Kapitel 19

Lev till Imorgon

Korridorerna ekade tomma då alla elever gett sig av till frukosten i stora salen. Väggarna viskade av alla de hemligheter som studsat mot dem under föregående dag.

Tindra tyckte mycket om att lyssna till deras stillsamma mummel, det kändes tryggt på något vis.

Utanför fönstren hade träden klätts i sina färgglada höstskrudar, löv i rött och guld dansade till vindens sång. Det var svårt att inte tycka om den här delen hösten, allt det färgglada innan den mörka perioden då bruna löv låg döda på marken, dränkta i kallt isregn. Kala grenar slängdes fram och tillbaka i rivblåsten, osäkra på vilken årstid de var på väg emot. Sedan kom den vita vintern och kylan som trängde sig in genom huden för att frysa blodkärlen till is. Den kalla morgonluften andades imma på fönsterrutorna i skolan och stora snöflingor virvlade i luften som vita änglar.

Det var så långt kvar till vintern, evigheters evighet.

Tindra kände sig ensam mellan väggarnas viskande där hon gick, ingen ville längre viska till henne om sina hemligheter, inte frivilligt, inte för att lätta sitt hjärta utan för att bli av med hennes blick som bad dem om att inte lämna henne utanför.

Det gjorde så ont att vara överflödig, det verkliga femte hjulet på en vagn som endast behövde fyra.

Sjukhusflygeln verkade plötsligt så avlägsen och Sirius likaså, det var som om hon gick i ett vakuum mellan fantasi och verklighet, som om hon tillhörde ingentinget. Och så plötsligt måste hon återvända till verkligheten och tankarna om att det här var hennes enda möjlighet att ta sig in till honom, madam Pomfrey befann sig i stora salen för att inmundiga sin frukost tillsammans med resten av Hogwarts individer. Hon hade bara en chans att få träffa honom, och det var nu.

Den sista trappan kändes evighetslång och hon var säker på att föreståndarinnan för flygeln skulle vara tillbaka på nolltid, kanske var hon redan där.

Korset, i samma färg som blod, ekade likt en hägring framför hennes blick mot den vita dörren det var målat på, då hon äntligen lyckats ta sig uppför den evinnerliga trappan.

Försiktigt gläntade hon på dörren, men kom på sig själv med att skaka på handen som löven där ute. Hon var spänd, nervös, rädd, överlycklig och exalterad på en enda gång och det skapade omöjliga konflikter inom henne.

Efter att ha tagit ett djupt andetag och lugnat ner det skenande hjärtat sköt hon upp dörren på vid gavel. Ett par mörka ögon genomborrade henne likt tusen nålar så snart hon stängt dörren bakom sig.

En våg av chock vällde över henne då hon såg det sargade ansiktet och den irrande blicken, hon kunde inte förhindra att häftigt dra efter andan. Djupa sår i det förut så vackra ansiktet gjorde Sirius grotesk, och en svag stank av madam Pomfreys läkande mediciner fick henne att må illa. Såren var öppna och gapade mot henne likt hungriga munnar, hur kunde något så fruktansvärt hända någon så vacker?

Hon ångrade djupt att hon tagit beslutet att besöka honom, modet svek henne och osäkerheten tog över igen. Åter var hon ensamma, försynta Tindra som aldrig sa något i onödan. Det var dock för sent att ge sig av från sjukhusflygeln, för Sirius hade redan hört hennes chockade flämtning.

"Vem där?" Sirius röst lät osäker och rädd, hans blick var fästad strax till vänster om den magra flickan som stod vid dörren, men helt osynlig för hans oseende ögon.

Tindra visste att hon måste säga något, snabbt, för att det inte skulle låta konstigt.

"James, är det du?" Rädslan och en svag skälvning darrande i ynglingens strupe.

Tungan i hennes mun verkade plötsligt ha limmats fast mot gommen, han SÅG ju vem hon var. Han kände väl fortfarande igen henne?

"Det är bara jag, Timandra, från Ravenclaw du vet. Kompis med Lily och…" Osäkert pladdrade hon på i alldeles för hög hastighet för att den som lyssnade någonsin skulle kunna uppfatta något av värde, samtidigt som hon hoppades på att hon kunde förklara för honom vem hon var.

"Jag VET vem du är, jag är ingen senil gammal gubbe heller." Han försökte sig på ett charmigt leende, men det förvandlades hastigt till en grimas av smärta och vanställde ansiktet än mer. "Jag är visst inte riktigt i form idag, tyvärr", sa han ursäktande och ett glädjelöst skratt undslapp hans torra läppar som åter formades till en obeskrivlig min vilken visade så mycket smärta att Tindra plötsligt kände tårarna rulla över sina kinder.

Hon brydde sig inte om att torka bort dem, för Sirius såg inte på henne utan på den plats där han trodde att hon stod.

Sanningen hade stått i de vilsna, svarta ögonen i samma stund som hon sett honom sedan hon klev innanför dörren; hur han vände blicken dit hennes röst kom ifrån, hur han aldrig såg henne i ögonen, hur han förtvivlat försökte att hålla kvar greppet om sin självkänsla och inte tappa fotfästet i den osynliga värld han nu tillbringade sin tid i.

