Kapitel 21

Så är det att leva

De följande veckorna för Tindra kändes som en blandning av både himmel och helvete. Hon var inte längre ensam och kände för första gången på mycket länge att hon hade någonstans att vända sig. Hålet i hjärtat – som tidigare hade hotat att förgöra henne – verkade ha krympt, men fanns ännu där. Visserligen kunde det gå flera dagar, ibland veckor, innan hon kom att tänka på det igen.

Och nu, i mitten av november, kändes det som om livet kommit åter. Vännerna kunde då och då skymta ett leende på hennes läppar och de bruna ögonen hade åter börjat se omvärlden.

Det var inte det att hon gjorde väsen av sig, men då och då började hon utan förvarning att prata och varje gång log Lily och Maddy lyckligt mot varandra: deras vän hade börjat återvända från landet Ingenstans.

De pratade aldrig om Sirius, då båda två förstod att han hade med saken att göra, om än kanske inte riktigt hur. Sanning att säga så visste inte ens Tindra själv riktigt varför livsgnistan hade slocknat, huvudsaken just nu var bara att försöka hålla den nytända gnistan vid liv.

En lördagsmorgon satt de alla tre vid brasan i uppehållsrummet, halvt sovandes i varsin högryggad fåtölj i samma blåa färg som Ravenclaws emblem och stirrade in i den dansande elden som sprätte iväg gnistor mot de sotiga eldstadsväggarna runtom den.

"Jag önskar att jag kunde förutspå framtiden", mumlade Lily frånvarande. De gröna ögonen tycktes spraka som smaragder i eldskenet, men rösten lät lika trött och sömnig som professor Binns.

"Varför då?" svarade Maddy en stund senare, minst lika frånvarande och sömnig.

"Jag är så orolig att jag gör fel val. Skulle det tillexempel ha varit bättre om jag hade valt forntida runskrift istället för talmagi, eller borde jag säga ja istället för nej när James bjuder ut mig? Allt vore så mycket enklare om man kunde få veta svaren", suckade den rödhåriga sextonåringen och ett drag av nedstämdhet ekade över hennes rena drag.

"Alla frågor har inte svar som man kan plugga in och kunna utantill när provet kommer. Livet handlar nog mer om vad man gör det till och vad man låter andra göra det till. Det finns inga rätt och fel, bara en satans massa åsikter och tankar om vad vi tycker att livet borde vara." Tindra hade vaknat upp ur sin hypnotiska dvala och för en gångs skull pratade hon högt och tydligt.

Lily bet sig i läppen och ryckte sedan på axlarna i en uppgiven gest.

"Men det är bara så svårt att släppa taget och låta allt hända. Jag vill ha kontroll över mitt liv."

"Lycka till", muttrade en sömndrucken Sharon och kvävde en gäspning medan hon tog plats på Maddys fotpall och dennes fötter.

"Jag har försökt, men det slutade bara med att jag glömde bort att leva", sa Tindra lågt till svar på Lilys uttalande, hon kände sig fortfarande lite obekväm i Sharons sällskap, men hon visste inte riktigt varför.

"Så nu är du en levande död då eller?" sa Sharon spydigt och fick den brunhåriga flickan att känna sig än mer besvärad till mods.

"Nej, men…" började Tindra, men hon blev hastigt avbruten av sovsalskamratens vassa tunga:

"Dina visdomsord behövs inte, för hur mycket du än upprepar dem så kan ingen leva efter dem. Inte ens du som tror att du är perfektheten själv. Så håll bara käften en stund så vi andra kan få bete oss som de tonåringar vi faktiskt är. Jag vill inte bli som du förrän jag är åtminstone nittiosju år, tack."

Det krampade lite i hjärtat och värkte i själen på Tindra när Sharons ord träffade hennes ansikte likt en dunkare.

"Vi var faktiskt bästa vänner", mumlade Tindra och fäste blicken vid sina bara fötter.

