En ny vecka
Det var måndag igen och dags för en ny lektion i försvar mot svartkonster. De hade haft en lektion i fredags också, då med ett skriftligt och ett praktiskt prov. De undrade om de skulle få tillbaka resultatet idag. Hermione var lite nervös eftersom hon hade kommit på ett fel efter att hon hade lämnat in sitt skriftliga prov. Harry hade inte tyckt att det var så speciellt svårt, inte heller det praktiska provet. I det praktiska hade de först fått besegra en boggart och sedan försvara sig mot diverse förbannelser som Embla kastade mot dem. Hon hade gett honom ett leende när han lämnade klassrummet efter provet, så han var säker på att han klarat det bra. Han hade kunnat blockera nästan alla hennes förbannelser.
De klev in i det solbelysta klassrummet och satte sig i bänkarna. Embla kom leende in och satte sig på katedern.
– God morgon, har ni haft en trevlig helg? Inte för mycket läxor? Det var bra det, skrattade hon när de skakade på huvudet.
– Först vill jag säga att ni gjorde mycket bra ifrån er både på teorin och det praktiska. Efter det resultatet har jag lagt upp kursen. Vi kommer att börja med att studera Expecto Patronum, som en hel del av er redan kan sedan kommer vi att gå vidare med en lite mer okänd försvarsformel, Inrisoris Patrocinor, den är till viss del släkt med Patronusformeln. Jag har rättat era teoritest och ska strax dela ut dem. Anledningen till att ni inte fick några kommentarer efter era praktiska övning är att jag ville jämföra det med er teorietiska, därför har ni fått en kommentar om det praktiska längst bak.
Hon delade snabbt ut papperna och de förvånades över att hon kom ihåg vem som var vem. Hermione bläddrade snabbt till den frågan som hon visste att hon hade fel på och läste den kommentaren som stod i marginalen.
Det var inte riktigt rätt svar på fråga, tror att du har blandat ihop det lite med
fråga numer tolv. Dock tror jag att du har tillräckliga kunskaper i ämnet.
Hon suckade lättat. De reste sig från bänkarna som flyttades undan. Så ägnade de hela lektionen till att öva på Patronusformeln.
På tisdagsförmiddagen hade de en påfrestande lektion i trolldryckskonst, Gryffindor hade blivit av med 30 poäng. Därefter var det dags för en ny lektion i skötsel och vård av magiska djur. Lavender och Parvati var redan där och det syntes att de hade gjort sig fina just för den här lektionen. Hermione fnös lite.
– Idag ska vi studera det här djuret, är det någon som vet vad det är, frågade Jadir.
Hermione räckte genast upp handen.
– Ja, miss Granger.
– Det är en sendilsalamander, de lever i våtmarker och deras fjäll är mycket värdefulla.
– Alldeles riktigt, fem poäng till Gryffindor. De har en andedräkt som inte är att leka med, den kan ge er brännblåsor om ni inte är försiktiga. Om ni delar upp er i två grupper så kan ni ta varsin och studera. Rita av dem och se om ni kan se vad som skiljer dem från en vanlig salamander. Och ta inte några fjäll från salamandern, hur frestande det än kan tänkas vara, sa Jadir allvarligt.
Eleverna delade snabbt upp sig i två grupper, Slytherinarna i en och Gryffindorarna i den andra. När de var färdiga med att rita av dem flinade Malfoy och sa lågt:
– De är värdefulla, fjällen. Dem skulle man kunna sälja dyrt i Svartvändargränd.
Han skrapade av en näve och stoppade i fickan, hans elevhemskamrater såg beundrande på honom. De samlades runt Jadir som försiktigt stoppade ner sendilsalamandrarna i den låda där de för tillfället bodde. Så såg han upp på klassen.
– Som miss Granger sa tidigare så är fjällen värdefulla. Någon som vet vad de kan användas till? Ja, miss Granger.
– De kan användas bland annat till att göra veritaserum och kan användas som en ganska bra ersättning för bicornpulver.
– Mycket bra miss Granger, fem poäng till för Gryffindor.
Lavender och Parvati såg avundsjukt på när Jadir berömde Hermione.
