Kapitel nio
Alla helgons dag och Quidditch

Dagarna gick fort, för en vecka sedan hade det som vanligt varit allahelgonsfest. Gigantiska pumpalyktor hade prytt stora salen och i taket hade tusentals fladdermöss svärmat omkring. Nu var de redan inne i november. Dagen hade börjat med en klar och kylig morgon, som följts av en lite värmande sol. Det var perfekt väder för matchen mellan Gryffindor och Slytherin. Gryffindorlaget hade samlats tidigt innan matchen för att gå igenom den taktik de lagt upp och var nu ombytta och klara för att börja spela. Harry log när han hörde Katies uppmuntrande kommentarer och mindes Wood som alltid skulle hålla ett hysteriskt tal innan varje match. Angelina hade gått i hans fotspår, även om hon inte varit riktigt lika besatt av spelet som Wood. Katie däremot var en helt annan typ av ledare, lugn och bestämd. Hon brusade aldrig upp och var inte ens synligt nervös nu innan matchen och sa att de inte kunde göra mer än sitt bästa och det skulle räcka gott och väl. Då hörde de madam Hooch som blåste signalen för lagen att komma ut på arenan.

Dean hade äntligen förstått skönheten i quidditch och även om han fortfarande höll på sitt fotbollslag så var han numera väl insatt i quidditchreglerna. Därför hade han fått ta över som kommentator efter Lee Jordan. Han presenterade lagen, först Slytherins och sedan Gryffindors.

Hela Slytherins lag som bestod av kraftiga killar, med undantag för Malfoy, flinade mot Gryffindor och Malfoy ropade:
– Är det så dåligt ställt i Gryffindor att ni tar in småtjejer. Hon där ser ut som om hon skulle kunna gå av bara man petade på henne och orkar hon där, han nickade mot Saga, verkligen hålla i slagträet, det är ju lika stort som henne. Är ni säkra på att ni vågar spela? Det är ju patetiskt, vi kommer att krossa er i ett slag.
– Bry er inte om dem, sa Katie dämpat.
– Vi ska visa dem, sa Ron argt och blängde på Malfoy.
Ginny lade en uppmuntrande hand på Sagas axel. Saga log blekt tillbaka, hon var nervös, men samtidigt helt inställd på att de skulle vinna matchen.

De flög upp i luften och intog sina positioner. Harry såg lugnt in i Malfoys hånfulla ansikte. De skulle vinna, Slytherins lag bestod bara av en samling tjockskallar, stora visserligen, men utan speciellt mycket hjärna.

En gäll signal från madam Hooch förkunnade att dunkarna var utsläppta och strax därefter var klonken uppe i luften och spelet igång. Harry såg sig omkring för att se om han kunde få syn på kvicken. Malfoy betraktade honom föraktfullt, men gav noga akt på Harrys rörelser. Själv var han inte någon jättebra sökare och försökte istället dra nytta av det andra lagets sökare i de matcher han spelade.

Katie hade fått tag i klonken och susade snabbt fram mot Slytherins ringar. En av Slytherins slagmän skickade iväg en dunkare mot henne, Saga uppfattade snabbt situationen. Hon susade fram mellan Katie och dunkaren och drämde tillbaka den mot Slytherins slagman. Hans belåtna flin försvann långsamt ur ansiktet när han insåg att dunkaren missat sitt mål och var på väg tillbaka mot honom, i hög hastighet. Han duckade och undgick med en hårsmån att bli träffad. Saga log brett och såg när Katie gjorde ett mål och fick tio poäng till Gryffindor. Hon kände sig lycklig att hon kunde spela och gjorde en snabb liten piruett innan hon spanade efter dunkarna igen.

