Ny kvast och Gryffindorträning
Söndagen efter Hogsmeadesbesöket skulle Gryffindorlaget ha träning. Harry gick upp tidigt, Ron hade inte vaknat än. Han hoppades att antingen Ginny eller Hermione skulle vara vaken, han visste att han inte kunde gå upp till deras sovrum. Han log vid minnet när Ron hade försökt förra året. Då hade de inte vetat om att pojkar inte fick gå upp till flickornas rum. Han muttrade lite när han såg att uppehållsrummet var tomt, men så hörde han steg från flickornas trappa och såg upp. Det var Hermione som kom ner, hon såg pigg och utvilad ut.
– God morgon, jag tyckte väl att jag hörde någon här nere. Är du uppe så tidigt?
– Är det ett prefektöra du har, skojade Harry, du hör alltid om det händer något.
Hermione skakade på huvudet, men log.
– Ni ser ut att få bra väder på träningen, sa hon och nickade mot fönstret där solen höll på att stiga utanför.
– Ja, svarade Harry lite tankspritt, Hermione vill du, eh.. hämta Ginny?
Hon log frågande, men sa inget utan nickade bara och gick upp för trappan igen. Harry skyndade sig upp för sin egen trappa och hämtade paketet som han hade gömt under sin säng, paketet som var misstänkt likt en kvast. Ron rörde lite på sig, men vaknade inte. Neville pratade i sömnen och Dean snarkade lätt. Han skyndade sig ner för trappan och såg Ginny. Hon stod i solskenet och solen gjorde gnistrande reflexer i hennes röda hår. Hon såg sömnig ut, som om hon precis vaknat och hon hade morgonrocken över pyjamasen. Harry log och skyndade sig fram med paketet och la det i hennes famn. Hon såg förvånad ut och tittade undrande på honom.
– Tänkte att du kunde behöva den här, sa Harry och gjorde en gest mot paketet.
Hon la paketet på ett bord och öppnade det, när hon såg vad det var kunde hon inte säga ett ord. Hermione kom fram och tittade, det var en Nimbus 2001.
– Om du ska vara jagare måste du ha en snabbare kvast, sa Harry och ryckte på axlarna. Ginny såg upp på honom, röd i ansiktet. Hon tvekade en kort stund men kastade sig sedan om halsen på honom.
– Tack, men, hur…, varför, stammade hon väldigt osammanhängande, det är en alldeles för dyr sak, hur kan du ge mig den?
– Du kan väl se det som en försenad femtonårspresent, sa Harry och skrattade, och räkna det som de närmaste fem årens julklappar och födelsedagspresenter.
Hon släppte honom och började genast undersöka kvasten. Hermione log strålande mot Harry. Samtidigt kom Ron ner för trappan och in i rummet. Han såg förvirrad ut, men när han fått förklarat för sig såg han på Harry med en konstig min. De två gick bort till fönstret utom hörhåll för tjejerna.
– Varför, frågade Ron. Harry ryckte återigen på axlarna och svarade:
– Hon behövde en som går snabbare än din gamla, den är ju ett riktigt skämt.
– Men varför skulle du ge den till henne?
– Varför inte, hon är min bästa väns syster, svarade han skrattande, dessutom fick hon ingen födelsedagspresent av mig i år.
Ron såg fortfarande misstänksamt på honom. Harry slog ut med armarna.
– Jag försöker inte förföra din syster, hon är ju din lillasyster, vad tror du ? Det var bara en vänskapspresent.
Ron muttrade något till svar, boxade till Harry på axeln och flinade sedan.
Efter en stärkande frukost var Gryffindors lag på väg ner mot quidditchplanen. Ginny gick ikapp Harry. De gick tysta bredvid varandra.
– Du vet, du hade inte behövt ge mig Nimbusen, sa Ginny efter ett tag.
Harry log och svarade:
– Jag vet, men jag ville det och du är ju Rons syster, nästan som en syster för mig.