"Bli inte nostalgisk nu! Att slösa bort min tid på dig var ett snedsteg och ett felval i livet, men se nu har jag ju faktiskt rättat till det!"

Sharons ord golvade henne och sparkade sedan på henne, vart och ett, tjugonio sparkar som alla hjälpte till att krossa den mur av självförtroende som Tindra lyckats bygga upp igen.

"Nu tog du väl ändå i, Sharon!" utbrast Lily förskräckt.

"Jag önskar att jag hade gjort det." Kom det giftiga svaret innan Sharon åter försvunnit in i deras sovsal för att göra sig i ordning till frukost.

"Åh, bry dig inte om henne! Hon byter kompisar lika ofta som sina underkläder", försökte Lily trösta.

"En gång i halvåret menar du?" muttrade Tindra, ett litet leende spreds över hennes läppar och Maddy började fnissa hysteriskt.

Lily rynkade en aning på näsan, men sedan började också hon skratta.

"Hör ni, det är en Quidditchmatch imorgon efter frukost. Gryffindor – Ravenclaw", sa hon när de åter lugnat ner sig. "Vi kan väl gå?"

"Visst", svarade Tindra som faktiskt saknade att se på trollkarlssporten.

Maddy nickade jakande och log lyckligt.

"Jag är så glad att vi är vänner igen!"

(¯'·'¯)

Sirius visste i och för sig att James ord om att "allt skulle bli som förut" inte var riktigt sant, för hur skulle någonting någonsin kunna bli som vanligt igen när han var blind? Ändå så kände han en viss tröst i hans bästa väns uttalande, för nu visste han att James alltid skulle stå bredvid och stötta honom närhelst han kunde tänkas behöva det. Det var en trygghet och nu när hans syn slagits ut hade alla hans andra sinnen skärpts. Inte på det sättet att andras normala röstlägen lät som illvrål, utan han lade bara märke till fler ljud än han normalt skulle ha gjort. Han hörde det tysta knarret från golvplankorna när någon gick på dem och den svaga doften av hårschampo eller duschcreme som hans sovsalskamrater bar med sig från badrummet. Nu när han inte kunde se sina vänner blev kan tvungen att identifiera dem via deras röster och på deras lukter. Kanske kunde han inte längre lita på att ingen på Hogwarts skulle skada honom efter Snapes attack, men nu visste han åtminstone att tre personer skulle sakna och leta efter honom om han blev borta en längre stund.

James hade tillexempel kommit inrusande i biblioteket, halvt skräckslagen (och dragit på sig många arga blickar från madam Pince) när Sirius glömt bort att tala om vart han skulle gå. Visserligen kunde inte James förstå varför Sirius satt där med böcker i knäet när han ändå inte kunde läsa dem, men han kände inte den lite torra, dammiga doften av böcker som Sirius lärt sig att älska. Och kanske kunde han inte se bokstäverna, men det fanns andra sätt att läsa böcker på. Dumbledore hade lånat honom Sorteringshatten och den fungerade ungefär som ett sjätte sinne, Sirius visste inte riktigt hur, men med den på sig förstod han plötsligt vad som stod i böckerna bara genom att följa raderna med fingret.

Han brukade ha hatten med sig på lektionerna så att han kunde läsa på de sidor som läraren anvisade till och på sätt och vis kände han sig alldeles som vanligt. Lärarna gav honom knappast några fördelar alls för att han var blind, kanske i den mån att de gav honom en tydligare beskrivning på trollstavsrörelser eller att de hjälpte honom att analysera vad som hände med hans objekt under förvandlingskonsten, men han kände sig ändå som en vanlig elev.

De första dagarna hade varit hårdast, han kunde ju förstås inte se blickarna som kastades på honom när han banade sin väg genom korridorerna hårt hållandes i James arm för att inte tappa bort sig i vimlet av elever, men han kunde känna dem för de brände som svavelsyra mot hans hud. Deras viskningar var så tydliga, så chockade och förvirrade.