Slytherins lag upptäckte snart att de grovt underskattat Gryffindor. Deras båda slagmän var hela tiden på dunkarna och skickade dem mot Slytherins, jagarna passade snabbt klonken mellan sig och gjorde det ena målet efter det andra. När Slytherins jagare någon gång fick tag i klonken så lyckades de inte få den förbi Ron som skyddade målet. Efter en dryg timme stod det 160–0 till Gryffindor och Slytherins spelare började bli mer desperata. De sköt iväg dunkare mot Gryffindors jagare med sådan kraft att det rök flisor från deras slagträn. Deras jagare gjorde allt för att få Gryffindors att tappa klonken, de körde på dem, armbågade dem och allt vad de kunde komma på. Under tiden hade Harry dykt efter kvicken en gång, men den hade försvunnit igen. Malfoy var honom tätt i hälarna, men just för tillfället så spelade det ingen roll vem som fann kvicken, Gryffindor skulle vinna ändå. Så plötsligt fick Slytherin tag på klonken och susade snabbt mot Gryffindors ringar. Deras båda slagmän var med på noterna och skickade samtidigt båda dunkarna mot Ron. Ron fokuserade på den jagare som höll i klonken, samtidigt som han visste att det kom två dunkare mot honom. Han skulle inte ha en chans, men han skulle försöka. Hela läktaren höll andan, Hermione höll så hårt i räcket att knogarna vitnade. Gryffindors slagmän var för långt bort för att de skulle kunna hinna dit och hjälpa honom, även om de satte in allt på att hinna. Slytherins två andra jagare flankerade den första för att skydda honom mot angrepp. Harry såg allt uppifrån, men kunde inte göra något för precis i samma ögonblick hade han fått syn på kvicken och satte genast av efter den.

Gryffindors jagare skyndade till Rons undsättning, men både Katie och Tili blev nermejade av de två flankerade jagarna. Ginny såg bara en lösning och flög så fort som hon någonsin kunde, hon kunde inte låta båda dunkarna träffa Ron. Hon fångade den ena dunkaren i magen och kraften i träffen slog henne av kvasten. Det hördes skrik från läktaren när hon föll som gjorde att både Harry och Malfoy tappade koncentrationen och såg ner. När Harry såg att hon föll glömde han allt och dök för att fånga henne även om han visste att han inte skulle hinna. Saga var närmast Ginny och dök samtidigt, hon tänkte "det finns inte en chans att hon slår i marken, jag hinner fram till henne". När Ginny hade drygt två meter kvar till marken fick Saga tag i hennes arm och flög snabbt uppåt för att motverka tyngdkraften. Samtidigt kastade Slytherins jagare klonken mot Ron som reagerade instinktivt och sträckte sig efter den, samtidigt som han höll ögonen på Ginny och Saga. Han fick tag i den med fingertopparna, men samtidigt träffades han av den andra dunkaren i sidan och snurrade runt på kvasten. Han lyckades räta upp sig men tappade klonken. Jack hade hunnit fram och slog iväg dunkaren långt bort samtidigt som han plockade upp klonken och kvickt kastade den till Katie.

Harry kom ner till Saga och fick upp Ginny på sin kvast. Han frågade oroligt om hon var okej. Hon såg plågad ut, men nickade. Det gjorde fruktansvärt ont i magen där hon blivit träffad, men hon försökte hålla sig upprätt. Saga såg bekymrat på henne och såg sig omkring, plötsligt utbrast hon:
– Harry, kvicken, bakom dig.
Harry tog ett fast grepp om Ginny och vände tvärt, där var den. Han såg snabbt på Ginny som nickade och han susade efter den. Den extra vikten gjorde hans åskvigg långsammare, men Malfoy skulle inte ha en chans, han var alldeles för långt borta. Harry sträckte ut handen och hans fingrar slöt sig om kvicken. De hade vunnit.

Både Ginny och Ron blev förda till sjukhusflygeln för att bli undersökta och omplåstrade. Hela laget följde med trots madam Pomfreys protester. Båda två var lagets hjältar, Ron hade hållit nollan och matchen slutade med 310–0 till Gryffindor. Slytherin skulle gräma sig länge över detta. Saga log glatt vid tanken på hur Slytherinarna nu kände sig efter sina övermodiga ord i början av matchen. När Ginny fått ett elixir för att lindra smärtan och Ron blivit omplåstrad lyckades madam Pomfrey köra ut den större delen av laget. Ginny bad att Saga skulle få stanna kvar och Ron flyttade sig inte ur fläcken, han tänkte stanna hos sin syster. Det blev tyst i sjukhusflygeln och Ginny log svagt mot Saga:
– Tack för att du fångade mig.
Ron flög upp från stolen där han satt sig och kramade om Saga:
– Ja, tack för att du…tänk om…vad skulle jag sagt till mamma om…, han skakade på huvudet för att klara tankarna, tack så hemskt mycket, fortsatte han.