– Mr Malfoy, jag skulle råda dig att genast ta upp de sendilfjäll du ha lagt i fickan.
Malfoy rodnade lite, men försökte se ut som om han inte visste vad Jadir pratade om.
– Nu, sa Jadir med skarp röst.
Malfoy stack ner handen i fickan, men där fanns inga fjäll, bara en flytande vätska. Han tog förvånat upp handen som var svartfärgad nu. Det började sticka i handen och plötsligt slog stora blåsor ut.
– Du bör nog gå till sjukhusflygeln, det är ingen fara, men madam Pomfrey får nog titta på det. Och glöm inte att byta klädnad, annars tränger vätskan genom kläderna och då kan du få problem, sa Jadir med en irriterad blick på honom.
Malfoy skyndade sig upp till slottet medan blåsorna spred sig upp för armen, Crabbe och Goyle följde med honom. Gryffindorarna hade svårt att hålla sig för skratt. Jadirs blick tystade dem dock.
– Som ni såg så hade fjällen förvandlats till en svart vätska. Det gör de strax efter att de är avlägsnade från djuret. Den vätskan är inte till så stor nytta och inte speciellt värdefull. Det är om man vet hur man tillreder dem så att de behåller sin fasta form som de blir riktigt dyrbara. Vet miss Granger kanske hur man gör, frågade han och log mot Hermione.
Hon rodnade och svarade:
– De ska läggas i en kittel med kokande vatten, två droppar ätticka, en sked torkad alruna och två nypor salt. Dessutom behövs en trollformel.
Jadir nickade.
– Tio poäng till Gryffindor. Då så, då är lektionen slut för denna gången, vi ses på torsdag.
De gick upp mot slottet.
– Bra jobbat Hermione, sa Neville, tjugo poäng, det gör att vi nästan tagit igen det ni förlorade under Snapes lektion.
– Vad du flirtade med honom, sa Lavender, försökte du ställa dig in?
– Gjorde jag väl inte, sa Hermione upprört, man flirtar inte med en lärare.
– Du rodnade ju när du skulle svara, erkänn att du tycker att han är snygg, sa Parvati.
– Han är gammal, varför skulle jag tycka att han är ser bra ut, utbrast Hermione frustrerat.
– Det gör han ju, sa Parvati.
– Så gammal är han ju inte, svarade Lavender förnärmat.
– Tjugotre, sa Jadir och log mot dem, varpå de rodnade alla tre. Han fortsatte förbi dem och in genom porten.
– Jag tror att jag dör, det där var pinsamt, sa Lavender och Parvati höll med henne.
– Tror ni att han hörde allt, undrade Parvati fnittrande.
Hermione sa inget men tänkte:
"Varför sa jag något, varför höll jag inte bara tyst, var tror han om mig nu? Nu tror han att jag är som dem."
Hon suckade tyst och gick ifatt Harry och Ron.
Harry, Hermione och Ron gick trötta upp till uppehållsrummet på onsdagskvällen. De hade haft en ansträngande lektion i förvandlingskonst och avslutat dagen med dubbellektion i trolldryckskonst. Det var som vanligt mycket folk i uppehållsrummet, dock var det tystare än det varit förra året, ingen hade tagit Fred och Georges plats som skämtare. Många satt och pluggade, de hade fått många läxor redan andra veckan. Neville satt med näsan djupt begraven i Örter för vardagsbruk och livshotande situationer. Han hade fler timmar i örtlära än vad de tre hade, men så var det ju hans favoritämne. Till deras stora förvåning satt även Parvati och Lavender där, ivrigt bläddrande och antecknande. När de kom närmare såg de att det var Världens alla varelser, ett försök att skildra deras väsen. Ginny som kom fram till dem försökte undertrycka ett skratt.
– De har suttit där hela kvällen, jag gissar att ni har lektion i skötsel och vård av magiska djur imorgon, sa hon till de tre.
– Jag förstår inte det, sa Ron, han är ju bara en människa, mycket äldre än oss också.
– Tjugotre, svarade Hermione automatiskt.
