Kapitel 24

Om du var min

Dagarna kändes för första gången i Tindras sextonåriga liv alldeles för korta, det var så mycket hon skulle hinna med sådär före jul. Inte nog med alla läxor, utan hon skulle samtidigt hinna arbeta med Remus i deras pararbete och lägga undan tid för vännerna vid sidan om det. Sjätte året var ingen barnlek, för den som nu hade fått den imbecilla tanken i sitt huvud. Transplantationsarbetet skulle vara klart redan nästa dag och hon hade samtidigt en hel drös med annat som skulle göras, läxor hon hade kunnat göra för evigheter sedan men bara skjutit framför sig och det var inte likt henne. Som den sanna Ravenclawelev hon var satt hon uppe natt efter natt för att hinna avsluta uppsatser och bakläxor, allting kanske hade varit lättare att planera in ifall det inte var uppsatt en resa till Hogsmeade kommande helg. Hon hade faktiskt bestämt att åka dit med sina två bästa vänner, och ja, faktiskt hade det också blivit så att de fyra Marodörerna kommit med på ett hörn. En Hogsmeadehelg med dem som hon tyckte allra mest om, och Sirius…

Hon blev ytterst irriterad på sig själv då hon fann det svårt att koncentrera sig på läxorna som tornade upp sig framför henne. Hade hon kunnat tänka klart och sluppit se de där nästan svarta, blinda ögonen framför sig och leendet, det äkta leendet, som tillhörde Sirius framför sig varannan sekund så hade de där uppsatserna blivit klara mycket snabbare. Med en tung suck slog hon upp ett kapitel i den bok Remus lånat åt henne i biblioteket om mänskliga transplantationer (bara namnet gav henne fortfarande rysningar). Hon visste inte längre hur många gånger de misslyckats med att transplantera varandras näsor eller fingrar för att ersätta dem med ett gristryne eller klor. Det var inte förrän veckan innan som de faktiskt lyckats byta ut varandras händer till klövar och de hade båda två kastat sig överlyckliga om varandras halsar. Hon mindes att Sirius hastigt vänt bort blicken, trots att han inte kunnat se vad som hänt, och med besvikelsen som en tung sten i magen hade hon hastigt lugnat ner sig. Kanske ville han inte att hans vänner skulle komma henne alltför nära? Å andra sidan vore han väl inte rätt person att uttala sig om det, då han umgåtts med Lily nästan varje dag sedan pararbetet börjat, sedan han gett henne de där lyckliga minuterna hon fått den kvällen då han sagt att han inte förstod hur han hade kunnat tycka illa om henne

Tindra var inte den enda som var en aning svartsjuk på Lilys och Sirius nya nära vänskap, för nästan alltid kunde man se James sitta och stirra på dem med en blick svart som natten. Hon kunde inte hjälpa att hon tyckte synd om honom, för hur länge hade hon inte vetat att han var förälskad i hennes bästa vän? Säkert redan då de hade börjat sitt första år. Hon undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå på resan till Hogsmeade om både hon och James skulle bli tvungna att sitta med mördarblickarna på för att Sirius och Lily funnit varandra som mer än bara vänner. Men om hon ens skulle få reda på hur den helgen gått skulle hon bli tvungen att göra alla förbannade läxor först.

Det skramlade till utanför och dörren genom Meciros porträtt öppnades, in klev Sharon som omsorgsfullt undvek att se på henne och skyndade igenom uppehållsrummet som nästan var tömt på elever för att stänga in sig bakom förhängena till sängen. Sådär hade det varit de senaste veckorna, sedan Tindra använt sin knytnäve till att säga nej. Sharon hade undvikit henne så mycket som det var möjligt: gått upp tidigt på morgonen för att slippa en konfrontation i badrummet och lagt sig sent på kvällarna. Det var underligt egentligen hur sammetsdraperier runt en säng kunde bli till en stor avgränsande mur som varken släppte igenom glädje eller ilska, hat eller kärlek. Inte för att Tindra gjort någon som helst ansats till att prata om det som hänt, det var något som hon lämnat till Sharon att göra, för det var faktiskt hennes fel, mest.

Ett par trötta fjärdeårselever reste sig upp och gick med famnarna fulla med pergamentrullar och biblioteksböcker, en femteårselev följde efter dem.

Tindra slängde en blick på klockan, snart halv ett på natten och hon hade mer än hälften kvar. En tung suck skakade benmärgen och hon böjde sig åter över biblioteksboken och började skriva på ett gulnat pergament. Handen ömmade av överansträngning när hon koncentrerade sig på att skriva med sin finaste handstil.

