Kapitel 20

Hämnden är ljuv

Tindra stirrade som förstelnad mot de mörka träden som tornade upp sig runt Hagrids stuga, men ingen pojke syntes till. Det måste ha varit inbillning, tänkte hon där hon stod, fortfarande chockad med hjärtat rusande i bröstet.

Det kunde inte ha varit Regulus, han var ju försvunnen, spårlöst. Det kunde inte ha varit han, det måste ha varit en synvilla.

Tusen förklaringar till vad hon just sett rusade igenom hjärnan, in genom örat och ut ur det andra, men ingen utav dem verkade fastna något vidare bra. Det enda som svävade omkring i huvudet på henne var bilden av den trasiga ynglingen stappla ut från skuggorna under träden för att sedan dras in igen av någon, eller någonting.

Något var fel, hon visste det, det var saker i Regulus-mysteriet som inte stämde.

Men vad? Hur hon än funderade och tänkte tillbaka på det hon visste, ingenting egentligen, så kunde hon inte förstå vad som kunde vara fel. Sirius var nog den enda som visste, och honom skulle hon inte kunna prata med igen. Aldrig någonsin, för han hatade henne och det var sådana som hon som gjorde att han ville hoppa.

Hoppa och dö.

Hon ville inte vara en som gjorde att andra ville dö, ingen vill väl vara en dödsorsak?

Med en suck sjönk hon ner i fåtöljen igen och stirrade in i den falnande elden. Det var jobbigt att vara ensam hela tiden, att inte ha någon att dela sina funderingar med. Hon kunde inte ens äta längre, visst hade hon känt sig stark och mäktig när hon kunde välja bort maten, men nu när hon inte kunde äta, ens om hon ville, så kände hon sig fullkomligt maktlös. Hon hade inte kontroll över någonting. Längtan efter att någon skulle ge henne en kram och säga att allt skulle bli bra igen var så stark nu, bara någon som kunde säga att de sett att hon inte åt, att de faktiskt brydde sig om att hon snart hade en kropp som ett skelett.

Tala bara om för mig att jag lever, tänkte hon, tala bara om att jag finns där. Att ni fortfarande kan se mig.

Lily, Maddy, LeAnn och Sharon klev skrattande in i uppehållsrummet och för ett ögonblick tycktes de stanna upp och stirra på henne, men det måste ha varit inbillning, för i nästa så gick de alla fyra förbi henne utan att skänka henne så mycket som en blick.

Ett par sekunder kändes det som om hon skulle sprängas i tusentals bitar av smärtan över att inte bli sedd, att inte existera i andras ögon.

Att inte vara någon.

Hon stirrade in i elden och märkte knappt hur synfältet blev suddigt då ögonen svämmade över av tårar.

"Låt mig vara någon och existera precis som ni", snyftade hon och kröp ihop i den stora fåtöljen med knäna under hakan.

"Tindra…" En skör röst svävade runt i hennes hörselgångar och hon såg snabbt upp.

Lily.

Det röda håret glödde ikapp med den döende brasan och smaragdögonen – de som Tindra alltid avundats - glänste av tårar. Den tunna, men inte alls magra, flickan klämde sig ner i den stora möbeln bredvid sin elevhemskamrat och såg på de vidbrända vedträna en stund.

"Du vet", sa hon sedan med mjuk röst och tog Tindras hand. "För mig har du alltid varit någon. Det bara kändes som om du stötte bort mig och Maddy för att bara vara med Sharon och det gjorde så ont att bli ersatt. För jag har alltid tyckt så mycket om dig och fem års vänskap gick i stöpet på en vecka. Jag blev så ledsen när jag förlorade dig, och Maddy också. Sharon är ju så annorlunda mot oss och det fick oss att tro att vi inte dög åt dig längre."

Tindra hulkade och visste att tårarna rann i svarta floder ner för kinderna, förorenade av mascaran. Svarta tårar.

"Jag vill inte förlora dig och inte Maddy heller, tror du inte att vi ser att du slutar äta och hur du magrar? Vet du hur orolig jag är för dig? Jag har till och med varit och pratat med Madam Pomfrey, ja inte för att jag sa ditt namn, men jag berättade hur oroad jag var. Jag vill att du ska börja leva igen Tindra, som du alltid gjorde förr."

De bleka armarna slöt sig om den magra kroppen och Tindra grät hejdlöst mot sin väns axel.

Hon var inte ensammast i världen, hon hade faktiskt någon.

