Kapitel 27
Gläns över sjö och strand - Stjärna i fjärran
Det var bara dagar kvar till julen, lovet hade börjat och Hogwarts var nästintill folktomt. Ett fåtal elever hade valt att stanna kvar och fira högtiden i det väldiga slottet, ett val som de var mycket glada över att ha gjort då de såg de överväldigande vackra julpyntningarna. I den enorma Entréhallen stod julgranar i klass med den som funnits i Hogsmeade, topparna snuddade vid taket och de var draperade med gyllene kulor, frostdroppar och julbjällror som alla spelade en snutt ur jul, jul strålande jul då någon klev in genom den stora skolporten. Isstatyer var utplacerade i den Stora Salen, de föreställde vackra varelser, kentaurer såsom vilier, allihop så verklighetstrogna att fler elever i sin misstro gått fram och petat på dem. Rustningarna i skolans korridorer hade pyntat sig själva; en julkula på spjutet eller glitter på hjälmen, vissa av dem hade till och med gjort sig mödan att lära sig flera julsånger som de – när som helst på dygnet – kunde hacka igång på. Porträtten var ständigt en aning berusade och husalferna överträffade sig själva gång på gång i sin matlagning. Trots allt detta hade det inte varit någon riktig jul om inte det djupa vita täcket av snö hade lagt sig över Hogwarts marker, en tjock is hade brett ut sig över den svarta sjön och bläckfisken där under var noggrann med att hålla den tillräckligt tjock för att ingen skulle trampa igenom. Skogsvaktaren Hagrids stuga var liten och nästan gömd i snötäcket vid skogsranden, det lyste gyllene ur det lilla fönstret på framsidan och rykte ur skorstenen i solnedgången.
En behaglig känsla av värme och kärlek hade också spridit sig mellan eleverna, den gamla rivaliteten mellan Gryffindor och Slytherin hade mattats en aning och inga gliringar kom glidande mellan tallrikarna på grund av den stora glädje som lekte i allas hjärtan. Kinder var rosigt röda och näsor lika skära som julskinkan, leenden var breda likt sjumila stränder och ögon tindrade som om någon placerat självaste Betlehemsjärnan i dem allihop. Från den mörknande himlen dansade stora flingor likt julänglar och slöt sig till de andra på marken, mjuka som fjäderdun och gnistrande som kristaller.
I Ravenclaws fyrkantiga uppehållsrum satt tre sjätteårsflickor uppkrupna i varsin högryggad sammetsblå fåtölj, elden sprakade hemtrevligt och varmt framför dem, gnistor sprätte mot eldstadens stenväggar och ljusskenet från de klara flammorna dansade likt skuggor mot flickornas ansikten. Frusna tår var gömda i den långhåriga mattan på golvet mellan karmstolarna och blickar var fästade på den snöande tavlan ovanför brasan. Rummet var tomt sånär på dem och bara ett par borttynande solstrålar letade sig in genom de frosttäckta glasrutorna. Gardiner i brons och blått rörde sig näst intill omärkbart i den svaga vindil som tog sig förbi de en aning dåligt tätade fönstren.
Allt var lugnt och tyst, bara de låga små smällarna från brasan störde stillheten och någon gång en liten rörelse från en av flickorna som satt där, avslappnade och dåsiga av värmen från elden.
I ett av slottets torn, i ett annat uppehållsrum befann sig fyra pojkar med samma konstiga känsla av jul vibrerandes i bröstet. Det gyllene lejonet på det stora, röda baneret hade slagit sig till ro, rullat ihop sig som en katt och ett svagt kurrande från djurets spinnande var det enda som ekade genom tystnaden i rummet. Fyra pojkar, så olika varandra, men ändå av samma sort. En av dem låg sömnig på den mjuka mattan mellan stolarna, hans svartrufsiga hår flöt samman med fårskinnsfällen och de hasselnötsbruna ögonen var stillsamt stängda, som om han var långt, långt borta. En annan av dem, den minsta och aningen runda pojken, satt uppkrupen i en mjuk, blodröd fåtölj med knäna uppdragna under hakan och armarna tätt slutna runt dem. Hans blick var förlorad någonstans bortom eldens dansande flammor och de runda kinderna glödde av den mjuka värme som vällde över honom i vågor. En tredje, ljust brunhårig pojke med snälla ögon, verkade alldeles ha glömt bort den bok han hade i famnen och tankarna hade svävat iväg till en annan dimension. Ynglingen bredvid honom, halvliggande på golvet med armar och huvud på en bullig fotpall hade slutit sina mörka, oseende ögon. Det ärrade ansiktet såg fridfullt ut, de grova spåren efter hans försök till att skaffa vingar hade mattats en aning och var inte längre lika tydliga som förut. Det största märket fanns dock fortfarande kvar i hans bröst, likt ett varande sår som liksom alltid ömmade trots all den glädje han omgavs av. Den djupa rispan i hjärtat talade om alla de han saknade och sörjde för, det varade istället för tårar som borde droppa utför hans kinder och ömmade som ersättning för det erkännande om hans sorg. Trots att han faktiskt varit den som tagit livet av sin bror och gjort det med vilje i sitt blinda raseri, så sörjde han och nu fanns där bara blindheten kvar. Inget hat och ingen vrede. Bara en malande sorg som ville tränga ut ur hans tårkanaler, salta, kvävande droppar som han stängt inne alldeles för länge.
På senaste tiden hade han inte haft tid att vara ledsen och rädd, det hade varit för mycket lycka och glädje i hans liv. Mörka rådjursögon lekte på hans näthinna och en sagolik hetta spred sig genom hans bröst och kropp, förkolnade sorgen för en stund.
Timandra.
Det kändes som evigheter sedan, då han först bestämt sig för att erövra henne som en orörd oskuld och nu, när han hade henne så nära intill hjärtat som någon annan människa kunde komma, så spelade det där gamla inte längre någon roll alls. Det var inte som en trofé och erövring han såg henne, för han kunde inte se henne, bara i sina drömmar fanns hon fortfarande lika klar och tydlig som då han kunnat använda sina ögon till att se med. I hans tankar hade hon börjat blekna, bara ögonen fanns kvar lika tydligt som förut.
Osäkra. Rädda.
Som ett rådjurs och precis lika mörka.
Hans händer mindes hennes lockars vågor och skruvar, men inte hans ögon.
Hans mun kom så väl ihåg formen på hennes läppar och smaken av tungan, men hans ögon hade glömt hennes leende.
Hans fingertoppar erinrade sig känslan av hennes lena hud, men ögonen visste inte längre skinnets lyster.
Det gjorde så ont.
Remus hade talat om att hon magrat, att hon inte åt som hon skulle, men så fort Sirius ville röra vid hennes kropp och se efter själv drog hon sig undan. I skam eller blygsel för att han tog på henne. Han kunde inte säga åt henne att hon var för mager, att hon borde äta om han inte kunde se det själv. Han visste ju inte. Inte själv, bara vad Remus hade talat om, berättat för hans öron. Men hans ögon visste inte vad orden pratade om.
James och Lily hade det bra, det visste han om, för hans bästa vän hade berättat. De hade blivit mer intima, men inte haft sex än. Själv var han precis på samma ställe som den där kvällen på festen, då hon kysst honom. Han visste inte om det var för att hon var rädd och osäker, eller för att hon oroade sig för hans blindhet. Men hur det än låg till så förstod han inte hur länge han skulle stå ut i ett förhållande som bara tillät kyssar.
Han var inte den som krävde att hon skulle ha sex med honom samma kväll som de träffats, men efter ett förhållande av några veckor, med spenderad tid så gott som varenda dag, så väntade han sig mer än en mjuk klapp på kinden och en lätt puss på munnen.
Det var som om hon var rädd för att låta honom älska henne.
Som om hon visste hans egna rädslor, hur ängslig han var över att låta alla känslor flöda fritt och dela med sig av allt med henne, men hur starkt han samtidigt längtade efter just det. Han visste ju att hon läst i hans bok, men nu var han inte längre arg för det utan tänkte mer på det som en försäkran om att hon inte skulle lämna honom om han berättade allt det där han gjort. För han hade gjort så mycket hemskt i sitt liv.
Saker han skämdes för.
Saker han sörjde över.
Saker han ångrade.
Och saker han menade med hela sin varelse.
Allt ville han berätta, men var inte riktigt säker på att han faktiskt vågade. Inte när han inte kunde se hennes ansiktsuttryck, då han inte kunde fånga den mörka blicken, inte då hon kunde gå ifrån honom utan att han kunde se vilken väg hon tog.
För trots att han tyckte så ofantligt mycket om henne, så var han rädd för att hans känslor inte skulle hålla för yxhugget om hon drog sig undan för honom; hela Sirius Black. Det inuti och det utanpå. Bakom och bortom, framför och utvändigt.
En tung suck skallade i tystnaden mellan de fyra pojkarna, det hördes tydligt att det var James som fått myror i byxorna och inte orkade vara still längre.
"Jag saknar Lily", mumlade han och Sirius kunde känna hur han rörde på sig på fårskinnsfällen.
"Du träffade ju henne för två timmar sedan", svarade Sirius trött och kom på sig själv med att faktiskt sakna det där som han var så trött på och ville spinna vidare på; klappen på kinden och den lätta pussen.
"Två timmar utan Lily är som två timmar i en dödskista", suckade James med en låtsad poetisk ton.
"Skulle tro att hon tycker att två timmar tillsammans med dig är som två timmar i en likkista", flinade Sirius och fick sig genast ett surt slag i magen. "Aj! Vad gjorde du så för?"