Riskerna med mänskliga transplantationer…

Klockan var bort emot halv tre på natten då hon äntligen prickat dit den sista punkten på den sista uppsatsen. Tröttheten molade genom kroppen och den högra handen värkte bara hon rörde lite på den. Med en stor gäspning släppte hon ut håret som hon hållit samlat i nacken under de senaste timmarna för att det inte skulle irritera då hon pluggade. Lockarna verkade trivas med att bli frisläppta för de var motsträvigare än någonsin då hon försökte släta ut dem. Hon hade ärvt håret av mamma, precis som ögonen. Egentligen var det väl bara utseendet som kopplade samman dem, de hade inget gemensamt och aldrig haft det heller. Pappa hade alltid känts som en främling och sedan barnsben hade hon varit ensam, tills den dag hon börjat på Hogwarts. Som blyg elvaåring, näst intill folkskygg, hade hon blivit överväldigad av Lilys pratgladhet och Maddys korkade frågor. Kanske var det också därför hon kommit att trivas så bra med dem, den smarta och den blåsta, två helt olika pusselbitar så båda passade ihop med henne själv. Hon undrade just vart Sirius och de andra Marodörerna skulle komma att passa in i pusslet, om de ens skulle göra det över huvudtaget, kanhända var det så att ödet redan bestämt att deras vägar skulle skiljas åt redan innan de mötts på riktigt. Vad hade hon egentligen väntat sig efter den där kvällen då Sirius bett om ursäkt för sitt beteende, att de skulle bli bästa vänner eller skolans finaste kärlekspar? Det där sista var den drömmen som hon delade med tusen andra tjejer på skolan, den som spelades upp hos dem på nätterna och gjorde dem blinda för verkligheten om dagarna. Att hon alltid skulle vara så barnslig, för det enda som hade hänt efter den där kvällen var att han log en aning då hon pratade med honom och att han skrattade artigt åt hennes krystade skämt när luften kändes tjock av tystnad. De var som två småbekanta som pratade med varandra då de möttes, frågade hej, hur är det med dig, vad har du gjort på senaste tiden? Ingen man bjöd hem på middag för att skratta och prata med i skenet från döende stearinljus med vinglas i händerna inpå småtimmarna. Ingen man kramade om och tackade för stödet i svåra stunder, ingen man sökte upp för att gråta ut hos. Ingen man tyckte om, eller älskade. Bara en småbekant. Men ändå, ändå så var det så mycket mer än någonsin förut, för första gången så kändes det som om hon fick en del av den riktiga Sirius hon läst om i boken. Den Sirius som hade varit gömd långt inunder det där charmiga leendet och någon italiensk fras. Den Sirius som gråtit om nätterna över sin ensamhet och vänner som inte förstod, hatade sig själv för saker han gjort och velat ta slut på det liv någon gett honom, någon som ångrade just den handlingen. Kanske grät han fortfarande om nätterna och kände samvetskval, men nu hade han Remus, han hade James och Peter, och så hade han ju Lily… Lily som visat sådant tålamod med honom och alltid haft tid att förklara, aldrig stressat eller behandlat honom annorlunda för att han var blind. Ädelstenflickan Lily som värderades över alla andra. Hennes bästa vän och James kärlek.

Vilket dilemma.

Tankarna snurrade och snurrade i hennes trötta huvud som en vilsen tornado rörde om i havet. Hon fick ingen ordning och reda på någonting och eftersom hon var så utmattad blev hon gråtfärdig av tanken på Lily och Sirius tillsammans. Det var fel, så fel! Lily och James skulle det vara, borde det vara. Men icke.

"Är du vaken än?"

Tindra vände sig hastigt runt och svalde gråten som landade likt ett skavande äppelskrutt i magen. Den just omnämna ädelstensflickan steg in genom porträttdörren, rufsig i håret och kinder som glödde av upphetsning.

"Ja, jag hade lite läxor att ta itu med", sa Tindra ansträngt, då hennes fantasi livligt spelade upp orsaker till varför Lily såg ut som hon gjorde, och pekade på de utspridda pergamentrullarna som låg och torkade på bord och stolar runt om i rummet. "Jag trodde du sov", sa hon sedan en aning anklagande.

"Nej, jag var tvungen att träffa Sirius och avsluta arbetet. Allting blir ju en aning mer komplicerat med tanke på hans tillstånd och ja, inte för att det är något problem i sig, för allt blir så mycket intressantare då, men det tar ju lite mer tid att utföra arbetet också." Lily lät misstänksamt hurtig och glad, sådär misstänksamt man bara kan låta då den som lyssnar är mycket trött och lätt inbillar sig miljoner av ting eller då man faktiskt haft sitt livs upplevelse.

"Åh, okej", svarade Tindra och gjorde sig medvetet ointresserad (fastän hon var mycket intresserad av vad som egentligen hänt) och började samla ihop biblioteksböckerna och rullarna hon spritt ut på torkning.

"Har det hänt något?" undrade Lily fundersamt och såg på henne med en sådan där irriterande förstående blick då man egentligen helst bara vill fräsa åt denne att sluta sno ens blivande pojkvän. Blivande som i jag drömmer om honom på nätterna och önskar att han var min, ungefär.

"Nejdå." Tindra log svalt och gick förbi sin vän in till sovsalen och drog hastigt igen förhängena innan Lily hunnit komma efter.