De andra såg förvånat på henne.
– Ja, han sa det, sa hon och rodnade lite vid minnet av det tillfället.
– Det stämmer, sa Saga, de är tjugotre.
Hon log mot dem.
– Han brukar ofta göra det intrycket på tjejer, sa hon och nickade mot Lavender och Parvati, vi systrar är vana vid det. Ginny, har du fått rätt på uppsatsen om sömnelixiret?
Ginny skakade på huvudet.
– Kan vi inte titta på den tillsammans, jag får inte ihop den, sa Saga.
– Visst, jag ska bara hämta den, svarade Ginny och skyndade sig upp för trapporna.
Hermione följde med henne upp och erbjöd sig att hjälpa dem om de körde fast. Sedan lade hon sig på sängen och lät tankarna vandra.
Ginny och Saga, vars torsdag började med skötsel och vård av magiska djur, var på väg ner mot Hagrids stuga. Ginny trivdes bra i Sagas sällskap, hon var sprallig och samtidigt duktig i de flest ämnena.
– Jir sa att vi skulle få studera ebaxhjort idag, de är väldigt skygga, sa Saga.
– Vad spännande, lektionerna i det här ämnet har aldrig varit så bra som de är nu. Hagrid har ju en förkärlek för monster och då fick vi se de mest hemska varelserna, den andra läraren som vi hade ibland var väl rätt bra, men det var så vanliga djur, förutom enhörningarna och hon gjorde det inte alls lika spännande.
– Jadir har alltid varit tokig i djur. Hade det inte varit förbjudet så hade han haft minst en drake och fem griffins som husdjur, skrattade Saga muntert.
De lade båda märke till att tjejerna varit mer måna om sitt utseende idag och Saga petade till Ginny.
– Där ser du, det var det jag sa.
Ginny nickade och log tillbaka. De hade lektion tillsammans med Ravenclaw.
– Så då är alla närvarande, sa Jadir.
– Inte Luna, sa en Ravenclawtjej och rodnade genast.
– Ah, det måste vara hon som kommer där uppe, sa Jadir, vi kan gå bort mot inhägnaden så länge.
Innanför staketet stod två hjortliknande djur, förutom att de hade klart lysande röda horn och bakdelen på dem gick i regnbågens alla färger. Alla eleverna såg beundrande på dem. Luna hann ifatt dem och Jadir vände sig till henne.
– Så, Luna, frågade Jadir, miss Lovegood antar jag, kan du svara på vad detta är för ett djur?
Luna såg drömmande på ebaxerna och svarade:
– Ebaxer, sällsynta och väldigt dyrbart skinn.
– Mycket riktigt, fem poäng till Ravenclaw.
Många av flickorna såg avundsjukt på när han tog Luna med sig in i inhägnaden.
– De är väldigt skygga, vi ska se om vi inte kan övertala dem att komma lite närmare. Om du tar den minsta, sa Jadir till Luna, kalla mjukt på henne och om du ser en skiftning åt blålila i hornen så litar hon på dig.
Han vände sig sedan mot den större ebaxen och gick mot dem med utsträckt hand. De såg alla hur hornen genast gick från röda till azurblåa. Han fortsatte fram till den och tog ett lätt tag om ena hornet och ledde den lite närmare eleverna. Vid mitten av inhägnaden var det stopp, den vägrade gå längre och hornen började skifta tillbaka till rött. Det tog lite längre tid för Luna att få den lilla att lita på henne, men hon var inte långt efter Jadir. Den lilla stannade bakom den större.
– Släpp henne nu, sa Jadir och vände sig till klassen, jag vill att ni kommer in, en och en för att försöka få dem att lita på er.
Luna gick ut ur inhägnaden och en annan Ravenclawtjej gick in. De tog olika lång tid på sig, en del klarade det relativt snabbt medan några inte klarade det alls.
– Som ni ser så är det olika om man lyckas med det, det kan bero på om man är rädd, eller helt enkelt inte har tillräckligt med respekt för djuren, sa han och nickade åt Ginny att komma in. Hon var lite nervös, men gick fram med utsträckt hand samtidigt som hon pratade lågt. Efter en stund började hornen skifta färg, de blev inte helt blå, men något åt det hållet.