Hade Sirius Black försökt ta livet av sig? Det var inte möjligt!

Men det var det, och han hade försökt, men inte lyckats. Varför det inte hade gått vägen förstod inte Sirius själv, för det fanns ingen chans i världen att någon skulle ha överlevt ett hopp från Uggletornet. Men hur kom det sig då att han satt där, levandes fast berövad på sin syn? Den gåtan hade Sirius bestämt sig för att söka svar på, men vart han skulle finna det hade han ännu inte kunnat lista ut.

På lektionen i förvandlingskonst fick han sin första kalldusch, inte i den mån att hans obefintliga syn var orsaken, utan att något så ofattbart inträffade att hjärnan vägrade registrera det.

Pararbete. Förvald partner.

Professor McGonagall hade tydligen sedan länge ansett att den här klassen kunde behöva lära sig att samarbeta (även om klassen var av en helt annan åsikt) och hade bestämt att de skulle delas upp i par för att arbeta på den sista stora uppgiften för terminen. Mänskliga transplantationer.

Med det menade hon utbyte av mänskliga kroppsdelar mot andra, tillexempel en människas arm mot en fågels vinge. Det var ett ämne som skrämde många av eleverna, då flera sedan tidigare sett följderna av försöken: dagar uppe i sjukhusflygeln med ett gristryne istället för en näsa eller klövar istället för fötter. Ingen ville ge sig in på ämnet i fria studier med endast en partner till försökskanin och även agera testperson för denne. Ingen kom sig dock för att protestera då de såg McGonagalls bistra min (alla utom Sirius förstås, men han kunde känna känslan av att professorn inte var på förhandlingshumör och höll tyst även han).

"Jag läser upp er och er partner sedan vill jag att ni arbetar självständigt med uppgiften under de kommande fyra veckorna och när vi sedan har sista lektionen innan jullovet vill jag att ni alla ska kunna transplantera er partners kroppsdelar och placera dit nya från minst fem olika djur och varelser, är det förstått?" Hennes röst talade om att inga andra svar än ja var tillåtna och klassen förstod budskapet då ett tydligt Ja, professorn ekade mellan bänkraderna.

"Bra." Professor McGonagall rullade ut pergamentrullen på bordet och började läsa upp namnen: "James Potter och Maddy Smith, LeAnn Fox och Alden Blunt…"

Sirius lyssnade efter sitt namn, men innan det kom lade han märke till ett annat:

"Timandra Welter och Remus Lupin."

Remus och Timandra, de skulle arbeta tillsammans i fyra veckor sida vid sida, timmar i biblioteket och sena kvällar. Han förstod inte riktigt varför han fick en konstig känsla i magen, det var inte svartsjuka, mer en oro över att hon skulle avslöja något om honom för Remus. Något från den Svarta Boken.

Sist på listan kom Sirius namn, hans och Lilys. Han visste att James var grön av avund, men just då orkade han inte bry sig, hela huvudet dunkade av rädsla för att Remus skulle få veta saker som stod i boken.

Han skulle behöva prata med henne, Timandra, och tala om för henne hur viktig den där boken var för hon. Men efter lektionens slut kunde han inte höra hennes röst och inte vågade han ropa efter henne. Med en tung suck började han samla ihop sina böcker och lade var sak på sin plats för att han skulle kunna hitta dem igen. James gick i förväg när han bad honom, det var inte svårt att hitta från lektionssalen till Gryffindortornet.

"Allt väl, mr Black?" frågade professor McGonagall när han sträckte ut handen framför sig för att inte gå in i någon slarvigt utskjuten stol.

"Ja då, professorn", svarade han och skyndade sig ut i den proppfulla korridoren.

"Sirius Black?" sade en tyst, osäker röst till höger om honom och en hand rörde vid hans arm.

Sirius kände inte igen rösten, men han hörde att den tillhörde en flicka i hans egen ålder.

