Kapitel 23

Slå tillbaka

Sirius kunde riktigt höra hur James svalde, hur han tog sats för att säga något som han helst inte ville. Men inget kom ut ur hans mun, förutom de korta, flämtande andetagen.

"Tagghorn!" Sirius skakade honom och kvasten krängde till, det verkade få liv i James som drog djupt efter andan, som om mer syre skulle ge honom större mod.

"Tramptass", mumlade han med samma gråttjocka röst som han haft då han hade meddelat sin bästa vän att han var blind. "Tramptass, det är Regulus…"

Allt verkade bli dödstyst, inte ens vinden tycktes vina genom de kraftiga grenarna.

"Regulus?" upprepade Sirius med tunn röst.

"Ja", svarade James dovt och drog ännu ett djupt andetag.

Tankarna bildade trafikstoppning i Sirius hjärna: Regulus? Men han var ju död! Han hade själv slagit ihjäl honom, tagit hans liv! Ändå var det något i luften som talade om att James ord var sanna, att det var hans yngre bror som låg där. För hur skulle det annars ha kommit sig att ingen hade funnit honom efter den där olycksaliga kvällen? Någon sorts känsla av rädsla och lättnad började pulsera ut i hans kropp med varje hjärtslag och förgifta hans sinne med vanvett.

"Landa!" vrålade han så plötsligt rakt ut i luften att ett par fåglar blev skrämda och upprört flaxade bort.

"Nej", svarade James lugnt. "Du vet att vi inte kan landa, inte i den här skogen när du är blind och alldeles från vettet."

"Hör du inte vad jag säger?" skrek Sirius. "Landa! Jag vill ta i honom, fattar du inte det!"

"Tramptass, det är inget kvar av honom, där finns inget att ta i längre." Rösten lät så lugn och sansad att Sirius tappade besinningen helt och hållet. När James sedan vände kvasten och började flyga tillbaka förlorade han den lilla självbehärskning han hade kvar och började slå på pojken som satt framför honom med hårt knutna nävar. Han vrålade och skrek, kallade James för saker han inte ens visste att han hade i sitt ordförråd och grät för allt vad han var värd.

Ja, Sirius Black bölade likt en bortskämd treåring som inte fått vad den precis pekat på.

Hur James lyckades, hade Sirius ingen som helst aning om, men hans bästa vän stod ut med alla hans slag och hårda ord, för att en stund senare landa utanför skolan och (bokstavligt talat) släpa honom med sig in genom ekporten och upp till Dumbledores kontor. Lösenordet måste han ha kommit ihåg sedan han var där senast.

"Professor Dumbledore, sir!" sa James högljutt och knackade på den dörr som ledde in till rektorns kontor.

Ett 'Stig in' letade sig igenom det tjocka materialet och James skyndade sig att öppna medan han – flåsande av ansträngning – föste den galna Sirius framför sig.

"Mr Potter, Mr Black", sa Dumbledore och Sirius visste att han nickade till hälsning för att sedan syna dem över de halvmånformade glasögonen. "Om Mr Black bara vill lugna ner sig en aning och sätta sig ner så kan vi se vad saken gäller."

Men Sirius ville inte lugna ner sig, han slogs som en galen vildkatt och den stackars James blev riven i både ansiktet och på kroppen.

"Mr Black!" Dumbledore lät fortfarande lugn och sansad, men en gnutta allvar trängde igenom hans tonfall och den stränga blicken han gav skulle ha fått vilken bråkstake som helst att bli foglig som ett lamm. Kanske skulle den också ha hjälpt mot Sirius, om han hade kunnat se den. Istället började han vråla på samma sätt som han gjort vid den Förbjudna Skogen.

"HAN ÄR DÖD! FATTAR DU! DÖD! JAG FICK INTE ENS RÖRA VID HONOM! DET ÄR MITT FEL, JAG GJORDE DET!" Så fort de sista orden lämnat hans läppar öppnades tårkanalerna ännu en gång och han sjönk darrande ihop på golvet med tårarna strilande utför kinderna.

Tyst, för en gångs skull.

"Jag vet, Sirius", sa Dumbledore och kallade honom vid förnamn för första gången någonsin. "Jag vet, jag vet. Redan då jag såg ditt skuldmedvetna ansikte där David McMoon fann dig så visste jag. Det är sådant som märks, i dina ansiktsdrag, det hörs i din röst och speglas i dina rörelser. Jag vet att det var du. Det jag inte vet, däremot, är hur Regulus lyckades ta sig till skogen då jag antar att du träffade på honom i skolan och jag vet inte heller hur du lyckades överleva fallet från Uggletornet."

