Två anslag
På anslagstavlan i uppehållsrummet hade ett stort anslag kommit upp. Eleverna trängdes runt det för att se vad det stod. De som anslaget inte gällde droppade besviket av, samtidigt som de som var berörda stod kvar och läste.
Studieresa till Rumänien
Ett meddelande till alla elever som går femte och sjätte årskursen.
Under mars månad kommer en studieresa att genomföras. Den
kommer att fördelas på fyra gånger. Resans syfte är att genomföra
studier i ämnena: Skötsel och vård av magiska djur, Försvar mot
svartkonster, Trollformellära, Förvandlingskonst, Trollkarlshistoria
samt beröring av andra ämnen.
Första: Femte året – Gryffindor och Ravenclaw
Andra: Sjätte året – Hufflepuff och Ravenclaw
Tredje: Femte året – Hufflepuff och Slytherin
Fjärde: Sjätte året – Gryffindor och Slytherin
Mer information kommer längre fram. Om ni undrar över något så
tala med er elevhemsföreståndare.
Professor Minerva McGonagall
Hermione och Ron såg glatt på varandra, en studieresa, till Rumänien dessutom. Hermione tänkte genast på hur mycket de skulle lära sig på resan och Ron tänkte dels på att få träffa sin bror och dels på att det skulle bli häftigt att resa iväg. De skyndade sig iväg för att möta Harry som borde ha kommit från sin lektion med Snape nu.
De gick ner för trappan till fängelsehålorna. När de svängde runt hörnet lade Ron en hand på Hermiones arm. Hon stannade till och såg frågande på honom. Han pekade ner mot trappan där Harry satt med ansiktet gömt i händerna.
– Han kanske vill vara ensam, viskade Ron.
Hermione skakade på huvudet och fortsatte ner för trappan med Ron några steg bakom sig. Hon satte sig bredvid Harry och lade en hand på hans axel. Han såg upp på henne och hon nästan ryggade tillbaka. Han såg helt utsliten ut, han var grå i ansiktet och ögonen såg ut som om han inte längre hade hopp om någonting längre. Ron satte sig på Harrys andra sida, han visste inte riktigt vad han skulle göra eller säga. Han hade aldrig förut sett Harry så uppgiven.
– Harry, hur är det, vad har hänt, frågade Hermione oroligt.
– Jag har haft ocklumenering, svarade han lågt.
– Vad hände, frågade Ron.
– Vad tror ni, vi fikade och hade trevligt, bara jag och Snape, utbrast Harry och reste sig häftigt upp.
Han stirrade på dem och fortsatte anklagande:
– Ni förstår inte hur det är att få alla minnen kastade i ansiktet igen, jag drömmer om dem på nätterna. Sedan jag började med ocklumenering har jag knappt kunnat sova en hel natt. Ni vet ingenting och ni kan aldrig förstå hur det är, ni har allting, skrek han.
Både Hermione och Ron ryggade tillbaka för hans utbrott. De såg hjälplöst på varandra. Harry blängde på dem och gick sedan snabbt upp för trappan. De satt tysta kvar en stund och tänkte, var och en på sitt håll. Hermione kvävde en snyftning och kände Rons hand runt sin egen. Hon tryckte den lätt och de reste sig.
– Jaså, två prefekter roar sig med varandra här nere, hörde de en kallt triumferande röst bakom sig. Det här blir naturligtvis poängavdrag, tio poäng var eftersom ni är prefekter och borde veta bättre. Tjugo poäng från Gryffindor.
– Professor Snape, började Hermione men blev avbruten.
– Miss Granger, jag tror att det är bättre att du är tyst, sa Snape med ett skadeglatt leende.
Ron hyschade på henne när hon tänkte svara. Han tog tag i hennes arm och drog henne upp för trappan. Snape fortsatte maliciöst:
– Det är riktigt, för en gångs verkar du tänka lite, Mr Weasley.
– Jag trodde att man tänkte för det mesta, sa en ljus röst bakom Snape.
Hans ögon smalnade och han vände sig långsamt om. Han suckade djupt inom sig och undrade hur det var möjligt för henne att dyka upp överallt. Samtidigt försvann Hermione och Ron upp för trappan.
