Det här kapitlet är ganska kort. Vad som hände med Sirius förlorade syn får ni veta i nästa kapitel, så oroa er inte över att ni har missat något:)

Tack för allas kommentarer, de uppskattas verkligen!

Kapitel 28

Slut på Juletid, slut på hjärtefrid

Skolans alla korridorer låg tomma och mörka. Några facklor brann oroligt på väggarna, fladdrade till och fräste upprört då de fann att bränslet började tryta. Vinden blåste utanför, slog mot fönsterrutorna som knakade och skallrade i protest.

Det var natt. Himlen utanför var kolmörk, inte en stjärna lyckades skingra molnen med sitt ljus och månen var bara en skir skärva.

Hon visste inte vad hon gjorde uppe, men de blå pyjamasbyxorna talade om att hon måste ha gått upp ur sängen. Hon frös. De bara fötterna blev kalla som kramsnö mot stengolvet och luften smekte huden knottrig. Det skulle ha kunnat vara midvinter om inte sjön hade böljat så i rivblåsten utanför fönstret eller om lukten av vår och pollen inte pressat sig mot luktorganen så våldsamt.

Kanske var det slutet på Mars, eller början av April. Hon visste inte riktigt.

Det var så tyst, som om inga ljud förutom vädrets egen fanfar existerade. Det enda som lekte i de tomma gångarna mellan klassrummen var tonerna från vinden och de knirkande fönstren som envist höll fast vid sina karmar.

Fotstegen ekade ljudlösa som luft mot trumhinnorna, som om de egentligen inte alls var verkliga och bara en avlägsen illusion av rörelse. Hon kände sig nedstämd och hjärtekrossad, men visste inte varför. Kroppen andades bara tårar och halsen tjocknade av gråt, det var som om själen sörjde något hjärnan inte kände till. Allting var bara så förvirrat och… underligt.

Det enda som talade för att hon faktiskt var kroppslig och på riktigt, var häxorna och trollkarlarna i porträtten, de som iakttog henne där hon gick, osäker på vart hon var på väg. En del utav dem smet över till nästa tavelram och viskade till varandra, mumlade hemligheter. Troligtvis var det också om henne, för deras blickar blänkte av medlidande och några av de trollkarlar hon gick förbi tog av sig hatten – som i sorg – och nickade mot henne.

Det luktade lite unket om hennes bruna lockar som föll ner över den späda ryggen, kanske hade hon inte lyft huvudet från kudden på länge, eller så var det bara den där lite distinkta lukten man drog på sig om natten som gjorde sig påmind.

Axlarna skälvde en aning när en kall vindil letade sig förbi dåligt kittade fönsterkarmar och rörde vid hennes bara hud med sina frostkantade fingertoppar. Sovlinnet kunde inte göra mycket mer än att skyla kroppsdelar ty tygstycket var alltför litet och tunt för att ge någon värme att tala om.

Hon vandrade vidare, lät fötterna ta henne dit de ville, för de verkade i alla fall ha ett mål och en riktning som hennes hjärna inte visste om. Hon kände inte ens till sitt namn, inte riktigt än. Då hon gick förbi en stor spegel på ena stenväggen stannade hon till, både av chock och förfäran.

Ansiktet var magert och glåmigt med mörka ringar under ögonen och torrspruckna läppar. Nyckelbenen avtecknade sig tydligt mot alltför spinkiga axlar och armarna liknade mest tunna känselspröt. Vem som än såg henne skulle förstå att något var fel, för så smal som ett skinnbeklätt skelett var ingen frisk människa. Ögonen såg så omänskligt stora ut, tyckte hon, enorma och mörka som den svarta sjön där ute, de glimmade av ängslan och hon började minnas. Hennes namn kom plötsligt tillbaka och smekte hjärnbalken som en mild sommarbris.

Timandra.

Hon mindes sina vänner, sveket från Sirius och hennes fars död. Oroligt såg hon sig om över axeln, hon kom bestämt ihåg saker som hon så väl visste inte hade inträffat. Det måste vara en dröm, tänkte hon för sig själv, övertalande. Tankarna och de falska minnena sköt hon åt sidan men sitt eget namn klamrade hon sig fast vid, besluten att alltid komma ihåg vem hon själv var.

