henne, hon var fel sorts flicka. Inte var hon vacker eller populär, hon var den där tysta musen som inte sa mycket och bara stod bredvid och fann sig i att bara titta på. Hon kände sig delaktig utan att vara med, och visst lyssnade hon ivrigt på de andra flickornas prat om Sirius och visst drömde också hon sig bort. Men sedan, under det tredje året var det som om både hjärna och hjärta gett upp om att någonsin få det där leendet lett bara mot henne, för henne. Hon hade koncentrerat sig på studierna och slutat lyssna på flickornas evinnerliga prat honom. Det var först nu, tre år senare som utbrunna eldar tänts på nytt och kärlekslågorna slickade hennes hjärta och själ till smärtgränsen.

För kärlek gjorde ont.

Hon sade inget till Sharon eller någon av de andra flickorna om att det var Sirius som hoppat, de mådde bäst av att inte veta. Ingen behövde veta, ingen utom Sirius, och så hon.

Hela veckan gick hon och grubblade på ifall hon skulle våga sig upp till sjukhusflygeln och prata med Sirius, men hon var inte säker på att han ens kom ihåg vem hon var och ville inte ta emot resterna av ännu ett krossat hjärta.

Hon som förut knappast ätit någonting slutade nu helt, hon visste inte varför, det var inte gott längre och allt annat kändes så kaotiskt nu. Hon flöt bara med strömmen, existerade och andades, men utmärkte sig inte något speciellt. Ingen såg hur hon magrade in till skelettet, det var knappast någon som såg henne alls längre. För efter tre veckors tvekande om hon skulle gå upp till sjukhusflygeln eller inte, och tre veckors ständigt fysiskt närvarande med psykiskt frånvarande, tröttnade helt enkelt hennes kompisar på att försöka göra henne delaktig.

LeAnn som tidigare varit den av flickorna som varit en smula utanför fick ta Tindras plats som Sharons själsfrände, inte för att Tindra direkt misstyckte, hon hade inget emot att de umgicks, men ändå.

Sharon var ju hennes vän och nu så blev hon utbytt i en handvändning, det kändes ensamt och en aning svinigt.

Då de andra flickorna gav sig av tidigt en morgon för att äta frukost under lördagsmorgonen beslöt sig Tindra för att läsa vidare i Sirius svarta bok, bara en sista gång, lovade hon sig själv.

Händerna darrade när hon höll i den lilla boken, hon smekte pärmarna och fick en känsla av att det var honom hon kände. Sirius.

Då hon på måfå slog upp en sida för att läsa föll något ur den, ett litet, litet foto av en kronhjort som sprang i natten med fullmånen glänsandes som ett stort vitt klot ovanför.

Hon förstod inte syftet med bilden, lila lite som hon skulle komma att förstå texten som följde då hon läste på den uppslagna sidan:

"Det är tårar

kan man gråta som en karl?

Snälla du förlåt mig

Jag glömde vem jag var

Snälla sluta lyssna

Glöm allt jag sa

Jag mår bra

Du måste lämna mig ifred."

Hon visste inte vad det betydde, men på något vis kändes det som om han ville att hon skulle göra precis tvärt om. Att hon inte skulle lämna honom ifred.

Någonstans hade hon läst att när man bad någon att den skulle sluta bry sig, så ville man egentligen att den skulle göra precis tvärt om.

Ett rop på hjälp, ungefär.

'Du måste lämna mig ifred'

Aldrig i mitt liv, tänkte hon och gick med beslutsamma steg upp mot sjukhusflygeln.