– Det är bra, du kan nog med lite träning övertala dem till att lita på dig. Så, då är det bara Saga kvar.
Saga gick in i inhägnaden med utsträckt hand samtidigt som hon nynnade en sång. Till allas förvåning skiftade hornen med detsamma till blå och ebaxerna tog några steg fram emot henne. De nosade lätt på henne och hon fick klappa dem. Jadir log brett.
– Det ligger nog i släkten, sa han med ett skratt, då är lektionen slut för denna gången, jag vill att ni skriver en kort uppsats om ebaxerna, hur deras beteende är och vad som är allmänt känt om dem.
På torsdagseftermiddagen hade sjätte året lektion i skötsel och vård av magiska djur, även här såg man att tjejerna ansträngt sig mer än vanligt med sitt utseende. De skulle också studera ebaxhjorten och lektionen var ungefär som för femteårseleverna. Hermione misslyckades med att få djuren att lita på henne och hon var helt uppriven efter det. Några av tjejerna fnissade åt henne, men Jadir såg ut över klassen med sträng blick och sa:
– Detta är en kunskap som inte går att läsa sig till, men den går att öva upp och har man bara viljan och inte är nervös så kan man klara det.
Direkt efter lektionen försvann Hermione upp till slottet så fort att varken Ron eller Harry hann med. De hade sett att hon hade tårar i ögonen, gissade att hon hade försvunnit in på en av tjejernas toalett och ansåg att hon borde få vara ifred. När klockan började närma sig sex hade hon ännu inte kommit tillbaka och de började bli oroliga. De letade upp Ginny och bad henne gå och söka efter Hermione på de ställen de inte hade tillträde till.
När Ginny närmade sig tjejtoaletten på andra våningen mötte hon Saga. Hon frågade om hon hade sett Hermione men Saga skakade på huvudet. Ginny förklarade snabbt vad som hänt och Saga gick med henne för att leta. De fann henne till sist inne på en av tjejernas toalett. Hon torkade tårarna ur ögonen och försökte le mot dem.
– Det var ju många som inte klarade av det, sa Saga mjukt, det var väl inte så farligt.
– Ja, sa Ginny, jag klarade det inte helt heller och efter vad jag hörde så klarade inte Malfoy det heller.
– Jämför du mig med Malfoy, sa Hermione och skrattade till lite bittert. Det var så hemskt allting bara låste sig, jag kunde inte göra någonting. Det var sant som Jadir sa, man kunde inte läsa sig till det. Jag kan ingenting om det inte står i böckerna.
– Det är klart att du kan sa Ginny uppmuntrande.
– Jag vet, kom, sa Saga och drog med dem båda två ut från toaletten. De följde något förvirrade efter henne ner mot Hagrids stuga. Det var lite kyligt i luften och de kunde se ljus från Hagrids stuga. Hermione ville säga att de inte hade lov att gå ut så sent på kvällen, men hon sa inget. Saga sneddade mot inhägnaden där Jadir stod och förberedde ebaxerna för deras återfärd.
– Jadir, vänta, ropade Saga.
Han vände sig om och såg på dem, från Sagas lysande ögon till de torkade tårarna på Hermiones kinder.
– Hermione kan väl få försöka igen, innan de går tillbaka, frågade Saga.
Jadir nickade och log lite.
– Saga, du kan hämta dem, sa han samtidigt som han lade en arm om Hermiones axlar.
– Tog det så hårt, frågade han mjukt.
Hermione kunde inte göra annat än att nicka. Det var bra att det hade mörknat så att det inte syntes så tydligt att hon rodnade.
– Det kan ha berott på att det var för mycket människor som tittade på, både för din del och ebaxen. Du var bland de sista och de kan ha blivit stressade. Det går nog mycket bättre nu, se här kommer de. Vänta en liten stund och prova sedan, försök andas lugnt och prata mjukt med dem.
– Saga, fortsatte han högre samtidigt som han släppte Hermione, gå ut utan att de följer efter dig.