Tindra stod tyst ett ögonblick, såg på sig själv i spegelglaset och lyssnade till vindens uppror utanför skolans väggar. Hennes andedräkt blev till imma på den reflekterande ytan och förvred hennes spegelbild för ett ögonblick.

Något lockade henne, ville att hon skulle fortsätta gå dit fötterna tog henne och hon gav efter, alldeles för nyfiken på vad drömmen egentligen ville säga henne. Den spensliga kroppen darrade av köld då färden fortsatte uppför trappor och vidare genom öde korridorer. Spänningen och rädslan för vad som komma skulle hägrade i kroppen och fick nerverna att slå knut på sig själva. Ena stunden mådde hon illa och i nästa ögonblick kände hon sig frisk och kry som en nötkärna.

Och så äntligen saktade fötterna in, gick långsamt fram genom korridoren, som om hon smög. Det kändes så underligt att inte ha kontroll över sin egen kropp då hon kröp ihop bakom en stor staty av Merlin. Till en början förstod hon inte varför och kände hur otåligheten fick fingertopparna att trumma mot den stora stenplattan trollkarlsstatyn stod på. En klocka slog två någonstans långt borta och just som den slagit det sista slaget och tonerna dött bort hördes ett ljud. Ett svagt läte från dörren strax intill som – hon precis upptäckte – stod på glänt. Fötterna rörde sig igen och kroppen rätade upp sig, men stegen var lika ljudlösa och små de där få metrarna fram till dörren att Tindra förstod att hon inte ville bli upptäckt.

Skyggt som ett lättskrämt vilddjur kikade hon in genom den tunna dörrspringan, till en början var rummet alltför ljust för att hennes mörkervana ögon skulle kunna urskilja någonting. Men allteftersom de anpassade sig trädde gestalten av en ung pojke fram i skenet och vreden tog sådan kraft över hennes varelse att den lilla kontroll hon hade haft över drömkroppen slogs ut. Hon kände igen pojken där bakom dörren väldigt väl, men förstod inte alls varför ursinnet blossade upp mot honom. Hennes fingrar sköt upp dörren ännu en liten bit, och hon kunde uppfatta vad han sysslade med. De smala pianofingrarna lade ifrån sig trollstaven på en skolbänk och han ställde sig vid ett stort fönster för att titta ut, som om han väntade på någon.

Tindras kropp verkade ta nya krafter från ingenstans och den där ilskan sände ut adrenalinkickar som spolade bort både förnuft och känsla. Hon öppnade dörren helt och tog ett par steg in genom den. Han vände sig hastigt om och spärrade förvånat upp ögonen, de där snälla och vänliga, som fick en antydan till osäkerhet och han öppnade munnen som för att säga något.

"Vad… vad gör du här?" frågade han och osäkerheten blev tydlig i hans sätt att låta blicken glida iväg mot bänken där trollstaven låg.

Tindras fick syn på en brevsprättare som låg katedern ett par steg ifrån henne, hastigt sträckte hon sig fram och greppade den som en kniv. Det oväntade initiativet till att hon skulle göra något mycket, mycket olikt henne själv med den där vreden fortfarande pumpandes genom vener och artärer gjorde henne förfärad.

Hennes kropp började gå mot ynglingen som osäkert stirrade på henne med blicken flackandes från ena sidan till den andra, letandes efter en flyktväg.

"Vad gör du? Timandra, vad håller du på med!" Ett förskräckt rop undslapp honom innan hon med snabba kliv stod precis framför honom, en bit kortare men ursinnet gjorde henne stark.

Hon skrek i raseri, hemskt och ihåligt som om hela hennes värld gått i tusen bitar, och stötte in den vassa brevsprättaren i hans kropp.

En gång, två, tre, fyra, fem gånger.

Han gav ifrån sig någon sorts flämtning som rosslade av punkterade lungors nödrop och såg på henne med en så sinnesförvirrad blick som talade om att han inte kunde tro vad som just hände med honom. Han snappade efter andan ett par gånger. Blodet vällde plötsligt ur munnen på honom, som om han kräktes. Den brunstickade tröjan han bar färgades snart svart och fuktig av det aldrig sinande blodet och i de vänliga ögonen slocknade livsgnistan i samma stund som han sjönk ner längs den kalla fönsterrutan.