– Professor Icera, sa han kyligt, så ni är inte längre ute och roar er.
– Nej, log hon, faktum är att jag letade efter er.
Snape stelnade omärkligt till, och hans ansiktsuttryck hårdnade.
– Se inte så förskräckt ut, jag tänkte bara höra efter om ni har lite sebredextrakt.
Han såg för en kort sekund förvånad ut, men samlade sig sedan.
– Varför behöver ni det, frågade han beskt, den ingår bara i avancerade elixir.
– Jag tänkte brygga ett avancerat elixir, svarade hon med ett skatt.
– Det är restriktioner på sebred, svarade han med kall röst, vem som helst får inte använda det.
– Jag är kapabel att handha det, sa hon, nu med viss skärpa i rösten.
– Endast de som har examen i trolldryckskonst få handskas med det.
– Professor Snape, jag innehar mästarbrev i trolltryckskonst, jag tror nog att jag är behörig att använda det. Jag har funnit att sebredextrakt är nyckelingrediensen i det elixir jag har för avsikt att bereda.
– Skulle ni ha ett mästarbrev i trolldryckskonst, frågade han mycket tvivlande.
– Ja, vill ni att jag ska hämta det, svarade hon lite irriterad.
– Jag har svårt att tro att ni har det, sa han torrt.
Embla bet ihop tänderna och hennes ögon smalnade.
– Ni minns det nog inte, men jag var en av de bästa i er klass och jag har en FUTT–examen i trolldryckskonst på 200.
Han mumlade något och de hörde klockan slå sju.
– Jag kommer ner med det efter middagen och förhoppningsvis kan vi komma överens om i fall jag får använda extraktet eller ej, sa Embla med irritation i rösten och gick förbi honom upp för trappan.
Lite senare på kvällen gick Embla ner för trappan till Snapes kontor. Hon gick med bestämda steg och höll en pergamentsrulle hårt i handen. När hon knackat hårt på hans dörr en gång tryckte hon ner handtaget och gick in. Snape såg irriterat upp på henne. Utan ett ord räckte hon fram pergamentet till honom. Han tog emot och rullade upp det. Han granskade det ingående samtidigt som han slog sin trollstav lätt emot det. Ingenting hände. Han stelnade till, en väldigt svag skiftning mot rosa spred sig i hans bleka ansikte och hans svarta ögon vidgades nästan omärkbart.
– Nå, är jag behörig, frågade hon skarpt och såg honom rakt i ögonen.
Han såg stint tillbaka på henne och vände sedan om och försvann in genom en dörr. Efter en liten stund kom han ut igen med en liten, liten ask i handen. Han räckte tyst över både asken och pergamentet till henne. Hon nickade kort mot honom innan hon försvann ut genom dörren. Snape såg efter henne samtidigt som han tänkte på pergamentet. Hon hade verkligen ett mästarbrev i trolldryckskonst. Även om det inte var utfärdat här i England så var det otvivelaktigt att det var äkta. Han hade provat en kraftig avslöjarformel som skulle avslöja förfalskningar och den hade inte gett något utslag. Om det var falskt så var det en riktigt skicklig förfalskare som gjort det.
---
På fredagsmorgonen gick Ron och Hermione tillsammans ner till frukosten. Harry pratade fortfarande inte med dem och de var oroliga för honom. Han såg fortfarande sliten och trött ut som han gjort i tisdags, men han var inte längre grå i ansiktet. Hermione ville prata med honom, men varje gång hon försökte så mumlade han något och vände sig bort. Hon suckade inombords och vände sig till Ron för att höra vad han hade sagt. De var bland de första som kom ner till Stora salen och Gryffindorbordet var helt tomt. De satte sig och började äta. Ron slevade i sig en stor skål gröt, medan Hermione bekymrat tuggade på en bit rostat bröd. Båda två såg upp när Harry kom och satte sig bredvid dem. Han såg något piggare ut idag, om än ganska sömnig. Han nickade kort mot dem innan han såg ner i sin gröt. Ron och Hermione såg snabbt på varandra, det här var en klar förbättring mot tidigare.
