Kapitel 22

En Flygtur i Frihet

Tindra såg upp och mötte Remus Lupins bruna blick. Han såg så snällt oroad ut att hon fick magknip. Visst, han kanske inte var den ultimata drömprinsen, men det var något i de där ögonen som tilltalade och hans personlighet var en klass för sig. Han var en sådan där person som brydde sig om alla även om han knappast ens visste deras namn, vissa människor var bara sådana som kunde dela med sig av sig själva åt andra utan att egentligen få något tillbaka. Visserligen visste alla att han nog var sjuk på något vis, för han var ofta borta från skola, om än ganska korta perioder. När han sedan kom tillbaka igen var han alltid så mager och ansiktet var härjat av trötthet och smärta. Där han stod kunde hon urskilja mörka ringar under hans ögonen och den slitna klädnaden hängde slappt mot den avmagrade kroppen.

"Timandra?" upprepade han och såg frågande på henne genom den långa ljusbruna luggen.

Hon såg upp och torkade hastigt tårarna från kinderna med ärmen.

"Jag mår bara fint", sa hon, fast rösten som var full av gråt, liksom de tårsvullna kinderna avslöjade henne.

"Tss, du ljuger sämre än Sirius, vad har hänt egentligen? Jag har sett dig alltmer deppad i korridorerna och på lektionerna. Dessutom har du slutat äta, och försök inte att förneka det!" lade han hastigt till när Tindra började skaka på huvudet.

Remus varma hand slöts om hennes kalla och de där mjuka ögonen sa att han förstod, han var en sådan som både brydde sig och förstod på samma gång. Han skulle säkert nicka igenkännande även om hon talade om att hon slagit ihjäl fem personer med en kvastkäpp.

Det svåraste var bara att förklara för honom om hur hon aldrig, aldrig kunde bli som förut. Innan Sirius. Han kunde inte göras ogjord, hon ville inte göra honom ogjord. För trots alla tvivel och oroskänslor i magen varje gång hon kunde tänkas träffa på honom i matsalen eller i korridorerna. Ja, trots alla farhågor om honom som blev sanna så kunde hon inte förmå sig att säga att det inte hade varit den lyckligaste tiden i hennes liv. Att för en gångs skull ha fått känna sig speciell och önskad. Som om hon verkligen var någon en kille kunde tänkas vilja ha. Att existera i andras blickar, inte bara i hennes vänners.

Hon kunde inte tala om sånt med en pojke hon knappast kände och som dessutom var vän till den person som fått solen att lysa i hennes liv, om än bara för en tid.

En kort tid.

Hon kunde inte berätta om hur glåporden hon fått höra i sitt eget uppehållsrum hade skurit både själ och hjärta i bitar, när hon egentligen bara hade behövt ignorera de som sade dem, men hon hade inte kunnat för de hade skjutit pilen rakt på hennes akilleshäl.

Remus kanske skulle förstå, det skulle han säkert, men hon kunde inte dela med sig till honom.

"Jag kan inte prata om det", mumlade hon.

Han var tyst, fortfarande med hennes hand i sin, som en storebror som försökte trösta sin lillasyster som ramlat och skrapat upp knäet mot asfalten.

"Du vet Sirius, han är så skadad av allt och alla. Han pratar knappast ens med James om saker som handlar om honom själv eller om hur han känner och mår. Sirius har gjort saker i sitt liv som varken du eller jag kan föreställa oss och han står inte ut med det. Han var två sidor, Timandra, skenet för oss andra och mörkret för sig själv. Men för att man ska kunna greppa om honom behöver man både det starka skenet som bländar oss alla med avundssjuka eller förälskelse och den där svarta, mörka biten som är allt det vi aldrig får veta om honom. Det är svårt att veta vart man har honom, han är så nyckfull. Men han sviker aldrig, trogen som en hund. Om du verkligen vill ha den Sirius som är allt det han egentligen är, så måste du få hans innersta att komma fram så att skenet mattas en aning, då kan vi se vem han egentligen är när vi inte längre bländas av hans utstrålning. För de positiva sidorna och det bländande skenet, det är också en del av honom. Du anar inte hur länge vi har försökt att få fram det där andra som vi vet finns där, men Sirius hatar sig själv för mycket för att ens släppa till ett uns av det där svarta som istället förtär honom inifrån. Jag vill inte se en av mina bästa vänner dö på grund av sin egen stolthet, Timandra. Det vill jag inte." Remus log sorgset och Tindra förstod att han gått med de där orden inom sig så länge och nu äntligen fått häva ur sig dem för någon som inte viftade bort det. För hon kunde inte vifta bort det som hon visste var sant, det boken berättat för henne.