Saga och Ginny lämnade inhägnaden. Det gick mycket bättre för Hermione den här gången, hornen ändrade sig efter en liten stund till lila, med en dragning åt blått. Jadir berömde henne och tog henne i handen fram till ebaxen där han lät henne klappa den. Hon log och ögonen strålade.
– Så, vi ger väl tio poäng till Gryffindor för det här, sa Jadir och log, om ni väntar lite ska jag bara stänga in henne, så ska ni få sällskap upp till slottet.
Sista lektionen på fredagen var försvar mot svartkonster. De gick förväntansfullt in i klassrummet, de skulle få lära sig en formel som inte ens Hermione visste vad det var för någon.
– Så, sista lektionen för dagen, jag hoppas att ni inte är allt för trötta, för nu ska vi jobba, skrattade Embla. Hon nickade åt Hermione som räckte upp handen.
– Den formeln vi ska lära oss idag, den finns inte med i våra böcker.
– Nej, det är riktigt, det är för att den inte är allmänt känd, men det är en behändig liten formel om man kan klara av den. Som jag sa så liknar Inrisoris Patrocinor patronusformeln. Dock bygger den på lite andra principer. Det finns en annan sak som är ett bra skydd mot svartkonster, förutom kärlek och det är skratt, glädje. Det är ju till viss del förknippat med kärlek och bygger på att ni inte är helt känslokalla, vilket jag inte heller tror att ni är. Inrisoris står för skratt och patrocinor för försvar. Den ger er ett skydd av glädje, som en sköld ungefär, som gör att de som kommer nära er brister ut i gapskratt, sa hon och log åt deras förvånade miner.
– Att få en sådan stark och stor sköld är dock svårt, oftast används formeln bara för att tvinga bort mörka tankar ur ens eget sinne. Den är även ett litet försvar mot dementorer, även om den inte får dem att försvinna som patronusen. Men den måste utföras innan de får allt för stort grepp om dig. Den ger dig en slags lyckokänsla, som gör att dementorn inte kan nå dig lika lätt. För att kasta denna formel krävs liksom patronusen ett lyckligt minne eller en lycklig tanke, dock inte lika stark. Då kanske ni tror att den här formeln borde vara enklare att kasta, men så är inte fallet. Svårigheten ligger i att uppbringa tillräckligt med styrka för att få skyddet att expandera och täcka hela dig. Det är enkelt att få den att muntra upp dig lite, som en låga i ditt hjärta, som visserligen räcker för att hålla sig vid dina sinnens fulla bruk men inte skyddar dig. För att formeln ska fungera helt måste ni kunna hålla kvar den, utan att tänka på den, så att ni kan fortsätta besvärja er motståndare. Ni måste alltså kunna hålla två formler i huvudet samtidigt, det är det som gör den så svåranvänd i riktig strid.
Hon såg upp på klassen som antecknade febrilt vad hon sa. Hon log lite och pausade lite innan hon fortsatte:
– Besvärjelseformeln lyder så här: Insori Patroci. Om ni övar en liten stund på orden så ska jag flytta undan lite här. Sedan får ni prova att utföra formeln.
Hon flyttade undan bänkarna som vanligt och eleverna började pröva. Det gick lite olika för dem, en del fick inte fram någonting, de fick hjälp av Embla med att uttala orden rätt. Harry stod tillsammans med Ron och Hermione. När han ropade ut orden kände han en varm känsla i kroppen som en lyckokänsla. Hermione och Ron försökte och efter en stund lyckades även de frammana något av den känslan. Den som hade lyckats bäst var Neville, hans formel hade täckt hela honom och han hade tjänat in tio poäng till Gryffindor.
– Bra allihop, nu har ni känt på hur det ska kännas och med lite träning så kan ni få den att expandera, det kommer att bli er läxa, att få den att täcka er som ett extra skinn. Efter det kommer vi att öva på att frammana en annan formel samtidigt som vi håller kvar den här. Jag ska visa er hur den här ska se ut om man lyckas göra en riktigt sköld och samtidigt frambesvärjer en patronus.
Hon backade undan lite från eleverna och ropade:
– Insori Patroci! Expecto Patronum!
