Möten och dödsmöten
– Albus, sa Embla när hon reste sig från honnörsbordet, har du tid för ett samtal någon gång under veckan?
– Självklart, nu med det samma om du vill?
Hon nickade och de gick tillsammans upp till hans kontor. Han visade på en grupp fåtöljer vid brasan där de kunde sitta. Genast dök det upp te och kakor på bordet framför dem. Dumbledore bjöd henne att ta för sig och tittade sedan på henne med vänligt intresse.
Hon började berätta om sina och Jadirs tankar om en studieresa i syfte att studera drakar och utländska trollkarlssamhällen. Dumbledore log och nickade instämmande medan hon talade. När hon var färdig sa han:
– Det är en mycket bra idé, men då måste ni övertyga de övriga lärarna också. Det får bli på vårt nästa möte om fjorton dagar.
En kulen höstdag några dagar senare kom som vanligt en uggla med The Daily Prophet till Hermione vid frukosten. Hon betalade och tog loss tidningen. När hon vecklade upp den försvann färgen från hennes ansikte. Ron stannade med sin macka halvvägs till munnen och Harry tappade ner skeden i sin grötskål. Ginny såg upp vid det plösliga ljudet och betraktade sedan Hermione intensivt. Hon lade ut tidningen på bordet så att de alla kunde se, även Neville och Saga lutade sig fram för att läsa. Det var en stor bild på ett totaltförstört hus, över huset hängde mörkrets märke. Hela familjen som bodde i huset hade blivit dödad, även det minsta barnet på tre år. Saga kunde inte hålla tillbaka tårarna, hon blinkade häftigt. Embla reste sig snabbt från sin plats vid honnörsbordet och gick med raska steg ner till dem. Saga kände ett par armar om sig och visste att det var Embla som höll om henne. Embla vaggade henne sakta samtidigt som hon viskade tröstande ord i hennes öra.
Dumbledore tystade eleverna och de som inte visste vad det handlade om fick snart veta det av sina kamrater. När han hade elevernas uppmärksamhet sa han:
– I natt har dödsätare slagit till igen. De har utplånat en hel trollkarlsfamilj. Jag ber er att vi håller en tyst minut för dem.
Hela salen stod tyst med böjda huvud. Efter en mycket ilsken blick från Embla gjorde även Slytherins elever det. När minuten var över tog Dumbledore åter till orda:
– Detta är en sorgens dag och vi måste minnas att vi endast kan stå emot detta om vi håller ihop. Minns vad sorteringshatten sa till er i börja av terminen.
Han satte sig tungt ner i sin stol och stirrade ner på sin tallrik.
Harry undrade om Dumbledore hade känt familjen. Han kunde ändå inte låta bli att tänka att barnen ändå hade tur som inte behövde växa upp föräldralösa. Han kände sig fruktansvärt cynisk och självisk när han tänkte det, men kunde inte förneka att han kände så. En hand lades på hans axel, han vände sig om och såg in i Emblas lugnande ögon. Han upplevde att hon förstod var han tänkte och log ett blekt leende av samförstånd tillbaka.
Dagarna återgick till sitt normala, trots det hemska som hänt. Det rapporterades inga fler attacker. En tisdagskväll två veckor senare var alla professorerna och all övrig personal samlade i Hogwarts väl tilltagna lärarrum. De gick igenom punkterna på dagordningen och hade efter tre timmar tagit sig ända till slutet med endast en fråga kvar. Dumbledore nickade åt Embla och Jadir som reste sig upp och gick fram till tavlan. Embla log mot den församlade personalen som alla uttryckte olika känslor. McGonagall såg förvånat på dem och Snape blängde surt.
– Jo, vi hade tänkt så här, sa Embla, femte och sjätte året behöver lite mer praktisk erfarenhet, utanför Hogwarts. De har inte så lång tid kvar innan de kommer ut i den riktiga världen där de bli lämnade helt åt sig själva. Därför har vi ett förslag på att dessa två årskurserna ska få göra en mindre studieresa.
– Med mindre, vad menar ni då, undrade professor Sprout.
– Tre, eventuellt fyra dagar.
– Tre dagar, utbrast professor Vektor, det är då alldeles för lång tid för dem att vara borta från sitt skolarbete.
– Vart hade ni tänkt att resan skulle gå, frågade McGonagall och granskade dem ingående.
Dumbledore betraktade sina professorer under tiden de ställde frågor och han reflekterade över att de två syskonen inte kommit längre i sin beskrivning innan frågorna kom. Han log lite, de andra professorerna ansåg sig klokare än de två eftersom de var äldre, men han tvivlade på att så verkligen var fallet. Han höjde handen och alla tystnade.
– Om vi låter Embla och Jadir berätta färdigt så kanske vi kan ta alla frågorna sedan.
Embla fyrade av ett strålande leende mot honom och tog upp tråden där hon blev avbruten tidigare, precis som om ingenting hade hänt.