Kanske var det inte så konstigt att förhängen kunde bli enorma murar när den som satt bakom dem inte inget önskade mer än att de skulle bli just det. Och kanske var det heller inte så konstigt att svartsjukan skar i henne som splitter då hon - var gång ögonlocken föll igen - såg Lily och Sirius tätt sammanslingrade i den röda soffan vid den öppna spisen i Gryffindors sällskapsrum. Allt fler flisor verkade finna sätt att tränga in i huden, splitter som i själasplitter. Skärvor av det som föll samman för var gång en ny scen spelades upp på näthinnan och skärvor som borrade sig igenom organen i kroppen för var gång Sirius viskade ett kärleksfullt ord i Lilys öra. Att svartsjuka grundat på ingenting kan göra så ont att hjärtat blödde, förblödde, var inte ofattbart. För var det inte just det som svartsjuka var? Sjuklig misstänksamhet. Flisor av själen som tog död på vartenda organ i kroppen tills ingenting längre fungerade och hjärtat inte längre var annat än en skrumpnad muskel innanför bröstkorgen. Det gick att dö av svartsjuka.

Tårarna rann som frostiga glaspärlor över hennes kinder, lämnade frysskador på huden och fick läpparna att smaka snö. Kudden blev svart och vit likt en sammansatt thestral och enhörning, svart och vit som livet och döden, svart och vit som bomullstyg och mascaratårar. Kanske var tårarna egentligen missfärgade av svartsjukan som tycktes tränga in i varenda ven och artär i hela hennes kropp, pulsera genom hjärtat och aortan som svart tjära.

Hon somnade när klockan ute i uppehållsrummet slog fyra och ögonlocken inte längre gick att hålla upp.

Morgonen kändes på något vis mer positiv än kvällen innan, säkert för att hon fått gråta ur sig alla tvivel och fått inse fakta. Vad var det egentligen som hon inte unnade Lily? Att få vara kär? Att få ha någon som var kär i henne? Att älska?

Tindra log glatt mot sin bästa vän när denne såg konfunderat på henne, Lily hade rätt att vara lycklig! En fredag hade inte känts så bra på länge, allt arbete var klart och bara inlämning på lektionerna för att sedan få slappna av på en Hogsmeadehelg.

"Jag trodde att du var sur på mig igår", sa Lily när de stod framför spegeln och gjorde sig i ordning för frukosten.

"Nej, jag var trött bara", svarade Tindra och lutade sig över handfatet och spärrade upp ögonen mot spegeln för att färga ögonfransarna nattsvarta.

"Helt säkert? Du vet att jag inte vill att det ska bli som förut." Lilys bekymrade blick fick alla onda tankar dagen innan att försvinna för alltid och leendet att inta sin rätt plats.

"Klart det är säkert, du vet att jag inte kan vara sur på dig en längre stund och om man räknar den tiden vi knappt pratade med varandra förut så har jag nog ingen rätt att vara sur på dig de närmsta tjugo åren." Tindra skrattade och började samla ihop håret till en hästsvans.

Lily log, såg på sin vän en stund och sade sedan:

"Det är finare utsläppt."

"Afrorufs tycker jag", flinade Tindra, men lät håret falla ner över axlar och skuldror i ett försök att få Lily att glömma bort gårdagens händelser.

"Är du och Remus klara för redovisningen idag?" frågade den rödhåriga flickan sedan och sög in kinderna för att lägga på ett tunt lager rouge.

"Ja, det känns bra i alla fall, men det kan ju bero på att jag är med just honom", svarade Tindra. "Ni då?"

"Det känns okej, men det är så svårt att veta med Sirius ibland, hans humör går upp och ner som en studsboll och ibland pratar han bara om annat istället för läxorna." Lily suckade och såg besviken ut.

"Men vadå? Igår lät allt jättebra ju?" sa Tindra oförstående medan hon drog klädnaden över huvudet.

"Jag antar att jag bara försökte intala mig att jag inte alls är avundssjuk på att du fick arbeta med den bästa killen i våran årskurs och inte jag. Nog för att Sirius är smart, men han är ingen arbetsmyra. Han kan om han vill, men det är sällan han orkar bry sig."

Lily, avundssjuk på henne? Det var inte möjligt.

"Men jaha… jo Remus är snäll och duktig. Jag menar, han har hjälpt mig mycket och så, men han är ju inte-" Började Tindra men hennes vän avbröt henne.

"- en heting som du är kär i?" Ett leende brett som stilla havet, minst, vilade på Lilys läppar.

Tindra kunde inte hjälpa det, för hur mycket hon än ville förneka känslorna för Sirius så ville inte munnen öppna sig och kinderna blev allt rödare och rödare, som om hon smörjt in sig med tomatketchup.

"Jag visste väl det", fnittrade Lily och försvann ut ur rummet i jakt på sina strumpor.