"Du är bara avundssjuk för att Timandra hellre lever i celibat än rör vid dig", fräste hans bästa vän som tydligen tagit illa vid sig.
Det värsta var att han nog hade rätt och Sirius blev tyst en lång stund, sedan sa han dämpat:
"Sant."
"Äh, Tramptass, du vet att jag inte menade så!" James hastiga ånger och medlidande kom krypande med den mjukare rösten. "Du vet ju hur blyg hon är, dessutom är ni ju nästan aldrig ensamma med varandra."
"För att hon inte vill det ja!" Den blinda pojken kände plötsligt för att dela med sig av sina förtvivlade tankar. "Hon vågar inte ens ta i mig, det är som om jag vore pestsmittad. Har ni sett hur hon drar sig undan varje gång jag försöker ta i henne någon annanstans än i ansiktet? Hon kanske bara är med mig för att hon tycker synd om mig!" En plötslig hetta hade vidbränt hans röst och han kände sig sviken utan någon egentlig anledning.
"Har du frågat henne?" frågade Remus lugnt, som tydligen också valt att delta i samtalet.
"Frågat henne vad?" undrade Sirius som kom av sig i sin vrede.
"Om hon vill vara ensam med dig, om hon blir äcklad när du tar i henne, om hon ser dig som pestsmittad, om hon bara är tillsammans med dig för att hon tycker synd om dig?" svarade varulvspojken, alltid lika klok och sansad.
"Tror du att jag tänker fråga henne det eller?" muttrade den mörkögde pojken på golvet.
"Jag tror säkert att du får ut mer av det än av att fråga oss."
Sirius blev tyst, talad till rätta. Överbevisad. Idiotförklarad.
"Jag får väl försöka", sa han sedan tyst och vek sig för hans alldeles för intelligenta vän. Ibland var det allt bra tur att Remus fanns där och talade dem till rätta då idiotiska tankar och funderingar tog över allt för mycket.
Ett lågt fniss hördes från James håll och Sirius kunde inte hålla tillbaka ett litet flin.
"Jag visste inte att du var en sådan vekling, Tramptass. Det är nog första gången du erkänt att Måntand har mer rätt än du." En lekfull box från James landade ännu en gång i hans mage, men lite mjukare den här gången. Istället för en vänskaplig kram, ungefär.
"Det är lättare att vara smart när man inte är intrasslad i smeten själv", sa Remus vist, men föll sedan skrattande ner på golvet då Sirius ryckte tag i hans ben.
Slagsmålet var sedan i full gång, tre pojkar som rullade runt mellan skratt och vänskapliga slag på fällen framför brasan.
Den fjärde satt kvar i sin fåtölj, avlägsen och en aning utanför, som om han inte riktigt såg vad som skedde nedanför hans fötter. Det var alltid så, att han, Peter var det femte hjulet. Varken smart eller fräck, snygg eller rolig. Bara… bara Peter.
(¯·¯)
·.,.·´
"Vad köpte du till Sirius?" frågade Lily Tindra en tidig kväll, bara ett par dagar innan självaste julafton.
"Du får se", log hennes vän och de mörka ögonen lyste upp. "Du då? Till James menar jag?"
"Du får se", härmade Lily och de brast sedan ut i skratt.
Sovsalen var halvtom, eller halvfull, Sharon och LeAnn hade valt att åka hem över jul, något som aldrig förr hade hänt. Men samtidigt kändes det skönt för de tre bästa vännerna att få tillbringa obesvärad tid tillsammans, slippa ta hänsyn till Sharons underliga tystnad och LeAnns plötsligt uppdykande tårblanka ögon. Varför de två egentligen betedde sig på det sättet var en gåta för Tindra, för hur sårad Sharons stolthet än hade blivit efter det knäckta näsbenet så vägrade hon tro på att det skulle vara orsaken till den kvävande tystnaden, men framförallt inte grunden till LeAnns oförklarliga gråtmilda uppförande.
"Jag förstår inte varför hon har så nära till tårarna", hade Tindra erkänt för sina två vänner då den rundkindade flickan plötsligt brustit ut i tårar och rusat iväg efter att de pratat om marodörerna.
"Inte jag heller, men det kan inte ha något att göra med det där hon var deppad över ett tag förut?" hade Lily då frågat och en plötslig kalldusch hade svept över Tindra.
Hon hade alldeles glömt bort våldtäkten, Sirius våldtäkt på LeAnn.
Hur hade hon kunnat glömma?
Sedan dess hade hon varit vaksam och en aning osäker i hans sällskap, känt sig rädd och nästan lite obehaglig till mods då han ibland gjorde en ansats till att gå längre än bara kyssas. Visserligen blev han aldrig våldsam eller elak, drog sig bara artigt undan då han märkte att hon blev besvärad och sa inget om det.
Men trots hennes rädsla var kärleken alldeles för stor då hon såg de mörka ögonen och känslan av hans läppar mot hennes jagade bort rädslan för en kort sekund, men den kom alltid lika hastigt tillbaka igen då han försökte gå längre.
Hon var delad, visste inte om han verkligen gjort det där som LeAnn sagt, men samtidigt kändes det skvatt omöjligt att inte kunnat lita på den person hon haft som vän så länge. Sirius var ju trots allt ökänd för att ta vad han ville, även om – vad hon visste i alla fall – någon tjej aldrig blivit kapad mot sin vilja. Hon slets sönder och samman mellan två samveten, den skyldighet hon kände gentemot sin vän och den kärlek hon ville ge personen hon tyckte så mycket om.
"Du vet", sa Lily efter en stund och väckte Tindra ur sina funderingar. "Jag tror att jag ska bjuda ner dem hit, till oss, de har ju faktiskt aldrig varit här."
"Tror du seriöst att Meciro skulle släppa in dem frivilligt?" flinade Tindra och drog borsten genom de kaffefärgade lockarna.
"Nej, inte om han vet om dem", svarade Lily finurligt och drog på sig ett gräddfärgat linne utanpå den vita behån.
"Nu hänger jag inte med", erkände Tindra och hoppade till då Maddy dundrade ut ur badrummet med en handduk runt huvudet och hoppandes på ett ben i ett försök att få på en strumpa på den fuktiga, nyduschade foten.
"Om vi får ut honom ur tavlan, alltså, ifall han hälsar på någon annan. Så kan vi ju släppa in dem utan att han märker." Lily log segervisst och tog ett par tag med borsten till dess att håret föll som en gnistrande rubingardin över hennes ena axel.
"Men hur kommer vi in då?" frågade Maddy och såg urbota dum ut där hon stod med halvöppen mun och ögonbrynen höjda så högt att de försvann någonstans uppe under handduken.
"Men vi är ju redan inne, pucko", skrattade Tindra och fick sin blonda vän att riktigt lysa upp, som om någon tänt en glödlampa innanför pannbenet på henne, då hon förstod hur själva planen skulle gå till.
"Jahaa, men då förstår jag ju! Kunde ni inte ha sagt det från början?" lade hon sedan till, en aning anklagande.
"Jag trodde jag gjorde det", mumlade Lily tyst och flinade mot Maddy som redan var i full färd med att frottera sitt hår torrt och verkade alldeles ha glömt att hon ställt en fråga.
"Ja, men bjud hit dem då. Du menar alltså nu, med detsamma?" sa Tindra och sträckte sig efter en naturvit, grovstickad polotröja som kändes så mycket jul som ett klädesplagg någonsin kunde.
"Ja, jag tänkte gå och hämta dem, James bad oss komma dit. Men jag vet inte om jag känner för att kuta genom korridorerna på kvällarna för att inte Filch ska upptäcka oss varje gång." Lily krånglade sig i ett par mörka jeans och drog hastigt in magen för att knäppa knappen. "Jag sticker nu då, och så kommer vi nog hit om kanske en kvart, max. På vägen ut tänker jag tipsa Meciro om att det är fest i Sir Cadogans tavla, så att han drar dit, men ni måste lova att hålla målningen öppen om max tio minuter. Jag vill inte vänta!" Så försvann hon ut, med de gröna ögonen lysande av glädje och håret dansande mot ryggen.
Tindra stirrade efter henne en kort sekund och sedan sjönk orden in i henne.
"Hjälp! De är ju här om tio minuter och jag är fortfarande blöt i håret och har inga byxor på mig!" utropade hon och råkade i panik.
"Du har inte sminkat dig heller", påminde Maddy och gjorde inte saken bättre. Själv tog hon det lugnt, hon hade ingen anledning att göra sig fin.
Tindra fick hastigt klämma sig i de trånga jeansen och göra sig i ordning i all hast, tio minuter senare stod hon och Maddy och väntade vid uppehållsrummets ingång med målningen på vid gavel. Inte ett knyst hördes om att Meciro skulle vara tillbaka inom sina ramar, vilket kändes betryggande. De fick inte vänta speciellt länge, bara ett par minuter senare kom de fyra marodörerna och Lily gående längs korridoren, vardagsklädda och – i alla fall ynglingarna – nyfikna på hur det egentligen såg ut i Ravenclaws sällskapsrum.