Ginny log blekt tillbaka. Hon saktade stegen lite och gick efter honom. Hon undrade varför hon kände sig sorgsen, trots att hon borde vara glad. Hon suckade lite, så kände hon en hand på sin axel och vände sig om. Saga log lite tröstande mot henne och Ginny fick en känsla av att Saga visste precis vad hon kände.
– Ska bli skönt att flyga, sa Saga, det rensar tankarna. Ginny nickade och log, allting kändes genast ljusare, hon hade en vän som förstod henne.
Det var en underbar upplevelse att få flyga på en ny kvast. Den var så oändligt mycket snabbare än hennes gamla. Alla dystra tankar försvann när hon susade fram genom luften. I sin lycka gjorde hon en liten loop och lyckades räta upp sig så att hon inte skulle trilla av kvasten. De andra log förstående mot henne, de hade också upplevt den känslan. Det var en mycket lyckad dag tyckte Ginny, men snart nog var det kväll och imorgon skulle en ny vecka börja.
Embla stod några dagar senare i korridoren, mitt i en vild diskussion med Snape. Eller snarare så var det så att hon som vanligt talade om för honom att han faktiskt inte kunde behandla sina elever på det viset. Saga hade kommit till henne dagen innan helt förkrossad över att han hade tvingat en av hennes klasskamrater att dricka sin felaktigt tillredda bryggd. Klasskamraten hade svullnat upp och ilsket röda utslag hade täckt hela henne. Embla var så arg att hon först inte märkte att Jadir pratade med henne. När han till sist fått hennes uppmärksamhet sa han:
– Sys, tycker du inte att du är lite väl hård nu, du får allt ta och ge dig. Jag har inte hört att professor Snape har klagat på dina undervisningsmetoder.
Hon vände sig mot honom med ilsket gnistrande ögon.
– Så, du tycker att professor Snape har rätt. Sedan när tycker du att det är tillrådligt att försöka skrämma sina elever till kunskap?
– Det tycker jag inte, svarade Jadir lugnt. Men det ligger kanske ändå något i det professor Snape säger, han har trots allt arbetat som lärare längre än dig och det är en avsevärd åldersskillnad mellan er.
– Men…
– Jag har inte bett om att få diskutera det här, sa Snape med kall röst och gjorde en ansats att gå.
– Ni visar inte era elever respekt, utbrast Embla och kinderna brann röda av ilska.
– De förtjänar ingen respekt, svarade Snape och gav henne en isande blick.
– Professor Snape, ni får ursäkta henne, hon blir så lätt upprörd över saker och ting, sa Jadir och höjde ett ögonbryn mot Snape. Jadir drog iväg med henne och försvann ur Snapes synfält. Snape undrade flyktigt varför han reagerat på att det var en avsevärd skillnad mellan dem i ålder, sedan skakade han huvudet och fnös frustrerat. Hon var bra irriterande den flickan, kvinnan, eller vad man nu skulle kalla henne. Det gick inte ens att benämna henne på ett vettigt sätt.
Jadir tog med sig Embla till sitt arbetsrum.
– Varför får jag inte diskutera med honom?
– Kallar du det diskussion, log han, det var mest du som pratade. Om jag inte missminner mig så är det alltid du som pratar och han som lyssnar eller vad han nu gör.
– Hmm…ja, så är det väl, log Embla och ögonen glittrade av okynne.
– Det vore kanske klokt att inte vara osams med Snape, det kan var dumt att ha honom som ovän.
– Jag kan bara inte hålla med honom, han har blivit värre än när vi gick här.
– Ja, du "diskuterade" redan då med honom, skrattade han.
– Vad var det egentligen du ville?
– Jag fick en idé, en studieresa för att studera drakar.
– Charlie, log hon.
Jadir nickade. De var otroligt samspelta ibland och förstod genast vad den andre tänkte på bara genom några få ord eller en blick.
– Det skulle vara en idé, sa Embla.
– Jag vet inte hur man skulle organisera det rent praktiskt, men…
– Jo, men jag vet, svarade hon och de satte sig och började skissa på ett förslag.