De båda pojkarna förblev tysta, så överväldigade av vad de just hört att Sirius inte ens kom sig för att snörvla.

"Så, om det inte var något mer är ni fria att gå."

Vad var nu detta? Inget straff för det mord han, Sirius, begått. Inte ens en tillsägelse eller straffkommendering.

Helt ofattbart.

"Vad vill du ha i gengälld?" frågade han sedan en aning misstänksamt och lade märke till den lite underliga doften av ålderdom som kretsade i rummet. Ålderdom och kunskap, två saker man lätt kunde förknippa med Dumbledore. Hans doft.

"Att jag någon gång får veta sanningen, Mr Black."

Sirius kunde svära på att Dumbledores ögon log, han kände det.

"Kom, Tramptass", mumlade James och hjälpte honom på fötter. "Det är dags att gå."

(¯'·'¯)

Tindra stormade genom korridorerna, upprymd av sitt nya självförtroende med en hämndplan i sinnet. Sharon skulle få, hon skulle minsann få se att man inte kunde trycka ner henne hur som helst! Elever stirrade storögt efter henne då hon småsprang med ögon som lyste av hämndlystenhet och tron på sig själv. Sharon och Kylie satt fortfarande i uppehållsrummet när hon klev in genom Mystiske Meciros porträtt, deras rovdjursblickar föll direkt på ett möjligt byte, trodde de.

"Jaså, du kommer tillbaka nu, gråtit färdigt över ditt misslyckade liv?" sa Kylie hånfullt och log överseende, som om hon skulle kunna ha förståelse för om tårarna återigen skulle börja rinna nerför den magra flickans kinder.

Tindra brydde sig inte om henne, det var inte hon som gjort den allra värsta skadan, Kylie kände henne inte och visste därför inte heller hur hon skulle kunna åstadkomma största möjliga skada medvetet.

Sharon visste mycket väl, och hon utnyttjade sin makt till fullo.

"Har du blivit Sirius stalker nu också?" flinade den ljust brunhåriga flickan som Tindra en gång sett som en av sina bästa vänner. "Inte nog med att du är helt jävla nere i honom, nu har du börjat följa efter honom också, i hopp om att få någon glimt av den där kroppen i duschen, kan jag tro?"

Tindra dränktes nästa av känslotsunamin som böljade över henne, men det var inte smärtan över att bli sårad. Det var vreden över att bli sviken av den man en gång kallat sin bästa vän. Hon stannade till, mötte de blå ögonen som var fyllda till bredden med iskallt hån och förakt.

"Förlåt, vad sa du? Jag hörde inte riktigt." Tindra höjde ögonbrynen en aning och försökte att hålla sig lugn.

Sharon blinkade till, men fann sig sedan och sa:

"Jag sa att du inte har något liv utan lever på de drömmar du har om att få Sirius som din egen. För du tror att du är så jävla speciell, att han ska se något särskilt i dig, något som han skulle falla för. Eller vad fan vet jag! Det är ju inte det lättaste att försöka lista ut hur din sjuka hjärna fungerar!" Sharon slog ut med armarna och spelade uppgiven, för att i nästa sekund dra på sig ett hånflin som fick Tindra att se rött.

"Jaså? Skulle jag tro att jag är någon speciell? Vad fan tror då du att du är för något som kommer och försöker berätta för andra hur de tycker och tänker, hur de lever sina liv! Saker som du inte vet ett piss om, sånt som du tänker ut under dagarna. Om det är vad du kallar liv, så skippar jag hellre den biten! För det ska fan till många dödshot för att jag ska vilja leva som du!" Hon stegade fram mot den ljust brunhåriga flickan som satt med halvöppen mun i en av fåtöljerna med Kylie strax bredvid. Hon var arg nu, riktigt jävla förbannad och det kändes skönt! Utan att hon riktigt hann tänka efter så hade hon slagit till den person som förpestat den senaste delen av hennes livstid, inte med någon fånig lavett utan med ett riktigt knytnävslag rakt på näsbenet så att det small till och rungade i hennes öron. Blodet pulserade i huvudet och hon andades hastigt genom näsan medan vreden avtog. Då hennes blick klarnade upp en aning såg hon det chockade uttrycket i hennes offers ansikte och hur blodet rann ur den brutna näsan. Tillfredsställelsen var total när Sharon sedan rusade ut ur uppehållsrummet och helt säkert på väg mot Sjukhusflygeln, kvar satt de andra Ravenclaweleverna som stirrade på henne som om hon var en alien.