James höll stadigt i Lilys hand med ett saligt leende på läpparna och en mörk t-shirt till sina mjukisbyxor (han tyckte tydligen att lov bara var till för att slappa på) som satt nedhasade en bit på höfterna så att kanten på kalsongerna syntes. Remus såg sådär snäll ut som bara han kunde i en brun, stickad tröja och slitna manchesterbyxor, det bruna håret var en aning stripigare än vanligt, men ögonen var precis lika vänliga som alltid. Bredvid honom, hållandes i hans arm gick Sirius med det svarta håret liksom alltid lika välfriserat och nonchalant hängande i ögonen och ner i nacken, den V-ringade svarta tjocktröjan gjorde honom snyggare än vanligt och de mörka jeansen med det svarta skärpet och silverspännet gjorde inte saken sämre. Men den som fastnade längst i hennes blick var Peter, som gick en bit efter de andra med blicken sänkt och axlarna uppdragna, som om han frös. Den stickade tröjan smet åt en aning runt hans lite rundare mage och byxorna gick i samma färg som hans råttfärgade hår, hon tyckte så synd om honom som såg så ensam och utanför ut. Som om han egentligen inte hörde till, bara var ett litet bihang som inte skulle göra någon skillnad om han försvann.
Osäkert kurade Tindra ihop sig i sin stickade tröja och gömde munnen och nästippen i den mjuka kragen. Hon såg hur Remus sa något i Sirius öra och denne nickade uppmärksamt, sedan log de mot varandra i samförstånd och prefektpojken vinkade vänligt mot henne. Hon höjde handen i en tyst hälsning och makade sig åt sidan då de fyra ynglingarna och Lily gick in.
"Inte konstigt att ni är det smartaste elevhemmet om ni har halva bibliotekets böcker i uppehållsrummet", anmärkte James med en blick mot de höga hyllorna som var fullproppade med böcker.
Lily skrattade varmt och Tindra kunde se hur hon kramade lätt om hans hand, smaragdögonen lyste som om någon tänt en stjärna inuti dem och håret flammade som en eld i det glödande skenet från ljusstakarna i rummet.
Den brunlockiga flickan såg hastigt upp då någon försiktigt rörde vid hennes arm, det var Sirius. Istället för hans sedvanliga leende då de träffades vinklades bara ena mungipan uppåt och blicken var nedslagen.
"Hej", sa han tyst och tog försiktigt tag i hennes arm så att hon kunde visa honom vägen in i rummet.
"Hej", svarade hon näst intill viskande.
Sedan blev det inte mer samtal mellan dem den kvällen, Sirius höll sig ständigt i närheten av Remus och pratade sällan tillräckligt högt för att någon annan än hans vän skulle kunna höra. Tindra kände sig bortglömd och ensam där hon satt, fast samtidigt var det ju precis det här hon hade velat sedan den gången då hon plötsligt kommit ihåg vad han gjort mot LeAnn, att han skulle hålla sig på avstånd.
Men kroppen saknade värmen från hans kropp då hon brukade sitta tätt intill honom, munnen värkte av längtan efter hans läppar och hjärtat blev ett enda stort sår då han knappt ägnade henne en ynka blick.
Så det var alltså så det kändes för de flickor Sirius hastigt lämnade efter att ha gjort dem lyckliga en kort tid, sorgen fick hjärtat att gå i tusen bitar. Små bitar som omöjligt kunde finna sin plats tillbaka igen då de hela tiden spolades omkring av de vågor av innestängda tårar som svepte inom henne istället för att rinna utför de magra kinderna.
Rådjursögonen var mörka och blanka med blicken förlorad på andra sidan fönsterrutan där himlen var blodröd och brann. Hon kurade ihop sig i fåtöljen, drog en filt kring sig och slöt ögonen i ett försök att stänga allt ute. Det blev mörkt i hennes värld, en natt utan stjärnor.
Ett liv utan hopp.
Hon lyssnade till de andras prat, det var bara värdelöst skitsnack i allmänhet. Vem som gjort vad, vilka som var tillsammans och hur Snape lättast skulle kunna sättas på plats. Tindra avstod från att delta i deras prat, hon ville bara glömma bort att andas.
Då Gryffindorpojkarna bestämde sig för att gå låtsades hon sova, kände inte den varma hand som försiktigt strök hennes kind eller de läppar som lätt trycktes mot hennes panna. Det var bara smärtan kvar från det varma område han lämnat på hennes kind och brännande heta märke som grävde sig in i pannans tunna hud.
(¯·¯)
·.,.·´
Julaftons morgon grydde och solen letade sig upp över ett skinande vitt landskap och det mörka slottet i fjärran. Snön låg tjock på sjön och under det vita täcket hägrade den kalla isen. Bara ett par fönster lyste i ett av tornen, resten av de personer som fortfarande fanns kvar på skolan sov djupt under sina varma dunbolster.
Endast Sirius var vaken.
Han satt uppe i sitt uppehållsrum med en liten flaska i handen och vid den minimala korken hade någon fäst en lapp. Meddelandet hade chockat honom så djupt att han inte visste om han skulle skratta eller gråta då han äntligen hittat Sorteringshatten och läst vad som stod.
Det var från Albus Dumbledore.
Kära Sirius,
Min julklapp till dig blir att låta dig låna tillbaka,
det sinne du förlorat för fyrtioåtta timmar från den
stund du väljer att dricka detta.
Ta noga vara på denna gåva, för den ges
inte till dig mer än en gång här i livet.
Med önskningar om en god Jul,
Albus Dumbledore
Sirius vägde den lilla flaskan i handen, två dygn från nu skulle ge honom en fullt fungerande syn på både julafton och judagen. Han skulle få en chans att säga adjö till allt det han egentligen aldrig hunnit ta farväl av. Det hade tagit honom flera veckor att förstå vad som egentligen gjort honom blind istället för att bryta hans rygg, det var först igår som han hittat orsaken. Ett lösblad i en biblioteksbok hade fått honom att förstå och samtidigt ge upp hoppet om att någonsin få tillbaka synen. Han hade läst det så många gånger, med hjälp av den slitna gamla sorteringshatten, att raderna var instämplade på hans hjärna.
Att vara blind med ögonen i behåll
Många trollkarlar finner att de vaknar upp blinda efter en mycket hård strid eller Quidditchmatch då de i slutstadiet slagit i huvudet och svimmat av.
Vad detta kan bero på har många trollkarlar och häxor på S:t Mungos funderat över mycket länge, och svaret fanns att finna i de absurdaste Mugglarböcker man någonsin kan tänka sig.
Utdrag ur: Vad synskador beror på
Att finna att man blivit blind av ett hårt fall till marken eller om möjligt ett slag i bakhuvudet är inte helt ovanligt. Att man kan bli av med sin syn utan att för den skull få ögonen utpetade är inte omöjligt då man vid ett hårt slag eller en stöt mot bakhuvudet kan rubba syncentret (som är placerat just där). Då en persons syncentra blir rubbat av tillexempel ett våldsamt fall till marken från en hög höjd eller vid kollision med ett olägligt utplacerat föremål på exempelvis marken kan personen drabbas av permanent blindhet eller mycket allvarliga synskador.
Mot detta finns inget medicinskt bot.
Och nu hade han chansen att få se ännu en gång, under två hela dygn. Han hade chansen att memorera James grimaser och Remus vänliga blick. Han fick möjligheten att färska upp minnet om hur Timandras leende såg ut och möta andras blickar utan svårighet. Han skulle kunna se, men ändå tvekade han.
Tänk om saknaden, då han blev blind än en gång, skulle bli för stor. Tänk om han inte skulle orka bära bördan av ännu en förlorad syn.
Tänk om han tappade lusten för livet, igen.
Men ändå, där borde inte finnas någon fundersamhet inom honom. Han borde inte tvivla på effekterna efteråt, de andra marodörerna fanns där då, de skulle stötta honom. Timandra också, trodde han. Men sedan deras konstiga möte tre dagar innan var han fundersam, visserligen visste han att orsaken till den plötsliga isoleringen, han hade ju undvikit henne en aning. Hållit sig utanför och tyst för det mesta, han var för trött för att delta, ville bara sitta bredvid och finnas till.
Han orkade inte vara tålmodig och förstående jämt.
Hon kunde väl komma till honom också?
En ny beslutsamhet sjöd inom honom, plötsligt uppdykande, gömd bakom tankar och ord. Han skulle dricka det, se hur verkligheten såg ut en sista gång. Julen skulle ju trots allt vara lycklig och fin.
Han ville se hur stjärnorna gnistrade på julaftonskvällen, hur snön låg tjock och kall och han ville bländas av de gnistrande silverbollarna i julgranarna.
Med ett plopp flög korken upp då han tryckte tummen mot den, han hade ingen aning om vart den tog vägen någonstans, men orkade inte bry sig.
"Skål", sa han tyst och slöt ögonen innan han förde den smala flaskhalsen till munnen.
Det smakade skit, som lera och spenat blandat i en fruktansvärd sörja. Vätskan var tjock och trögflytande, rann långsamt ner genom hans strupe och beblandade sig med blodet och rusade upp i hjärnan.
Efter första klunken tyckte han sig kunna urskilja ljus och mörker.
Efter den andra fann han vaga konturer av föremål.
Den tredje gav honom en exakt form på möblerna omkring honom, men synfältet var en smula suddig.
Då de sista dropparna beblandat sig med hans kropp klarnade hela rummet upp och en överväldigande känsla av glädje svepte över honom.
Tårarna sprutade ur hans ögon och det var med ett snyftande skratt han stirrade omkring sig. Såg lejonet på baneret, de röda fåtöljerna och den lurviga fällen framför brasan. Han rusade fram till ett fönster, såg ut på allt det där vita utanför, på träden som stod upp som bomullsklädda spjutspetsar bakom Hagrids stuga.
Med de salta dropparna fortfarande spurtandes utför hans kinder tryckte han näsan mot det kalla glaset och blåste imma på rutan. Han kunde inte få nog av allt där utanför, det var inte klokt hur mycket han hade saknat det.