Ugglorna kom som vanligt med posten den morgonen och Hermione betalade för sin tidning. När hon vecklade upp den slog hon handen för munnen för att kväva ett förskräckt utrop. Både Harry och Ron såg upp på henne.
– De har slagit till igen, sa hon lågt med darrande röst, mot mugglare denna gången.
– Inte din föräldrar, frågade Harry plötsligt klarvaken och mycket orolig.
Hermione stelnade till, hon hade inte tänkt så långt. Hon räckte tyst över tidningen till Harry, hon klarade inte själv av att se efter. Han bläddrade snabbt fram till sidan där resten av artikeln fanns och ögnade igenom den.
– Det var strax utanför Oxford, sa han, ett äldre par.
Hermione släppte ut det andetaget hon hållit inne. Det var inte hennes föräldrar. Samtidigt som hon var lättad kände hon sorg över dem som hade drabbats. Harry sträckte ut handen och kramade hennes hand. Ron lade en hand på hennes axel och de satt tysta ett par minuter.
Lite senare på dagen hade de lektion i Försvar mot svartkonster. Stämningen var lite dämpad i klassen efter nyheten om attacken. De satte sig tysta i sina bänkar när Embla kom in genom dörren. Hon såg sammanbiten ut, men gav dem ändå ett varmt leende.
– Godförmiddag.
– Godförmiddag, svarade de i kör.
– Ja, miss Granger.
– Jo, vi...eh, jag undrar över den formeln som du använde vid duellen i tisdags.
Embla log igen, även om ögonen var oroliga.
– Vilken av dem?
– Den som fick Jadir att skicka ett klot av eld mot dig. Edom, ed...
– Endmon alvanis, svarade Embla.
Hermione nickade.
– Det är en lite underlig formel, vem som skapade den vet man inte. Och den personen var antingen fullkomligt galen eller ett geni. Det skulle vara en bra formel att lära sina fiender att kasta, eftersom det vore de själva som blev drabbade. När man kastar den formeln mot en person aktiveras ett mycket gammalt skydd hos trollkarlar. Det är ett skydd som lägger sig som ett extra skinn och som genererar eldklot av vissa besvärjelser, till exempel Rictusempra, samt när den kastas första gången. Nackdelen för den som blir träffad är att den även fungerar som lamslå under ett par sekunder, därför är det inte så stor idé att kasta den mot sig själv. Jag använde mig av överraskningsmomentet med den. Det är nog den sista formel någon förväntar sig att får kastad mot sig och det kan ibland vara en fördel. Eftersom jag vet om att den skickar tillbaka ett eldklot och jag vet ungefär hur lång Jadir är så kunde jag väja undan för det. Var eldklotet hamnar beror dels på längden på personen och dels på var man siktar in formeln. Jag vet inte riktigt om ni skulle kunna ha någon nytta av den, men jag skulle kunna lära er den. Man kan aldrig kunna för många formler när det gäller ens försvar.
När lektionerna var slut för dagen hade det kommit upp ännu ett anslag bredvid det tidigare och eleverna pratade upphetsat om det. Hermione gick fram för att se vad som orsakat denna uppståndelse. Det stod att eftersom det nu var oroligare tider så bjöd skolan in föräldrar till eleverna att fira julen där tillsammans med sina barn. Inbjudningar hade utgått till samtliga föräldrar med anhållan om svar senast den 15 december. Hon snurrade runt för att leta upp Harry och Ron och berätta för dem. Hon såg dem komma ner för trappan från sin sovsal.
– Vad coolt, så mamma och pappa skulle kunna komma då, utbrast Ron när Hermione berättat. Hon nickade till svar och fortsatte:
– Det skulle vara roligt att fira här med dem, det var så länge sedan jag tillbringade julen med dem. Bara det gäller de med mugglarföräldrar också, tillade hon oroligt.
– Bekymra dig inte om det, i så fall skulle det väl ha stått det och jag kan inte tänka mig att du läst igenom det slarvigt, skrattade Ron, det kommer att bli roligt.