(¯'·'¯)

Sjukhusflygeln var tyst och tom sånär som på en ensam yngling iklädd vit sjukhusskjorta och stora raggsockor som kasat ner till vristerna. Han såg så ensam ut i nattmörkret, som en liten vilsen ängel i sin vita skrud med månljuset dansande runt honom. Sanning att säga, så var han liten och vilsen men som ett ängsligt barn, inte en ängel. Håret hade blivit flottigt i brist på tvättning och hängde likt svarta maskar ner i de mörka, håglösa ögonen. De öppna såren som funnits i hans ansikte hade börjat sluta sig och omvandlas till grova ärr.

Vilken åskådare som helst skulle tro att han blivit utsatt för grov misshandel och inte ett misslyckat självmordsförsök.

Knappt en månad tidigare hade han setts med ett brett charmörleende på läpparna tillsammans med skolans drottning. Casanovan hade han kallats av några, drömprinsen av andra. Men aldrig hade någon kallat honom det han verkligen var: osäker, ensam och bortglömd.

För det var så det kändes, då när James talat om att det skulle bli svårt för honom att kunna hälsa på för den ökade Quidditchträningen. Remus hade ju sina prefekt uppgifter och Peter, han hade gått med i en Gobbstensklubb.

Peter som aldrig gillat att spela Gobbstenar…

Sirius förstod, det gjorde han, för vem skulle orka med honom nu? Han hade blivit till en håglös sorgeklump som bara väntade på att dagarna skulle ta slut i hopp om att det inte skulle komma några nya.

Bråket med Timandra hade inträffat för så länge sedan nu, och ilskan hade avtagit en aning mot henne. Madam Pomfrey hade meddelat honom dagen efter hans utbrott mot Ravenclawflickan att han hade fått ett paket och när han hade öppnat det hade han känt den välbekanta formen av hans bok i händerna. Då hade det slagit honom att han inte hade någon som helst nytta av den längre. Han kunde inte skriva och inte heller kunde han läsa ur den för att söka tröst. Hon hade lika gärna kunnat behålla den själv, för skadan var redan gjord, hon visste redan allt det om honom som ingen någonsin borde ha fått veta. Vad gjorde det för skillnad om han hade boken eller inte? Hans stolthet var ändå sårad och skammen hade gjort honom galen av ilska när hon berättat att hon läst hans bok.

Ett svagt leende spred sig över hans spruckna läppar när han mindes de osäkra rådjursögonen, dumma pryda flicka!

Någon gång under natten som gick bestämde sig Sirius för att börja leva igen, börja gå på lektioner och träffa sina vänner.

Det måste gå att leva som blind!

Morgonens klara strålar hade letat sig in i sjukhusflygelns tomma sal, för Sirius hade redan gett sig av och nu stod han i badrummet – tillhörande Gryffindors manliga sjätteårselever – med hett vatten strilande över sin nakna kropp. Till en början hade han varit rädd att gå fel, men så fann han att fötterna hittade vägen utan synens hjälp. Han hade inte hört någon då han gått genom korridorerna, men ändå hade den där stickande känslan i nacken av att vara förföljd hägrat i bakhuvudet. Han hade förklarat lugnt för sig själv att det enbart berodde på att han inte längre kunde se sig om över axeln, och tillslut hade han äntligen fått sätta sin bara fot mot det kalla stengolvet som tillhörde det magnifika badrum som tillhörde honom och de andra marodörerna.

Hans fingrar famlade över de olika flaskorna som stod på badrumsgolvet.

"Schampo, schampo, schampo", mumlade han för sig själv medan han försökte hitta den rätta.

"Got ya!" utbrast han sedan triumferande då hans fingrar stötte på den sexkantiga flaskan.

"Du har så rätt, Black", sa en kall röst strax till höger om honom.

"Snorgärsen", svarade Sirius avvaktande och famlade efter sin handduk för att skyla sig. För första gången kände han sig osäker och lite rädd tillsammans med sin värsta fiende.

"Inte lika kaxig nu utan dina vänner, va?" Den hånande, iskalla rösten kom ett par steg närmare och Sirius kunde känna Slytherinelevens illaluktande andedräkt mot sitt ansikte.

"Vad vill du?" frågade han och tvingade bort känslan av obehag och ersatte den med ilska.

"Hämnd, Black, hämnd."

Kalla kårar hade sprinterlopp utför hans ryggrad.

"Lämna mig ifred", snäste Sirius och svepte in sig i handduken som han äntligen fått fatt på.

"Du kommer inte att behöva den där", sa Snape och gjorde ett tappert försök att slita bort det vita frottéföremålet som Sirius envist höll fast.

"Vad menar du?" Osäkert kröp han upp mot väggen.

