Kapitel 30
Att hämnas, sakna och mista
Skratten ekade i en av skolans korridorer där eleverna nu trängdes och knuffades för att kunna se uppvisningen i ett av klassrummen bättre. Där inne stod fyra pojkar (Remus Lupin stod ute bland de andra eleverna och låtsades att han inte visste vad som pågick), tre av dem skrattade skadeglatt åt den fjärde vars silvervita hårgardin hängde ner i hans ansikte medan han försökte slita sig ur Sirius Blacks stenhårda grepp. Han lyckades inte.
"Har du inte hört att det straffar sig att bråka med en marodör, Malfoy?" flinade James som höll en sax i ena handen och två trollstavar i den andra, en av dem uppenbarligen tillhörande Lucius Malfoy.
Den vitblonda ynglingen fräste och spottade på golvet framför James fötter. Hans ansikte var förvridet av ursinne och rött av förnedringen att bli fasthållen av en ett år yngre pojke som dessutom var blind. Han anade vad de skulle göra med honom bara för att han gett den där Pettigrew (som nu stod och fnissade bredvid sin äckligt dryga vän Potter) en rejäl muskeldödare.
"Jag tar det som ett nej", sa James hånfullt och räckte trollstavarna till Peter vars runda ansikte var skärt av uppspelt förtjusning. "Här Slingersvans, att hålla dem ska väl till och med du klara av."
Sedan vände han sig mot de andra eleverna som trängdes i dörröppningen.
"Nå, vad säger ni? Är inte hans frilla lite väl feminin?" Han visade med en vårdslös, ganska nonchalant gest att det var Lucius han pratade om.
Ett vrål av bifall ekade mot skolans väggar.
"Något önskemål, Malfoy?" flinade James och tog ett par steg närmare den blonda Slytherineleven vars läppar var så hårt hopknipna att de var vita och i stor kontrast till det annars högröda skamfärgade ansiktet. De grå ögonen blixtrade av motvilja och han andades hastigt och uppjagat genom näsan med små fnysanden.
"Du ska få igen, Potter", fräste Lucius och försökte sparka den rufshårige Gryffindorjagaren och Quidditchkaptenen.
"Nämen! Vilket temperament!" utbrast James med spelad chock och vände sig mot publiken igen. Han älskade att vara föremålet för allas blickar. Lekfullt tog han ytterligare ett par steg närmare sitt tilltänkta offer och klippte med saxen i luften ett par gånger.
"Vad tycker ni, bara en toppning eller ska jag ta rejält när jag ändå har chansen?" Han ställde frågan till eleverna borta vid dörren och de uppfattade genast det dolda budskapet i hans ord.
"SNAGGA! SNAGGA!" vrålade de i en taktfast kör och lille Peter hoppade uppspelt upp och ner bredvid James som nu tog en handfull av Lucius hår i sin egen näve och tvingade honom att möta hans blick.
"Redo Malfoy?" frågade han sedan med en knyck på nacken.
"Ta din äckliga smutsskalleslyna och stick medan du kan!" fräste Lucius och mötte den hasselnötsfärgade blicken med ett obeskrivbart förakt.
James blev tydligt rasande och blicken mörknade från brunglittrande spefull till mordiskt nattsvart. Han blev sällan arg när han utsatte sina mindre omtyckta skolkamrater för otrevliga upplevelser, men då någon förolämpade Lily i hans närvaro kunde han inte hålla ilskan i styr.
"Ta det lugnt nu, Tagghorn, och gör vad du ska istället för att lyssna på hans värdelösa förolämpningar", flämtade Sirius som kämpade för att hålla Lucius stilla.
James fick snabbt kontroll över sin vrede igen när hans vän använde den tonen och lyssnade till de taktfasta "KLIPP! KLIPP!" medan han höjde saxen.
"Säg adjö till papiljotterna, Guldlock", väste han och började klippa.
En efter en föll de silvervita hårslingorna till golvet och publiken hurrade var gång högen växte ytterligare. Tillslut fanns där bara centimeterkort spret kvar på Lucius Malfoys huvudsvål och han liknade mest en tufsig nyckläckt kyckling. Hans gråblå blick var så fylld av hat att en vettig person skulle ha backat ett par steg i ren förskräckelse, men munnen höll han stängd i rädsla för att mista än mer av sitt praktfulla hår.
"Jag hoppas att du har lärt dig en läxa för framtiden, Gullefjun", hånlog James som tydligen fått sin stolthet en aning kantstött och vände honom ryggen. "Kom vi drar, McGonagall kan dyka upp vilken sekund som helst."