Just som hon lät det vassa, knivliknande föremålet falla ur sin hand med en nöjd suck och blodiga nävar fick Tindra åter kontrollen över sitt drömjag.

Ett förskräckt skrik, hjärtskärande och misstroende, undslapp henne och ekade i det fyrkantiga rummet. Benen vek sig och hennes knän stötte i golvet med ett dovt och ihåligt dunk. Lukten av blod och död vällde över henne, distinkt och kväljningssvallande. Hon skakade den slappa kroppen, slog de kallnande kinderna och lämnade spår av blod på dem med sina nedsölade händer. Men ingenting hände.

"Nej", viskade hon. "Vakna! Sluta! Det är inte roligt!"

Tårarna rullade över hennes blodstänkta kinder och droppade ner på de nedfläckade byxorna. Han skulle snart slå upp ögonen, hon var säker på det, han skulle aldrig lämna henne nu, inte när hon som mest behövde honom.

"Du måste vakna, snälla rara. Vakna nu. Det var inte jag som gjorde det, det var inte jag!"

Det blev grumligt och bilden av den döda kroppen och blodpölen på golvet suddades ut med tårarna.

(¯'·'¯)

Skräckslaget satte sig Timandra Welter upp i sin egen säng i Ravenclaws sällskapsrum med ansiktet fortfarande strimmigt av tårar och själen tom av förtvivlan.

"Det var bara en dröm", mumlade hon till sig själv innan hennes blick föll och hjärnan registrerade de blodiga händerna hon hade på sitt täcke. Med ett vettskrämt skrik kastade hon sig ur bädden och genom de blå sammetsförhängena som hon råkade slita ner med ett rispande.

"Vad håller du med?" frågade en trött röst och Lilys rödbrinnande hår gjorde sig synligt i sängen på andra sidan rummet. Då hon fick syn på sin bästa väns blodiga händer, nedstänkta ansikte och kläder gav hon ifrån sig ett förskräckt rop. "Vart är du skadad?"

"Jag är inte skadad", flämtade Tindra och skyggade undan när Lily föll på knä bredvid henne och sträckte ut handen för att undersöka de blodiga händerna. "Jag… jag trodde att jag drömde."

"Du är blodig", sa Lily lugnt som om hon trodde att Tindra gick i sömnen. "Jag tror att du har skadat dig själv av misstag när du sov." Hon pekade på sängen där täcket var fläckat av blod, bestämt tog hon sedan den mörklockiga flickan under armen och släpade med sig henne till duschen.

Då den trögflytande vätskan på Tindras kropp sköljts bort stod det klart för Lily att hon faktiskt inte var skadad och att blodet därför inte kunde vara hennes.

"Jag förstår inte", mumlade han och såg fundersamt ut i luften.

"Jag trodde jag drömde", viskade Tindra och stirrade tomt framför sig. "Jag trodde jag drömde… jag trodde…"

"Du har inte lämnat sängen", sa Lily lugnande. "Jag skulle ha vaknat då, du vet ju hur lättväckt jag är. Men det här förstår jag bara inte, vi får prata med de andra imorgon. Gå och sov nu, du kan behöva lite extra sömn, det är bara ett par dagar kvar till skolan börjar igen." Hon bäddade ner Tindra bland rena lakan (husalferna hade dykt upp och tagit med sig de nersölade sängkläderna utan att fråga), men denna kunde inte få en endaste blund under resten av natten. Då morgonen grydde låg hon fortfarande på samma sätt och stirrade rakt upp i himmelsängens tak och hon var fortfarande darrande och blek då Lily tog med henne upp till Gryffindortornet för att få råd.

Remus Lupin tog emot dem i sällskapsrummet med ett leende, men detta slocknade hastigt då hans blick föll på den askgråa gestalt som gömde sig till hälften bakom Lilys röda hår.

"Vad har hänt?" utbrast han förskräckt och hjälpte till att sätta Tindra i en sammetsmjuk fåtölj. Hon darrade fortfarande likt en julbjällra och blicken stirrade tomt framför sig med ögonlocken vidöppna, som om hon var rädd för vad som skulle hända om hon slöt dem. Vilket också var fallet.