Det var dags för redovisning och Tindra kände hur magen vände sig runt varv efter varv som om någon bestämt sig för att använda den som hopprep. Remus satt lugn som en filbunke bredvid henne med trollstaven redo, för inte nog med att de skulle lämna in ett skriftligt arbete: de skulle också redovisa i handling för klassen att de faktiskt kunde transplantera varandras händer, fötter, näsor, hår och gud visste vad. Maddy och James redovisade sitt arbete framme vid tavlan och den virriga blondinen utförde sitt arbete riktigt bra förutom de små nervösa fnissattackerna hon fick varje gång hon lyfte trollspöet för att ersätta någon av James kroppsdelar med något annat. Gryffindorpojken tycktes ha vant sig vid den aningen korkade flickans sätt att vara för han stod bara tålmodigt och väntade tills hon var redo att svinga spöet och uttala den rätta formeln. Tindra kunde inte hjälpa att hon blev förvånad var gång hennes vän lyckades med sitt uppdrag och när hennes uppvisning var slut stod det klart att hon inte misslyckats en enda gång, vilket kändes som en sensation för de som verkligen kände henne. Maddy hade nämligen en tendens att bli så okoncentrerad och fnissig att hon inte kunde utföra någonting rätt och allra minst svinga spöet och uttala en formel på samma gång. Tindra var djupt imponerad och började applådera utan att det egentligen var meningen, som tur var föll de andra i rummet in i handklappningarna och blondinen framme vid tavlan lyste stolt med sina blå ögon. James i sin tur misslyckades bara en gång, Maddys näsa ersattes nämligen inte med någonting alls utan lämnade bara ett lustigt tomrum där en hundnos egentligen skulle ha tagit plats. Ett obetydligt misstag om man jämförde med de följande redovisningarna från ett antal Gryffindor- och Ravenclawelever, vissa kunde man till och med fundera över i fall de ens gjort något vad uppgiften gällde. Sharon misslyckades till och med så grovt att professor McGonagall beordrade bakläxa med detsamma, vilket förvånade både Tindra och de övriga i rummet då Ravenclawflickan sällan haft några större problem under lektionerna förut.

Par efter par visade upp sina kunskaper, vissa imponerade mer än andra och en del imponerade inte alls, snarare tvärt om, och så:

"Kan Ms Welter och mr Lupin vara vänliga och demonstrera för oss?" Professor McGonagalls röst träffade henne som tryckvågen från en bomb och benen skakade under henne då hon tog sig fram mellan bänkarna mot den öppna platsen framför katedern med Remus vid sin sida.

"Ta det bara lugnt", sa han lågt, som om han känt hennes oro. "Ta det bara lugnt så går det bra, ska du se."

Andas in, andas ut, tänkte hon gång på gång då hon tillslut stod framför McGonagalls kateder bredvid sin arbetspartner. Professorn själv hade tagit plats i en ledig bänk för att kunna se bättre.

"Jag vill att mr Lupin ska ersätta Ms Welters högra ben med en…"

Andas in, andas ut. Ta det bara lugnt.

"Är du beredd?" frågade Remus och väckte brutalt upp henne ur sina tankar med de fördömande orden. Hon nickade, fastän hon inte alls var beredd.

"Transplanteremos!" utropade Gryffindorpojken och det var tydligt att han koncentrerade sig hårt på att se Tindras högra ben bli något helt annat.

PANG!

Hon vacklade till och fann till sin stora förvåning att benet ersatts med vad som verkade vara ett kattben, väldigt stort sådant i och för sig, men ändå ett kattben.

"Mycket bra, mr Lupin, om du vill vara så vänlig att fortsätta med resten av dina uppgifter." Professor McGonagall vevade med handen för att påvisa att hon ville att han skulle fortsätta.

Gång efter gång ekade ett högljutt PANG genom salen och än fler av Tindras kroppsdelar ersattes med andra. Då hon tillslut stod där som en blandning av bläckfisk, katt, gris, ko och enhörning viftade professor McGonagall enkelt med trollspöet och hon fick åter tillbaka sitt vanliga utseende. Det var hennes tur och att Remus faktiskt lyckats med allasina utmaningar gjorde inte att pressen lättade på henne själv precis.

"Ms Welter, jag vill att ni ersätter mr Lupins vänstra ben med en tentakel från en bläckfisk och…"

Hon kunde inte hjälpa att händerna darrade av nervositet då hon lyfte dem med trollspöet i den ena. Remus bruna blick fick henne att lugna ner sig en aning då hon mötte den. Det skulle gå bra, det måste gå bra.

"Är du beredd?" frågade hon sedan.

"Javisst", svarade han kolugnt och verkade bara vänta på att få sina kroppsdelar utbytta.

Det fick han också, en efter en ersattes de med något nytt, men när hon tillslut kom till näsan hindrade hon sig, det var bara något som gjorde henne obehaglig till mods över att behöva rikta trollspöet mot någon annans ansikte. Det var svårt att koncentrera sig på att Remus raka näsa skulle ersättas med en elefantsnabel. Hastigt uttalade hon formeln och svingade spöet. Ynglingens näsa försvann visserligen, men ingenting tog dess plats, bara ett tomrum fanns där, precis samma som James fått fram då han misslyckats tidigare.