Ett skrik av förtjusning undslapp honom och han sprang uppför de branta trapporna till sovsalen, dörren för upp med en smäll och han såg sig om i rummet. På de sovande pojkarna.
Hans vänner.
"Vakna!" skrek han och slängde sig på James som skräckslaget satte sig upp i sängen.
"Vad gör du!" utbrast han förvirrat och blängde på Sirius som låg raklång tvärs över den spenslige pojkens ben.
"Jag väcker dig", flinade Sirius och tillade sedan: "Du behöver inte blänga så där!"
"Jag blänger in-", James avbröt sig. "-hur?"
Sirius slängde meddelandet från Dumbledore i sin väns ansikte och skrattade högt när James gav till ett tjut av glädje och hoppade ur sängen.
"Fyrtioåtta timmar är hur lång tid som helst! Åh, fy fan, nu är du tillbaka igen kompis!" Med de sista orden fortfarande hängande i luften kastade sig James tillbaka på sängen, och snart var slagsmålet i full gång mellan de två bästa vännerna.
Ett slagsmål istället för en kram.
Glädjetårar svämmade inte över av slagsmål.
"Vad håller ni på med?" sa den trötta röst som tillhörde Remus Lupin. "Ni för ett herrans liv, vissa försöker faktiskt sova här!"
Sirius hjärta hoppade högt av glädje då han såg det bleka och mycket trötta ansiktet tillhörande Måntand, pyjamasen var lite för kort i ärmarna och i benen, precis som det skulle vara på Remus.
"Han ser hanser!" vrålade James och skrattade högt av lycka då han måttade ett slag med en kudde mot Sirius. "Dumbledore har gjort honom bra igen, jag ska kyssa den där skäggiga gamla gubben så fort jag ser honom!"
"Va?" utbrast Remus förvånat och satte sig ner på sängkanten i chock. "Ser du? Ser du?"
"Jaa!" vrålade Sirius och kastade sig över varulvspojken som hastigt, och mot sin vilja också blev indragen i den turbulenta kampen.
Peter vaknade inte, även fast de var ovanligt högljudda. Han snusade lugnt i sin säng då Sirius kikade in mellan förhängena för att kasta en blick på den fjärde marodören. Slingersvans.
"Nu ska vi fira!" utropade James. "Massor med honungsöl!"
"Vänta nu ett tag", sa Remus som hunnit sansa sig en aning. "Klockan är bara åtta och hela skolan sover fortfarande. Dessutom tror jag att det finns fler än vi som vill höra den goda nyheten."
Sirius förstod direkt vilka han syftade på och kände hur värmen sköljde genom hans vener och artärer.
"Kan vi inte… kan vi inte hålla det hemligt en stund till? Jag vill göra en sak först."
"Är du galen, Tramptass? Tror du att jag ska kunna hålla truten när jag skulle kunna springa i taket av glädjerus?" James såg på honom med en misstrogen blick.
"Du blir så illa tvungen, gamle kompis." Sirius gav honom en klapp på axeln och bestämde sig för att göra sig i ordning. Då han fick syn på sitt bleka ansikte i spegeln fick han något av en chock. Visserligen hade James talat om att hans ärr hade bleknat, men han hade aldrig trott att de var så många och stora. Å andra sidan gjorde det honom mer snygg än söt, men han trivdes inte med den ojämna hud som lekte under hans handflator då han kände på sina kinder. På överkroppen bar han än fler märken efter hoppet från uggletornet, spåren var långa och vita mot hans skinn. Ständiga påminnelser om vad han gjort, och varför.
Håret hade växt, blivit lite för långt, men han orkade inte fixa till det utan drog bara fingrarna genom håret och lade det rätt. Han skulle bli tvungen att prata med henne, förklara hur han kände. Varför han betett sig som han gjort, fråga varför hon betedde sig som hon gjorde.
Det kanske inte skulle sluta lyckligt, men det var hans enda möjlighet att få analysera hennes ansiktsuttryck, se vad hon tyckte och tänkte.
"Tror du att Lily är vaken?" sa James som plötsligt dök upp vid hans sida.
"Du får väl se efter", flinade Sirius och iakttog sin vän i spegeln.
"Vadå?" James stirrade tillbaka på honom i den reflekterande glasskivan.
"Jag tänker dra dit nu, och du ska följa med", sa Sirius och skrattade.
"Du kan inte vägen."
"Nej, just därför ska du också med."
"Jag kan inte lösenordet!" utbrast James.
"Och det är av den anledningen jag kommer med", kontrade Sirius och log snett åt sin väns förvirrade min. "När man inte ser får man koncentrera sig på annat, du vet."
James skakade uppgivet på huvudet, tog på sig ett par byxor samt sina gymnastikskor och sa sedan:
"Kom igen då, ska vi gå så går vi nu!"
De gick genom de öde korridorerna, kylan hade etsat sig fast mellan dem och verkade inte ge upp kampen mot solens värmande strålar. Sirius huttrade en aning där han gick, fastän han hade tagit på sig en grovstickad tröja.
"Alltså, jag ska så döda dig för det här sedan", muttrade James som tydligen kommit över sitt första glädjerus och var tillbaka i allt det där trötta igen.
"Om du har tur kanske Lily sover naken", flinade Sirius och började skratta över den plötsliga förvandlingen hos hans vän. Ögonen antog ett tydligt, drömmande uttryck och Sirius visste precis vad det var James såg framför sig.
"Bäst för dig att hon gör", sa han sedan och blängde på sin forna blinda vän.
"Jag visste inte att du var så sexfixerade, Tagghorn", skrattade Sirius.
"Får man inget, får man fantisera istället", svarade James med ett kort garv.
"Haha, jo. Jag kanske hamnar i samma sits jag."
"Men du har i alla fall gjort det."
"Och?" muttrade Sirius som helst inte ville prata om det, utan hungrigt lät blicken glida runt korridorer och salar, fast besluten att ta in allt ihop och spara det någonstans djupt inne.
"Jag är avundssjuk", förklarade James.
"Bättre att göra det en gång med någon man tycker om, än tjugo med olika personer man knappt känner ens vid namn." fräste Sirius otåligt.
"Du känner Timandra", sa James finurligt.
"Men vi har inte haft sex." Den nu seende pojken tog sin nya förmåga i besittning och blängde på sin vän som snabbt tystnade och skärpte till sig, troligtvis tillbaka i fantasier om en viss Lily.
Sirius beundrade den enorma målningen med riddarvakten på, det var alltså bakom den som Timandra fanns. Meciro hette mannen i rustningen, Mystiske Meciro.
"LÖSENORD!" vrålade han så att visiret skrällde och de båda pojkarna hoppade högt av förskräckelse.
"Mimande Mandlar", muttrade Sirius till svar och blev ytterst stolt över sig själv då målningen öppnade sig för dem med en artig nick och en skräll med lansen.
"Jag fattar inte hur då får alla att göra som du vill", grumsade James som hastigt skyndade vid hans sida.
"Jag är väl helt enkelt bäst", svarade Sirius med ett flin. "Så, vilken av salarna är deras?" Han försökte låta oberörd, men han var djupt imponerad av det stora uppehållsrummet. Träpanelsväggarna var täckta med antingen Ravenclawbaner eller hyllor, proppade med böcker. Runt om i rummet stod mörkblå möbler utställda, fåtöljer som liknade de som fanns i hans eget sällskapsrum stod framför spisen och mjuka soffor befann sig inbjudande vid väggen, mellan hyllor och baner. Hans upptränade näsa kunde fånga doften av gamla böcker och den intelligens som symboliserade Ravenclaws elever.
"Den där", sa James och pekade på en av dörrarna som stod lite på glänt.
Det var mörkt i rummet, bara ett par ljusstrimmor hade letat sig in bakom de fördragna gardinerna och lekte mot de mörkblå sängförhängena. Han såg frågande på sin vän som pekade bortåt en säng medan han försvann bakom draperierna till en annan. Sirius kände sig en aning osäker och nervös då han försiktigt förde tyget åt sidan. Vad väntade han sig att se?
Det första han såg var ett svall av mörkbruna lockar, mer glänsande och kaffefärgade än han tyckte sig komma ihåg. Mitt i den ridå av alla korkskruvar som spred sig ut över kudden likt strömvirvlar såg han hennes smala anlete där kindbenen blivit alltför tydliga och ansiktet för magert. Ögonen var slutna och långa ögonfransar kastade skuggor över bleka kinder, munnen såg så onaturligt blossande ut i jämförelse med den annars så vitaktiga huden. Den tunna armen som låg på täckets kant var tunn och bräcklig som en ungträdskvist, hon hade i sanning blivit alldeles för smal och mager för sitt eget bästa. Det gjorde ont att se henne så dålig, ömklig och liten. Inte som den roskindade flicka han pussat i biblioteket den där gången för så länge sedan, då hade hon varit mjukare att ta i, inte bara skinn och ben.
Men ändå kunde han inte låta bli att tycka att hon fortfarande var vacker, trots allt det där.
Han satte sig försiktigt på sängen och lät pekfingret glida längs hennes kind, hals, över axeln och det tunna bandet som verkade tillhöra hennes nattlinne, utmed den spröda armen och handen som han tog i sin. Försiktigt kysste han de fem fingertopparna och sedan handflatan medan hans ögon var spänt fästa på hennes ansikte. På det lilla leende som lekte i sömnens mungipor och sedan – tills hans stora förvåning – ett uttryck av chock och rädsla. Ögonlocken for upp och han blev förskräckt över hur stora de mörka ögonen såg ut, som bottenlösa brunnar och just då såg hon verkligen ut som ett skräckslaget rådjur.