Pojken bredvid henne kramade lätt om hennes hand och sedan öppnade han munnen igen:

"Jag vet att det här låter töntigt och taget ur en dålig kärleksroman där hjälten just har dött, men Sirius skulle inte vilja att du låter andra sätta sig på dig och förstöra den du är på grund av honom."

Remus reste sig upp och försvann lika plötsligt som han dykt upp och hon blev ensam kvar med hans värme i handen och hans ord surrande runt trumhinnorna.

Hon fick inte bländas av skenet i Sirius yttre utan försöka se bortom det. Hur?

Ändå hade något tröstande i Gryffindorpojkens ord lagt sig som ett skyddande skal runt hennes hjärta, de skulle inte få trycka ner henne igen. Hon kunde stå stadigt för sig själv och umgås med Lily och Maddy, hon skulle inte behöva bry sig om någon annan. Ingen hon inte ville bry sig om.

Och kanske var det just då som hon faktiskt kände att hon var okej, hon kunde inte bli den hon så gärna ville vara och det var bara att acceptera hur hon såg ut och vem hon var. Ville hon egentligen att andra skulle tycka om henne för någon hon inte var?

Nej.

Beslutsamt tog hon sig upp på fötter igen och torkade hastigt bort de tårar som smitit från tårkanalerna och rullat ut på egna stigar utför hennes kinder. Hon var stark nog att inte bry sig om idioter.

(¯'·'¯)

Sirius satt ensam i sin säng och stirrade håglöst framför sig med de oseende ögonen. Han kände sig bara tom på något vis, som om han bara var ett skal utan innehåll. Hela dagen hade känts så underlig som om något skulle hända, men han visste inte vad, eller ens om något skulle inträffa. Remus hade försvunnit helt plötsligt när de suttit tillsammans med James och Peter i uppehållsrummet för att avsluta några uppsatser, han hade ursäktat sig med att han skulle gå en sväng och sedan skyndat iväg. Sirius önskade att han hade kunnat se varulvspojkens ansiktsuttryck, men det gick ju inte. Han hade fått sitta och lyssna till James och Peters kvickt påbörjade schackparti (de orkade sällan plugga om inte Remus var där och tvingade dem) och han hade blivit tvungen lyssna till deras kommandon, skrapandet från spelpjäser som flyttade sig över planen och sedan den korta tumulten när en svart eller vit spelare blev tagen. Peter hade som vanligt talat utan att tänka och erbjudit Sirius att spela istället för honom och precis när han sagt det kunde Sirius riktigt höra hur rodnaden spred sig över den knubbiga pojkens hamsterkinder.

"Nej, tack." Hade han bara svarat och sedan letat sin väg upp till sovsalen, och nu så satt han där. Blicken var tommare än vanligt och hans humör var botten. Det fanns knappast något alls han kunde göra i tillståndet han befann sig i, bara lyssna och andas. Andas och lyssna. Han suckade lite och började vagga fram och tillbaka på sängen, visserligen mådde han betydligt bättre nu än förut och hans vänner fanns ju där för honom. Faktiskt. Men ändå, att inte kunna ta del av det vardagliga livet, att inte kunna se vilken snygg tjej James pekade ut för Remus eller vem som tappade tallriken i golvet. Allt sådant kändes så viktigt helt plötsligt, saker som han egentligen mest tyckt var jobbigt var helt plötsligt ett måste. Ett måste som han inte kunde uppfylla. För hur mycket han än ville så kunde han inte vända blicken efter James finger, eller ge en nedlåtande blick till den stackars elev som tappat maten i golvet och stod drunknandes i salens skrattsalvor med glödande kinder. Han kunde inte ens titta i Förtrollande Naket som han brukade med de andra, kolla in de senaste nakenmodellerna i trollkarlsvärlden och bara vara så mycket mansgris han kunde. Att kunna tillfredsställa behov på egen hand med en tidning i den andra. Bara sånt som andra skulle se som bagateller hade blivit hela hans värld av suktande omöjligheter.