"Du är ju helt jävla dum i huvudet", kväkte sedan Kylie ur sig och rusade efter Sharon med den perfekta hårgardinen svängande efter sig.

"Hellre dum i huvudet än att vara som du", ropade Tindra efter henne och log självbelåtet.

Hon hade gjort det, stått upp för sig själv och talat om hur mycket skit hon tänkte ta, vart gränsen gick. Stoltheten vällde över henne i en andra tsunamivåg och de bruna ögonen lyste som om någon strött universums alla stjärnor i dem. Det kändes som en enorm seger, för aldrig förut hade hon vågat säga ifrån så som hon gjort nu, och än mindre vara elak tillbaka. Hon var inte sådan bara, men nyss hade det känts precis rätt och det var något hon velat göra så länge nu, men inte vågat. Det var helt och hållet Remus förtjänst, han hade fått henne att våga ta det där sista steget och säga ifrån, vägra låta sig trampas på. Allt var hans förtjänst och hon visste att hon var skyldig honom ett stort tack.

Tack Remus för att du fick mig att säga ifrån.

Tack Remus för att du fick mig att lita på mig själv.

Olika fraser ringlade sig långa i hennes huvud och inte en enda av dem lät naturlig, bara så väldigt fåniga. Det var sjukt egentligen, att det skulle vara så svårt att säga tack. Och hur sa man egentligen tack för en sådan sak man faktiskt skapat mest själv, kunde man tacka någon annan för att man börjat tro på sig själv?

Tyst kurade hon ihop sig på sin säng, dit hon tagit flykten undan allas förvånade blickar strax efter slaget, läppen blev nästan vit när hon bet i den. Att det skulle vara så svårt.

"Tindra!" ropade Lily utanför dörren.

"Vad är det?" svarade hon medan hon kravlade sig ur sängen och begav sig bort till dörren.

Lilys gröna ögon log mot henne under den rubinröda luggen, ett litet ädelstensbarn var hon med Rubinhår och Smaragdögon. Om en juvelexpert skulle värdera henne var Tindra säker på att Lily skulle få ett högt pris, hon var en av de värdefullaste vänner man någonsin kunde ha.

"Vad?" frågade Tindra igen när Lily inte sagt något på en lång stund.

"Remus Lupin söker dig, tror att det är något med erat pararbete kanske?" Ännu ett leende från juvelflickan, som om hon misstänkte att något var på gång mellan hennes bästa vän och Gryffindorpojken.

"Vart då?" muttrade Tindra som inte gillade det där finurliga smilet som dykt upp på Lilyläpparna.

"Precis utanför Meciros porträtt."

Hon skyndade sig genom uppehållsrummet med sin väska över axeln och brydde sig inte om de blickar av chock som fortfarande kastades efter henne. Det vore dumt att bli högfärdig. Lily hade haft rätt, för när hon klivit ut genom porten i Meciros porträtt så stod mycket Remus där utanför och log en aning på sitt vänliga sätt.

"Jag undrade just vart du hade tagit vägen", sa han. "Vårat grupparbete, tror du inte att det kanske vore på sin plats att börja med det?"

"Jo, det vore nog bra, ska vi sätta oss i biblioteket?" frågade hon och flyttade väskan från den ena axeln till den andra.

"Tror du madam Pince kommer att bli stormförtjust över att vi transplanterar kroppsdelar på varandra?" flinade han och för första gången syntes det tydligt att han var en av Marodörerna med den där lite luriga glimten i ögonen.

"Öh, nej det har du nog rätt i." Tindra log fåraktigt och vägde osäkert på ena benet.

"Du kan hänga med till mitt uppehållsrum, jag tror att Sirius och Lily ska börja jobba nu också, så vi kan ju vänta på henne så kan hon ha sällskap med oss. Sirius är inte mycket för att flytta på sig till platser han inte direkt känner till."

Hon nickade och efter ett par minuter av pinsam tystnad kom också Lily ut från uppehållsrummet med tre enorma böcker i sin famn och det röda håret i en slarvig hästsvans.