– Resan skulle gå till Rumänien, vi har kontaktat Charlie Weasley som har gått med på att ta emot oss. En av avsikterna med resan är att i Jadirs ämne studera drakar. En annan är att eleverna ska få se hur trollkarlar lever i andra länder. Då är det praktiskt att slå ihop de här och få ut det på samma ställe. Dessutom finns det ett ställe i närheten där det lever dender, de skulle utgöra ett perfekt objekt att studera utifrån mitt eget ämne. Jag är säker på att det finns möjlighet att plocka in andra ämnen också. Vi inser att det behövs fler lärare med, kanske en, två till, det beror på lite. Mars månad skulle passa bra, där infaller inga quidditchmatcher och inte heller några examensprov. Vi tänkte lägga upp det på fyra gånger, med två elevhem från en årskurs åt gången. De skulle ligga från fredag till söndag, eventuellt torsdag till söndag. Vad tror ni om saken?
– Jag tycker att det är en utmärkt idé, utropade professor Flitwick entusiastiskt, jag ställer gärna upp.
Snape reste sig upp och fixerade Emblas blick.
– Båda årskurserna har trolldryckslära på fredagar, jag tror inte att de blir bättre i ämnet om de missar en lektion, sa han högdraget.
Emblas blick mörknade en aning, men hon log fortfarande.
– Professor Snape, tror ni inte att det kan finnas något de kan studera där som har samband med ert ämne?
– Nej professor Icera, det tror jag definitivt inte att det finns, sa han kyligt.
– Då lovar jag att ni får ta lektionstid från mina lektioner för att kompensera den förlusten, svarade hon med ett höjt ögonbryn.
– Men tiderna är ju så osäkra nu, är det verkligen försvarbart att ta iväg eleverna så långt från skolan, frågade madam Pomfrey.
– Vi har diskuterat det, svarade Jadir lugnt, jag har talat med ministeriet som tycker att det är en mycket bra idé. De kommer att skicka med två till fyra aurorer vare gång och grupperna blir ju på högst tjugo elever. Det blir nästan en vuxen på två elever. Det är ganska bra skydd, och inte att förglömma de som redan finns på plats och arbetar där.
De diskuterade fram och tillbaka, till slut var det bara Snape som inte gett med sig. Då beslutade de att resan ändå skulle genomföras. Elevhemsföreståndarna skulle resa med åtminstone en gång, helst båda gångerna deras elevhem var iväg. Vilket innebar att även Snape skulle behöva åka iväg, trots att han var emot förslaget. I övrigt skulle även någon lärare utöver det följa med. Snape såg ut som om han bitit i en citron och lämnade snabbt rummet med sin svarta klädnad böljande omkring sig. Embla och Jadir log mot varandra, de hade fått igenom sitt förslag, nu gällde det bara att genomföra det också.
---
Harry styrde stegen mot Snapes arbetsrum. Han hade fått veta av Dumbledore i förrgår att Snape hade gått med på att ta upp lektionerna igen. Varje tisdag klockan fem skulle han infinna sig för lektion. Om någon frågade hade han samma anledning som förra året, extralektioner i trolldryckskonst. Han stannade till utanför dörren och tog tre djupa andetag för att kunna behålla sitt lugn. Han knackade på dörren och stod genast öga mot öga med Snape. Han såg den krokiga näsan, det flottiga håret och sedan de svarta ögonen som lyste av hat. Harry backade ett steg och Snape log försmädligt, samtidigt som han beordrade honom att komma in.
– Jag hoppas att du kommer ihåg vad jag försökte lära dig förra gången. Men det är väl för mycket begärt, sa Snape hånfullt.
– Jag tror att jag minns tillräckligt, svarade Harry med ilska i rösten.
Snape bleknade nästan omärkligt och spände ögonen i honom, samtidigt som han höjde sin trollstav. Harry stålsatte sig, men såg sedan att Snape förde över minnen till Dumbledores minnessåll. Han slappnade av lite igen och försökte lugna ner sig, men det var svårt.
– Då ska i se vad du minns, försök att tömma dina tankar, sa han torrt och fortsatte, om du nu är kapabel till det.
– Legilimens!
Harry kände hur minnen flimrade förbi, minne som han inte ville minnas, som han inte ville dela med någon. Han försökte stå emot, men blev bara mer och mer arg. Han klarade inte av att slå bort Snape på något vis. Till slut bröt Snape kontakten och såg kallt på honom.
– Något borde du har kunnat komma ihåg. Men du är för lik din far, han ville aldrig läras sig sådant som var svårt.
– Tala inte om min far, det har du inte rätt till, sa Harry hest. Han kände sig snurrig i huvudet och samtidigt väldigt arg på Snape.
– Du är lika svag och bortskämd som din far. Du försöker inte ens. En gång till. Legilimens!
Han såg Sirius falla genom slöjan gång på gång. Alla minnen strömmade över mot Snape. Det där var när han blev lämnad av Cho förra alla hjärtans dag, när Dudley slog honom och blev belönad för det. Han kunde inte komma undan, Cedrics död spelades åter upp för honom och sedan Sirius igen. Han slog knäna i golvet och huvudet värkte, han kände hur hela rummet snurrade.
– Patetiskt, anmärkte Snape föraktfullt.
När rummet slutat snurra så reste sig Harry och efter att ha kastat en hatfylld blick mot Snape så lämnade han rummet.
– Nästa tisdag samma tid, sa Snape maliciöst.