Det här kapitlet är dåligt, inte speciellt välskrivet och väldigt händelselöst.

Jag hoppas dock att ni överlever till nästa kapitel som kommer att vara betydligt bättre!

Kapitel 29

En förlorad syn, en dröm och en slagen marodör

Det var tidigt på annandag jul morgonen då Sirius vaknade av ett våldsamt illamående. Det var som om magsäcken snodde ihop sig som en hårt vriden trasa man ville krama vattnet ur. Hastigt kastade han sig upp ur sängen och sprang de få stegen in till badrummet där han kastade sig ner över den vita porslinsklosetten. Spyorna kastade sig nästintill självmant upp ur hans mage och ut ur hans mun, beblandade sig med vattnet i toaletten och fick Sirius att hastigt sluta ögonen för att inte få upp mer än vad han var tvungen till.

Gång på gång kräktes han och när magen till slut lugnat ner sig hade de sista uppstötningarna enbart varit sur galla och tårarna som rann utför hans kinder utav kraftansträngningen. Flämtande sjönk han ner på golvet och drog som hastigast upp spolningsanordningen så att tidigare måltider strömmade iväg med det klara vattnet tillsammans med den fräna stanken. Då han åter öppnade ögonen fann han att världen var lika grå som en molntäckt himmel precis innan regn. Synen hade kastat sig upp ur honom samma väg som den kommit tillbaka och saknaden av att inte längre kunna urskilja mörker och ljus, konturer och färger gjorde honom alldeles matt. Visserligen hade han varit medveten om att det skulle bli så redan innan han svalt drycken, att det inte var någon livslång gåva eller något som han kunde hålla fast vid hur länge som helst. Men han hade ändå förväntat sig att kunna ta någon form av långsamt, tragiskt farväl till ett av sina fem sinnen. Å andra sidan kanske det var tur att det gick så snabbt och utan hans kännedom, att det bara var borta igen då han åter slog upp ögonen. Då kunde han inte gråta sig fördärvad och märka hur synfältet blev allt gråare och gråare, se vännernas ansikten långsamt blekna bort. För att inte tala om hur förtvivlad han skulle vara över att inte kunna se de där rådjursögonen tillhörande den person som han värderade så högt. Men nu hade det bara sagt pang, bom, krasch och så var allt borta.

Som vanligt igen, på något vis.

Kraftlös som en död ål reste han sig åter upp på ostadiga ben och letade fram tandborsten han mindes att han lagt på handfatet kvällen innan, slarvigt för att hastigt komma i säng och sluta armarna om den där tunna kroppen tillhörande hans flickvän.

Så läskigt egentligen, att han äntligen vågat släppa till och det bara för att han förlorat något som han aldrig egentligen satt något märkbart värde på. För hur ofta hade han egentligen gått omkring och prisat förmågan att kunna titta sig omkring? Det var inte förrän han förlorat synen som han verkligen förstod hur viktig den var och det var också då han förstod hur viktigt livet och hans vänner var. Hur mycket kärleken egentligen betydde för honom.

Nu var han sådär hopplöst förälskad så att hjärtat dunkade till lite extra var gång hon tog i honom, andetagen stockade sig i halsen då de kysstes och huden bara längtade efter extra beröring.

Nu låg hon i hans säng och sov troligtvis fortfarande, tunn och späd, alldeles för mager för vad som var bra för henne, men hon hade lovat att söka hjälp och han hade lovat att följa med henne.

Hjälp, han brydde sig ju verkligen.

Snabbt borstade Sirius tänderna och tvättade ansiktet med kallt vatten för att riktigt vakna till. Fötterna kom själva ihåg det exakta antalet steg som krävdes för att komma ut i sovsalen igen och han befann sig strax därpå vid sin säng trots att han på vägen snubblat lite på kläder som James med all säkerhet bara kastat på golvet av ren lathet.

Det var med vissa svårigheter han kom i säng igen, fast besluten att inte väcka sin sängkamrat så rörde han sig så försiktigt han kunde.

(¯'·'¯)

Det var i slutet av jullovet som den lyckliga julen tillslut gav efter för allt det som verkade ha legat och lurat i skuggorna. Det där svarta som varit så stort i hans liv men sedan hastigt försvunnit i takt med kärleken och vänskapen hade åter kommit tillbaka. Det var inte hans närståendes reaktioner på synen som åter gått förlorad, de tog det med ett lugn som han aldrig hade kunnat vänta sig. Nej, det var drömmar.

(¯'·'¯)

Remus stirrade på Tindra med en blick så förvirrad och chockad att hon var säker på att han skulle svimma på sekunden. Istället hade han bara fortsatt att stirra som om han inte trodde sina öron och Sirius hade stelnat till märkbart uppskakad.