Tindra hade aldrig befunnit sig i området kring Gryffindortornet (om man bortsåg från den gång hon rusat iväg då hon vaknat upp i Sirius säng, men hon kom knappast ihåg hur hon tagit sig därifrån och än mindre hur det såg ut), hon kände inte ens igen porträttet på den Tjocka Damen, som Remus kallade henne. Namnet passade damen i tavlan, för hon var verkligen tjock och såg sådär sträng ut att hon påminde starkt om McGonagall. De kanske till och med var släkt?

"Lösenord", sade den Tjocka Damen och såg misstänksamt på Lily och Tindra som osäkert kastade en blick på varandra. Det verkade inte alls som om de skulle bli insläppta där av surtanten själv.

"Drakmod", sa Remus tydligt och sedan pekade han med tummen över axeln på de två flickorna som osäkert stod en bit bakom honom och väntade. "Vi ska arbeta med ett pararbete i Förvandlingskonst och måste ha någonstans att vara, så jag hoppas att det är okej att vi är här?"

"I ett par är man två och inte tre, försök inte lura mig Mr Lupin", sa den Tjocka Damen snorkigt.
"Lily", han pekade. "Ska arbeta med Sirius, men som du vet så kan han ju inte… han kan ju inte hämta henne själv."

Till sin stora förvåning såg Tindra att den sura tanten blev alldeles gråtmild vid nämnandet av Sirius namn.

"Nej självklart, låt gå för den här gången då." Hon svängde ut från väggen och avslöjade ett runt hål i väggen.

"Damerna först", log Remus och klev åt sidan för att släppa förbi de två Ravenclawflickorna.

En aning nervösa och fnissiga klättrade de igenom porträtthålet och befann sig sedan i ett helt runt rum som var fullt av elever i alla åldrar. Fåtöljer och soffor i samma mörkröda färg som Gryffindors emblem och ett enormt, gyllene lejon reste sig rytande på bakbenen på ett baner ovanför den öppna spisen. Och där framför, uppkrupen i en högryggad fåtölj med fotpall, satt Sirius och stirrade tomt framför sig.

Hennes Sirius.

Ärren hade lagt sig en aning, var inte fullt så tydliga och lite av hans forna, rena drag kunde ännu urskiljas i hans ansikte. Ändå var det något där som verkade tilltala både henne och de andra flickorna, den nyfunna mystiken omkring honom eller det ärrade yttre som gav honom ett mer vuxet och erfaret yttre.

Remus gick ett par steg närmare och sa hans namn, den svarthårige ynglingen såg förvirrat upp och vände blicken åt deras håll. Han log lite när hans vän talade så tyst till honom att varken Lily eller Tindra kunde höra. Remus vinkade dem till sig och de båda flickorna steg närmare, sa hej och följde efter när Remus tog Sirius under armen för att leda bort honom till ett större bord där de alla fyra kunde sitta och arbeta.

Lily verkade finna sig snabbt i situationen att arbeta med en blind partner, hon förklarade för honom och hjälpte honom med hans rörelser. Tog i honom när hon behövde rätta till hans trollstavsmönster så att han skulle känna rörelserna när han inte längre kunde titta på henne och efterlikna. För henne verkade det vara som att arbeta med vilken annan elev som helst. Tindra kunde inte förstå det, för hon kände sig fortfarande lite besvärad i hans sällskap. Osäker på vad han tänkte och tyckte om henne. Hon visste inte heller om han lyssnade på henne över huvudtaget när hon frågade dem frågor om arbetet eller om han inte brydde sig. Han svarade aldrig, men var heller inte otrevlig. Till en början var han kanske lite reserverad och en aning tystlåten men ett par timmar senare då de alla gjort fel ganska många gånger lättade han också upp och skrattade uppriktigt åt sina egna misstag. När de senare bestämde sig för att sluta med arbetet och vila en stund pratade han till och med med henne.

"Jo, alltså du." Han tystnade och kliade sig osäkert på ena armen medan blicken for iväg och landade någonstans bortom en skock förstaårselever. "Jag är ledsen för att jag var så taskig i Sjukhusflygeln, men jag blev bara så arg."

Tindra blev så förvånad över att han förde den händelsen på tal att hon inte kom sig för att svara direkt.

"Äh, det är okej, jag fattar att du blev arg. Jag menar, vem skulle inte bli det av att någon läste det som man inte vill berätta för resten av världen liksom?" Hon kände sig fånig och ändå svämmade den där välbekanta värmen igenom kroppen som hon förut brukade känna då hon befann sig i närheten av honom.

Han log, på riktigt.

"Jag fattar inte att jag har kunnat tycka illa om dig."