Besvikelsen svepte genom kroppen och fick tårarna med sig, hon fullkomligt hatade att misslyckas och det var än värre framför publik. Hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna i sina kanaler medan hon skyndade tillbaka till sin plats så fort hon kunde, men det var mycket svårt. Detta var något hon skulle gräma sig över i evigheter, det visste hon. Även om det var ett minimalt misstag om man jämförde med vissa andra så var det fortfarande ett misslyckande och som Ravenclawelev var inga sådana tillåtna inom skolarbeten. Om hon nu ville få sitt efterlängtade U så hängde allt på deras skriftliga arbete nu.

"Äh, ta det lugnt, det var ju ändå bara näsan och du lyckades ju ändå med att få bort den, eller hur?" Remus klappade henne uppmuntrande på armen, men det hjälpte inte ett dugg. Han skulle aldrig förstå vilka krav hon hade på sig själv eller hur stor pressen var hemifrån. För även om mamma och pappa varken hade tid eller lust att bry sig om henne så var de alltid snabba med att kontrollera hennes betyg så fort de anlände mitt i sommaren. Att inte få göra vad man orkade med, utan fick kämpa tills också blod, svett och tårar satt sin prägel på arbetet. Det var både jobbigt och lönlöst, för ingen människa någonsin hade en möjlighet att bli bättre än ens kapacitet.

"Timandra, du behöver inte gråta, McGonagall kommer att ge dig bra betyg i alla fall." Gryffindorpojkens arm lades om hennes axlar och kramade om henne som en syster. Utan att hon märkt det hade tårarna börjat rinna utför hennes kinder och nu var det för sent att hindra dem att rulla då färden utför redan börjat.

Efter lektionen tog hon sig ned till Stora Salen med Lily och Maddy, hungriga som de var efter den påfrestande lektionen tog de för sig av den grillade kycklingen och klyftpotatisen.

Lily hade självklart klarat sig fläckfritt liksom Sirius. Tindra kände sig misslyckad som inte klarat av en liten bagatell som näsan.

"Upp med hakan, nästan alla var sämre än dig", sa Lily och sänkte sedan rösten till en låg viskning. "Titta tillexempel på Sharon, hon gjorde ju nästan ingenting rätt."

Det stämde ju i och för sig, för det var många fler som gjort mer fel än hon själv om man jämförde med de fyra som klarat sig med högsta betyg på det praktiska utförandet.

"Vi ska upp till Gryffindortornet sen, de ska ha någon fest. Säkert för att de vann matchen igår." Lily verkade ovanligt uppspelt över tanken på en fest, en Gryffindorfest till råga på allt. Quidditchmatchen som varit hade Tindra inte kunnat se, för läxorna hade tornat upp sig som skygglappar framför ögonen och hon hade helt enkelt blivit tvungen att prioritera. Maddy hade förstås kommit tillbaka efter matchen, med lysande ögon, och glatt berättat att James hade gjort tretton mål som den bästa jagaren på skolan han var.

"Vi? Ska vi upp till deras fest?" frågade Tindra sedan medan hon undrade vad de skulle dit och göra.

"Ja, du, jag och Maddy. Det var James som bjöd oss, vi ska ju till Hogsmeade med dem imorgon också, det kommer du väl ihåg?"

Tindra rynkade pannan över Lilys nästintill självlysande ansikte, varför var hon så glad?

"Okej, jag hänger väl med", muttrade hon sedan bistert, för hon var inte alls på något festhumör efter besvikelsen på Förvandlingskonsten

"Jag vet inte vad jag ska ha på mig", utbrast Lily som om det vore det största problemet i hela världen.

"Inte jag heller, men en sak vet jag och det är att du har flippat ut totalt." För Lily var inte alls lika lugn och sansad som hon brukade, nej hon verkade alldeles uppåt väggarna av nervositet för någonting eller någon.

"Men jag är ju så nervös, jag vill att han ska tycka att jag är fin!"

"HAN?" utropade Tindra och Maddy i kör.

"Åh, James förstås!"

Hade hon hört rätt? Lily gillade James! Det kunde inte vara sant! Det var ju bara någon månad tidigare som hon hört sin vän klaga på att Gryffindorpojken uppfört sig illa mot Severus Snape, och nu satt hon där och var nervös över ifall han inte skulle tycka att hon var tillräckligt fin på festen. Sharon i sin tur hade misslyckats totalt på lektionen medan Maddy hade klarat sig galant; hela skolan var helt klart skruvad!

"Jag kan lova att du kommer att vara fin ikväll Lily, du är alltid fin och dessutom är det ju knappast så att han aldrig sett dig när du ser ut som vanligt, eller hur?" Tindra suckade trött, om hon skulle gå på den där festen så skulle hon inte bry sig om att klä upp sig. Vad spelade det för roll? Ingen som hon ville vara extra fin för skulle ändå kunna se hennes ansträngningar. Dessutom var hon inte säker på att hon skulle orka stanna speciellt länge, gårdagens natt hade blivit väldigt sen och om hon skulle vara på den där festen halva natten så skulle hon definitivt inte orka med att ta sig ur sängen tidigt nog för att hinna med de hästlösa vagnarna till Hogsmeade. Morgondagen skulle bli deras absolut sista chans att inhandla julklappar, hon hade inte den blekaste aning om vad hon skulle köpa till Lily och Maddy, än mindre till sina föräldrar. De skickade henne alltid samma sak varje år; extra skolböcker… Vad hon sedan skulle köpa till dem var alltid lika svårt, hon tyckte sig inte känna mamma och pappa tillräckligt bra för att veta vad de ville ha.