Att vara blind tycktes så avskärmat, så långt bort men ändå tillräckligt nära.

Som att vara precis utom räckhåll.

Tystnaden hade väsnats mellan dem en längre stund när Sirius äntligen öppnade munnen:

"Slå dig ner vet ja!" Den ena armen, full med sår och konstiga utslag, visade på en stol som inte fanns där.

Tindra hämtade sig en stol och slog sig ner vid sidan om hans säng med ett tyst 'tack'.

"Så… hur är stämningen på skolan? James och de andra pratar sällan om det när de kommer hit och hälsar på. De pratar ganska sällan överhuvud…", han avbröt sig och hon låtsades inte om vad han nästan sagt, eller den sårade glansen i hans ögon.

"Det är kaos", svarade Tindra ärligt. "En förstaåring hittade dig när du hoppat från uggletornet och han är alldeles förstörd. Din bror är ju försvunnen, ingen har en aning om var han kan ha tagit vägen."

Sirius ansiktsuttryck var outgrundligt, en svag skiftning av tacksamhet för att hon svarat ärligt på frågan, men också så mycket smärta över Lilleputt och sin bror. En lång stund satt han tyst i sjukhussängen och så tillslut:

"Är Regulus försvunnen?"

"Ja, spårlöst, varken professor Dumbledore eller någon av de andra lärarna har kunnat spåra honom någonstans på skolområdet. Alla elever tror ju förstås att det är du som är försvunnen och han som ligger här."

"Om det ändå vore så väl." Smärtan i hans röst var oförklarbar för henne. Han såg så liten ut där han satt med sår i ansiktet som gömde det där alla tjejer föll för, kvar var bara en trasig själ som inte visste vart vägen ledde, kanske skulle den ta slut redan imorgon.

Hon stängde medlidandet ute och försökte istället säga något som skulle bryta tystnaden.

"De såg väl ingen anledning till att du skulle försöka ta självmord men i deras sätt att se det fanns det tydligen många för att en Slytherinelev inte skulle trivas med livet."

Sirius vände sitt ansikte rakt mot henne med blicken fäst strax ovanför hennes huvud, men hans nästa ord ställde han henne platt mot väggen med en kniv hårt tryckt mot strupen.

"Hur visste DU?"

Och då fanns där inget annat att göra än att erkänna och berätta om boken, hur hon hittat den i sin ficka efter att mardrömmen och hur hon läst den, fastän hon inte velat. Ja, det där sista var en lögn förstås, för visst hade hon faktiskt så fruktansvärt gärna velat läsa den där boken när hon sett honom och Tiffany Warens, men hon ville inte erkänna det. Inte tala om vad hon kände.

För första gången sedan hon kommit in i sjukhusflygeln mötte Sirius blick hennes, det var nog inte meningen, men plötsligt så borrade de där svarta ögonen sig in i hennes hjärna och tog reda på alla förbjudna känslor hon hade för honom.

Svetten pärlade i kalla och varma strömmar genom kroppen, blodet rusade och slog genom ådrorna likt tsunamis och hjärtat visste inte riktigt om det skulle stanna på fläcken eller trumma som den värsta bongotrumman.

Det var inte en vänlig, varm och charmig blick som skulle ha fått vilken flicka som helst att smälta, nej den var rå och fullkomligt strålade av extrem ovilja blandat med avsky.

"Sirius, jag…" började Tindra, men han avbröt henne snabbt och hetsigt.

"Vem fan tror du att du är? Hur i helvete kan du ens tänka tanken om att du har någon som helst rätt att tränga in i mitt privatliv och läsa saker som bara är mina! Det är sådana personer som du som får mig att vilja hoppa och sluta leva, fattar du det? Det enda du någonsin kommer vara är en nobody. Ingen ser dig, märker du inte det? Ingen vill vara med dig utom den där Sharon som ändå är så jävla misslyckad att hon lika gärna kan försvinna hon också. Dra åt helvete så jag slipper se dig mer!"

Hans röst gick i vågor, upp och ner, hårt slog de mot henne och fick henne att tappa fotfäste så att hon handlöst föll mot den steniga stranden. Vreden i hans röst fick henne att inse allvaret i det hon gjort, vad hade hon egentligen väntat sig? Att han skulle säga att det inte gjorde någonting, han ville ju att hon skulle få reda på allt det där ändå? Knappast. Hon hade hoppats på att det var meningen att hon skulle få reda på de där sakerna, som ett omen, men det enda hon egentligen gjort var att klampa in på privat område och utan tillåtelse tagit del av saker och händelser som absolut inte angick henne.

"Förlåt mig", viskade hon med tårar i ögonen. De brände mot näthinnan och hon skämdes på ett sätt hon aldrig gjort förut, aldrig aldrig skulle hon försöka ta del av något hon inte skulle få en del av.

Hon skulle aldrig bli en del av Sirius liv, aldrig någonsin.