De såg först hur en silverskimrande glob tog form runt henne och sedan ur toppen på hennes trollstav sprang fram en patronus. Det var en skimrande enhörning, som stegrade sig, galopperade runt klassrummet och sedan vände sig mot Embla. Hon nickade mot den och den försvann i en silvrig rök, men hon höll kvar sin sköld.
– Ser ni nu, frågade hon.
Alla eleverna nickade förstummade.
– Ni ska prova att gå in i skölden så ni får se vad som händer, sa hon och pekade på Neville att han skulle börja. Han såg lite förskräckt ut men gick rakt in i den silverskimrande skölden. Så fort han rörde den ryggade han tillbaka och föll ihop på golvet i skrattkramper, han skrattade så att tårarna rann. Embla log och vinkade åt de andra att också nudda skölden. En del av dem nuddade bara vid den med fingertopparna, medan andra gick rakt in i den som Neville. Alla föll ner på golvet gapskrattande. Embla släppte skölden och log:
– Effekten avtar något efter en stund, sa hon när de slutat skratta, är det en riktigt stark sköld så kan skrattet hålla i sig tills bäraren släpper skölden.
De såg helt utmattade ut, men lyssnade uppmärksamt på henne.
– Jag hoppas att jag inte tog i för hårt, sa hon leende, om ni samlas här nära mig så ska jag visa ett sätt till att använda den på. Ställ er i en ring runt mig, med ryggarna mot mig, så nära att ni rör vid varandra.
De lydde hennes uppmaning och stod snart i en tät ring runt henne.
– Insori Patroci, ropade Embla.
De ryckte alla till och förberedde sig för skrattkramperna igen, men de uteblev. De som slutit ögonen öppnade dem förvånat. De stod nu inne i en stor silverskimrande bubbla.
– Den kan även om skaparen är stark skydda andra, ni kan nu kasta ut trollformler utan att bekymra er om att hålla skölden. Men stiger ni utanför sfären så kan ni inte gå tillbaka utan faller offer för skrattet. Dock är det viktigt att tänka på att den inte skyddar mot förbannelser riktade mot er, de måste ni parera med andra formler.
Hon bröt skölden.
– Ja, det var allt för idag, om ni övar på den här under helgen så ska vi fortsätta på måndag. Ha nu en trevig helg och plugga inte för mycket, sa hon och blinkade okynnigt mot dem.
De lämnade klassrummet diskuterandes.
– Det var en av de bästa lektioner jag varit med om, utbrast Neville, till och med bättre än örtlära.
– Ja, svarade Ron, den var super.
– Det var intressant att den inte står i böckerna, men den är kanske inte tillräckligt kraftfull för att anses viktig, funderade Hermione.
– Den var väl tillräckligt kraftfull, du såg ju vad den kunde göra, sa någon.
– Jag tror att hon kan mycket mer än det som står i böckerna, svarade Hermione tankspritt.
– Så, allt står faktiskt inte i böckerna då, retades Ron.
Hermione himlade med ögonen åt honom och Harry gav honom en knuff för att påminna honom om vad som hänt dagen innan. Ron mumlade någon liten ursäkt och de fortsatte upp mot Gryffindortornet.
– Det verkar inte som om vi kommer att behöva starta upp Dumbledores armé igen, sa Harry när de var framme vid Tjocka damen.
– Inte med henne som lärare, utbrast Hermione.
– Jag kommer att sakna det lite, funderade Ron.
Harry nickade.
– Jag med, men samtidigt är det skönt att inte behöva smyga med det och man kan alltid fråga henne om det är något man undrar över.
– Du var en bra lärare, sa Hermione allvarligt, men jag tror att hon kan mer.
Harry skrattade åt hennes min.
– Om hon kan, svarade han.
– Men vi skulle ju kunna ha en sådan klubb i alla fall. Bara det att den inte behöver vara hemlig, fortsatte Hermione.
– Ska ni gå in eller ska ni stå där hela dagen och tjattra, frågade Tjocka damen irriterat.
– Toffelblomma, sa Hermione och de klättrade in genom hålet.