Han hörde hur det small två gånger i dörren, det verkade som om både Lily, James och Maddy bestämt sig för att lämna dem i fred, hans vän måste alltså ha sagt något i alla fall. Den svikaren.
Den tunna flickan satte sig käpprak upp i sängen så att de ostyriga lockarna dansade över hennes axlar och skuldror.
"Vad gör du här?" frågade hon förskräckt och drog hastigt upp ett av axelbanden som hade glidit ner längs överarmen.
"Jag tänkte överraska dig", svarade Sirius och försökte le, men han kände att det mest blev till en konstgjord grimas.
Ett flyktigt leende dansade över hennes läppar en kort sekund innan hon åter såg storögt på honom.
"Varför då?" undrade hon vaksamt, som om hon trodde att han skulle göra henne illa.
"För att…" han tvekade och kände sig dum. Helst av allt ville han bara gå därifrån utan att säga hejdå, men nu var han tvungen att förklara sig. "För att jag behöver prata med dig."
"Kan vi inte prata senare?" frågade hon och svepte in sig i täcket som för att skyla sig.
"Jag kan inte senare, jag kan… jag kan se nu." Bad han, önskade att hon skulle förstå att det var viktigt att få det gjort nu.
"Se?" utbrast hon förvirrat, sedan vidgades ögonen ännu lite till, som av förundran. Tunna fingrar rörde vid hans kinder och då han slöt ögonen i välbehaget från beröringen så dansade också spensliga fingertoppar över hans ögonlock, som om de letade efter ett tecken. "Åh." andades hon tyst, som av häpnad och glädje i ett.
Då han slog upp ögonen igen såg han att de mörka ögonen var blanka av tårar, varma och tillmötesgående igen, precis som han kom ihåg dem.
"Jag tror att jag behöver prata med dig om ett par saker också", sa hon sedan och en glimt av osäkerhet dansade i den mörka pupillen.
Sirius satte sig till rätta på sängen, redo för en lång föreläsning om vad han gjorde för fel med bävan i sinnet.
"Sätt igång." Han försökte le, men var inte säker på om han lyckades särskilt bra.
Det kändes konstigt att se henne bita sig i läppen, sluta ögonen för en kort sekund, som för att samla mod och sedan dra ett djupt andetag.
"Jo", började hon, men tystnade sedan tveksamt. Det syntes så tydligt att hon var beredd på att något fruktansvärt skulle hända om hon sa det hon hade på hjärtat.
"Kom igen, så farligt kan det inte vara", försökte Sirius uppmuntrande.
Hon tog sats, svalde, tvekade, irrade med blicken och kastade sedan de fyra orden ur sig med en väldig kraft.
"Har du våldtagit LeAnn?" Kort, snabbt, som om hon bara ville ha ur sig det så fort som möjligt.
Han kunde inte annat än stirra på henne, chockat, förvirrat och med tankarna snurrande i huvudet. LeAnn? När, var, hur? Varför?
"Du vet, samma dag som vi träffades i biblioteket", sa hon tyst och slog ner blicken av osäkerhet.
Inte ett ord kom ur hans strupe och ögonen tårades av allt stirrande, han kunde inte tro sina ögon. Skulle han våldta någon? Han våldta någon?
"Skulle jag… Varför? VA?" Han kände sig underlig och halvt illamående, det kunde inte vara sant. Var det därför hon varit så konstig på sista tiden? Hade hon dragit sig undan för att hon trodde att han skulle tvinga henne till sex? Det var inte möjligt!
Tindra rodnade djupt och fumlade med händerna på täcket, plockade med kanten på lakanet.
"Hon sa det", mumlade hon tyst. "Du vet när Sharon kom och hämtade mig och vi sprang iväg sådär plötsligt. Då sa hon att du hade gjort det, precis innan vi träffades. Att du tvingat henne, fast hon inte ville." Rösten lät plågad och förtvivlad, som om hon inte visste vad hon skulle tro eller vems ord hon kunde lita på.
Sirius tog försiktigt hennes osäkra händer i sina, kramade dem försiktigt och lät tummarna varsamt massera den beniga handryggen.
"Sötnos, det finns inte en chans i världen att jag skulle tvinga mig på någon. Jag medger att jag för det mesta är en stor idiot som nästan aldrig fattar något om känslor eller om andra människor. Speciellt inte att jag sårar de som betyder mest för mig, men du måste förstå att jag aldrig, aldrig skulle göra någon illa på det sättet. Visst, jag kanske slår ner folk ibland, och värre än så. Men jag har aldrig, och kommer aldrig att tvinga någon att ha sex med mig. Tanken har inte ens seglat runt i min hjärnlösa skalle, jag använder inte sex som ett hot eller som ett straff. Kanske mot mig själv ibland, för att ta död på tankar eller så, men aldrig mot någon annan. Aldrig!" Han visste att rösten darrade av undertryckta känslor som bad om förståelse, att hon skulle begripa att saker som våldtäkt inte ens var tänkbart som straff eller förödmjukelse från hans sida. Han hade inte hjärta och sinne att kunna utsätta någon annan för den smärtan.
Stora glaspärlor trädde sina egna halsband utför hennes bleka kinder, de blev längre och längre, som långa diamantsträngar ner mot täcket. Då hon såg upp visste han instinktivt att hon trodde på hans ord, de stora ögonen var fyllda med en ny sorts tillit. Som om hon visste var hon hade honom, det satt ingen ulv i fårakläder på hennes säng.
"Jag lovar dig", viskade han, slog försiktigt armarna om henne och drog den magra kroppen till sig i en kärleksfull omfamning. "Jag kan ge dig mitt liv på det." De salta glashalsbanden fann sin väg utefter hans hals och axel, men hon var tyst. Lättad, antog han.
"Vad var det du ville säga?" undrade hon efter en stund och torkade beslutsamt bort tårarna, som om hon bestämt sig för att det var färdiggråtet nu.
Sirius blev tyst, visste inte riktigt om han skulle fråga henne om det var därför hon brukade dra sig undan från honom, eller om hon blev äcklad på riktigt. Han bestämde sig för att det var lika bra att hoppa och testa om vingarna bar.
"Är det därför-" Han blev tyst, kände hur ordförrådet sinat som en oas i öknen och han var inte säker på hur han skulle formulera sig för att inte låta som en översexuell idiot. "Är det därför du har dragit dig undan, så fort… ja så fort jag har försökt bli lite mer, intim?"
Tindra mötte hans blick med kinderna fortfarande brinnande av förlägenhet, det var svårt att motstå de där skygga ögonen och Sirius kände hur hela hans kropp värkte av längtan efter henne.
"Eller tycker du att jag är äcklig?" lade han snabbt till, bara för att ge henne ett svarsalternativ och häva ur sig det som han länge undrat.
Till sin stora förvåning såg han hur hon plötsligt började skratta, varmt och innerligt som om hon tyckte att han var fånig.
"Vad töntig du är! Det är klart att jag inte tycker att du är äcklig, men jag har bara varit lite… du vet, osäker och så. Jag har inte lika mycket erfarenhet som du."
Sirius skrattade till och torkade bort hennes tårar med sina tummar.
"Jag kan lova dig att du har mer erfarenhet och vettig syn på hur det här med kärlek fungerar."
Hon log lite, men verkade sedan komma ihåg att han faktiskt kunde se, på riktigt, för i nästa sekund sa hon:
"Men, du sa ju att du kan se, hur?"
Han ryckte på axlarna, försökte se oberörd ut.
"En tidig julklapp från Dumbledore, fast det varar bara i fyrtioåtta timmar."
"Det är jättelänge, hur känns det? Hur kan han ge dig synen tillbaka bara sådär, när de där medicinerna från S:t Mungos inte hjälper?" Hon ställde frågan som han haft ekande i sitt huvud sedan han först svalt den frånstötande drycken.
"Det känns bra, inte alls lika jobbigt som jag trodde. Men jag har ingen aning om hur han kan ge mig synen tillbaka, jag antar att det är en sådan där typisk Dumbledore grej." Han ryckte på axlarna.
"Men varför kan han inte ge dig den jämt då?" Hon såg hoppfull ut, ögonen lyste med en ny gnista optimism.
"Jag antar att det finns komplikationer med allting, det kanske är så att man bara kan ta den en gång per år eller vad som helst. Jag vet inte. Om jag hade möjligheten att kunna dricka den jämt och ha min syn kvar på det sättet, hade han nog redan fixat det."
De kysstes och Sirius tyckte att det kändes som en evighet sedan. Det var helt sjukt hur mycket han hade saknat de där mjuka läpparna.
"Du", viskade han tyst och avbröt kyssen. "Varför gör du såhär mot dig själv?"
Hon såg upp och det var tydligt att hon inte var helt säker på vad han pratade om.
"Vad menar du?" frågade hon osäkert och han kunde se att hon var på väg att sluta sig för honom.
"Du får inte svälta dig själv, fattar du inte hur orolig jag blir? Det finns ju nästan inget kvar av dig!"
Han visste att han rörde vid en öm punkt, men det fanns ingen återvändo, han var tvungen för hon fick inte tyna bort från honom nu.
"Jag svälter mig inte", fräste hon och drog sig bort från honom.
"Nähä, så hälften av din kropp har bara åkt på semester eller!"
"Nej, det gjorde den inte!" skrek hon och hoppade ur sängen, fortfarande med täcket om sin magra kropp.