Han ville vara precis lika fri som han alltid varit, kunna ge sig av på nattliga vandringar kring slottet och bara känna nattluften som cirkulerade med lugnande effekter i hans luftstrupe och lungor. Han kunde inte längre följa med sina vänner ut på de underbara fullmånsnätterna, för en blind hund var ingen hund. Och vad hade han egentligen för nytta av att vara en hund som inte kunde se? Han skulle med stor sannolikhet bara råka i en massa trubbel. Han hade inte satt sin fot utanför slottets portar sedan han misslyckats med sitt försök att bli av med mardrömmarna och självhatet. Han hade ingen anledning att gå ut, för där ute fanns inget för honom att göra.

Det fanns inte ens någon nytta med att gå och titta på Quidditchmatcherna, för han kunde inte se målen eller ens när spelarna slogs av sina kvastkäppar av en välriktad dunkare. Det enda han kunde lyssna till var publikens vrål, och han kände inte att han fick ut så mycket av det som han skulle vilja.

En knackning på sovsalsdörren fick honom att vakna upp ur sina tankar, han bemödade sig inte med att svara personen som ville komma in. Dörren öppnades i alla fall.

"Sirius?" hörde han sin bästa väns röst och James tog ett par steg mot hans säng.

Sirius kunde känna den svaga lukten av den parfym som James alltid tycktes ta en gnutta för mycket av och en plötslig saknad vällde över honom. Saknaden av att inte kunna se sin väns bruna ögon lysa upp i samma stund som Lily Evans steg in i rummet och att inte kunna skratta åt hans fåniga grimaser och åt hans larviga imitationer. Det gjorde ont att sakna något som alltid varit så självklart, något som han alltid trott att han skulle ha kvar. Hade han vetat då, under de år han umgåtts med sina vänner, att han en dag inte skulle kunna se deras ansikten och bedöma deras klädsel, då hade han med all säkerhet präntat in vartenda drag av deras anleten och lagt varje glad stund på minnet.

"Sirius?" upprepade James oroligt och drog isär förhängena runt den säng där Sirius satt.

"Mm?"

"Jag tänkte", började James, men slutade sedan och harklade sig lite osäkert. "Jag tänkte att du kanske ville följa med ut på en flygtur?"

Sirius kunde se för sin inre syn hur hans bästa vän osäkert stod och vred sina händer och vägde fram och tillbaka en aning i väntan på hans svar. En suck av depression svepte över den blinda ynglingen, flyga? Hur skulle han kunna flyga? Ibland avskydde han James korkskallighet, för det var ofta hans vän inte tänkte igenom saker ordentligt innan han kastade dem ur sig. Detta var ett sådant tillfälle.

"James, hur fan tror du att jag ska kunna flyga? Jag kan inte ens springa!" fräste Sirius stingsligt och hoppades att hans blängande blick träffade pojken vid hans sängkant. Rummet kändes plötsligt så kvavt och luktade illa av otvättade lakan och smutsiga kläder, dofterna kom vällande så hastigt och oförberett att han blev en aning yr, samtidigt som vreden tog fart i honom.

"Lugna dig, Tramptass", sa James och Sirius kunde känna hur något tungt (med stor sannolikhet hans vän) satte sig på sängen. "Jag menar att du ska följa med mig ut och flyga. På samma kvast, du vet, du kan behöva komma ut i friska luften för du ser förjävla glåmig ut!"

"Vadå, på samma kvast? Ska jag sitta med dig på kvasten, och du flyger?" Sirius glömde alldeles bort att vara arg och en gnutta hopp rusade igenom hans kropp.

"Exakt, det man inte kan göra själv får andra hjälpa en med", sa James vist och började sedan skratta. Han tog Sirius under armen och ledsagade honom genom slottets alla korridorer och trappor, elever som mötte dem blev förvånade då den mörkaste av pojkarna log lyckligt på ett sätt som knappast någon av dem sett förut.

När de kom ut på skolområdet blåste vinden friskt och kyligt, som alltid i Skottland om hösten, den blinda pojken drog in doften av kölden, det gulnande gräset och den svarta sjön med slutna ögon. Det luktade höst och röda löv, en doft som senare skulle spolas bort av ändlösa regndagar innan vintern tog fart och snön föll likt dun över det stora slottet.