"Mig?" viskade den ljust brunhåriga pojken förvirrat.

"Ja, dig", svarade hon tyst och slog ner blicken.

"Varför, varför mig?" Han såg förtvivlad ut som om han verkligen inte kunde förstå varför hon skulle vilja hugga ner honom med en brevsprättare. Sanning att säga så visste inte hon det heller.

"Jag vet inte, jag var bara så arg på dig. Pappa hade dött och någon svek mig. Och när jag vaknade var hela jag täckt med blod." Hon utelämnade Sirius namn med mening, även om det inte fanns någon riktig anledning så kändes det som om hon inte borde ge honom ett skäl till att fundera över varför han skulle svika henne. Hon visste inte ens själv vad han hade gjort för att såra henne så mycket.

Remus drog handflatan över pannan och ögonen, suckade och verkade fundera medan ynglingen bredvid henne verkade ha samlat sig igen för han höll henne så tätt intill att det nästan gjorde ont.

Lily satt mest tyst, stirrade och verkade ha svårt att förstå vad hennes vänner just pratat om.

"Du har ju haft en liknande dröm förut", sa Remus sedan tyst och väckte den rödhåriga flickan till liv igen.

"Har du? Det har du aldrig sagt?" utbrast hon och såg anklagande på Tindra som skruvade besvärat på sig.

"Det var för så länge sedan", mumlade hon och såg bort från de där smaragdögonen som borrade sig in i hennes själ och hjärta. Lily skulle ha svårt att förstå det som inte hade något svar man kunde finna i skolbiblioteket, hon letade alltid efter logiska lösningar även där det inte fanns några. Det var också därför hon hatade spådomskonst så mycket, där handlade det aldrig om ren fakta med årtal och facit.

"Det var samma sak då", fortsatte Remus och låtsades inte om deras inpass. "Det verkade som en helt vanlig mardröm, men sedan hade du en bula i huvudet och Sirius var säker på att du inte hade ramlat ur sängen. Den här gången vaknar du upp och tror att det bara var en dröm, men så är du blodig. Jag förstår inte, det måste finnas något svar på vad som händer. Det är inte bara en vanlig dröm."

Det var inte svaret hon ville ha, kunde han inte ha sagt att det var saker som hände? Att alla någon gång i livet vaknade upp och var blodiga efter en dröm. Kunde han inte ha gjort det, så att hon inte hade behövt känna sådan ångest och rädsla för framtiden. För nu, nu var hon mest skräckslagen över vad som skulle hända. Hon mindes att den första drömmen utspelat sig i juni och den senaste någon gång tidigt under våren. Vad skulle hända när de verkligen befann sig i där? Skulle drömmarna bli verklighet då?

Skräckslagen kurade hon ihop sig i Sirius famn och blev lite lugnare av hans varma andetag mot sin kind. Nervöst grep hon med fingrarna i hans tröja, försökte hålla fast i honom och be honom att stanna tiden. Kunde de inte stanna här och nu?

Hon hörde inget mer av samtalet som verkade pågå i timmar, kroppen hade börjat skaka okontrollerbart och tårarna hade ännu en gång börjat rulla utför hennes kinder.

Sirius t-shirt blev fuktig, men han verkade inte bry sig, höll bara om henne och talade sådär tyst som han gjort då hon burat in sig i sig själv.

Till slut somnade hon, utmattad av chocken och skräcken, lugnad och sövd utav närvaron från de människor som brydde sig om och älskade henne. Det kom ingen mer dröm och hemsökte henne, det var bara det där lugnande svarta sammetsmörkret som vaggade henne fram och tillbaka.

Hon kände inte när Sirius reste sig ur fåtöljen och lyfte upp henne, gick trapporna upp till pojkarnas sovsal och stoppade om henne i hans säng. Hon visste inte att han outtröttligt satt i sängen i timtal, strök henne över håret och sa att allt skulle bli bra igen.

Remus och Lily diskuterade länge om hennes dröm, fram och tillbaka, funderade och ifrågasatte. Någonting var fel och det var när James slutligen slöt sig till dem, svartsjuk över att hans vän spenderade mer tid med Lily än han själv, som bomben äntligen släpptes. Han sa det som ingen annan vågade, det som Tindra tänkt för sig själv och det som de alla befarade redan första gången de pratade igenom vad som hänt.

"Hon kanske ser framtiden? Är i framtiden fast ändå sig själv." James var så obarmhärtig med sanningen, så ärlig. Han försökte sällan komma på några andra teorier när han visste att de andra var fullt medvetna om vad som hänt. Vad som måste ha hänt.