"Jag vet inte", svarade Lily förtvivlat eftersom hennes vän inte riktigt vaknat upp ur sitt chockade tillstånd. "Jag vaknade mitt i natten av att någon skrek, det måste ha varit någon gång efter två tror jag. Och sedan när jag kom upp ur sängen så låg hon på golvet och var alldeles blodig, jag trodde att hon hade skadat sig själv så jag tog in henne i duschen för att se vart det blödde ifrån. Men det var inte hon som blödde… hon bara sa hela tiden att hon var säker på att hon hade drömt. Jag förstår inte någonting, hon kan omöjligt ha lämnat sängen under natten för då skulle jag ha kommit ihåg det." Lily gav Remus en hjälplös blick, men denna reagerade inte som hon velat. Istället för att lugnt komma med en förklaring om vad som kanske kunde ha hänt bet han sig bekymrat i underläppen och rynkade pannan ovanför de vänliga ögonen.

"Jag måste hämta Sirius", sa han sedan tyst och fundersamt innan han reste sig för att försvinna upp för den snirklande trappan till sovsalen.

Lily såg förskräckt på Tindra som fortfarande inte var närvarande, det var som om hon inte hörde vad som hände runt omkring. Hon verkade bara försöka hålla ögonen öppna för att stänga ute vad som än skulle komma när hon slöt dem.

Sirius välbekanta röst i trappan fick båda flickorna att reagera, den rödhåriga såg hastigt upp och den brunlockiga blinkade ett par gånger. Den svarthårige pojken kom gåendes ner för trappan med ett fast grepp om Remus arm, han verkade hastigt påklädd med bara en t-shirt och svarta träningsbyxor som var nerhasade på hans höfter. Hans bleka ansikte bar en orolig mask och pojken bredvid honom verkade hela tiden berätta än mer bekymrande saker.

Då de två pojkarna slutligen tog sig fram till platsen där Lily och Tindra satt föll Sirius på knä bredvid den högryggade fåtöljen. Det var tur att han inte kunde se, tyckte Lily, för visst hade han mått dåligt då synen berövats honom ännu en gång, men i det här fallet var det kanske tur.

"Timandra", sa han lågt och tog hennes hand. Detta fick flickan att hoppa till i ren förskräckelse och den tunna kroppen att darra än mer. "Såja, ta det lugnt", viskade Sirius och klämde ner sig i den stora fåtöljen bredvid det chockade rådjuret. Han makade varsamt på henne och placerade den skälvande kroppen i sitt eget knä medan han lugnande pratade lågt till henne. Ord som ingen annan än hon hörde.

Lily såg förundrat på, mållös över hur någon kunde agera bättre än hon själv gjort trots att denne var blind. Hon såg på hur den synlösa ynglingen försiktigt strök hennes vän över håret, kramade om den skakande kroppen och fortsatte prata tyst och lugnande.

"Jag önskar att jag hade den där förmågan", sa Remus lågt till Lily och satte sig bredvid henne. "Jag förstår inte hur han gör det."

"Inte jag heller, han får hålla en kurs." Lily log lite mot pojken bredvid, men det slocknade hastigt då ett plötsligt snyftande ekade genom rummet.

Barriären hade brustit. Tindras tårkanaler hade gett vika och Sirius närvaro hade gett effekt. Rädslan rullade över hennes kinder i form av stora glaspärlor och droppade ner på kläderna.

"Jag trodde att jag drömde", viskade hon fram mellan snyftningarna. "Jag trodde att jag drömde, jag trodde att jag…" Rösten kvävdes av ännu ett snyftande andetag. "Jag menade inte, jag trodde inte. Jag hade ingen kontroll, jag kunde inte bestämma över mig själv."

"Vad hände?" frågade Lily osäkert och såg på sin bästa vän vars ögonfransar var tunga av saltvatten och kinder fuktiga av förtvivlan.

"Jag dödade", viskade hon och snyftningarna upphörde plötsligt, som om de aldrig ens hört dit. Ögonen stirrade tomt ut i luften igen, fast den här gången mer i ett drömmande, frånvarande uttryck än av avskärmad chock.

"Vem dödade du?" undrade Remus förskräckt.

De stora, mörka ögonen vändes mot honom. Långsamt, som om de tog in varje uns av omgivningen runt omkring. Den bruna irisen var fortfarande tårblank men rädslan glittrade ändå som glasskärvor i den.

"Dig."