De pratade glatt om hur de skulle få plats alla med föräldrarna, men det var ju inte säker att det var några som ville komma. Men Ron var säker på att hans skulle komma.
– Som om Dursleys skulle komma, inte för att jag vill det, sa Harry tyst. Det var vi sådana här tillfällen som han saknade att ha några riktiga släktingar. Hermione såg på honom och la en tröstande hand på hans axel.
Den natten kunde Harry inte sova, han smög sig ut ur deras rum och slog sig ner i en soffa i uppehållsrummet. Men han var för rastlös för att sitta still. Det var så svårt att hålla tankarna stilla. Utanför fönstret gnistrade snön vit och svepte in hela skolområdet i ett vitt täcke. Han saknade sina föräldrar och Sirius så att det gjorde ont. Han ältade om och om igen varför det hade blivit så här. Varför han inte hade fått dö tillsammans med dem. Han gick upp till sovrummet igen och drog på sig sin skolklädnad över pyjamasen. Sedan gick han ut genom porträtthålet. Han vandrade planlöst fram och tillbaka i korridorerna, lika planlöst for hans tankar omkring. Plötsligt hörde han steg och stannade förskräckt till. Han vände sig om och fick, inte helt oväntat, syn på Snape.
– Så, Potter, vad har du för ärende ute mitt i natten. Det här blir det poängavdrag på, sa Snape illvilligt och de mörka ögonen gnistrade.
– Jag, jag… kunde inte sova.
– Sååå, och det ger dig rätt att bryta mot skolreglerna. Men jag är inte förvånad, du verkar aldrig ha tyckt att de gäller dig. Du är precis som din far, sa han och pekade mot honom med sin trollstav. Harrys ögon smalnade, han avskydde Snape av hela sitt hjärta. Han hörde steg och runt hörnet uppenbarade sig Embla.
– Professor Snape, sa hon skarpt och ställde sig bredvid Harry.
– Professor Icera, spottade han fram till svar och såg irriterat på henne, Potter här har brutit mot regeln att inte vistas i korridorerna efter tio och säkert ett par andra också.
– Må så vara, men du kan inte ge poängavdrag för att någon inte kan sova, svarade hon argt.
Harry stod tyst och såg mellan de båda, han visste att de sällan var sams, men han undrade hur han skulle komma undan det här med skinnet i behåll.
– Men för att han har brutit mot en regel, tio poäng från Gryffindor. Och tio till för att han säkert tänkte hitta på något mer olagligt, precis som sin far är han.
– Inte precis som sin far, professor Snape, du glömmer att hans far är död. Harry står här helt levande, även om du uppenbarligen önskar annat, sa hon med ännu mer skärpa i rösten och lade armen om Harrys axlar, jag tar med mig Harry tillbaka till Gryffindortornet. Tio poäng till Gryffindor för att Harry fortfarande lever och orkar ta upp kampen mot ondskan. Kom Harry så går vi.
Hon vände sig en sista gång mot Snape och sa:
– Kanske du borde fundera på vad det är som håller dig vaken och får dig att vandra omkring i korridorerna varje natt innan du anklagar andra.
Snape stod mållös som så många gånger tidigare, hon var inte riktigt klok. Han slog argt knytnäven i stenväggen och kände blodet sippra fram på knogarna.
---
– Saga, vakna, viskade Embla och ruskade henne lätt.
– Mmm…, mumlade hon till svar och satte sig sedan häftigt upp. Vad är det, frågade hon oroligt.
– Det är luciamorgon, svarade Embla leende. Klä på dig och kom till mitt rum sedan, jag ska väcka Wynja.
Saga gnuggade sig i ögonen och log, hon hade nästan glömt bort att det var lucia. Det var så mycket annat att tänka på när man var här. Hon klädde sig snabbt och gick ner för trappan och ut genom porträtthålet. Bara en liten bit bort hann hon ifatt Embla som bar på en sovande Wynja.
– Jadir kommer också, svarade Embla på Sagas outtalade fråga. Saga nickade, hon var inte riktigt säker på var detta skulle leda. Men om hon kände sin syster rätt så skulle det säkert involvera sång och levande ljus. Kanske till och med för några andra än de själva.
