Det har tagit en evinnerlig tid för att få fram det här kapitlet och det är inte ens speciellt bra, men i vilket fall som helst så lägger jag ut det (vad annars liksom). De fetkursiva meningarna är utdrag ur en låttext, låten är: Mannen i den vita hatten - Kent. Så nu slipper ni undra över dem. Det är inte tankar eller så, bara texter som passar in på handlingen, sort of. R&R!

Kapitel 31

När vrede är det enda som hjälper

Tystnad.

Tomt.

Ensamt.

Kallt.

Som ett svart helveteshål plötsligt bredde sin väg inom henne.

Död.

Aldrig mer.

Vad som riktigt hände efter de tankarna kom Tindra inte ihåg, hon mindes bara att Sirius släppte hennes hand i samma stund som James viskade orden i hans öra. Det var det som gjorde det så gränslöst verkligt och inte alls som en dum dröm, att det var sanning och inte ett aprilskämt som gått över gränsen.

Hon önskade att så varit fallet.

Tids- och verklighetsuppfattningen försvann samtidigt som verkligheten rämnade under hennes fötter. LeAnns hemska vardag hade plötsligt blivit hennes egen, rå och kall, inte ämnad för en tunn och enkelt blåslagen kropp.

Ingenting existerade utanför sängens förhängen.

Lily, Maddy och marodörerna var bara suddiga konturer vid sidan om minnen som hon levde om och om igen i brist på befintlig närhet. En saknad som hon aldrig förut känt och aldrig trodde att hon skulle behöva känna smekte hennes kropp med taggiga rosenkvistar.

Det var chocken som stack i henne, skammen över att ha hånat honom tyst för sig själv och intalningarna om att han inte var som en pappa skulle.

Och visst, Ayden Welter hade då aldrig varit den bästa fadern någon kunde tänka sig, men han hade varit hennes. Och det var allt som egentligen betydde något.

Tårarna hade sedan länge torkat ut huden på hennes kinder, det salta vattnet gjorde dem nariga och röda, de sved liksom hennes ögon var gång hon öppnade dem.

Så hon lät bli.

Snart fanns det inga tårar kvar.

Tog sorgen slut då?

Mjuka steg kunde förnimmas i det vakuum hon skapat runt sig och sina minnen, livet i dåtiden istället för den allt för sargade verkligheten. Hon slog upp ögonen

Det var Lily som doftade vår och pollen.

Kärlek och lycka.

Håret gnistrade som en brinnande gloria kring hennes huvud och rosiga kinder, vid urringningen i linnet var huden röd som om hon blivit en aning svedd av solen och på kinderna fanns tusentals små fräknar. För många för att kunna räknas.

Så det var söndag.

Ledigt.

Inget klädnadsmåste.

Madrassen sjönk ner en aning när den spensliga flickkroppen tog plats bredvid hennes egen betydligt magrare. Hon visste att det luktade unket och ofräscht där, mellan hennes förhängen och gränsen till den riktiga världen.

Lily hade styrka nog att inte bry sig om det, eller märkte hon det kanske inte?

Blomdoften hade kanske uppfyllt hennes näsa och lungor så pass att andra lukter bleknade i jämförelse.

"Vill du följa med ut?" Rösten var låg och mjuk, en viskning, fast inte lika svag i sin karaktär. Bara omtänksam.

Hon skakade på huvudet.

"Jag…" Lily tystnade men återkom med nytt mod. "Jag tror inte att det är bra att du ligger inne hela tiden. Våren är ju här nu, det är till och med varmt ute fastän det bara är början av April!"

Hon skakade på huvudet.

"Tindra, snälla. För min skull?"

Hon skakade på huvudet.

Tystnad.

Stegen avlägsnades igen.

Tindra visste inte längre hur länge hon legat där och i bakhuvudet ekade oron över hur mycket skolarbete hon egentligen hade missat. Lily kom inte längre lika ofta och satte sig på hennes sängkant och istället för att se det som en anledning till att rycka upp sig och inse att det kanske var dags att börja leva igen så började hon anklaga sin vän för att ha svikit henne.

Det var enklast så.

Förhållandet med Sirius hade svalnat, hon hade bara sett till honom ett par gånger men genast stött bort honom. Hon låtsades inte om att hon förstod att det var svårt för honom att ta kontakt med henne när hon vägrade att prata och han inte kunde se hennes kroppsspråk.

Det var enklast så.

Remus hade försökt. Och försökt. Och försökt. Och gett upp. Inte ens hans tålamod och omtänksamhet hade kunnat bryta barriären till sorgelandet och ensamhetsvakuumet. Hon vägrade att öppna sig för hans försök att prata om det, vägrade att skratta åt hans skämt som han ganska troligt snappat upp från James tidigare under dagen.

