En utskällning och Hogsmeadeshelg
– Lilla ängelunge vad har hänt, frågade Embla oroligt när Wynja, måndag strax innan lunch, kom springande och kastade sig om halsen på henne.
– Jag.., Snape, snyftade hon och kunde inte få fram mer. Embla lyfte blicken från de rufsiga lockarna och såg Snape komma från trappan till fängelsehålorna långt bort i korridoren.
– Vad hände vännen, berätta, sa hon lugnande.
– Snape ho…hotade med att om vi inte hade alla rätt på vårt prov så skulle han låta oss dricka en bryggd och att vi fick skylla oss själv om inte vårt motgift som vi ska göra hjälpte, sa hon snubblande snabbt med tårar på kinderna. Emblas blick mörknade och såg upp på Snape som inte var längre bort än ett par meter nu.
– Professor Snape, ett par ord med er om jag får be, sa Embla skarpt.
– Ja, professor Icera, sa Snape kallt och såg värderande på henne.
– Tror du att du kan skrämma dina elever till kunskap? Jag ska inte lägga mig i dina undervisningsmetoder, men det är väl inte nödvändigt att gå så hårt åt förstaåringarna? Jag tror att du är inne på fel spår, det är viktigt att ha elevernas respekt, men det är också viktigt att du som lärare har respekt för elevernas integritet. Man får ingetdera genom att skrämma dem, sa hon och naglade fast honom med blicken.
Hon stod rakryggad med händerna på höfterna, hennes ögon hade mörknat ytterligare. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag har hört ryktas om en boggart som föreställde dig och jag undrar om det kan kännas bra att vara det som en människa fruktar mest? Du skulle nog vinna på en mjukare framtoning.
– Är ni färdig nu, sa Snape med ett höjt ögonbryn, bra. Ni borde inte sätta er tilltro till alla rykten som cirkulerar. Lägg er inte i mina undervisningsmetoder, så bryr jag mig inte om dina. Kan vi göra det som en överenskommelse, fortsatte han med iskall röst.
Embla nickade och hennes ögon smalnade.
– Men jag skulle uppskatta om du inte skrämde livet ur min systerdotter något mer, avslutade hon och la armen om Wynja och gick mot stora salen.
Snape såg irriterat efter henne och vände sedan tvärt om och försvann tillbaka ner för trappan.
På anslagstavlorna i elevhemmen hade det kommit upp en lapp om utflykterna till Hogsmeade. Den första skulle inträffa om fjorton dagar ungefär. Alla från tredje år och uppåt pratade upphetsat om det. Ron såg fram emot att få fylla på sitt godisförråd och Hermione hade hört att det öppnat ett antikvariat bredvid Zonkos skämtartiklar som hon gärna ville besöka. Harry undrade om hans beställning skulle hinna i tid, han hoppades på det.
En eftermiddag när de hade haft förvandlingskonst bad McGonagall Harry att gå till Dumbledores kontor. Harry skiljdes från sina vänner och började gå upp för alla trapporna. Han mindes senaste gången han var där, tankarna på Sirius kom direkt, men han sköt dem argt ifrån sig. Lite skuldmedvetet tänkte han på allt han hade slagit sönder och på hur han hade uppfört sig förra gången. Han var lite kluven till att prata med Dumbledore, det hade redan gått en månad sedan de började skolan och först nu hade Dumbledore tid att prata med honom. Han kunde fortfarande inte riktigt förlåta honom för att ha undanhållit information förra året.
– Dumlekola, sa Harry och trappan upp till kontoret började visa sig. Han ställde sig på översta trappsteget och lät trappan bära honom upp.
– Kom in Harry, sa Dumbledore.
Harry öppnade dörren och steg in. Han såg sig omkring och observerade att allt han slagit sönder var lagat igen. Fawkes satt på sin vanliga plats och sov med huvudet under vingen. Dumbledores blå ögon log mot honom och han blev ombedd att sitta ner.
– Te, frågade Dumbledore och sköt fram en tekopp mot Harry.
Harry tog upp den och drack en klunk innan han satte ner den på bordet igen.
– Så Harry, hur har du det?
Harry såg fundersamt på honom innan han ryckte på axlarna.
– Nå, det var kanske en onödig fråga, hur har du haft det i sommar då?
– Det har varit bra.
– Har du haft några syner eller känt av ditt ärr?
Han skakade på huvudet. När han tänkte efter så var det väldigt konstigt, han hade inte reflekterat över vad det kunde betyda. Han hade bara varit glad över att slippa både syner och smärtan.
– Är det bra eller dåligt?
– Det är en bra fråga, log Dumbledore, det är bra på så vis att det inte har skett några attacker eller dylikt under sommaren. Men det kan också bero på att Voldemort planerar något stort, som vi inte får kännedom om. Nu när han vet om länken mellan er så är han förmodligen mycket försiktigare.
Dumbledore tystnade tillfälligt.
– Ordern är mycket orolig över detta, tillade han sedan.