(¯'·'¯)

Plötsligt hade timmar blivit till dagar och dagar till veckor, ingen pratade om drömmen längre och lektionerna hade åter startat med besked. Sjätteårseleverna förbarmade sig ingen över och läxorna samlades på hög.

Allt eftersom hade det blivit som vanligt mellan de fyra marodörerna och Ravenclawflickorna igen och det var sent på torsdagskvällen då de fortfarande läste läxorna och skrev uppsatser.

"Jag ska seriöst skriva till ministeriet och klaga, vi kommer ju att vara arbetsskadade innan vi har fyllt tjugo!" utbrast James upprört och tuggade förstrött på det päron han hämtat nere i köket bara några timmar tidigare.

"Ska du säga", muttrade Sirius. "Du gör ju ändå ingenting, bara sitter där och klagar, tänk på oss andra då, som pluggar för glatta livet."

James flinade lite och Maddy skrattade till.

"Klar!" pustade Lily och kastade ifrån sig fjäderpennan i samma stund som Remus prickade dit den sista punkten på sitt pergament.

"Jag har en tum kvar", stönade Tindra och letade febrilt bland sidorna i trolldryckskonstboken i hopp om att hitta någonting hon kunde skriva till.

"Gör som jag!" flinade James och visade upp sin egen uppsats där det mesta stod skrivet med onödigt stora bokstäver, allt för att ta så mycket plats som möjligt. "Jag fattar inte varför ni ska vara så prydliga och skriva litet och snyggt, då måste man ju skriva mycket mer."

Tindra fnissade lite, skakade på huvudet och fortsatte leta i boken.

"Jag kommer inte ihåg vilken färg levande dödens saft har i de senare stadierna", muttrade Peter och kisade med trötta ögon i sin egen bok.

"Ljust lila", svarade Maddy automatiskt och gned sin ömmande handled.

Tillslut kom Tindra på en sista mening som hon lyckades plita ner och höjde sedan handen i luften som i en segergest.

"Äntligen!" suckade hon och föll tillbaka på den mjuka fårskinnsfällen, sekunden efter lade också Sirius ifrån sig sin penna och drog av sig sorteringshatten som liksom alltid hjälpte honom igenom läxorna. James hade börjat bli misstänksam och undrat om inte den där gamla hatten egentligen viskade svaren i örat på Sirius under proven, men han hade aldrig fått det bekräftat.

James fick snabbt tag i Lily när hon gick förbi för att hämta sin skolväska och drog ner henne intill sig.

"Nu går du ingenstans! Jag förbjuder dig att plugga mer idag!"

"Men vissa av oss är vill ju faktiskt bli något efter skolan", fnissade hon och försökte resa sig.

"Du kan bli min fru, det räcker väl gott och väl?" flinade James och höll fast henne.

"Snacka om hot", flinade Sirius. "Bli tvungen att tvätta dina skitiga kalsonger varje vecka."

De andra brast i skratt och Peter lade tillslut ifrån sig sin uppsats med en djup suck. Han gned sin överarm och Tindra blev lite förvånad då han grimaserade av märkbar smärta.

"Vad har hänt?" frågade hon honom och därmed blev också de andra uppmärksamma på hans plågade min.

"Åh, ingenting", svarade han nervöst och slätade hastigt till sin elevhemsskjorta.

"Försök inte", sa James och reste sig upp. Ett par sekunder senare hade han dragit upp ärmen och avslöjat ett avlångt blåmärke i gult och lila på Peters arm. "Vem har gjort det här!"

"Ingen", mumlade Peter och såg bort.

"Vadå?" frågade Sirius som inte kunde se vad de andra precis sett. "Vad har hänt?"

"Någon har slagit Slingersvans", svarade James sammanbitet och visade tydligt ogillande.

Tindra kom att tänka på den lojalitet som fanns mellan de fyra pojkarna, att de ibland kunde vara elaka mot varandra, speciellt Sirius och James mot Peter, men då det var någon utomstående som betedde sig illa mot honom var de alltid där och försvarade.

"Sluta", bad Peter och försökte dra ner ärmen igen.

"Vem har gjort det här?" frågade James igen och naglade fast sin vän med blicken.

"Malfoy", svarade den knubbiga pojken och såg bort.

"Malfoy!" spottade Sirius med uppenbar avsmak i rösten. "Han borde ha lärt sig att man inte ger sig på dig ostraffat vid det här laget."

"Vad ska ni göra?" undrade Lily osäkert och såg från Sirius till James som båda två såg förbannade ut.

"Åh, det lär ni märka", svarade James med ett flin så olikt hans vanliga okynniga. Han hade åter dragit på sig samma min som han fick då Severus Snape var i närheten. "I morgon närmare bestämt."