"Tindra, vi har lektion nu!" Lily väckte henne ur sina tankar med en lätt knuff i sidan.

Innan hon visste ordet av så hade middagen kommit och gått och så var det dags att göra sig i ordning till festen. Nervositeten stack i henne som tusen nålar utan att hon förstod varför, för det fanns inget hon borde vara pirrig över. Ändå var hon osäker på vad Sirius skulle tycka om hennes kläder eller håret, som om det var något han skulle lägga märke till i alla fall! Hennes vänner for omkring som yra hönor i sina problem med att hitta rätt kläder, men hon kunde inte annat än beundra dem båda när de var färdiga. Hon avundades Lily i den ljusgula toppen med den generösa urringningen som avslöjade en del av de runda brösten med ett guldsmycke vilandes i klyftan mellan dem. Tindra hade alltid avundats Lilys kropp, själv hade hon nästan inga bröst alls och i sin väns sällskap kände hon sig alltid ganska platt och okvinnlig. Den rödhåriga flickan framför henne granskade sig kritiskt i spegeln och slätade till jeanskjolen med de svarta strumpbyxorna under och tog sedan på sig en svart kofta ovanpå toppen i hopp om att slippa frysa i slottets dragiga korridorer. Hon var verkligen ofattbart vacker just den kvällen, James skulle svimma vid blotta åsynen av henne. Maddy i sin tur, var klädd i en vadlång brun kjol och ett vitt, ribbstickat lite längre linne, samt ett brunt bälte runt midjan. För första gången såg hon inte ut som den virriga, aningen korkade tjej hon alltid visat upp för alla andra förut. Hon var helt enkelt skitsnygg med sitt blonda hår utsläppt över ryggen och ögon som lyste likt blå safirer i den nedåtgående solens röda sken.

"Men är inte du klar?" frågade Lily med en förvånad blick på Tindra som fortfarande hade skolklädnaden på sig.

"Nej, jag vet inte vad jag ska ha på mig, det finns väl inte ens någon mening med att klä upp sig…" Hon suckade och drog lite i sitt trassliga hår.

"Bara för att han inte kan se dig betyder det inte att han inte skulle uppskatta att du klädde upp dig för hans skull." Lily började omsorgsfullt borsta ut tovorna bland de bruna lockarna medan Maddy sökte igenom det stökiga rummet i jakt på kläder som en Nifflare letade efter guld.

"Men han bryr sig inte! Vi pratar knappt med varandra ens en gång", suckade Tindra och drog djupt efter andan innan Lily attackerade hennes hår med Häxans förtrollande spray.

"Och? Ni kan väl börja göra det. Han är väldigt trevlig ska du veta, förutom när han är sur, vill säga." Den rödhåriga flickan skrattade och drog med sig sin hjälplösa vän ut i badrummet.

"Jag tror inte att han vill det", muttrade Tindra bistert och såg håglöst in i sin spegelbilds uttråkade ansikte. Hon såg blek och avtrubbad ut med mörka ringar under ögonen och trött blick.

Lily kunde trolla med smink; concealer, foundation, puder, rouge, ögonskugga, eyeliner och mascara, en helt ny flicka trädde fram i spegeln och det uppgivna ansiktsuttrycket var som bortblåst.

"Men vad är det för mening med det här? Han kommer ändå inte se hur jag ser ut!" Tindra blängde argt på sin vän i spegeln.

"Men han har vänner som kan tala om det för honom", sa Lily och log finurligt.

Tindra hann inte svara, för i nästa sekund dundrade Maddy in genom badrumsdörren med hela famnen full av kläder.

Tio minuter senare var hon klädd i mörka stuprörsjeans, ett ljusblått babydoll linne, en grå bolero och ballerinaskor i samma färg. Nervöst skruvade hon på sig, hennes ben såg onaturligt smala ut i jeansen och armarna såg ut som spaghetti i den stickade boleron.

"Jag kan inte gå såhär", sa hon tyst med darrande röst och såg gråtfärdigt på sig själv i spegeln.

"Det kan du visst det!" utropade Maddy. "Du är fan så söt!"

Den blonda flickan tog väldigt sällan till svordomar för att understryka sina åsikter och just av det skälet att hon faktiskt gjort det så gav Tindra med sig och följde med dem ut ur deras uppehållsrum. Skolan var nästintill tom på elever, här och var kunde de skymta ett kärlekspar som kom från olika elevhem och var tvungna att träffas på neutral mark.

"Tänk om han inte kommer att tycka om mig." andades Lily osäkert och gjorde sig liten i koftan.