Harry såg upp på honom och ville fråga vad ordern höll på med just nu, men kunde inte förmå sig till det.
– Jag skulle vilja berätta våra planer för dig, men det kan jag inte. Först måste vi diskutera en annan sak, ocklumenering. Du måste ta upp lektionerna innan jag kan berätta något för dig.
– Men jag har ju inte märkt av honom på hela sommaren.
– Det betyder inte att han inte längre har tillgång till ditt sinne, svarade Dumbledore eftertänksamt. Han skulle kunna lägga in tankar som är så snarlika dina egna att du inte skulle märka det.
Harry ryckte till, det var för att han inte hade lärt sig ocklumenering som Sirius var död. Men det var också Dumbledores fel. Lite av den gamla ilskan kämpade sig upp till ytan.
– Det är inte ditt fel, sa Dumbledore som om han hade läst hans tankar.
Harry såg upp.
– Jag borde ha insett att det inte skulle fungera. Det är mycket jag har gjort fel. Du gör alldeles rätt i att klandra mig, sa Dumbledore och fortsatte lite lägre, jag saknar honom också.
Harry kände ett sting i hjärtat, han kunde inte längre vara arg på honom. Han kunde inte längre klandra den man som bara ville allas väl och speciellt hans eget. Han kände tårar i ögonvrårna, både på grund av tankarna på Sirius och på grund av mannen framför honom.
– Förlåt, sa han tyst.
Dumbledore lade en brunbränd och rynkig hand över Harrys.
– Tack för ditt förtroende, svarade han sakta och såg in i Harrys gröna ögon.
De fortsatte prata om Sirius en stund och Harry kände sig lugnare till sinnes än på länge. Sedan övergick de till att diskutera ocklumeneringen. De var båda överens om att Dumbledore inte kunde lära ut det ifall Voldemort skulle tränga igenom igen.
– Professor Snape har avböjt att ta upp träningen igen.
Harry lyste upp och svarade att det var bra. Efter en stunds diskussion kom de ändå fram till att Snape var den enda som kunde lära ut det. Harry såg lite dyster ut, han tyckte inte om att behöva ta upp lektionerna med Snape igen.
– Jag ska tala med professor Snape igen och be honom att ändra sitt beslut, sa Dumbledore innan de skiljdes åt.
Harry nickade och sa:
– Jag ska försöka lära mig det så snabbt som möjligt, både för min skull och för professor Snapes.
Veckan gick väldigt fort, de hade mycket läxor. Femte året hade sin GET att se fram emot och sjätteklassarna hade mycket bara för att de gick sjätte året. Tre dagar innan det var dags för Hogsmeadesbesöket fick Harry en uggla, den hade med ett brev om att hans saker nu fanns att hämta. Han pustade ut, han hade inte varit säker på att han skulle hinna få det i tid. Nu var han bara tvungen att planera så att han kunde hämta det utan att någon fick syn på det. Han grubblade på det under hela dagen och likaså dagen därefter. Hermione som iakttagit honom sa till sist under professor Binns lektion:
– Harry, vad är det som bekymrar dig.
– Inget, sa han och skakade på huvudet.
– Något är det, viskade hon tillbaka, du har varit så frånvarande ända sedan du fick den där ugglan i förrgår.
– Sen, viskade han tillbaka, vi tar det sedan.
Lektionen var precis likadan och lika tråkig som alla tidigare lektioner, med det undantaget att Hermione inte antecknade utan istället bekymrat iakttog Harry. Harry försökte le uppmuntrande mot henne samtidigt som han funderade på hur han skulle lösa sitt problem. Ron hade somnat med huvudet mot bordet och varje gång han var på väg att börja snarka knuffade antingen Harry eller Hermione till honom.
När de lämnade klassrummet drog Hermione ut Harry ur strömmen av elever som bildats nu vid lunchtid.
– Nå, vad är det, frågade hon uppmanande.
– Det är inget allvarligt, sa han och log lite.
– Har det med ugglan att göra?
– Ja, inget undgår dig eller, skrattade han. Jag har ett paket att hämta på postkontoret och jag vill inte att någon ser det, eller rättare sagt, det är vissa som inte ska se det.
– Okej, svarade Hermione och log lättat, jag tar med mig Ron till Zonkos och håller honom kvar där, om jag så måste använda en försteningsförbannelse.
Harry log, det var skönt att hon förstod så bra, han behövde inte förklara något. Han hade inte reflekterat över det innan, men han undrade om han inte tidigare underskattat henne som vän.
– Du är bäst vet du, sa han till henne och hon log till svar.
När de nådde stora salen och satte sig ner frågade Ron:
– Vart tog ni vägen?
– Vi blev uppehållna lite, för mycket folk, sa Hermione med en snabb blick på Harry som log flyktigt.