"Vart försvann den då? När började du med den här skiten!" Sirius var orolig och kunde inte hjälpa att han nästan röt åt henne, hennes stingsliga attityd gjorde honom förbannad.
"Det började när någon sa att jag gjorde så att han ville dö och jag hade ingen lust att låta det hända!" Hon var nästan hysterisk och slog igenom badrumsdörren efter sig med tårarna rinnande nerför kinderna.
Helvete.
Sirius hade alldeles glömt bort det där, varför hade han inte tänkt på det tidigare?
"Jävla idiot", muttrade han för sig själv och reste sig upp. Badrumsdörren var inte låst och gick lätt upp då han tryckte ner handtaget.
Hon satt på golvet, hopkrupen med knäna under hakan och täcket runt axlarna som en mantel. Skuldrorna skakade av undertryckta tårar, alla på grund av honom.
Han satte sig på knä framför henne och drog den darrande kroppen tätt intill sin egen.
"Förlåt", viskade han med näsan i de bruna lockarna. "Det är bara det att jag blir så orolig. Jag menade inte det där jag sa då, inte det minsta lilla. Du och mina vänner är allt som håller mig kvar."
"Jag trodde att det skulle bli bättre om jag slutade äta", mumlade hon med orkeslös röst. "Att du skulle tycka bättre om mig ifall jag blev smalare, och så blev det ju."
"Det var inte ditt utseende jag blev kär i och jag skulle aldrig kräva att du skadade dig själv för min skull. Jag vill bara att du ska må bra."
"Men man kan inte bara börja äta igen, det är inte så lätt", svarade hon hjälplöst.
"Det vet jag, du behöver hjälp och jag ska stötta dig så mycket jag kan, men jag är inte expert på ätstörningar." Han pussade försiktigt bort ett par tårar som hade funnit sin väg nerför hennes kinder.
"Jag vågar inte prata med Madam Pomfrey!"
"Om du vill så kan jag följa med dig, men först ska vi fira jul och ha det bra! Det är nog bäst att jag går ut så att du får klä på dig ifred." Sirius gav henne en lätt puss på pannan och reste sig upp.
"Sirius?"
"Mm?" Han vände sig om och mötte den tårglänsande blicken.
"Du vet att jag gärna lyssnar", sa hon tyst och han förstod precis vad hon menade.
"Så fort du har kontrollen igen så ska du få veta precis allting." Han gav henne ett snabbt leende och blev plötsligt medveten om att han avlagt ett löfte som han skulle bli tvungen att hålla.
(¯·¯)
·.,.·´
Julaftonsfrukosten var mer storslagen än någonsin tyckte Sirius och lassade på sin tallrik till bredden. Lärarna satt vid samma bord som de kvarvarande eleverna denna frostglittrande morgon och Dumbledore log vänligt mot honom då deras blickar möttes.
James och Lily verkade mer förälskade än någonsin och Sirius blev alldeles varm i bröstet då han såg hur Tindra åtminstone åt lite av den annars delikata frukosten utan att beklaga sig det minsta lilla.
Han kände sig proppmätt då han lyckats trycka i sig den sista mackan och lutade sig tillbaka i stolen med en tung suck, hans vänner, däremot tyckte att det fanns roligare saker att göra än att låta maten smälta i lugn och ro.
"SNÖBOLLSKRIG!" vrålade James och kastade sig upp ur stolen för att sedan rusa ut genom skolans portar med de andra efter sig.
"Så var det dags igen", muttrade Sirius med en suck och masade sig efter de andra för att mötas av en snöboll så fort han satte foten utanför porten.
"Din mes!" ropade James och kastade ännu en som också den planterade sig perfekt i det ärrade ansiktet.
"Nu jävlar!" skrek Sirius, men istället för att göra en snöboll och kasta tillbaka så plockade han upp sin trollstav och riktade den mot sin vän: "Accio James!"
Den mörkhåriga ynglingen kom farande genom snön och kastades till marken så fort Sirius fick tag i honom, därefter blev han skoningslöst plågad av all den snö som fanns inom räckhåll för den före detta blinda pojken.
"HJÄLP MIG DÅ!" gastade James då han fick en andningspaus, hans ansikte var alldeles rött av den kalla snön och håret var rufsigare än någonsin.
Sirius såg sig om över axeln, just i tid för att bli omkullkastad av en vildsint rödtott som tydligen tyckte att det var fruktansvärt kul att trycka in så mycket snö hon kunde under hans tröja. Han knuffade lätt bort henne och gav snabbt igen med samma mynt, Lily skrek efter hjälp, men James var fullt upptagen med att springa efter Maddy som tydligen kastat en snöboll i hans bakhuvud och det var något som både Remus och Peter tyckte var ofantligt kul för de låg och vred sig i snön av skratt. Kvar fanns bara Tindra som verkade slitas mellan tanken på att rädda sin vän eller plåga sin redan snötorterade pojkvän.
"Du skulle bara våga", flinade Sirius och fortsatte att trycka in så mycket snö han kunde i halslinningen på Lilys tröja.
Det avgjorde tydligen saken för sekunden därpå fann han sig ännu en gång på marken och kall snö trycktes mot hans oskyddade ansikte. Han slutade kämpa emot efter en stund då det inte verkade hjälpa och låg istället alldeles stilla.
"Dog du?" kittlade en varm röst i hans öra, då han såg upp möttes han av de bruna ögonen, Tindras rosiga kinder och ett brett leende.
"Jag tror det", flinade han. "Stendog."
"Oj då", svarade hon med ett fniss. "Varför pratar du då? Är du ett spöke kanske?"
"Rätt gissat, jag har lite ouppklarade affärer i det här livet, det gäller bland annat en väldigt grym flickvän som gillar att tortera folk med snö."
"Då är det nog bäst att jag flyr nu", svarade hon med ett skratt och innan han hann resa sig hade hon börjat springa iväg. En kort stund såg han efter det bruna hårsvallet, den ljusblå tröjan och jeansen som sprang iväg från honom.
"Vänta du bara!" skrek han. "Det blir synd om dig när jag får tag i dig!" Och så satte han av efter henne, hoppade över Lily och James som börjat hångla istället för att kasta snö. Knuffade Remus, Peter och Maddy åt sidan som verkade ha något minimalistiskt snöbollskrig och knappade in på rådjuret framför honom. Helst skulle han ha velat bli en hund, precis där, rusat efter henne på alla fyra. Det hade gått på nolltid, nu blev han nästan andfådd och kommit halvvägs ner till Quidditchplanen innan han fick tag i den där smala midjan och dragit ner Tindra i snön.
"Nu är du fast", skrattade han och såg hur hans utandningsluft blandades med ångan från hennes mun.
"Vad får jag för straff?" fnissade hon och försökte kämpa emot Sirius händer som tryckte henne mot marken.
"Ett…mycket…elakt…straff", sa han och kysste henne mellan varje ord. "Du får ge mig en ordentlig ryggmassage efter det här."
"Usch då", utbrast hon och spärrade upp ögonen, för att sedan börja skratta. "Okej, men då får du skynda dig, för snart har jag frusit ihjäl."
Det var sent på julaftonskvällen, marodörerna och de tre Ravenclawflickorna befann sig uppe i Gryffindors sällskapsrum.
Sirius låg utsträckt på den mjuka fårskinnsfällen med bar överkropp och njöt för fulla muggar av den ryggmassage hans flickvän gav honom, först hade hon blivit en aning förskräckt över hans ärrade baksida, men det hade lagt sig lika snabbt.
"Du är så bortskämd", sa James syrligt och blängde på sin vän. Han var sur över att Lily vägrat ge honom en fotmassage.
"Det är väl inte mitt fel att dina fötter stinker så mycket att inte ens Lily vill ta i dem?" frustade Sirius nere i den mjuka mattan.
James muttrade argt och fortsatte blänga enda tills hans älskade rödtott erbjöd honom en kyss som kompensation för den uteblivna massagen.
"Det är bäst för dig att det är en bra en", grumsade han till svar, men hans glittrande ögon avslöjade honom grovt.
De kysstes en lång stund och märkte inte när den rödblonde fjärdeårseleven stannade och såg äcklat på dem.
"Ewww…" utbrast han sedan äcklat och åskådarna fick svårt att hålla sig för skratt.
"Det var ju såhär du blev till, pucko!" fräste James och blängde argt på den korta fjortonåringen som fnös ljudligt till svar.
"Vadå? Tror du seriöst att mina föräldrar pussade fram mig?" Sedan gick han sin väg och lämnade de andra kvar.
Sirius började gapskratta utan att han hade chansen, eller viljan att hindra sig själv.
Maddy kom tillbaka från upptäcksfärden hon gjort i tornet, troligen en väldigt ointressant sådan och såg förvirrat på dem.
"Vad pratar ni om?" frågade hon och orsakade ännu en plågsam skrattattack från Sirius sida.
James blängde på sin vän med en mörk blick.
"Tagghorn behöver bara lära sig ett och annat om blommor och bin", sa ynglingen från golvet halvkvävt med skrattårarna rinnande utefter kinderna.
Tindra bet sig hårt i läppen för att inte börja gapskratta hon också och lade märke till att Remus axlar skakade på ett oroväckande sätt medan han knep ihop munnen på andra sidan rummet, tillsynes läsande i en bok. Peter satt och fnissade med halva knytnäven i munnen och tårfyllda ögon.
"Och er ska man kalla vänner", fräste James stingsligt och försvann upp i sovsalen.
"Ojdå", utbrast Tindra förskräckt.