Tindra hade ingen aning om vart denna plötsliga längtan att få James att bli andlös kom ifrån, och även om hon vetat det så skulle hon kunnat säga redan från första början att Gryffindorpojken skulle tycka att Lily var underbart vacker även om hon skulle ha kommit dit i morgonrock och smink utsmetat i hela ansiktet. Han var helt enkelt blind av kärlek och det var något som gjorde Tindra alldeles varm av glädje inombords, att han brydde sig så mycket om hennes bästa vän och det var faktiskt på tiden att Lily återgäldade lite av hans beundrande blickar.

Musiken pulserade genom deras kroppar långt innan de ens kom fram till Gryffindortornet, det verkade vara fullt med festsuget folk och några alltför berusade femteårselever satt redan med hängande huvuden utanför Den Tjocka Damens porträtt. Den aningen fetlagda damen i rosa klänning frågade inte ens om lösenord när de tre flickorna ställde sig osäkert framför henne, utan suckade bara och svängde ut från väggen.

"Så var det dags igen." Kunde de höra henne muttra medan de kravlade sig in genom det runda hålet. Var det något de avskydde med just Gryffindors sällskapsrum var det ingången från porträttet, för vem hade lust att totalt osmidigt ta sig igenom ett runt hål i väggen då man bar kjol? Lily krävde att få gå först, bara för att försäkra sig om att ingen tittade upp under hennes kjol, att hon hade strumpbyxor på sig hade hon tydligen glömt. Det runda sällskapsrummet var fullt av glada människor som drack ur flaskor med ett starkare honungsöl och även en del buteljer med Eldwhisky och Absolut Fenix cirkulerade bland eleverna. De allra flesta var Gryffindorelever, men Tindra såg ett par från Hufflepluff och även några från deras eget elevhem, fast från sjunde årskursen.

"Så ni kom i alla fall!"

De tre flickorna snurrade runt och James breda flin mötte dem, han stod nonchalant lutad mot väggen strax bredvid porträtthålet de kommit igenom och gav sedan Lily en beundrande blick.

"Självklart", log den rödhåriga flickan och gav honom ett minst lika uppskattande ögonkast.

"Vad fin du är", sa han tyst och drog generat handen genom det redan rufsiga håret.

Tindra vände sig bort och beslöt sig för att lämna de två turturduvorna åt sig själva, de skulle nog inte ha tid för någon än varandra denna kväll. Blicken gled osäkert runt rummet och hon hoppades få syn på någon som hon kände igen, Maddy hade redan lämnat hennes sida i jakt på något att dricka. Hon hajade plötsligt till då hon fick syn på en svart kalufs, knappt synlig ovanför ett ryggstöd till en fåtölj. Sirius. Egentligen hade det kunnat vara vilken annan svarthårig kille som helst, men mitt emot fåtöljen satt Remus Lupin och vinkade åt henne att komma. Hon log lite och började gå mot honom, osäker som en förstaårselev.

"Vi var inte säkra på om ni skulle komma", sa den ljusbrunhåriga pojken och log mot henne. Han verkade nykter och det var en lättnad, hon hade alltid haft en aning svårt för människor som hällt i sig alldeles för mycket.

"Lily och Maddy tvingade mig", svarade hon med ett snett leende och ville sedan försvinna från jordens yta då hon såg hans oroliga blick på hennes ben och armar. Han hade sett att hon fortfarande var för smal och det verkade oroa honom.

"Så du kom inte hit frivilligt?" frågade Sirius plötsligt och vände blicken mot henne med ett litet leende. Han var otäckt snygg i slitna jeans och en vit, v-ringad tröja.

"Nej, inte direkt. Jag är fortfarande trött sen jag satt uppe och pluggade i natt."

"Vill ni ha något att dricka? Sätt dig, Timandra. Jag kan hämta?" Remus reste sig hastigt och orden forsade ur hans mun som om han plötsligt kommit på något han måste göra.

"Ge mig lite Absolut är du schysst", sa Sirius och sedan såg Remus på henne i väntan på en beställning.

"Ehm… ge mig något bara", mumlade hon hastigt. Hon drack sällan och hade ingen riktig koll på vad som man borde dricka och inte.

"Två Absolut med andra ord", sa Remus likt en kypare och försvann i folkmängden.

Tindra satte sig ner på pojkens tomma plats och sedan föll tystnaden mellan henne och Sirius som en tung sten i vatten. Hans ögon verkade piggare och kinderna var rosiga av alkohol, hon själv satt där och kände sig fånig. Hon hade klätt upp sig för honom även fast han inte brydde sig eller ens kunde se det.

"Så, hur gick det på redovisningen?" frågade Sirius plötsligt och det märktes att han kände sig obekväm i situationen.

"Det såg du väl…" Hon tystnade hastigt och blev högröd i ansiktet av skam, men till hennes lättnad började han skratta.

"Nej, jag gjorde ju faktiskt inte det", svarade han med ett brett flin.

"Jaså inte?" försökte hon sig på att skämta. "Eftersom du inte är uppmärksam på lektionerna så får jag väl upplysa dig om att jag misslyckades med näsan."

Sirius höjde ett ögonbryn av förvåning.