Ja, till och med James hade varit där. Försökt. Pratat rakt ut i luften om Quidditch och försökt dra samma skämt som Remus redan dragit.

Maddy hade nervöst suttit och fnissat lite för sig själv, åt sin egen dumhet för att hon inte kom på något att säga och sedan börjat läsa Häxornas Värld med väldigt hög röst. Kanske var det för att överrösta sin egen nervositet inför att prata med en zombie.

Kanske för att tystnaden ändå ekade så högt att det var svårt att överrösta den.

Hon stängde dem alla ute.

Det var enklast så.

Förändringen kom. Plötsligt och oväntat tillsammans med ett vredesutbrott.

Tillsammans med Sirius och hans önskan om att avsluta deras förhållande.

"Jo. Alltså. Du."

Hade han inte gjort det här förut?

"Jag vill… jag tycker att det är lika bra att det blir slut, du vet. Vi pratar ju ändå inte med varandra…"

Vilken nyhet…

"Jag tänkte… Lyssnar du på mig!"

Hon svarade inte, rörde bara lite på sig och Sirius upptränade hörsel uppfattade genast ljudet. Han tog det som ett ja.

"Jag har gått och tänkt på det här ett tag. Liksom. Jag mår inte bra av att vara bunden till någon som bara… ligger. Det är inte så att jag inte tycker… tyckte, om dig, för jag tyckte…tycker jättemycket om dig och sådär. Men det funkar bara inte. Remus tyckte inte heller att jag ska vara tillsammans med någon som får mig att må dåligt, jag pallar inte det igen."

Remus? Sen när var han delaktig i deras förhållande? Och skyll på honom bara, gör det. Jävla fegis.

"Alltså, jag fattar att du är nere och så över din farsa…pappa. Men du kan liksom inte låta det ta över hela världen, fattar du? Det funkar liksom inte, han är ju död och du…lever. Typ."

Hmm… psykologsamtal nummer trehundrasextiofem?

"Du måste väl fatta att det inte funkar så, man kan inte sluta leva bara för att någon är död, det är ju han som är död inte du. Jag tror inte att han hade velat…"

"Vad fan vet du om vad han hade velat!" avbröt hon plötsligt, ilsket. Vreden hade kommit plötsligt som ett undertryckt vulkanutbrott. Om han ändå skulle dumpa henne så gjorde det väl inget om hon verkligen talade om hur fruktansvärt dum i huvudet hon tyckte att han var som sa sådär. Mr Hyde trädde fram i Doktor Jekyll.

"Nej, alltså, jag tänkte…"

"Jag tror inte att du ska tänka sådär förbannat mycket för det gör dig bara dummare. Du vet inte ett skit om varken mig eller min pappa. Du vet inte hur han var eller ens vem han var. Vad vet du egentligen om att förlora någon? Ingenting va? Du läser bara från något jävla manus du hittat i en tidning eller bok någonstans."

Hon hade öppnat ögonen och sett på honom nu.

Det nästan glödde kring honom från vårsolens strålar och det ärrade ansiktet hade fått en gnutta färg från varma vindar. De mörka ögonen tycktes med ens ha blivit bottenlösa och det var otäckt att se hur hans ansikte plötsligt förvreds i något som var omisskännlig vrede.

"Skulle jag inte veta hur det känns att förlora någon?"

Rösten var låg och darrade av undertryckt raseri, hon uppfattade med lätthet varje ord som lämnade de rundade läpparna.

Arrogansen och högdragenheten blev plötsligt ett faktum i hans ansikte och han påminde så starkt om den gången i sjukhusflygeln att hon för en sekund undrade över om hon hastigt färdats tillbaka dit.

"Skulle inte jag veta hur det känns att förlora någon?" upprepade han vasst och rösten borrade sig in genom vakuumet likt en armé av vassa nålar. Stack och stack, vart de än kom åt på hennes solbristbleka hud.

"Vad vet du om det? Vet du överhuvudtaget någonting om mig? Ja, det är klart att du gör, för du har lusläst den förbannade boken och du tror att du vet precis vem jag är och hur jag fungerar. Men du vet inte ett skit om mig, fattar du det? INTE ETT JÄVLA SKIT!"

Han örfilade henne med varje ord, tog henne tillbaka till det som fanns kvar av verkligheten med en stor käftsmäll och tvingade henne att inse att hon inte var ensam i världen med bekymmer och sorger.

"Tro inte att du är så jävla speciell för att din farsa gick och dog i ett jävla hjältedåd, för det var nitton personer till som försvann tillsammans med honom. Nitton pers, fattar du! De har också barn som saknar dem, så tro inte att du är så jävla ensam och utelämnad för det finns fler än du som saknar en förälder. Eller ett syskon."