"Bry dig inte, han kommer snart nerklampande igen asgarvandes", flinade Sirius.
Och mycket riktigt, bara ett par minuter sedan hördes ett frustande från trappan och James dök upp på avsatsen med ett stort flin på läpparna.
"Han är inte så långsint", menade Remus som såg upp från sin bok och tydligen lyckats behärska sig.
Den kvällen beslöt sig Lily för att stanna hos James, hon ville sova hos honom sa hon.
Tindra hade svårt att inte fnysa högljutt åt det påståendet, sova, jo säkert! Men då Sirius erbjöd henne att sova hos honom var hon för kär för att säga nej och funderade på hur stackars Maddy skulle klara sig själv i deras egen sovsal och fick genast dåligt samvete.
"Eller, jag tror inte att jag kan det, jag vill inte att Maddy ska sova ensam", sa hon urskuldande till Sirius som genast tappade sitt breda leende.
"Hon kan sova i våran sovsal hon också, Lovegood har åkt hem över jul, hans säng är ledig", bestämde han sedan och Maddy sken upp betydligt vid tanken på att få stanna hos dem hela kvällen utan att behöva oroa sig över att smyga genom mörka korridorer och smita undan Filch och mrs Norris.
Tindra såg in i de mörka ögonen och log mot honom, glad att de pratat igenom allt samma morgon så att det inte fanns några tvivel kvar som gnagde i kanten på hennes kärlek.
"James", sa Lily plötsligt. "Jag tänkte ge dig en tidig julklapp." Så gav hon honom ett knöligt paket inslaget i brunt papper och röda band runt, Tindra hann inte ens tänka tanken på vart hon gömt det innan hennes vän försvann uppför trappan till deras sovsal.
"Jag ska bara gå på toa", hördes hennes röst just som den flammande hårmanen svepte runt hörnet efter henne.
James slet förväntansfullt upp paketet och Sirius satte sig intresserat upp så att Tindra åkte i golvet.
"Köpte hon strumpor?" frågade han då James höll upp något som var skrikigt neongrönt och rosaprickigt.
"Säg inte att det var din idé, för då ska jag-!" Pojken med de hasselnötsbruna ögonen avslutade meningen med ett kvävt morrande.
"Nej", svarade Sirius och började skratta. "Nej, nej det var helt och hållet Lilys idé!"
"Det var din idé! Åhh, jag ska strypa dig långsamt innan jag mördar dig!" James blängde nattsvart på sin vän.
"Hallå, det är ju tanken som räknas", försökte Sirius och skakade av undertryckt skratt, i nästa sekund hade James kastat sig över honom och tagit ett skoningslöst strypgrepp.
"Du vet att jag hatar raggsockor!"
"Ja, det var ju tanken som räknades", viskade Sirius halvkvävt av greppet runt hans hals med kunde inte hålla sig för skratt.
Just då kom Lily tillbaka och såg förvånat på sin pojkvän som tagit strypgrepp på sin bästa vän.
"Vad håller ni på med?" frågade hon förvirrat.
"James gillade inte din julklapp", flämtade Sirius som blivit smått blå i ansiktet.
Ynglingen med det rufsiga håret släppte honom genast och rätade upp sig med ett brett leende.
"Jodå, jag älskar raggsockor!"
"Så bra!" Lily fyrade av ett brett leende.
Sirius gav ifrån sig en djup suck och gned sin hals.
"Nej, han hatar raggsockor."
"Men det är faktiskt tanken som räknas, James Potter!" snäste Lily med en farlig betong på varje ord.
"Exakt", höll Sirius med och bländade alla inom tjugo meters radie med sitt värsta colgateleende.
"Du är så död", mimade James mot honom innan han hjälplöst började förklara för Lily att han visst gillade strumpor, speciellt snorgröna med rosa prickar på. Tillslut började hon gapskratta, rakt i ansiktet på den frustrerade James.
"Vadå?" undrade han storögt.
"Din tjockskalle, det var ju bara ett skämt!" Därefter fick Lily springa det snabbaste hon kunde upp till pojkarnas sovsal med en upprörd James efter sig.
Och de kom inte tillbaka.
"Nähä, ska vi med gå och lägga oss?" frågade Sirius de andra efter en längre stund då de allihop bara suttit och stirrat utmattat framför sig. Frågan var mest riktad till flickan som satt i hans knä, halvsovandes med kinden mot hans axel.
Hon nickade, och de andra muttrade ett par jakande svar.
I sovsalen var det tyst, ovanligt tyst fastän två personer låg i den ena sängen och troligtvis gjorde mer än bara sov.
"Ljudlöshetsförtrollningen", flinade Sirius och pekade mot det svaga skimmer som hägrade runt de mörka sammetsdraperierna.
Tindra rodnade av bara tanken på varför den formeln skulle kunna tänkas vara lagd och skyndade sig in i badrummet en bit bort.
"Äh, det är väl ingen fara?" sa Sirius förvånat och tryckte ut tandkräm på tandborsten då han hunnit komma efter henne.
Hon svarade inte, plockade bara upp sin egen (som husalferna tagit dit tidigare samma kväll då de bestämt sig för att stanna över natten) och började borsta frenetiskt på tänderna som blivit utsatta för en hel del mindre nyttiga saker tidigare under dagen.
En varm hand strök henne försiktigt över kinden och gled in under håret för att massera nacken, precis som den gången för så länge sedan under Förvandlingskonst lektionen.
Han tog tandborsten ur munnen och gav henne en vit tandkrämspuss på näsan innan han flinade mot henne i spegeln och fortsatte borsta.
"Jaja, om du säger så Casanova", svarade hon med ett snett leende och mötte hans blick i det reflekterande glaset.
Sirius var förvånansvärt ogenerad, hade inga som helst problem med att ta av sig byxor och tröja för att ta på sig pyjamasunderdelen, bredvid honom kände sig Tindra feg och barnslig.
"Du kan byta om i sängen om du vill", sa han med en blick på hennes velande gestalt. "Om du inte vill att de ska se menar jag." Han pekade med tummen över axeln på Remus, Peter och Maddy som stod lutade över varsitt handfat med tandkräm löddrandes i munnen. Så var det dags för Remus att visa att han var en riktig marodör, för det kom som en chock för Tindra då han sa:
"Jag tror att det är du som inte får se, Tramptass." Ett megaflin sprack upp i prefektpojkens ansikte och han spottade ut tandkrämen i porslinsfatet där vattnet stod på, redo att skölja bort det vita löddret.
"Är det sant!" utbrast Sirius med fejkad chock, han spärrade upp ögonen och lät hakan falla då han vände sig om och såg på henne.
Hon rodnade lite, lät blicken falla och började fnissa då hon såg de rödrutiga pyjamasbyxorna han hade på sig.
"Ja, visst är de fula? Vi är ju tvingade att ha dem, jag tänker ta av mig dem sen ändå", sa han då han lade märke till hennes blick.
"Tänker du?" utbrast hon storögt och kände hur kinderna brann.
"Jajamänsan, annars kan jag inte sova", han flinade, sköljde av tandborsten och slog den mot handfatet ett par gånger innan han lät den glida ner i sin mugg.
"Kan du inte?" fortsatte hon, lika chockat som förut.
Hennes pryda instinkt hade kommit tillbaka och bara tanken på en halvnaken Sirius bredvid henne fick hela magen att pirra konstigt.
"Nej, det kan jag inte. Men jag lovar, du behöver inte peta på mig det minsta lilla." Han ryckte på axlarna och gick ut ur badrummet. Hon fick en plötslig misstanke om att han var sur eller illa berörd, vilket kanske inte var så konstigt då hon hade stirrat på honom nästan i avsmak.
Hon vände frågande blicken till Remus, som mötte den och nickade bekräftande. Han var sur. Förbannat.
Uppgivet tog hon sin pyjamas i famnen och gick bort mot hans säng, samma sorts skimmer dansade också runt den, men hon orkade inte bry sig om, eller fundera över det utan kravlade sig bara in mellan de mörka förhängena och lät dem falla igen efter sig.
Det var dunkelt, men hon kunde urskilja hans ryggtavla som var vänd mot henne. Försiktigt rörde hon vid hans arm och kände den lena huden under sina fingertoppar, det luktade svagt av hans alldeles egna doft och hon kunde se de rutiga pyjamasbyxorna som var hopknölade vid fotändan.
"Förlåt", viskade hon som inte kom ihåg att ingen utanför kunde höra vad hon sa och satte sig på knä bredvid honom i sängen.
"För vad?" frågade han kallt utan att vända sig om.
"För att jag gjorde sådär, stirrade typ", försökte hon och skrämdes av tanken på att hon kanske skulle bli tvungen att gå tillbaka till sin egen sovsal igen om han inte ville ha henne där längre.
Han rullade över på rygg och såg på henne en stund, ansiktsuttrycket var inte lika arrogant som det blev då han var sur, istället hade linjerna kring munnen mjuknat en aning.
"Förlåt", sa hon igen, tvingade bort osäkerheten och smekte den ärrade kinden.
"Du vet", sa han helt plötsligt och log lite. "Jag vet ingen annan som kan få mig så arg så snabbt, men sedan att bli glad och varm i bröstet igen bara ett par sekunder senare."
Tindra log lite, hoppades att det var en bra egenskap och inget han tyckte illa om.
"Ska du sova sådär eller?" flinade han efter en stunds tystnad med en blick på hennes jeans och ljusblåa tröja.
"Du får blunda när jag byter om", muttrade hon med blossande kinder och såg ner på pyjamasen i sin famn.