Det var dags för eleverna att ge sig av till Hogsmeade, alla från tredje klass och uppåt var där. De myllrade in i Hogsmeade och in i butikerna för att inhandla det som de saknade på skolan. Harry, Hermione och Ron gick först in till godisbaronen och fyllde på sitt godisförråd. Sedan tog de en tur till tre kvastar och beställde varsin honungsöl. Hermione såg frågande på Harry som nickade diskret.
– Ron, följer du med mig till Zonkos, frågade hon.
Ron såg förvånat upp.
– Vad ska du göra där, utbrast han.
– Tänkte titta lite på en sak där, det är en prefektgrej. En ska vi kanske måste förbjuda, så det är bäst att du kommer med.
– Men Harry då, han kan väl också följa med.
– Nej, sa Hermione bestämt, jag tror att det är bäst att bara vi prefekter tittar på den först.
– Men vi kan ju inte bara lämna Harry.
– Det är okej, sa Harry och försökte hålla ansiktet i styr så att det inte syntes hur roligt han hade åt dem.
– Kom nu, sa Hermione och drog iväg med Ron. Ron kastade en urskuldande blick på Harry innan han försvann ut genom dörren. Så fort han var säker på att de var borta sprang Harry ut och upp till postkontoret. Där var fullt med ugglor som väsnades, han lade fram sitt ärende och fick sina paket, det största av dem var misstänkt likt en kvast. Han skyndade sig tillbaka till slottet och väl inne på området så drog han upp marodörkartan ur fickan. Med den till hjälp klarade han sig upp till sovsalen utan att stöta på någon.
Han gömde det stora paketet under sin säng, de mindre stoppade han längst ner i sin koffert. Något stack honom i handen och när han drog upp det såg han att det var en skärva av Sirius spegel. Han kände hur minnena vällde över honom. Den här gången kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Han tog sin osynlighetsmantel och försvann ut i korridorerna. Efter en stund fann han en nisch där han kunde sitta utan att bli upptäckt.
Han satt där tills han hörde den stora klockan slå nio. Då gick han tillbaka till uppehållsrummet och möttes av en orolig Hermione.
– Var har du varit?
– Suttit och tänkt lite, svarade han svävande.
– Blev lite orolig bara, log hon svagt och de gick och satte sig hos Ron.
Ron glodde argt på Hermione, han förlät henne inte för att hon velat förbjuda en perfekt sak för att fejka yrsel. Harry tittade fram och tillbaka på dem, Hermione såg lite olycklig ut.
– Är ni ovänner, frågade han plötsligt. De tittade förvånat upp, de hade aldrig förut varit med om att han var så rakt på sak, inför dem båda dessutom.
– Hon ville förbjuda yrslesnurran, utbrast Ron.
Harry log lite åt Hermione.
– Men det är väl ingen anledning till att vara arg på henne, sa Harry, det är ju hennes uppgift som prefekt.
– Ska du också komma dragandes med det, hon går för mycket in för prefektsysslorna, sa Ron argt och pratade som om Hermione inte var närvarande. Hon kan aldrig ha roligt. Jag går och lägger mig.
Han reste sig häftigt och skyndade sig upp för trapporna. Harry såg ursäktande på Hermione som hade tårar i ögonen. Han tryckte snabbt hennes hand och skyndade sig efter Ron. Det var hans fel att det blivit så här. Hermione hade ställt upp för honom, trots att hon vetat att Ron skulle bli sur över det. Han hann ifatt Ron på översta trappsteget.
– Ron, nu har du gjort henne ledsen igen, allt var ändå mitt fel. Jag tror inte att hon ville förbjuda den, hon behövde bara en ursäkt. Jag var tvungen att göra en sak, som du inte fick veta om, sa Harry snubblande snabbt.
Ron vände sig om och såg förvånat på honom.
– Så, ni lurade mig båda två?
– Ja, fast Hermione visste inte heller vad jag skulle göra, hon bara ställde upp som alltid, sa Harry tyst.
Ron skrattade befriat, sedan såg han lite moloken ut.
– Så då har jag varit arg på henne i onödan.
– Som så ofta, log Harry och höjde ögonbrynen.
Ron tog trappan ner i några få kliv och var snabbt framme hon Hermione som satt kvar där de lämnat henne. Han drog upp henne ur stolen och gav henne en häftig kram och ställde sedan ner henne på golvet.
– Förlåt, jag var dum, sa han.
De som var kvar i uppehållsrummet såg förvånat på dem, de hade aldrig kunnat tro att Ron någonsin skulle krama någon frivilligt. Ginny gjorde stora ögon, men den som var mest förvånad var nog Hermione. Hon samlade sig dock kvickt och svarade att han var förlåten, men hon fortsatte:
– Men jag tycker fortfarande att vi ska förbjuda yrselgrejen.
– Yrselsnurran, rättade Ron och granskade henne.
– Du bara skojar, du är inte allvarlig, sa han triumferande.
Hermione kunde inte hålla sig för skratt och Harry föll in i skrattet och glömde de dystra tankar han haft tidigare under kvällen.