"Jag menar att du ska bli precis lika förnedrad som jag har blivit av dig under alla dessa år, Sirius Black." Med ett ryck slet han handduken ur den blinda pojkens händer.

Naken och utelämnad stod pojken mot det vita kaklet, vattnet rann fortfarande över honom, men det kunde inte jaga bort känslan av hjälplöshet som spred sig likt en epidemi genom hans kropp.

"Vad tänker du göra med mig?" kved han, utan att dölja sin rädsla.

Snape ställde sig tätt intill honom, lutade sig mot hans axel och viskade:

"Jag har alltid tyckt att du har varit lite för lättfotad för ditt eget bästa, Sirius." Ett hårt knytnävslag i magen fick Sirius att vika sig dubbelt medan ett väsande ljud undslapp honom.

"Men det är inget jag tänker dra nytta av Sirius, jag tänker behandla dig precis som om det vore din första gång…"

Ett knä mellan benen fick den blinda pojken att kräkas rakt på det översvämmade golvet och krypa ihop i fosterställning i det centimeterhöga vattnet.

"Låt mig vara", bad han med tårarna strömmande utefter kinderna. "Lämna mig ifred."

Ett kort skratt undslapp Snape.

"Tror du verkligen att jag låter ett sådant här tillfälle gå mig ur händerna vara för att du ber mig! Hur många gånger har jag inte bett, Sirius? Men hjälpte det mig? Gjorde det det? VA!"

"Nej", snyftade Sirius och gömde ansiktet i armarna när sparken träffade honom i magen.

"Nej, precis. Tror du då att det kommer hjälpa dig?"

Sirius kunde inte stå ut med hånet i hans röst.

"SVARA MIG!" vrålade Snape ursinnigt och sparkade till sitt offer ännu en gång.

"Nej…"

"Du är en klok pojke. Du vet vad som gäller, gör du inte?"

Sirius kunde höra den andra pojkens fötter röra sig i vattnet.

Plask, plask, plask.

Fötterna rörde sig igen och väntade på hans svar.

Plask…plask.

"Ja, jag vet", viskade Sirius och önskade att han kunde drunkna där på golvet.

En ovanligt kall hand slöt sig om hans överarm och drog upp honom i stående ställning med en styrka som inte stämde med den bleke pojkens kroppsbyggnad.

"Vem mer är här?" frågade Sirius med darrande röst och kröp ännu en gång upp mot väggen.

"Åh, bara ett par av mina vänner. Jag ville att du skulle få veta hur det känns att vara hjälplös mot fyra stycken."

Han kunde inte hindra sina ben från att skaka och nu darrade han som Bambi på hal is.

"Du behöver inte vara rädd Sirius, vi tänker inte göra dig så illa…"

Starka händer grep om hans överarmar och snart lyftes han från golvet för att tryckas hårt mot den vita kakelväggen, hjälplöst hängande som en marionettdocka.

Sirius skrek, han skrek för allt vad han var värd. De skulle inte få göra så mot honom! Aldrig aldrig!

Ett högt pang fick väggarna att skaka och sedan förflöt allt mycket fort. Plötsligt hade händerna släppt honom så att han hjälplöst sjönk ihop på golvet, vaggandes fram och tillbaka med tårarna rinnande utför kinderna.

Hans hjärna registrerade inte de följande minuterna, allt verkade existera i någon sorts dimma med skrik och höga ljud, svischandet från förbannelser och trollformler. Och så helt plötsligt blev allt tyst som om någon tryckt på mute-knappen.

"Sirius", sa en välbekant röst. "Tramptass är du okej?"

James hand rörde försiktigt vid hans axel och då brast alla trådar för Sirius, han började storgråta som ett litet barn. Till sin förvåning kände han sin bästa vän sätta sig bredvid honom och strax där på slöts ett par armar hårt om hans kropp.

"Det är okej, de är borta nu." James lugna röst lindade sig som sammet runt ett skräckslaget hjärta och fick honom att gråta det sista ur sig då han blev vaggad fram och tillbaka som om han var en baby som skulle vyssas till söms.

"Jag är så ledsen Tramptass, för allting. Jag ville inte att det skulle bli såhär, jag kan inte leva utan min bästa vän." James grepp hårdnade och Sirius visste att han också grät, tyst slöt även han armarna om sin vän och grät utan att skämmas det minsta över kristalldropparna som letade sig ner över hans kinder och nakna bröst för att sedan blandas ut med vattnet på golvet.

"Allt kommer att bli bra igen, jag lovar, allting kommer att bli som förut."