Fan. Regulus.

Hon hade glömt.

Det var som om han också blev medveten om hennes insikt och hånleendet tog plats på de där läpparna som förut alltid lett så varmt.

"Så du kom ihåg det nu, va? Var han inte tillräckligt betydelsefull för att minnas tidigare, bara för att han inte utfört något hjältedåd som din farsa?"

"Nej, men…"

"Och om du är så jävla nere över din jävla farsa hur fan tror du inte då att jag känner mig, va? Det var ju för i helvete jag som slog ihjäl honom!"

"Varför…VA? Varför har du inte sagt något, jag…"

"Sagt något? Du har legat tyst som en jävla döing här i flera veckor och inte sagt ett skit och så anklagar du mig för att inte säga något. Börja tänk, för i helvete!"

Hans ilska blev för överväldigande och barriärerna till tårkanalerna brast, de som hon sedan länge trott var uttorkade och något sorts kvidande undslapp hennes mun.

Sirius ansikte mjuknade en aning och ilskan verkade domna bort, hans varma armar slöts om hennes tunna kropp och hon insåg med ens att det hade varit mer än bara pappa hon saknat.

"Du måste förstå att det inte blir bättre av att du glömmer bort allt annat", sa han tyst och rösten hade blivit mjuk och ömsint precis som hans händer som långsamt strök henne över håret. "Lily och Maddy vill inte att du stänger in dig så här, de har oroat sig sjuka för dig. Månta… Remus, James och Peter bekymrar sig med, förstår du väl? Och jag också såklart. Jag har varit skitorolig för dig…"

"Så nu är väl alla sura på mig bara för det", mumlade hon med munnen och näsan mot hans axel.

"Ja, det är vi, men det är ju för att vi tycker om dig, pucko."

Med de orden skymtades ett litet, litet leende på hennes bleka läppar, även om det snart slocknade då hon med ens kom ihåg vad han egentligen kommit dit för.

"Jag kanske inte ska… klänga på dig, du vet. Nu när…" Hon torkade sig ursäktande över kinderna med ärmen och drog sig undan.

"Du… jag tror vi glömmer det där, okej?" Han log, brett och varmt.

Det var som om hjärtat slog sitt första slag på evigheter och värmen av blodet som dansade längs vener och artärer fick hennes kinder att rosas trots att de bara sekunder tidigare varit likbleka.

"Okej", svarade hon tyst och log.

"Nu, tycker jag att du följer med ut och sitter vid sjön med oss, det är så jäkla fint väder." Han nickade mot fönsterrutans håll som gnistrade likt diamant i den klargula solen vars strålar dansade sin vårfanfar mot den ojämna ytan.

"Jag måste nog duscha först", fnissade hon med en gest mot pyjamasen och det otvättade håret, trots att han inte alls kunde se det, vilket egentligen kanske var lika bra.

"Och jag tror att jag följer med dig", flinade han och drog upp henne ur sängen. "Nu får du allt ta och visa mig vägen till badrummet, för om du planerar att jag ska gå själv så kommer jag dö på vägen fram dit. Jag har nämligen hört att det bor stora klädmonster på golvet här."

"Men tänk om någon kommer!" utbrast hon förskräckt.

"Det hoppas jag verkligen, annars blir det lite väl misslyckat, tror du inte?"

Rodnaden över vad han just tolkat hennes uttalande som spred sig som en löpeld över hennes kinder och hon kunde inte hålla tillbaka ett fniss.

"Men det var ju inte så jag menade!" mumlade hon generat.

"Nej, men det var så jag menade. Och om man ska se det som du menade så blir de nog snabbt avskräckta från att komma in, eller hur?" Han blinkade mot henne med ett snett leende och hon skrattade till.

"Du är ju inte klok!"

"Nej och har aldrig varit det heller!"

Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö.

-"-

Det var dunkelt i skolans källarvåning och trots det varma vårvädret där utanför spred sig den råa fukten som kyla innanför klädnaden och smekte längs ryggraden.

Det var snart dags nu, snart dags att inta scenen och bekänna färg.

Ett sista svek, sedan skulle allt bli perfekt.

En vinst för Mörkrets Herre och en hämnd.

Polyjuicelexiret fick tarmarna i den smala kroppen att vrida sig om varandra och personen, dold av källarens skuggor, blev till någon annan.

Längre, mer bredaxlad, muskulösare.

En kniv i ryggen bara, ja, inte bokstavligt.

Eller… kanske det också?

Det var riskfyllt men det var värt det.

Vi ska alla en gång dö.