"Tror du på det själv eller?" utbrast han med ett skratt. "Jag tar till vara på varje ögonblick jag får att se dig utan kläder."
Hon försökte att blänga på honom, men lyckades inget vidare på mungiporna hela tiden ville peka uppåt.
Sirius satte sig upp med ett retsamt flin och en blick i de mörka ögonen hon aldrig sett förut, den fick hjärtat att studsa likt en cheerleader och kroppen att bli till gelé på bara ett par sekunder.
"Behöver du hjälp?" frågade han då hon inte gjort någon ansats till att röra sig, alldeles för upptagen med att vara fullkomligt överväldigad och maktlös efter den där blicken.
Tindra nickade, kände ett plötsligt begär efter honom som aldrig hägrat i hennes kropp förut. Hon kände sig febrig då hans händer verkade dansa över hennes kropp, för hon hann aldrig riktigt märka när byxorna och tröjan flög sin kos. De kysstes, och en underlig hetta fick huden att smälta då hans händer rörde vid hennes mage, lår, armar, ansikte och bröst.
"Jag vill inte tvinga dig till något", viskade han och det värkte i hennes hud då hans heta andedräkt dansade över hennes hals och skuldra.
"Tvinga mig till vad?"
"Nånting du inte vill", svarade han hest och svedde hennes halsgrop med sina läppar.
"Med dig finns inget jag inte vill, just nu."
(¯·¯)
·.,.·´
Juldagsmorgon grydde vit med kanter av het kärlek, solens strålar letade sig in genom de röda sammetsdraperierna i Gryffindors manliga sjätteårselevers sovsal.
Tindra kände sig först förvirrad då hon vaknade upp, chockad över hur varm hon var, då hon alltid hade en tendens att frysa om morgnarna, men orsaken gick snabbt upp för henne. Sirius låg vid hennes sida med armen runt henne i en beskyddande gest. Hon kom inte riktigt ihåg när hon fått på underkläderna igen under nattens gång, men var glad över det nu, liksom hon var glad för att Sirius inte var naken. Då hade allt varit så mycket pinsammare, men samtidigt kunde hon inte hindra det lyckliga leende som gjorde henne kokande varm inombords. Hon var obeskrivligt glad över att hon vågat, att hon inte backat ur, för det fanns inget att vara rädd för, inte med honom. Hon mindes fortfarande hans svettblanka kropp och oerhörda varsamhet i allt han gjorde.
"Är du vaken, älskling?" hördes en trött röst och hon kände varma läppar mot sin axel.
"God Jul", sa hon med ett leende efter att ha vänt sig om och mött hans mörka blick.
"God Jul", svarade han med ett trött leende och placerade en puss på hennes mun.
Storögd såg hon på den enorma hög med julklappar som dykt upp vid sängens fotända, Sirius var utan tvekan en omtyckt person!
"Oj, titta på alla dina julklappar!" utbrast hon och ynglingen bredvid henne började skratta.
"Mina? Typ hälften av dem är ju dina, om inte mer."
Hon brydde sig inte ens om att ta på sig byxor och tröja över underkläderna innan hon började plocka bland paketen. Gav Sirius de som var till honom och nyfiket iakttog hon de som blev över och var till henne.
Till att börja med öppnade hon de två som hon fått hemifrån, en tjock bok om huruvida Aurorer var Hjältar eller Vettvillingar, hon hade en mycket stark misstanke om att slutsatsen skulle vara att de var riktiga hjältar, då hennes egen far var Auror och aldrig skulle skicka en bok som skulle nedvärdera hans rykte. Den andra julklappen innehöll en vitstickad kofta och en bok om hur man gjorde de finaste balfrisyrerna, hon antog att den var från mamma då skribenten av Magiska Hem alltid varit utseendefixerad, vare sig det gällde hemmets eller personers utseenden.
Sedan fortsatte hon med Lilys och Maddys presenter, en enorm låda med chokladgrodor och Bertie Botts bönor och en bok med ett ytterst pinsamt namn (och hon antog att de suttit och asgarvat tillsammans då de slagit in den) Att förföra en Casanova. Hon hade mycket stor lust att slå dem då Sirius fick syn på den över hennes axel och började gapskratta. Hon fick ett par paket från mormor och morfar, samt farfar och farmor, men sedan fanns där bara Sirius paket kvar. Det var ganska stort i fyrkantigt format, men förhållandevis lätt.
Han såg på henne med ett okynnigt flin då han upptäckte att hon kommit fram till hans julklapp.
"Öppna din då", sa hon och försökte få hans uppmärksamhet att riktas mot någon annan än sig själv.
"Jag väntar, tills du har öppnat", sa han och skrattade lite åt hennes besvikna min. "Sätt igång nu, annars gör jag det åt dig!"
Försiktigt vecklade hon upp det silverglänsande pappret efter att ha knutit upp de blå snörena, det var mycket riktigt en låda. En papplåda, mycket likt den som hon hade fått sin galaklädnad skickad i.
"Öppna den då", sa Sirius otåligt och iakttog hennes ansikte med stor nyfikenhet då hon lyfte på locket.
Något mycket ljust lila dansade över hennes fingrar som en sval sommarbris då hon rörde vid det, och hon visste precis vad det var. Men hur visste han?
Förundrat lyfte hon upp det vackra tyget, precis samma som hon stått och beundrat hos Madam Malkins den där gången i Diagongränden, dagarna innan första september. Nu var det sytt till den underbaraste klänning hon någonsin sett maken till och ögonen fylldes med tårar glänsande av glädje.
"Du är ju inte klok!" viskade hon med tårarna droppandes utefter kinderna. "Nu gråter jag ju."
"Jag hoppas att det är på ett positivt sätt", svarade Sirius och kramade om henne hårt. "Jag såg när du tittade på det där tyget och tänkte att du säkert gillade det, men du passar bättre i en klänning än ett tygstycke."
Hon gav honom en blöt puss och log genom tårarna.
"När hade du tänkt att jag ska använda den här? Varje dag i skolan kanske?" sa hon sedan med ett litet skratt.
"Ja, allra helst på Trolldryckskonsten", flinade han. "Annars kan du ju alltid använda den på Vårdagjämningsbalen?"
"Ska vi ha en sån?" frågade hon storögt.
"Japp, men öppna det där andra också, det kan du ha även fast det inte är bal." Han pekade på en liten ask som låg i botten på kartongen, sammetsröd med guldkant.
Med darrande fingrar öppnade hon försiktigt den lilla dosan, i hopp om att inte tappa den. Hon möttes av något klarblått; en mörkt blå Safir, formad som en tår glittrade mot henne i sin silverskrud som höll den på plats och dinglade från den silverglänsande kedjan. Hon såg med stora ögon på det underbara smycket i hennes handflata, chockad över hur vackert det var.
"Vänta", viskade Sirius och tog det ur hennes hand för att i nästa minut fästa det runt hennes hals. "Det är synd bara, att det inte kan glittra ikapp med dig."
En typisk Casanovareplik, men hon visste ändå att det var äkta rakt igenom, att han menade det den här gången. På riktigt.
Ett tack kändes så fattigt och betydelselöst, hon ville ge honom mer än så, men det var omöjligt. Han verkade förstå ändå, då det lilla ordet lämnade hennes mun.
"Nu ska jag öppna din julklapp", sa han med ett leende.
"Nej! Du får inte, inte nu när jag har öppnat dina, du kommer bli besviken!" Hon rodnade djupt i sin brist på fantasi och vetskap om vad hon borde ge honom, James hade varit den som kommit med de flesta förslagen.
"Tss, det kommer jag inte alls bli, och försök hindra mig från att öppna om du kan!" Han fick av pappret innan hon ens hade hunnit reagera och hastigt tryckte hon kudden över sitt eget ansikte i hopp om att dö innan han såg hennes dåliga fantasi.
Hon visste att hans fingrar lekte över den läderinbundna boken, den som hon specialbeställt från Rumänien, det räckte med att uttala en speciell formel så fördes tankar över till bokens sidor, skrivna med riktigt bläck. Hon hade tänkt det som en kompensation för hans gamla bok, den som han inte kunde skriva i då han var blind. Och det andra, en stor LP-skiva hon bett mamma handla i en mugglaraffär, den innehöll de låtar som hon kom ihåg från kvällen på festen. Och sen, något som James propsat på, men hon själv hade varit verkligt osäker över, ett kort på dem tillsammans, hon och Sirius. Det var från deras Hogsmeadehelg och hon var inte säker på att Sirius ens visste att det tagits, men Maddy hade varit snabb med kameran precis då de bestämt sig för att ta och gå hem igen. De stod tätt tillsammans, ibland bara hållandes om varandra och så kysstes de ibland.
De var så bleka julklappar i jämfört med hans. Fan.
Kudden togs bort från hennes ansikte och hon såg till sin förvåning att de mörka ögonen var alldeles tårblanka precis innan han kysste henne hett som ett uppriktigt tack.
Ett chockat och upphetsat pip undslapp James då han fick sin julklapp från Lily levererad. I själva verket var det Lily själv, fast iklädd väldigt utmanande underkläder.
Han skulle döda Sirius!
Men först skulle han nog svimma av den eggande syn han hade framför sig, även om det inte verkade som om hans Julklapp skulle tillåta det. Inte än.
Åh, herregud.
(¯·¯)
·.,.·´
Ute på Hogwarts område dalade solen i takt med timmarna, en speciell stjärna glittrade lite extra över den skimrande snön och den svarta sjön.
Sirius.
God Jul