Det gjorde så ont att behöva inse det, att inte kunna drömma sig bort och önska av hela sitt hjärta att fantasierna kunde vara sanna. Det gjorde ont att falla tillbaka till verkligheten.

"Tror du att ett förlåt räcker? Tror du det? Fattar du inte vad du har gjort? Jag önskar att jag aldrig någonsin sett dig, du är det värsta som någonsin funnits inom mitt synfält och det onödigaste som jag slösat ord på. Jag säger det igen, så att du förstår vad jag pratar om: dra åt helvete!" Sirius röst darrade av ilska och förödmjukelse, ögonen var som tomma hål som gapade rakt in i ett hjärta av sten.

Tindra mumlade något till svar och reste sig hastigt från stolen, hon visste att hon måste försvinna ur hans åsyn illa kvickt, inte bara för att han var rosenrasande utan också för att madam Pomfrey säkerligen skulle vara tillbaka inom några minuter.

"Du får mig att vilja dö på fläcken, hör du det!" vrålade han efter henne. "Och ge mig tillbaka min bok!"

Hon sprang snyftandes nerför de oändliga trapporna och det gjorde så ont att veta att han inte längre ville veta av henne, om han nu någonsin velat det. Förut hade hon åtminstone kunnat låtsas att hon kanske betydde något litet, litet i hans värld, men nu visste hon att alla portar var stängda och låsta.

"Snälla Sirius, lev till imorgon", andades hon mellan de ansträngda andetagen.

När hon kommit till korridoren utanför Mystiske Mecirios porträtt ville inte benen längre bära henne och hon föll på det kalla stengolvet. Hon önskade att armarna inte fått reflexsignalen om att sträckas ut och ta emot den magra, skelettlika kroppen, utan att hon hade fått falla hårt mot stenarna och känna på verkligheten.

Med ett väsande andetag tog hon sig upp på darriga ben igen, håret hängde i svettiga testar ner över ansiktet och kinderna var likbleka av ansträngningen. Pulsen slog i hundraåttio och hon hade svårt att andas, hastigt tog hon tag i väggen för att söka stöd när det flimrade sådär framför ögonen som det gör när man har legat länge och rest sig upp för hastigt. Mannen iförd rustning som stod vakt utanför porten som ledde in till Ravenclaws uppehållsrum iakttog henne vaksamt, som om han trodde att hon i nästa sekund skulle kasta sig på honom med kniv och strimla hans porträtt.

Flimret avtog långsamt och hon tog de sista stegen fram till målningen.

"Billywiggsoppa", mumlade hon matt och klev in genom den bastanta ekporten han öppnade.

Uppehållsrummet var sånär som på folktomt, två förstaåringar satt och spelade knallkort i ena hörnet, men förutom dem så fanns där ingen annan. Hon såg sig om på de mjuka, mörkblå fåtöljerna som stod runt runda träbord, i dem satt det alltid elever och spelade trollkarlsschack eller knallkort om kvällarna och på helgerna. Ibland satt någon ensam och pluggade det sista inför ett läxförhör och någon gång satt där ett gäng flickor och tittade i det senaste numret av Häxornas Värld.

Men nu var det tomt.

Elden i stenspisen sprakade och fräste över de fuktiga vedträna och ett par gnistor flög farligt nära en framsläpad fotpall som någon använt som stol.

Hon hade alltid älskat uppehållsrummet, det var så hemtrevligt med sina träpanelsväggar och långa, mörkblå och bronsfärgade sammetsgardiner över fönstren som vette ut mot skogsvaktarens stuga och den förbjudna skogen.

Med en tung suck slog hon sig ner i en högryggad fåtölj vid brasan i hopp om att värma sina alltid lika frusna fötter och få en chans att lugna ner sig lite i lugn och ro. Hon tänkte på Sirius ansikte, de varande såren och de mörka ögonen.

Hon ville ha honom, men skulle aldrig få honom.

Han hade sagt att Sharon var den enda som ville vara med honom, tänk så fel han hade haft, inte ens hon… Det fanns ingen längre som ville sitta uppe på kvällarna och göra färdigt det sista på Trolldrycksuppsatsen med henne, ingen som ville gå ner till biblioteket för att leta efter böcker till något nytt intressant ämne de hört om på Förvandlingskonsten. Inte ens någon som kände för att fläta hennes hår eller låna henne en tröja.

Ingen.

Hon kom att tänka på mamma och pappa och visste så väl hur det skulle bli när hon kom hem över jullovet. Nog för att pappa var en duktig Auror, men en bra familjefar var han inte och sakerna han gjorde… Tindra mådde illa bara av att tänka på det och hon försökte att förtränga tanken på honom.

Blicken föll ut genom fönstret och följde dansen av ett par gyllene löv ner mot den svarta sjön. Hastigt kom hon på fötter igen och rusade fram mot fönstret då hon såg en trasig yngling stappla ut ur den förbjudna skogen för att sedan bli indragen igen av något hon inte kunde se ifrån fönstret.

Regulus.