"Vart är vi på väg?" frågade han, en aning oroligt för utomhus kunde han inte identifiera platser lika lätt via dofter och hur många steg de låg från någon annan plats. Kanske var det för att han så sällan var ute, eller för att dofter ändrades ideligen när blåsten rev i grenar och löv.

"Till Quidditchförrådet, där vi ska hämta min kvast. Sen ska vi flyga över planen och sedan kanske en sväng över Skogen, eller vad tycker du?" James lät så lycklig på rösten att det nästan gjorde ont, tyckte Sirius.

"Gärna", svarade han och tog ett par djupa andetag igen för att identifiera än fler dofter som samlades i luften. "Vet du Tagghorn? Jag skulle kunna stanna ute varenda sekund, för här är dofterna så fria och mjuka. Inte alls lika distinkta som dammet i klassrummen eller McGonagalls nya tistelparfym." Han suckade lyckligt och drog av gammal vana handen genom det mörka håret som blivit rufsigt i den hårda vinden.

"Du talar som en gammal bok", skrattade James och kramade till lite om sin bästa väns arm. "Vi är framme nu, vänta här så ska jag hämta kvastkäppen."

Sirius kunde höra ljudet från James svordomar när han rotade runt i skjulet och de höga smällarna när saker verkade falla omkull. Han skrattade lite för sig själv, för sanning att säga, så var inte James världens mest smidiga person precis.

"Sådär", pustade hans vän efter några minuter och tog honom under armen igen. "Nu ska vi flyga, är du redo?"

Sirius nickade och lydde James alla instruktioner, det gnagde otäckt i magen när han satt bakom sin bästa vän på den aningen obekväma kvastkäppen med ett hårt grepp om James midja, redo att lyfta när som helst.

"Sitter du som du ska? Du känner inte som om du kommer att ramla av? Är du beredd?" James alla frågor kom haglande och en sorts beskyddande oro kunde avslöjas i hans röst.

"Ja, jo, nej", svarade Sirius sanningsenligt. För han satt som han skulle, antog han i alla fall för han var inte van att sitta på en obekväm tandpetare som egentligen var byggd för att bära endast en person. Men han tyckte att det kändes som om han skulle ramla av och beredd, det var han absolut inte!

"Vad bra, då lyfter vi", sa hans känslokalla vän som inte alls tycktes bry sig om att Sirius var halvt skrämd från vettet.

Den kalla vinden mötte hans kropp som en hård vägg när de lyfte och Sirius grep krampaktigt om James kropp för att inte ramla av.

"Jag dör!" vrålade han och försökte att inte vingla på den ostadiga pinnen han satt på.

"Nu ska vi inte hoppas för mycket, men om du inte lättar på greppet så kommer jag att kvävas och då får du flyga kvasten själv", skrattade James utan att ta hänsyn till de livrädda ropen som hans vän gav ifrån sig bakom honom och som inte verkade släppa efter på sitt järngrepp.

Efter ett par varv runt den stora Quidditchplanen började Sirius slappna av och luften och friheten som endast fanns högt uppe från marken tilltalade honom. Han flög och han var fri.

När James frågade om de skulle ta en sväng över skogen också sade han lyckligt ja, för han skulle ge alla galleoner i världen för att få stanna så långt bort ifrån verkligheten som han kunde. Han tyckte om att tillbringa tid tillsammans med sin bästa vän, det hade han alltid gjort, men just det här kändes som om de verkligen hittat ett ultimat sätt att umgås på. De satt så tätt tillsammans och Sirius lutade sin kind mot James skuldra, lika avslappnad och trygg som ett barn i sin mors famn, kände han sig.

Dofterna från granskog stack på sitt bestämda vis i hans näsa, men han tyckte att det luktade gott, det luktade Julafton, Julafton på Hogwarts med Marodörerna.

Men mitt i all den underbara idyll som hans fyra kvarvarande sinnen skapade kom stanken från blod och död som ett knytnävsslag i hans ansikte.

"HELVETE!" vrålade James och stannade så tvärt i luften att Sirius halkade på sned.

Det Sirius inte såg, men kände doften av, var en sargad kropp som låg halvt dold under en stor enbuske. Trasorna som en gång varit en klädnad låg utspridda över marken runt gestalten.

"James? James! Vem är det?" viskade Sirius skräckslaget.