Sirius släppte Lucius som hjälplöst föll till golvet och fick hela klädnaden täckt av sina egna hårstrån. Den blinda ynglingen grabbade tag om James arm och de följdes åt till dörren där publiken delade sig, nästan vördnadsfullt som havet som klöv sig självt i tu för Moses, för att släppa förbi dem.
James stannade till och slängde en blick över axeln på Peter som kom ett par steg bakom med trollstavarna fortfarande i sina händer.
"Min trollstav", kommenderade han och höll ut en öppen handflata i vilken Peter genast lade en av trollstavarna. "Äcklets kan du bara kasta på golvet."
Med ett skrammel föll Lucius trollstaven till golvet och Peter skyndade efter sina vänner.
Den nu kortklippta ynglingen kastade sig fram för att ta upp den, men då han slutligen kommit upp på fötter igen var marodörerna redan försvunna i mängden av elever.
"Ni ska få", fräste han och plockade upp sin väska som låg slängd på golvet. "En dag kommer erat förbannade översitteri att slå tillbaka på er själva."
-"-
Sharon stod tyst och såg efter de fyra marodörerna då de gick sin väg. En våg av smärtsamma minnen hade sköljt över henne i samma stund som han hade slutit sig till sina tre vänner så snart de slutat upp med regelbrytandet igen. Han som alltid blundade då de pucklade på någon ny, valde att se åt ett annat håll och låtsas som om det inte inträffade mitt framför näsan på honom. Han som hade krossat hennes hjärta och självförtroende till glittrande älvstoft, glassplitter.
Han – Remus Lupin.
Långsamt började hon gå med elevströmmen som åter börjat röra på sig. Hur det var med Lucius Malfoy var det ingen som brydde sig om, han hade ändå aldrig varit mycket mer än ett äckel. Ett porslinsäckel, för han var vacker som en ljushyllt porslinsdocka.
Synd bara, tänkte hon, att alla svin måste komma i snygga förpackningar.
Bruna ögon som glittrade av välvilja lekte över hennes näthinna och vidgade pupillen för att komma åt de undangömda minnena som hon bar på. De som hon låtsades som om hon inte hade.
"Sharon!" ropade någon bakom henne och hon vände sig hastigt om. Det var Cassie André som kom haltande genom korridoren så fort hon kunde, ledsjukdomen till trots. Den korta femteårseleven såg en aning sammanbiten ut och det smutsblonda håret var hastigt fäst i nacken.
"Ska du äta?" undrade hon och granskade sin ett år äldre vän med den där skarpblå blicken, som om hon använde någon slags radar i hopp om att upptäcka alla hemligheter.
"Jag hade tänkt det", nickade Sharon till svar och hivade upp den tunga skolväskan på axeln.
Cassies hjärtformade ansikte sken upp och de började gå tillsammans mot Stora Salen. Det var inte så många som tyckte om Cassie och egentligen gjorde väl inte Sharon det heller, men tillslut tog man smulorna i botten om man redan hade ätit upp all grädden. Hon hade svårt för att ha kvar vänner speciellt länge, helst lämnade hon dem lika hastigt som hon kommit eftersom hon inte ville ha någon bästa vän att viska hemligheter till eller berätta sina kärlekskval för.
Och det var hans fel, Remus.
Det kändes som en evighet sedan det hade varit de två, tillsammans och starka som en obrytbar ed. Hon hade varit säker på att de haft allt, varmt och kärleksfullt utan några hemligheter för varandra. Det var åtminstone vad hon trodde till dess att han började undvika hennes frågor om varför han var sjuk så ofta eller vad det var för fel på hans mamma. När han tillslut försade sig, glömde bort de tidigare lögnerna och drog till med en ny var sanningen naken som en själ i månljuset.
Det var inget fel på hans mamma.
Han hade aldrig varit sjuk.
Och det gjorde så ont att inse att hon hade varit en godtrogen idiot.
"…han är ju en uppblåst idiot, eller hur?"
Sharon väcktes hastigt ur sina funderingar då Cassies vassa armbåge träffade henne i sidan.
"Va? Jag hörde inte riktigt?" utbrast hon förvirrat och samlade sig en aning, rädd för att förlora självbehärskningen om hon inte slutade tänka på honom.
"Jag sa; jag fattar inte hur hon kan vara tillsammans med honom, han är ju en uppblåst idiot", upprepade Cassie en aning sur över att inte ha blivit lyssnad på.
"Vem?" frågade Sharon och såg sig omkring, som om hon letade efter någon som höll i en skylt med texten: uppblåst idiot på.