De gick in på Emblas kontor där de möttes av en sömnig Jadir.
– Jaha sys, vad är det nu du vill att vi ska göra, frågade han samtidigt som han kvävde en gäspning.
– Vi ska gå ett luciatåg, till frukosten, svarade Embla muntert.
– Va, utbrast Jadir och såg med ens mycket mer vaken ut än tidigare, du kan inte mena allvar?
– Jo, jag har pratat med Albus och han vill hemskt gärna att vi skulle göra det. Han tyckte att det var intressant att se seder från andra delar av världen.
– Erkänn att det var du som föreslog det för honom, jag vägrar tro att han själv kom på det.
Embla log strålande.
– Ja, men jag bara berättade för honom vad vi brukar göra och då frågade han om vi inte ville visa hela skolan.
– Och då sa du naturligtvis ja, sa Saga och himlade med ögonen.
– Ja, vill ni inte gå så gör jag det själv, svarade Embla, men då blir det ju inte lika vackert.
– Jag vill vara med, sa Wynja som nu hade vaknat och såg med tindrande ögon på dem.
Jadir och Saga såg på varandra och ryckte på axlarna.
– Javisst, det bara kom så plötsligt, sa Jadir och log.
Det var inte alltid som de kunde avläsa vad den andre tyckte och tänkte.
– Vilka sånger ska vi ha, borde vi inte övat på dem lite tidigare, frågade Saga fundersamt.
– Äh, dem kan vi. Vi kör dem trestämmigt, alla utom Nu tändas tusen juleljus, den kan vi sjunga i fyra stämmor. Men vi kan väl köra den vanliga repertoaren, fast vi plockar bort några så att de inte somnar under framförandet. Stilla natt kan vi ju ta på engelska, så förstår de något i alla fall. Jag har kläder till oss allihop. Klockan är fem nu, så vi hinner sjunga igenom det innan de har bänkat sig vid sju, kvart över sju ska vi gå in.
Klockan var sju, eleverna satt trötta vid frukosten. På något vis hade alla samlats i salen, kanske var det tack vare att spökena hade drivit upp dem ur sängarna. Det var mörkt i salen, men undantag för några enstaka ljus på borden. Eleverna satt lite undrande och pratade förstrött med varandra om varför de inte fick någon frukost. Hermione sa att hon hoppades att det var husalferna som äntligen gått i strejk. Harry drog handen genom sitt ostyriga hår och försökte få det att vara mindre rufsigt, men lyckades bara uppnå motsatsen. Ron gäspade stor och klagade över att han var hungrig. Plötsligt öppnades dörren och hela salen tystnade. De hörde sång och fick se Embla klädd i ett vitt linne med ett rött band om midjan. Hon hade en ljuskrona på huvudet och ljusen gjorde gnistrade reflexer i det utslagna håret. Efter henne kom Saga och Wynja, även de klädda i vita linnen. De hade glitter i håret och runt midjan och varsitt ljus i handen. Sist gick Jadir med en stjärngossestrut på huvudet och ett ljus i handen, också han hade ett vitt linne på sig. De gick sjungandes upp mellan borden och ställde sig så att hela salen kunde se den, det var bara lärarna som fick deras ryggar mot sig. Eleverna stirrade förvånat på dem. Den största delen av flickorna i salen hade bara ögon för Jadir och många suckade hänfört. Hermione himlade med ögonen och suckade sedan när hon såg pojkarnas blickar fästa vid Embla. Hon visste att hon hade läst om den här seden någonstans någon gång, men hon kunde inte komma på var och det retade henne lite. När de sjungit färdigt sina sånger så försvann de ut genom dörren igen.
Dumbledore log mot de förvirrade eleverna och lärarna. Han förklarade att det var en högtid från Sverige och vad den innebar. När det sedan dök upp en lussebulle, en pepparkaka och glögg framför dem talade han om för dem att det var den sedvanliga frukosten på luciamorgonen. Han skrattade lite och lovade dem att de skulle få mer mat sedan, vilket fick Ron att sucka av lättnad.