"Ja?" svarade han försiktigt och stannade till.

"Mitt namn är Alexandra McGowish och jag gick i samma klass som din bror." Flickans röst lät lite säkrare och hon fortsatte: "Du har säkert sett mig, Regulus och jag var goda vänner. Ja, jag vet att du inte kan se mig nu, men jag var den enda flickan bland hans vänner, kommer du ihåg?" Alexandra verkade angelägen om att han skulle få en bild av vem hon var, så Sirius försökte frammana en bild av Regulus och hans vänner.

Ett lite spetsigt ansikte dök upp i hans hjärna, den lite krokiga näsan var det enda som förstörde hennes annars rätt söta utseende. Det mellanblonda, lite vågiga håret hade dansat mot hennes axlar när hon skyndat efter Regulus och hans vänner. Sirius hade inte svårt att komma ihåg hur hennes mandelformade, mörkt bruna ögon uppmärksamt hade följt hans brors ryggtavla. Han mindes henne som lång och normalbyggd med snygga former, kanske inte hans egen typ, men han mindes att Regulus hade pratat om henne någon gång.

"Vet du vem jag är?" Alexandras röst väckte honom hastigt ur dvalan.

"Ja, jag är ganska säker nu", svarade Sirius sanningsenligt och log en aning.

"Jag tänkte…" Hon tystnade och verkade tänka efter ett par sekunder. "Jag tänkte att jag kanske kunde göra dig sällskap en bit? Vart är du på väg?"

"Gärna", log Sirius i ett glittrande smil: charmen var påslagen igen. "Jag ska till Gryffindortornet."

"Jag hoppades på det, för dit hittar jag." Alexandra tog honom under armen och lotsade honom genom korridorer och uppför trappor. "Det jag egentligen ville fråga var om du vet någonting om Regulus försvinnande?"

Sirius blev genast på sin vakt, precis som alltid när hans bror kom på tal, och sa sedan stelt:

"Nej, knappast mer än du eller någon annan är jag rädd."

"Åh, okej", mumlade flickan bredvid honom besviket. "Nåja, vi är framme, trevligt att träffa dig, Sirius Black."

Och så försvann hon lika plötsligt som hon dykt upp.

(¯'·'¯)

Tindra stirrade efter Sirius och flickan som hon kände igen som en femteårselev från Slytherin, vad ville hon honom egentligen? Irriterat skakade hon på huvudet och begav sig till Ravenclaws uppehållsrum som var fullt av folk vid den här tiden på dygnet. Hon såg att Sharon hade skaffat sig ännu en ny bästa vän; perfektheten själv som hette Kylie Zenoni. Hon var visserligen en femteårselev, men de yppiga formerna gav henne ett äldre utseende. Hon hade också mer till sin fördel: de ovanliga ögonen som fick vem som helst att titta till en extra gång då de bytte färg från grått, blått och grönt beroende på ljuset i rummet hon vistades i. Och för att inte tala om det bruna, uppklippta håret med snedluggen som kunde ha prytt omslaget till Häxans Hårmode.

Kylie och Sharon hade samma fräcka stil och gav mer än gärna en spydig kommentar åt förbipasserande.

"Det är du som är Timandra, va?" undrade Kylie och gav henne en grönskiftande blick som inte riktigt gick att tyda.

Tindra nickade och fortsatte gå mot sovsalen, allt för att slippa dem.

"Du vet", ropade femteårselev efter henne. "Du ser precis ut som min farfars skelett!"

Tindra visste att tårarna rann i strida strömmar utefter hennes kinder när hon rusade ut ur uppehållsrummet igen, jagad av skrattsalvorna.

Hon flydde upp till den sjunde våningen där hon kröp ihop vid foten av en rustning.

Precis som min farfars skelett…

Det gjorde så ont, det gjorde det verkligen. Ont, ont, ont.

"Timandra? Vad har hänt?"