"James äcklet Potter, såklart", fräste Cassie och blängde på ynglingen som skymtade långt framför dem i korridoren tillsammans med sina kompisar och den eldhåriga Lily. De båda flickorna såg med motvilja på den lilla gruppen som liksom ett kungafölje tog sig genom korridorerna, några av dem förhållandevis omedvetna om skolkamraternas dyrkan. Cassie blängde hatiskt mot det rufsiga svarta håret och verkade försöka göra meteornerslagsgropar i James bakhuvud och inte i Remus hjärta dit Sharons motvilja riktade sig.
Hon skulle just till att hålla med då de trädde in i Stora Salen och stämningen hastigt sjönk ner till fotknölarna, elevernas sorl dog ut och skratten svaldes redan i munhålan.
"Vad har hänt?" undrade hon och vände sig för att se på Cassie som tydligen också känt av den tryckta atmosfären i Salen.
"Ugglorna lämnar post, The Daily Prophet", svarade denne som om det skulle vara svar på hennes fråga, men då Sharon fortsatte att se frågande ut sa hon: "The Prophet skickas ut på morgonen, att det har kommit ett extranummer nu mitt på dagen kan bara betyda att något makalöst eller fruktansvärt har hänt. Med tanke på stämningen är jag ganska säker på att det är det sistnämnda."
Sharon såg sig om efter ett exemplar av tidningen och snappade snabbt åt sig ett som låg på bordet precis innan en andraårselevs fingertoppar rörde vid det tryckta pappret.
"Hallå! Det där är min tidning!" utbrast han förnärmat med en tonartsbytande målbrottsröst.
Sharon gav honom en nedlåtande blick under höjda ögonbryn ovanför tidningskanten.
"Ser det ut som om jag bryr mig eller?" frågade hon sedan och gick bort till den del av Ravenclawbordet som det satt minst personer vid. Hon satte nästan sitt eget saliv i halsen då hon vecklade upp framsidan.
TJUGO DÖDA I LONDON-MASSAKER
Tjugo döda i en besinningslös massaker, Ministeriet och Aurorerna fruktar för sina liv.
- Det var fruktansvärt, svarar en av de som var inblandade i massmordet.
Det var i förmiddags som aktiviteten på Londons gator helt stannade upp, utanför Laxén och Dopping AB (som ministeriets fasad heter) då en grupp svartklädda män fick tag i några av Trolldomsministeriets högst rankade Aurorer och arbetare inom Mugglaravdelningen samt den vice Trolldoms Ministern, allt som allt tjugo personer och attackerade dem.
Aurorerna kämpade tappert, men då de i sin rädsla för att råka gå på en oskyldig mugglare inte använde några starkare förbannelser befann sig i ett stort underläge.
- Det var fruktansvärt, jag var säker på att vi allihopa skulle dö, säger en medelåldershäxa som väljer att vara anonym och befann sig i mugglarvimlet.
Enligt vittnen ska Aurorerna och de andra arbetarna ha försökt skydda biträdande Minister Obedience Lajos till sista blodsdroppen, i brist på vilja att använda några av de oförlåtliga förbannelserna var alla, de som vi väljer att kalla, Dödsätarna oskadda, men ingen av de tjugo personer som mött dem var fortfarande vid liv. Trots att det hela skedde strax utanför Ministeriets egna portar kom ingen förstärkning för att undsätta dem.
- Jag förstår bara inte hur Trolldomsministern kan välja att offra sina egna på det här viset, galningarna måste stoppas! säger ett annat anonymt vittne.
Vi väljer att hedra de tappra som förlorat livet i Kampen mot den person som på senare tid verkar vara orsaken till de många dödsfall och tortyroffer som på senare tid skjutit i höjden; Ni-Vet-Vem.
Vi ska minnas era namn och de stordåd ni gjort för att rädda era medmänniskor:
Obedience Lajos
Wilmer Evans
Lamya Haben
Hamilton Goodwill
Page Jagger
Pascal Richmond
Edaline Abram
Calliope Kadeem
Adam Wonvert
Zacharias Patil
Dan Karston
Hayward Burton
Daemyn Sharm
Zabrina March
Jakob Brown
Joshua Thomas
Mabel Manon
Nathaniel Oberon
Radley Winterborn
Ayden Welter
Sharon hajade till på det sista namnet, hon hade mest suttit och skummat igenom dem för att se om det var någon hon kände, men utan att egentligen vänta sig något annat än en massa obetydliga namn. Hon läste om det en gång till för att vara säker.
"Ayden Welter", sa Cassie som läst över hennes axel. "Är inte det…?"
"Jo", avbröt Sharon snabbt. "Jo, det är det."