"Misslyckades du? Ja, å andra sidan är Remus näsa så egoistisk att den helst sitter kvar där den brukar."

Hon skrattade lite, kände sig bättre till mods och var nästan glad över att hon råkat säga det där dumma om hans syn.

"Jag är glad att du kom", sa han tyst efter ännu en lång stund av stum gemenskap.

Hon kom inte på något att säga och blev lättad över då hon såg Remus komma emot dem med ett varsitt glas åt dem. Han log brett då han fick syn på hennes glödande kinder och räckte henne sedan muggen, en genomskinlig vätska mötte hennes blick och den luktade starkt av alkohol. Då hon förde den till läpparna och smuttade på den fick hon en våg av spritsmak och lukt i näsa och mun, det var bland det äckligaste hon någonsin fått i sin mun. Med en grimas tvingade hon sig att svälja ner det.

"Jag tror inte att damen uppskattar drickan", skrattade Remus då han slog sig ner i en fåtölj bredvid sin vän.

Sirius skrattade.

"Grejen är den att man häller i sig allt fort som tusan och väntar tills man har glömt bort hur det smakar och gör om det igen."

Tveksamt ställde hon ifrån sig glaset och såg på medan han slöt ögonen och hällde i sig spriten i en enda klunk. Han skakade sedan lätt på huvudet och rynkade näsan en aning, som om lukten fortfarande dröjde sig kvar i den. Hon kände hur musiken dunkade i huvudet tillsammans med den anländande huvudvärken, tveksamt såg hon ner på glaset och vätskan i det. Sedan bestämde hon sig, knep ihop ögonen och hällde den otäcka spriten i munnen. Hon kunde inte hålla tillbaka en äcklad grimas då hon svalde och det tycktes brinna i halsen flera minuter efter det.

"Du har fått en konkurrent i att klunka, Tramptass", garvade Remus och såg förvånat upp på Maddy som dök upp ur tomma intet med en ölflaska i handen.

"Vill du dansa?" frågade hon och såg en aning osäkert på honom. Snäll som han var så sa Remus aldrig nej då någon frågade honom och följde med den blonda flickan ut på dansgolvet.

Röklukten från cigaretter stack i näsan på henne och fick ögonen att tåras en aning, det var varmt och kvavt i rummet och överallt dansade folk med varandra i det utrymme som skapats då fåtöljer, soffor och bord flyttats åt sidorna.

"Vart tog Remus vägen?" frågade Sirius efter en stund och sträckte lite på sig med armarna över huvudet.

"Han skulle dansa med Maddy", sa hon och fick en skymt av Lily och James dansande tätt tillsammans bland de elever som trängdes på golvet likt packade sillar.

"Ska vi dansa då? Det är ju tråkigt att bara sitta här hela tiden." Sirius reste sig till hälften ur fåtöljen och vände återigen blicken mot henne, som om han väntade på hennes avgörande.

"Kan du dansa då?" frågade hon osäkert och slängde en blick på de vilda kroppsrörelser som försiggick lite längre bort.

"Klart jag kan dansa, när jag var liten gick jag till och med kurser i vals", flinade han och reste sig upp.

Men det var ju inte det hon hade menat, inte om han kunde dansa, utan ifall han hade möjlighet att göra det då när han var blind.

"Jag menade, du är ju blind… kan du dansa i alla fall?" Rösten var knappast mer än en tyst viskning och hjärtat bultade i rädsla för att han skulle bli arg, men något måste ha hänt med honom på senaste tiden, för istället för att få ett raseriutbrott så log han istället.
"Klart jag kan, bara du håller i mig så jag inte stöter ihop med någon. Jag kan fortfarande höra musiken du vet."

"Okej", sa hon lamt och kände hur hela kroppen darrade av nervositet. Sirius tog hennes hand och hon ledde honom försiktigt ut på dansgolvet mellan vilda tjejer och killar. Som tur var verkade en del ta det lite lugnare, till skillnad mot dem som betedde sig likt upphetsade husalfer. Att dansa var inte riktigt hennes grej, hon hade alltid varit alldeles för blyg för att ta mod till sig att fråga en kille om han ville dansa med henne och när det någon enstaka gång hände att någon frågade henne så blev hon alltid så chockad att hon sa blankt nej. Det kändes konstigt skönt när Sirius ena hand smög sig om hennes midja och placerade ut hennes egna händer och armar på honom själv med den andra, innan han slutligen kom tillräckligt nära för att hon skulle känna aromen från hans parfym och en svag doft av alkohol. Tillsammans med honom var det enkelt att dansa, han liksom förde henne i varje rörelse samtidigt som han själv rörde sig i takt med musiken. Hans ögon var slutna och att döma av ansiktsuttrycket så var han i en helt annan värld. Långsamt slappnade hon av och alkoholen började verka, gjorde det mindre pinsamt att ta ut svängarna en aning och våga röra sig lite mer intimt. Hon måste ha drömt sig bort en sekund, för plötsligt var de så tätt tillsammans, hans höfter mot hennes. Hans andedräkt mot hennes hals.

Det kunde bara sluta på ett sätt…